Carsten: Adertonde Sången (Kalevala, Collan)

2024-05-23T08:48:22Z

Adertonde Sången (Kalevala, Collan)

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Kalevala (F. Ohrt)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Kalevala (Castrén)]] !!
|-
! !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Adertonde Sången (Kalevala, Collan)]] !!
|-
|}

[[Fil:Ilmarinen (Ekman).jpg|thumb|460px|<center>'''"Ilmarinen den evindelige hamrer"''' Maleri af ''Robert Wilhelm Ekman''</center>]]

<center>'''[[Finsk religion og mytologi|Temaside: Finsk religion og mytologi]]'''

<big><big>'''[[Kalevala (Collan)| Kalevala]]'''</big></big>

 öfversatt af '''Karl Collan'''

<big><big><big>'''Adertonde Sången'''</big></big></big></center>

-----

 '''Adertonde Sången''' Wäinämöinen seglar i sin nya farkost till Pohjola för att fria till den sköna Pohja-dottren: 1—40. — Ilmarinens syster Annikki varseblifver från stranden Wäinämöinen och samtalar med honom, samt underrättar derefter sin broder om ändamålet med Wäinämöinens fård: 41—266. — Ilmarinen begifver sig nu till häst till Pohjola; 267—470. — Då Louhi ser de tvenne friarne nalkas, råder hon sin dotter att välja den gamle Wäinämöinen: 671—634.
— Pohjola-jungfrun säger sig vilja föredraga Ilmarinen, som smidt Sampo, och gifver Wäinämöinen, som till först inträder i stugan, afslag på hans anbud: 635 —706.
 

-----

<blockquote>

::Gamle trygge Wäinämöinen
::Har för afsigt nu att fara
::Ut att fria till en jungfru,
::Till en mö med rika lockar,
::Uti Pohjola, det mörka,
::I det skumma Sariola,
::Pohjas vidtberömda dotter,
::Bruden uti Pohja-gården.

::Båten klädde han med vadmal,
::10. Röd dess ena hälft han klädde,
::Smyckade med guld dess förstäf,
::Öfverhöljde den med silfver;
::Slutligen, det var en morgon,
::Bittida vid dagens gryning,
::Sköt han ut på sjön sin farkost,
::Den af hundra bräder byggda,
::Från sin båthamns glatta rullar,
::Från dess hala furustockar.

::Masten reser han i skeppet,
::20. Hissar segel uti masten,
::Hissar upp ett högrödt segel
::Och ett annat, blått till färgen.
::Stiger sjelf ombord på skeppet,
::Träder i sin nya farkost;
::Styr nu ut på hafvets vågor.
::Plöjer fjärdens blåa böljor.

::Höjer här sin röst och säger.
::Tar till orda sjelf och talar:
::"Stig nu, Jumala, i skeppet,
::30. Kom, du nådige, i båten.
::Att mig svage hjelte bistå.
::Att en ringa man beskydda,
::Här på dessa vida vatten,
::Uppå hafvets breda böljor!

::"Vagga nu, o vind, min farkost,
::Jaga skeppet framåt, bölja,
::Utan att jag åror nyttjar,
::Att med dem jag vattnet upprör,
::Uppå hafvets vida sträckor,
::40. På dess breda öppna yta!"

::Annikki, med vackra namnet,
::Nattens dotter, skymnings-jungfrun,
::Som, förrn dagen grytt, är verksam,
::Som hvar morgon tidigt vaknar,
::Klappade som bäst sitt byke,
::Höll just på att kläder vrida
::Vid den röda spångens ända,
::Ute på den breda bryggan,
::Vid den dimbetäckta udden,
::50. På den töckenhöljda holmen.

::Vände sig och såg omkring sig
::Öfverallt i vida rymden,
::Upp emot den höga himlen,
::Längsmed stranden utåt hafvet:
::Solen strålade deruppe,
::Nertill glänste vattnets vågor.

::Blicken sände hon mot fjärden,
::Vände hufvudet mot solen:
::Invid Suomi-elfvens mynning,
::60. Invid Wäinö-strömmens utlopp
::Hon en strimma såg på hafvet,
::Såg en mörkblå punkt på vågen.

