Carsten: Axel Tordsson och skön Valborg

2017-05-23T10:57:13Z

Axel Tordsson och skön Valborg

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Axel Tordsson och skön Valborg]] !!
|-
|}

[[Fil:Svenska folkvisor vignet.jpg|300px|right]]

<center>'''[[Folkdiktning |Svensk Folkdiktning]]'''

<br><big><big>'''23. Axel Tordsson och skön Valborg'''</big></big>

'''<big>[[Svenska folkvisor]]</big>'''<br>Erik Gustaf Geijer och [[Arvid August Afzelius biografi|Arvid August Afzelius]]
</center>

::1. De lekte gulltafel vid bredan bord,
::I glädje och lust med alla,
::De fruer tvenne med ära stor;
::Så underlig leken månd' falla.
::Men lyckan vänder sig ofta om.

::2. De tärningar lupo så ofta omkring,
::Så snart de sig månde vända,
::Så gör ock lyckones hjul uti ring,
::Hvars lopp man näpplig kan känna.

::3. Fru Juli och drottning Malfred,
::De lekte gulltafel med ära;
::På golfvet gånga barnen dervid,
::De lekte med äple och päron.

::4. På golfvet gångar det barn så fint,
::Med äple och päron månd' leka,
::I salen herr Axel Tordsson kom in,
::Han tänkte till Rom att resa.

::5. Han helsade fruer och jungfruer tillik',
::Honom följde tukt och ära,
::I löndom han älskade det ädla vif;
::Ty lyckan den vill förföra.

::6. På armen tog han den lilla brud,
::Klappade henne på hvitan kind:
::»Krist gifve, att du vore vuxen nu
::Snart blefve du kärasten min.»

::7. Hans yngsta syster svarade brådt —
::På kläder hon guld månde bära —
::Vor' hon än vuxen i denna natt,
::I måtten ej samman vara.»

::8. Jungfrunes moder talte här rätt,
::Hon månd' ej från sanningen vika:
::»I ären nu allt för när i slägt,
::Dock väl hvarannan lika.»

::9. Han tog en gullring af sin hand,
::Bad barnet dermed att leka,
::Der hon uppväxte i ålder, förstånd;
::Det gjorde hennes kinder bleka.

::10. Kom väl i hog, min lilla brud,
::I dag månde jag dig fästa!
::Jag vill nu resa af landet ut,
::De främmande herrar att gästa.

::11. Herr Axel drager af landet ut,
::Honom följer tukt och ära;
::I klostret sattes hans lilla brud,
::Att hon skulle sömmen lära.

::12. De lärde henne väl silke att sy,
::Och läsa lät' de henne lära;
::Af hennes dygd gick härligt gny,
::Henne följde stor tukt och ära.

::13. Slik adeliga seder, som hon bar,
::Bör hvar man med rätta prisa;
::I sinne hon ock förståndig var,
::Och räknas ibland de visa.

::14. I klostret var hon i ellofva år,
::Tills Gud hennes moder månd' kalla,
::Då tog henne drottningen i sin gård,
::Bäst månde hon henne falla.

::15. I kejsarens gård herr Axel var,
::Hans sporrar som guld månd' glimma,
::Sitt svärd han vid sin sida bar,
::Och lät sig ridderlig finna.

::16. Herr Axel han sofver så sötelig,
::Allt som en herre månd' tämma,
::Om natten har han ej ro hos sig,
::Allt för sina starka drömmar.

::17. Herr Axel han sofver i högan sal,
::Och hvilar på silket det fina;
::Han hade ej ro om natten all,
::Han drömmer om fästemö sina.

::18. Han drömmer om jungfru Valborg skön,
::I flöjel klädd med ära.
::Hos henne satt Hakon, konungens son,
::En bön han månde begära.

::19. Om morgonen ganska bittidelig,
::Då lärkan sin stämma rörde,
::Uppstod herr Axel så hastelig,
::Sig snarlig i kläder förde.

::20. Rätt fort lät han sadla gångaren grå,
::Han lyster i lunden att rida,
::Sin underlig tankar af hufvud slå
::Och lyssna på foglasång blida.

::21. Som nu herr Axel Tordsson
::Kom in uti rosende lunden,
::Der mötte honom en pelegrim skön
::Uti den samma stunden.

::22. »Väl mött, god dag, du pelegrim from!
::Hvarthän står din begäran?
::Ifrån mitt land du komma månd',
::Dina kläder de mig det lära.»

::23. »Norge det är mitt fädernesland,
::Jag är af Gildeska stämma;
::Till Rom har jag mig ärnat för sann,
::Om jag der kan päfven finna.»

::24. »Är du kommen af Gildeska slägt,
::Då är du ock min frände;
::Har stolten Valborg mig förgät’t?
::Säg mig, om du henne känner.»

::25. »Valborg hon är en jungfru så skön,
::Jag henne så väl månde känna;
::Det är så mången riddareson,
::Som sätter sin lit till henne.»

::26. »Jag känner sa väl den jungfru der,
::Hon sliter sabel och mård;
::Bland andra jungfrur hon loford bär,
::Som tjena i drottningens gård.»

::27. »Uppvuxen är Valborg skön jungfru för sann,
::Som liljan fagrast på qviste;
::Bland alla de jungfrur uti det land
::Ej skönare någon visste.»

::28. »Under marmorstenen hvilar fru Juli lik,
::Allt hos sin herra kära;
::Drottningen Malfred tog Valborg med sig,
::Hon henne månd' älska och ära.»

::29. »Guld bär hon om sin hvita hand,
::I perlor flätar hon sitt här;
::Herr Axels brud af alle man
::Hon kallas, ehvart hon går.»

::30. »De kalla henne Axels fästemö skön,
::Och göra deraf godt glam;
::De ärna henne Hakon, konungens son,
::Jag menar han blir hennes man.»

::31. Herr Axel Tordsson, den ädle man,
::Han klädde sig uti skinn;
::Så går han uti salen fram,
::För romerska kejsaren in.

::32. Hell sitten I, kejsar Henrik så from,
::I ären så väldig en herre:
::Urlof att resa jag bedes om,
::Till fäderneslandet kära.»

::33. Från mig är fader och moder död,
::I fara står godset det bästa,
::Mig tvingar dock mest min fästemö,
::En annan vill henne fästa.»

::34. »Urlof det skall du gerna få,
::Sjelf skall jag dig det gifva;
::Om du tillbaka komma må,
::Din plats skall öppen blifva.»

::35. Herr Axel han rider af kejsarens gård,
::Honom följde så härligan skara.
::Och alle, som voro i samma gård,
::Bådo honom af hjertat väl fara.

::36. På resan var han så hastig och snar,
::Honom följde trettio svenner;
::När han kommer till sin moders gård,
::Då red den herren allena.

::37. När nu herr Axel Tordsson
::Kom fram till borgaled,
::Ute stod fru Helfred, hans syster skön,
::Som hvilade dervid.

::38. »Här står du, Helfred, syster min,
::Nu väntar du mig icke komma,
::Hur lefver Valborg, min fästemö fin,
::Den ros och dygdeblomma?»

::39. »Skön Valborg hon lefver mycket väl,
::Den skönaste jungfru bland alla.
::Hon tjenar ock vår drottning sjelf,
::Hon henne bäst månd' falla.

::40. »Du säg mig, Helfred, syster fin,
::Du gif mig rådet det goda:
::Huru jag kan tala med fästemö min,
::Att ingen man det förstode?»

::41. »Kläd dig strax uti silke och guld,
::Och sammet uppå dig drag;
::Säg dig vara mitt hemliga bud,
::Tala med den jungfrun i dag.»

::42. Det var herr Axel Tordsson,
::Gick öfver höga lofts spång,
::Der mötte honom drottningens jungfrur skön',
::De kommo ifrån aftonsång.

::43. Han räckte skön Valborg hvitan hand,
::Med äran sad’ till henne så:
::»Jag är fru Helfreds sändningebud för sann,
::Att låta eder något förstå.»

::44. Hon bryter upp det bref så stort,
::Hon las det ut med alla,
::Deruti stod' de älskogsord,
::Som någon bäst kunde uttala.