::Höjde då sin röst och sade,
::Talade med dessa orden:
::"Svarta strimma, du, på vågen,
::Mörkblå punkt, hvad kan du vara?
::Om du är en skara vildgäss,
::Eller ock en kulle änder,
::Må du lyfta dina vingar
::70. Och mot himlen upp dig höja!

:: "Om du är ett laxrikt hafsgrund,
::Eller ock en svärm af fiskar,
::Må du genast plaska unnan,
::Ned i vågorna dig sänka!

::"Men om du ett klippgrund vore,
::Eller ock en vatten-ruska,
::Skulle vågor mot dig svalla,
::Vattnet snart dig öfverhölja."

::Båten nu alltmer sig närmar,
::80. Fram det nya skeppet skjuter,
::Längs den dimbetäckta udden,
::Längs den töckenhöljda holmen.

::Anni, med det vackra namnet.
::Ser nu att ett skepp sig närmar,
::Ett af hundra plankor timradt.
::Tar till orda då och säger:
::"Om du är min egen broders.
::Eller ock min faders farkost.
::Vänd din framstam då mot hemmet,
::90. Fören emot egna stränder,
::Hit, mot dessa landningsplatser,
::Aktern emot andra hamnar!
::Om du är en okänd farkost,
::Må du åter utåt simma,
::Bort mot andra landningsställen,
::Och din bakstam hitåt vända!"

::Icke var det någon hem-båt,
::Icke någon okänd farkost,
::Wäinämöinens farkost var det,
::100. Den evärderlige sångarns,
::Och den nalkades till stranden,
::Närmade sig, för ett samtal,
::Tog ett ord, bar fram ett annat,
::Lät i ro ett tredje talas.

::Annikki, med vackra namnet,
::Nattens dotter, skymnings-tärnan,
::Frågar genast nu af skeppet:
::"Hvartåt styr du, Wäinämöinen,
::Vattnets vän, hvart gäller färden,
::110. Landets prydnad, säg hvart far du?"

::Det var gamle Wäinämöinen,
::Han från skeppet svarar henne:
::"Ut jag ämnat mig på laxfångst.
::Reser ut att fånga lek-fisk
::I den svarta Tuoni-elfven,
::Vid dess starrbevuxna stränder."

::Anni, med det vackra namnet,
::Yttrar dessa ord och säger:
::"Tala icke tomma lögner!
::120. Fiskens lektid nog jag känner:
::Annorlunda gick min fader.
::Annorlunda for den gamle
::Förr i tiden ut på laxfångst,
::Fordomdags att fånga taimen:
::Nät han hade uti båten,
::Skeppet fullt af fiskebragder,
::Här en not, och der en långref,
::Pulsnings-stänger här, vid sidan,
::Ljuster-jern inunder toften,
::130. Långa bärlingar i aktern;
::Hvartåt far du, Wäinämöinen,
::Säg hvarthän, Uvantolainen?"

::Gamle Wäinämöinen svarar:
::"Ut jag rest att jaga vildgäss,
::Bort till skimmervingars lekplats,
::För att dregelnäbbar fånga,
::Uti sund, der köpmän segla,
::Uppå hafvets öppna yta."

::Annikki, med vackra namnet,
::140. Yttrade ett ord och sade:
::"Väl jag vet, hvem sanning talar.
::Lätt en lögnare jag känner!
::Annorlunda gick min fader.
::Annorlunda for den gamle
::Fordomdags att vildgäss jaga.
::Att de röda näbbar fånga:
::Spänd var då hans stora båge.
::Draget var hans sköna armborst,
::Kopplad var hans svarta jagthund.
::150. Kopplet uti båten fästadt,
::Långsmed strandens väg lopp stöfvarn.
::Valpar sprungo bland dess stenar:
::Tala sanning, Wäinämöinen,
::Säg mig, hvart du styr din kosa?"

::Sade gamle Wäinämöinen,
::"Hvad, om nu jag mig begåfve
::Ut i stora, vilda strider,
::Der jemngoda hjeltar kämpa.
::Och der blodet går till vaden,
::160. Ända upp till knäna stiger?"

::Annikki, hon säger åter,
::Tennbriskprydda tärnan talar:
::"Krigståg alltförväl jag känner!
::Fordom, då min fader reste
::Ut till stora, vilda strider,
::Der jemngoda hjeltar kämpa,
::Hundra roddare han hade,
::Tusen andra män derjemte;
::Bågar lågo då i fören,
::170. Hvassa svärd på båtens bänkar;
::Säg då engång verklig sanning,
::Svara icke mer med lögner:
::Hvartåt styr du, Wäinämöinen,
::Säg hvarthän, Uvantolainen?"

::Nu den gamle Wäinämöinen
::Yttrade ett ord och sade:
::"Kom, o flicka, i min farkost,
::Stig, o jungfru, ned i båten,
::Och jag vill dig sanning säga,
::180. Tala verklig, sveklös sanning!"

::Anni svarar honom ständigt,
::Tennbriskprydda tärnan talar:
::"Stormen i din båt må stiga,
::Vårens vind uti din farkost!
::Upp och ned din båt jag vänder,
::Ner jag trycka vill dess framstam,
::Om jag ej bestämdt får veta,
::Hvart du ämnat dig begifva,
::Och får höra verklig sanning,
::190. Dina lögner sedermera!"

::Nu den gamle Wäinämöinen
::Yttrade ett ord och sade:
::"Sanning vill då nu jag tala,
::Om på skämt jag hittills ljugit:
::Ut på friarfärd jag farit,
::Att den fagra mön begära
::Uti Pohjola, det mörka,
::I det skumma Sariola,
::I den by, der männer dräpas,
::200. Hjeltar uti hafvet dränkas."

::Anni, med det vackra namnet,
::Nattens dotter, skymnings-jungfrun,
::När hon sanningen förnummit.
::Hört en verklig, sveklös sanning.
::Hann ej längre dukar klappa,
::Lemnade sitt byke osköljdt,
::Ute på den breda bryggan,
::Vid den röda spångens ända.
::Upp hon lyfte sina fållar,
::210. Bar dem upp med begge händer.
::Och åstad hon nu begaf sig,
::Började att skyndsamt springa.
::Framkom så till smedens boning.
::Trädde sjelf uti hans smedja.

::Det var smeden Ilmarinen,
::Den evärdelige hamrarn,
::Han en bänk af jern sig smidde.
::Prydde den jemväl med silfver:
::Alnshögt sot hans hufvud täckte,
::220. Kol hans skuldror höljde famnshögt.

::Anni genom dörren stiger.
::Yttrar dessa ord och säger:
::"Smed och broder Ilmarinen,
::Du, en hamrare evärdlig!
::Smid mig nu en vacker spole.
::Smid mig äfven granna ringar.
::Två par, tre par guld-örhängen,
::Fem, sex kedjor för min gördel,
::Och jag säger sanna saker,
::230. Yppar för dig verklig sanning!"

::Sade smeden Ilmarinen:
::"Om du något godt förtäljer,
::Vill jag smida dig en spole,
::Gör dig äfven granna ringar,
::Smider dig ett vackert bröstkors,
::Lagar dina hufvudsmycken,
::Men om något ondt du framför,
::Sönderbryter jag de gamla,
::Rycker dem ifrån ditt hufvud,
::240. Vräker dem uti min ässja."

::Anni, med det vackra namnet,
::Hon till orda tog och sade:
::"Smed och broder Ilmarinen!
::Skall då någonsin du äkta
::Den du gett din tro och lofven,
::Den du utsett har till maka?