::45. Deruti lågo de gullringar fem,
::Voro gjord' på sättet det bästa:
::»Er gifver herr Axel Tordsson dem,
::Som eder så ung månde fästa.»

::46. »I lofva' att vara min fästemö,
::Det skolen I hålla med ära:
::Jag sviker eder ej pa verldsens ö,
::Det lofvar jag eder, min kära!»

::47. Så följdes de öfver den höga bro,
::Som Gud gaf dem till råda,
::Der lofvade de hvarannan sin tro,
::Och eder svuro de båda.

::48. Vid Dorotea, den ädla mö,
::En ed de svuro tillsamman:
::I äran ville de båda dö
::Och lefva tillhopa med gamman.

::49. Herr Axel rider af konungens gård,
::Han var så glader till mod,
::Hans fästemö uti höga loft står,
::Hon både lekte och log.

::50. Det stod så uti månader fem,
::Och väl uti månader nio,
::Ellofva grefvesöner gingo fram,
::Som månde om henne bedja.

::51. Ellofva voro de riddare skön',
::Till henne i äran månd gilja,
::Den tolfte var Hakon, konungens son,
::Han bad henne arla och serla.

::52. »Hören I, skön jungfru fin,
::Och viljen I vara min kära,
::Så tager jag eder till drottning min,
::Och kronan skolen I bära.»

::53. »Hören I, Hakon, konungens son,
::Det kan dock ej så gå;
::Min tro har jag lofvat herr Axel from,
::Den går jag aldrig ifrån.

::54. Fast vred blef Hakon, konungens son,
::Och klädde sig uti skinn,
::Så går han uti salen skön
::För sin kära moder in.

::55. »Hell sitten I, kära moder min,
::Hvad råd månd' I mig bete?
::Jag beder om skön Valborg fin,
::Hon bjuder mig spott och spe.»

::56. »Jag bjuder henne både heder och är',
::Samt rike och land tillika:
::Hon säger sig hafva herr Axel så kär,
::Hon vill honom aldrig svika.»

::57. »Har hon sin tro bortlofvat för sann,
::Då bör hon den hålla med ära;
::Här äro väl flere af grefveständ,
::Så mägtig som hon månde vara.»

::58. »Val äro här grefvedöttrar fler',
::Så sköna och så rika;
::Men ingen skön som Valborg är,
::Ej heller så dygderika.»

::59. »Med magt kan du henne icke få,
::Ty det vore skam att höra;
::Med vapen, om du henne vinna må,
::Kan sig herr Axel ock röra.»

::60. Fast vred blef Hakon, konungens son,
::Och vred så gick han ut,
::Der mötte honom hans skriftefader from,
::Som kallas svartebror Knut.

::61. »Hvi går min herre så sorgelig fram?
::Hvarthän står hans begäran?
::Är honom påkommen någon motgång slem,
::Då sägen mig det, min herre!»

::62. »Stor motgång är kommen mig uppå,
::Som tvingar mig allra mest:
::Skön Valborg kan jag icke få,
::Herr Axel har henne fäst.»

::63. »Hafver herr Axel skön Valborg fäst,
::Han henne ej hem skall föra:
::Deras härkomst ligger i klostret här näst,
::Som I skolen se och höra.»

::64. »Af ädel, hög och förnäm stam,
::Närsyskonebarn de äro,
::En fru, som dem till dopet fram
::På Högeborgs slott månde bära.»

::65. »Dopsyskon äro nu derföre de,
::Allt för vår klosterrätt,
::Derhos kunde vi erfara och se,
::De aro i tredje slägt.»

::66. »Min herre skrifver af landet ut,
::Kapitlet skola de lyda:
::Herr Axel får icke den ädla brud,
::Vi vele honom det förbjuda.»

::67. Det var Hakon, konungens son,
::Han säger till svennerna så:
::»I bedjen jungfruns morbröder from
::Till mig i stugan ingå.»

::68. De grefvar stäldes vid bredan bord,
::Med tukt och mycken ära:
::»Vår nådige herre oss sände ord,
::Han säge oss sin begäran.»