::"Utan uppehåll du hamrar,
::Dag på dag du står och smider;
::Skor din fåle hela sommarn,
::250. Smider hästskor hela vintern,
::Nattetid du bygger slädar,
::Åkdon gör du under dagen,
::För att fara ut att fria,
::För att bort till Pohja färdas,
::Och nu far, mer flink och driftig,
::Hinner före dig en annan,
::Som tar bort din egen fästmö,
::Som skall föra hem din älskling,
::Den i två års tid du sett på,
::260. Den du friat till i tre år;
::Redan reser Wäinämöinen
::Öfver hafvets blåa fjärdar,
::Stödd mot båtens gyllne framstam
::Eller mot sitt koppar-roder.
::Bort till Pohjola, det mörka,
::Till det skumma Sariola."

::Oro påkom Ilmarinen,
::Svår var denna stund för smeden,
::Tången nedföll ur hans näfve,
::270. Hammarn halkade ur handen.

::Sade smeden Ilmarinen:
::"Annikki, min egen syster!
::Jag skall smida dig en spole,
::Granna ringar likaledes,
::Två par, tre par guld-örhängen,
::Fem, sex kedjor för din gördel;
::Men ett bad du måste reda,
::Elda upp den goda badstun:
::Elda den med tunna klabbar,
::280. Med småklufna, korta spjelkor,
::Skaffa sedan lut en smula,
::Frambär äfven litet såpa,
::Att jag får mitt hufvud tvätta,
::Att jag från min kropp får aftvå
::Sotet sedan sista hösten,
::Slagget, samladt hela vintern!"

::Anni, med det sköna namnet,
::Värmer nu i tysthet badstun
::Med af vinden fällda stammar,
::290. Träd som slagits ned af åskan,
::Samlar upp från forsen stenar,
::Hettar dem, tillreds för badet;
::Vatten bär hon upp ur källan,
::Ur dess lättupprörda vågor,
::Bryter sig en qvast i skogen,
::Liten kärleks-qvast i lunden;
::Honingsqvasten upp hon mjukar
::Uppå honing-stenens ända;
::Gör sig sedan lut af surmjölk,
::300. Såpa hon af märg bereder,
::Såpa som sig hastigt löddrar,
::Hastigt löddrar sig och fradgar,
::För att tvätta friarns hufvud,
::Att hans lemmar engång rentvå.

::Sjelfve smeden Ilmarinen,
::Den evärdelige hamrarn,
::Smider snart hvad jungfrun önskat,
::Lagar hennes hufvudsmycken,
::Under det att badstun värmes,
::310. Medan badet ombesörjes
::Hemtar dem i hennes händer;
::Systern yttrar då och säger:
::"Badstun har jag redan eldat,
::Gjort ditt varma imbad färdigt,
::Alla qvastar upp jag mjukat,
::Kärleksqvastarne jag uppblött:
::Bada, broder, öfverskölj dig
::Huru mycket du behagar,
::Tvätta håret rent, som linet,
::320. Skölj ditt anlet' hvitt, som drifvan!"

::Derpå smeden Ilmarinen
::Sjelf begifver sig till badstun,
::Här han badar nu tillräckligt,
::Tvättar sig, och ren sig sköljer;
::Smedens ögon glänsa åter
::Och hans tinningar, de blomstra,
::Halsen blifver hvit som hönsägg.
::Hela kroppen ren och tvagen;
::In från badstun nu han kommer,
::330. Stiger obemärkt i stugan,
::Herrligt strålar nu hans anlet',
::Rodnad blomstrar på hans kinder.

::Der på tager han till orda:
::"Annikki, min egen syster!
::Hemta nu min linne-skjorta,
::Gif mig mina bästa kläder,
::Att i dem jag mig får kläda,
::Till min friarfard mig smycka!"

::Annikki, med vackra namnet,
::340. Frambar genast linneskjortan
::För hans kropp, från svett befriad,
::För det obetäckta hullet:
::Hemtade hans smala byxor,
::Dem hans egen moder sömmat,
::För hans sot-aftvagna höfter,
::Hvilkas knotor icke märktes;
::Frambar se'n hans mjuka strumpor,
::Dem som ung hans moder stickat,
::För hans fläckfritt rena smalben,
::350. För hans muskelfulla vador;
::Hemtade hans goda skoplagg,
::Gaf hans bästa, köpta stöflar
::Att uppå hans strumpor dragas.
::Dem hans mor som jungfru stickat;
::Gaf derpå den blåa rocken,
::Som var nertill lefver-färgad,
::Att på linne-skjortan klädas,
::Som af bästa lärft var sömmad;
::Sedan hans kaftan af vadmal,
::360. Med fyrdubbel bräm af kläde,
::Ofvanpå den blåa rocken,
::Som var nyast bland de nya;
::Se'n hans pels, med tusen knappar.
::Smyckad skönt med flere hundra,
::Öfver hans kaftan af vadmal,
::Med dess kanter utaf kläde;
::Dertill gördeln för hans höfter,
::Det med guld beprydda bältet,
::Som hans mor som jungfru stickat,
::370. Som hon virkat ren som flicka;
::Och hans brokigt sydda handskar,
::Kantade med gyllne kanter,
::Gjorda utaf Lapplands söner
::För hans egna sköna händer;
::Slutligen den höga hjelmen,
::På hans sköna gyllne lockar,
::Den engång hans fader köpt sig,
::Fordom skaffat sig som fästman.

::Derpå smeden Ilmarinen,
::380. Kläder på sig, gör sig färdig,
::Pryder sig uppå det bästa,
::Till sin träl han sedan säger:
::"Spänn min gode häst i redet,
::För den brokigt prydda släden,
::Att jag ut mig kan begifva
::På min fard till Pohja-gården!"

::Trälen svarade och sade:
::"Hingstar sex i gården finnas,
::Fålar, fodrade med hafre;
::390. Hvilken vill du jag skall välja?"
::
::Sade smeden Ilmarinen:
::"Välj den allra bäste hingsten,
::Spänn i redet unge fålen,
::Brune springaren för släden,
::Sätt jemväl sex gyllne gökar,
::Sätt sju vackra blåa foglar
::Att uppå min loka sjunga,
::Att vid okets dragrem gala,
::Så att flickorna må se det,
::400. Gårdens mör deråt sig fägna;
::Lägg i släden ock en björn-fäll,
::Att jag uppå den må sitta,
::Tag en vallross-hud derjemte,
::Att den granna släden täcka!"

::Lifstids-trälen uti gården,
::Den för pengar lejde tjenarn,
::Spände nu den unge fålen,
::Brune springaren för släden,
::Satte äfven sex små gökar,
::410. Satte sju små blåa foglar
::Att på lokans böjning sjunga,
::Att vid okets dragrem gala;
::Hemtade derpå en björn-fall,
::Att hans värd på den må sitta,
::Tog en vallross-hud derjemte
::Att den granna släden täcka.

::Sjelfva smeden Ilmarinen,
::Den evärdelige hamrarn,
::Upp en bön till Ukko sänder,
::420. Beder så till dundrets herre:
::"Sänd, o Ukko, nu ett snöfall,
::Låt ånyo snö sig sänka,
::Att med lätthet släden glider,
::Snabbt framåt på vägen skrinner!"
::Ukko sände nu ett snöfall,
::Lät ånyo snö sig sänka,
::Täckte ljungen uppå heden,
::Öfverhöljde markens bärskaft.

::Derpå smeden Ilmarinen
::430. Satte sig i stålsmidd släde,
::Höjde här sin röst och sade,
::Yttrade de ord, som följa:
::"Lycka, stig på mina tömmar,
::Jumala, kom ner i släden!
::Lycko-tömmar brista icke,
::Slädar åker Gud ej sönder."

::Tömmarne han tog i handen,
::Tog i andra handen pisken,
::Gaf sin häst ett slag med snärten,
::440. Sjelf han yttrade och sade:
::"Skynda, bläs, med snabbhet hädan,
::Spring nu, du med hvita manen!"

::Fram i hastig fart han åker
::Längsmed hafvets strand, på sanden,
::Utmed Sima-sundens kanter,
::Utmed albevuxna höjder;
::Stenarne på stranden rassla,
::Sanden gnisslar under släden,
::Gruset flyger mot hans anlet,
::450. Vattnet stänker upp mot bröstet.