::69. »Om eder systerdotter skön,
::Med henne lefva i ära,
::Eder jag beder: mig henne ej sön!
::Det är min bästa begäran.»

::70. Svarade hennes morbröder tre,
::De blefvo så glada till mod:
::»Väl är skön Valborg född, ty se,
::En konungason lofvar henne tro.»

::71. De ädle herrar och grefvar för sann,
::De klädde sig uti skinn.
::De gingo i högaloftssalen fram
::För Malfred, drottningen, in.

::72. Drottningen Malfred, den mägtiga fru,
::De helsade med tukt och sinne,
::Dernäst stolts Valborg, den ädla brud,
::Den skönaste der var inne.

::73. »Väl dig, kära systerdotter skön,
::Väl dig den stund du må lefva!
::Om dig beder Hakon, konungens son,
::Honom viljom vi dig gifva.»

::74. »Hafven I mig bortlofvat nu,
::Då vill jag eder det säga:
::Herr Axel går aldrig utur min hug,
::Helst lyster mig honom att ega.»

::75. Svarade der hennes morbröder tre,
::Som de bäst tyckte sig falla:
::»Det skall i sanning aldrig ske,
::Att du ditt löfte skall hålla.»

::76. Och det var Hakon, konungens son,
::Han låter skrifva kring landen,
::Att hemta erkebiskopen from,
::Med klerkerna alla tillsamman.

::77. Först svarade då mäster Erland,
::Han las det kongabref ut:
::»Skam få den, som det påfann,
::Ja, först och sist svartebror Knut!»

::78. Erkebiskopen stod för bredan bord,
::Han talte till kongen med ära:
::»Min nådige herre sändt mig ord,
::Han säge mig sin begäran!»

::79. »Jag hafver mig en jungfru fäst,
::Vid henne skolen I mig viga;
::Herr Axel är henne af hjertat näst,
::Hon skall honom öfvergifva.»

::80. En stämning de utskrefvo fort,
::Att till tinget skulle komma
::Den ädle herre och jungfru så god,
::Och stämningen icke försumma.

::81. Om morgonen ganska bittidelig,
::Som ottesången hade en ände,
::Den ädle herre med fästemö sin,
::Han skulle till kyrkan lända.

::82. Den herre han stiger till höga häst,
::Han månde så hjertelig sucka;
::Den jungfru följer i karmen dernäst,
::Sin sorg hon månde inlycka.

::83. Det talte den sköna jungfru Valborg,
::När hon kom i rosenlund:
::»Sällan suckar gladt hjerta af sorg,
::Men ofta ler sorgefull mun.»

::84. Den riddarn rider på högan häst,
::Hans tanke så vida omvankar;
::Den jungfrun, som följer i karmen dernäst,
::Hon döljer sin’ sorgetankar.

::85. Utom Mariæ kyrkogård,
::Der stego de herrar från häst;
::Sedan de uti kyrkan gå,
::De fränder och riddar som bäst.

::86. De hvilade på den kyrkogård,
::Der biskop dem mötte och klerker;
::Deras hjerta var klämdt af sorgen hårdt,
::Det kunde man på dem märka.

::87. Erkebiskopen mötte dem på den stad,
::Med sölfslagen staf uti handen,
::Med sina ordensbröder i rad,
::Att skilja de kärleksbanden.

::88. Fram trädde strax svartebroder Knut,
::Med slägtebok i händer,
::Han las för dem den arftaflan ut,
::Att Axel var Valborgs frände.

::89. Den arfvetafla de läste ut all,
::Som munken gaf dem till råda,
::Närsyskonebarn voro de uti val,
::På mödernesidan båda.

::90. De voro närsyskonabarn så god',
::Af adeligt blod det bästa:
::I fjerde led deras slägtskap stod;
::Strax skilde dem åt de prester.

::91. De voro komne af Gildeska rot,
::Närsyskonabarn så fromma:
::Herr Axel och skön Valborg god
::Mätte icke tillsamman komma.

::92. En fru dem båda till dopet bar,
::Der de fingo dopsens gåfva,
::Herr Esbjörn begge deras gudfar var:
::Hvarannan de ej måtte ega.