::En dag åker han, och tvenne,
::Åker inpå tredje dagen,
::Men uppå den tredje dagen
::Upp han hinner Wäinämöinen,
::Höjer då sin röst och talar,
::Yttrar dessa ord och säger:
::"O du gamle Wäinämöinen!
::Låt oss fredligt nu förlikas,
::Fast som friare vi täfla,
::460. Samma jungfru eftersträfva:
::Ej med våld hon bort må föras,
::Fritt hon välja må sin make!"

::Sade gamle Wäinämöinen:
::"Fredligt vill jag visst förlikas;
::Ej med våld får jungfrun tagas,
::Fritt hon välja må sin make.
::Och åt den må jungfrun gifvas,
::Som hon sjelf vill föredraga;
::Groll må derför ej vi hysa,
::470. Agg ej nära mot hvarandra."

::Längre fram på, väg de färdas,
::Styra framåt beggedera,
::Skeppet glider, stranden brusar,
::Hingsten springer, marken dånar.

::När en liten tid förlidit,
::När en ringa tid förflutit,
::Börjar gårdens hund att skälla,
::Börjar slottets vakthund gläfsa
::Uti Pohjola, det mörka,
::480. I det starka Sariola;
::Morrar sakta till en början,
::Gläfsar först med längre afbrott,
::Sittande på åkerrenen,
::Svängande sin svans mot marken.

::Sade värden uti Pohja:
::"Gå, min dotter ut att skåda
::Hvarför gråe hunden skäller,
::Hvarför gårdvarn högljudt gläfsar!"

::Dottren svarade och sade:
::490."Jag har icke tid, min fader!
::Ty den stora ladugården
::Med dess hjord jag måste sköta;
::Vrida måste jag min handqvarn,
::Och det fina mjölet sikta:
::Tung är qvarnen, fint är mjölet,
::Svag är den som mjölet malar!"

::Sakta skällde slottets vakthund,
::Morrade med jemna afbrott;
::Sade värden uti Pohja:
::500."Gå, min hustru, ut att skåda
::Hvarför gråe hunden skäller,
::Hvarför slottets vakthund gläfsar!"

:: Hustrun svarade och sade:
::"Tid jag saknar, hinner icke:
::Frukost måste här jag reda,
::Laga mat för hela huset;
::Tjockt ett bröd jag måste baka,
::Degen än jag måste klappa:
::Tjockt blir brödet, fint är mjölet,
::510. Svag är den som brödet bakar!"

::Sade värden uti Pohja:
::"Alltid hafva qvinnor brådska,
::Flickor ständigt att bestyra,
::Fast de steka sig vid ugnen.
::Fast de vräka sig på bädden;
::Gå då du att se, min gosse!"

::Gossen svarade och sade:
::"Jag har icke tid, min fader;
::Slipa måste jag min yxe,
::520. Måste klyfva här ett trädblock,
::Och en vidsträckt vedrad hugga,
::Rada upp dess tunna klabbar:
::Lång är trafven, fin är veden,
::Svag är den som veden hugger!"
::
::Slottets vakthund skäller ständigt,
::Gårdvarn gläfsar oupphörligt,
::Jemnt det fula djuret tjuter,
::Holmens ullsvans klagar högljudt,
::Sittande på åkerrenen,
::530. Med den vida svansen uppböjd.

::Sade värden uti Pohja:
::"Utan skäl vår hund ej skäller,
::Gläfsar icke utan orsak,
::Ej mot träden blott han morrar."

::Sjelf han vandrar ut att skåda,
::Skrider öfver sjelfva gården,
::Till den mest aflägsna åkern,
::Till det längst belägna fältet;
::Såg hvart hunden vändt sitt hufvud,
::540. Följde riktningen af nosen,
::Blickade längs stormens kulle,
::Längs den albevuxna åsen,
::Fann nu klart och tydligt skälet,
::Hvarför gråe hunden skällde,
::Hvarför landets prydnad tjutit,
::Hvarför gårdens ullsvans gläfsat;
::Såg det röda skeppet segla
::Öfver sjön vid Lempi-viken,
::Såg den granna släden nalkas
::550. Öfver land, vid Sima-holmen.

::Värden sjelf i Pohja-gården
::Skyndar genast in i stugan,
::Träder under takets fogning,
::Yttrar dessa ord och säger:
::"Gäster nu till gården nalkas
::Öfver hafvets blåa fjärdar!
::Fram en brokig skrinda åker
::Ute, bortom Sima-holmen,
::Och en väldig farkost seglar
::560. Hitom Lempi-vikens vatten."

::Sade Pohjolas värdinna:
::"Hur skall nu ett tecken vinnas
::Om de fremmande, som komma?
::Du min lilla tjensteflicka,
::Lägg nu rönnved uppå elden,
::Stycken af det helga trädet!
::Om ur veden blod ses sippra.
::Skola säkert krig vi hafva,
::Men om vatten fram ses flyta,
::570. Skola uti frid vi lefva."

::Det var Pohjas tjensteflicka,
::Tärnan, van att ödmjukt lyda,
::Rönnved lade hon i elden,
::Stycken af det helga trädet;
::Blod ej sipprar fram ur veden,
::Icke blod och icke vatten,
::Honing utur veden flyter,
::Ljuflig saft ur trädet tränger.

::Suovakko i stug'vrån säger,
::580. Gumman under täcket talar:
::"När ur veden honing flyter,
::Ljuflig saft ur trädet tränger,
::Åro gästerna, som nalkas,
::Någon talrik friar-skara!"

::Derpå Pohjolas värdinna,
::Pohjas gumma, Pohjas dotter,
::Genast ut ur stugan skynda,
::Hasta begge ut på gården,
::Kasta blicken utåt fjärden,
::590. Vända hufvudet mot solen;
::Här de se en farkost nalkas,
::Se det nya skeppet segla,
::Det af hundra plankor byggda,
::Fram på sjön, längs Lempo-viken;
::Skeppet glänste som af vadmal,
::Lyste rödt till ena hälften,
::Kraftfull stod en man vid styret,
::Stödd emot sitt koppar-roder;
::Der de se en fåle nalkas,
::600. Se en skrinda röd sig närma,
::Se en brokig släde ila
::Öfver land, vid Sima-holmen:
::Sex små gyllne gökar sitta
::Galande på lokans böjning,
::Sju små blåa foglar sjunga
::Invid sjelfva okets remtyg;
::Ståtlig satt en man i släden,
::Stolt vid tömmarne en hjelte.

::Sade Pohjolas värdinna,
::610. Yttrade och tog till orda:
::"Hvilkendera vill du välja,
::Då de komma att begära
::Dig till lifstidsvän för evigt,
::Till en dufva, ömt omfamnad?

::"Den, som der i skeppet nalkas,
::Som i röda båten seglar.
::Fram på sjön längs Lempo-viken,
::Är den gamle Wäinämöinen:
::Gods och håfvor uti båten,
::620. Skatter i sitt skepp han medför.

::"Den som åker fram i släde.
::Som i brokig skrinda nalkas
::Öfver land, vid Sima-holmen,
::Det är smeden Ilmarinen:
::Tomma skenet blott han medför.
::Har sin släde full af troll-ord.

::"När de träda in i stugan.
::Bör du mjöd i stopet hemta,
::I ett kärl med tvenne handtag:
::630. Gif då stopet i dens händer,
::Som du vill som maka följa,
::Gif det åt den gamle Wäinö,
::Som har gods och guld i skeppet,
::Som i båten skatter medför!"

::Det var Pohjas sköna dotter.
::Sinnrikt svarar hon och säger:
::"O min moder, som mig burit,
::Du min egen fostrarinna!
::Gods jag icke efterfikar,
::640. Bryr mig ej om manna-vishet.
::Föredrager manna-fägring,
::Aktar mer gestaltens skönhet.
::Också ha väl aldrig hittills
::Jungfrur här försålts för pengar;
::Utan gods och håfvor vill jag
::Följa smeden Ilmarinen,
::Honom, som har smidit Sampo,
::Som det granna locket hamrat,"

::Sade Pohjolas värdinna:
::650. "O du insigtslösa toka!
::Smeden Ilmari du väljer,
::Tar en man med svettig panna.;
::Jemnt du får hans skjorta skölja,
::Ständigt smedens hufvud tvätta!"

::Dottren svarade och sade,
::Yttrade och tog till orda:
::"Wäinö vill jag icke hafva,
::Vill en åldrig man ej vårda;
::Blott besvär en gubbe gifver,
::660. Endast tråk en åldrig make."

::Nu den gamle Wäinämöinen
::Först till Pohja-gården hinner,
::Skjuter då det röda skeppet,
::Sin med vadmal klädda farkost,
::Upp på stålbesmidda rullar,
::Strandens kopparklädda stockar;
::Stiger sedan in i stugan,
::Träder under takets fogning,
::Tar till orda der, på golfvet,
::670. Invid dörren, under sparren,
::Höjer nu sin röst och säger,
::Yttrar dessa ord och frågar:
::"Jungfru, vill du med mig följa,
::Som min egen vän för evigt;
::Vill du bli min lifstids-maka,
::Bli en dufva vid min sida?"

::Det var Pohjas sköna tärna,
::Sjelf hon skyndar sig att svara:
::"Har då nu du båten timrat,
::680. Byggt det stora skeppet färdigt,
::Utaf bitar ur min slända,
::Utaf stycken ur mitt skäktträd?"

::Sade gamle Wäinämöinen,
::Yttrade och gaf till gensvar:
::"Jag ett präktigt skepp har timrat,
::Byggt en farkost stark och väldig,
::Som är säker uti stormar,
::Som i motvind, fast och stadig,
::Skjuter fram igenom vågen,
::690. Höjer sig på vattnets ryggar,
::Stiger lätt, liksom en bubbla,
::Glider fram, liksom ett näckblad,
::Öfver fjärdarne i Pohja,
::Öfver skumbetäckta böljor."

::Men den sköna Pohja-dottrcn
::Tog till orda då och sade:
::"Sjömän vill jag icke prisa,
::Hjeltar, som på vågen styra;
::Hafvets stormar rubba sinnet,
::700. Vårens vindar skada hjernan.
::Icke torde dig jag följa,
::Och jag följer icke heller,
::Som din egen vän för evigt,
::Som en dufva vid din sida,
::Att ditt hviloläger reda,
::Alt din hufvudkudde ordna."
</blockquote>
 

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Karl Collan]]
[[Kategori:Finsk mytologi]]

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 28. mai 2024 kl. 15:05
Linje 1:		Linje 1:
−	{\| ~~class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"~~	+	[[Fil:Ilmarinen (Ekman).jpg\|thumb\|460px\|<center>'''"Ilmarinen den evindelige hamrer"''' <br> Maleri af ''Robert Wilhelm Ekman''</center>]]
−	\|~~- style="background-color:#e9e9e9"~~
−	~~!align="~~center" ~~valign=~~"~~top" width="40%" \|~~ '''~~Velg språk~~''' !!align="center" valign="top" width="10%" \| Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"\| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Dansk !!align="center~~" valign="top" width="10%"\| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Færøysk~~
−	\|-
−	~~! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! [[Fil:Dansk.gif\|32px\|link=Kalevala (F. Ohrt)]] !! [[Fil:Svensk.gif\|32px\|link=Kalevala (Castrén)]] !!~~
−	\|-
−	~~! !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif\|32px\|link= Adertonde Sången (Kalevala, Collan)~~]] !!
−	\|-
−	\|}

Adertonde Sången (Kalevala, Collan) - Revisjonshistorikk

Carsten på 22. jun. 2024 kl. 14:01

Jesper: Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

Jesper på 28. mai 2024 kl. 15:05

Carsten: Adertonde Sången (Kalevala, Collan)

@@ Linje 897: / Linje 897: @@
 [[Kategori:Tekster på svensk]]
 [[Kategori:Karl Collan]]
-[[Kategori:Finsk mytologi]]
+[[Kategori:Finsk-ugrisk mytologi]]