::93. Så följde de dem till altaret fram
::Fingo dem handklädet i händer,
::De voro ej sen att lösa det band;
::Ty svennen var jungfrunes frände.

::94. De voro fränder af ädelt blod,
::Af Gildeska slägt, den bästa,
::Dernäst voro de gudsyskon god’:
::De måtte ej sammanfästas.

::95. Det handklädet mellan dem afskars slätt,
::Ett stycke de hvar tilldela;
::Ej lefver det någon i verlden så käck,
::Som vet, hur hans lycka vill spela.

::96. »Det handklädet nu sönderskuret är,
::Hvarmed I oss åtskilja;
::Så länge vi lefva, det aldrig sker,
::I bryten vår vänskap och vilja.»

::97. Af jungfruns finger man gullringen tog,
::Gullarmband af hennes hand,
::Sin gåfva igen fick den riddare god,
::Upplöst var kärlighetsband.

::98. Han kastade guldet på altaret då,
::Gaf det sankt Olof till ära,
::Svor alla de dagar han lefva må,
::Han Valborgs vän ville vara.

::99. Vred blef då Hakon, konungens son,
::Allt under det silke röd:
::»Efter du henne ej glömma kan,
::Då är hon visst icke mö.»

::100. Der svarade erkebiskop Erland,
::Den visaste bland de klerker:
::»Jag håller den för en oklok man,
::Som ej känner älskogen starker.»

::1 01. Med vatten utsläcker man elden stor,
::Härtill den brinnande brand;
::Men kärlighets brand långt öfver går,
::Den ingen man dämpa kan.»

::102. »Solens hetta den brinner så starkt,
::Att ingen den svalka kan;
::Men älskogens brand är hårdare värk,
::Den aldrig brytes, för sann!»

::103. Dertill Herr Axel svarade så,
::Stod klädd i silke röd:
::»Den sak vill jag mig reda ifrån,
::Skulle jag i morgon dö.»

::104. Då blef Hakon, konungens son, vred,
::Trädde fram på bredan sten:
::»I morgon skall du mig svärja den ed,
::Och det förutan allt men.»

::105. Svärja skall du i morgon för mig,
::Allt både för klerk och prest,
::Om Valborg hon är mö för dig,
::Eller du har sofvit henne näst.»

::106. »Om jag lofven skall gifva så,
::Det kan jag fullväl göra;
::I kampen törs jag än bestå,
::Så länge jag mig kan röra.»

::107. I loftet sof Eskelin, Hakons fru,
::Hon vaknar af sömnen så brådt:
::»Sankt Brigitta råde nu för min hug,
::Hur jag hafver drömt i natt!»

::108. »Jag drömde om Juli, den ädla fru,
::Som hvilar i svarta mull,
::Hon bad, att jag af hjerta och hug
::Skulle vara hennes dotter hull.»

::109. »Min herre, jag hafver sju söner med dig,
::Hvar hafva de tjenare sköna,
::De bjuda på svärd och våga sitt lif.
::Att hjelpa den jungfru så väna.»

::110. »Min herre, I sadlen gångarn grå,
::Och som en herre bortrida,
::I följen med henne, bifallen då,
::Att hjelpa ifrån all qvida!»

::111. »Vi hafve till samman söner sju,
::De unge hertigar raske,
::Det är vår egen glädje och ro,
::Att de kunna hålla sig tappre.»

::112. »Närsyskonabarn vi voro i slägt,
::Fru Juli och jag tillika,
::Derföre står det oss mycket otäckt,
::Om vi hennes dotter svika.»

::113. Bittida om den morgonstund,
::När solen begynte sig te,
::På slottet gå de riddare fram,
::Och vilja der aflägga ed.

::114. Herr Axel Tordsson då färdig stod,
::Och räckte sin hand ifrån sig:
::»I kommen hit, grefvar af Gildeska rot,
::Och lofven i dag med mig!»

::115. Fram gå de ellofva riddare i mak,
::Voro klädde i sabel och mård:
::»Vi viljom lofva med Axel i dag,
::Gud gifve det måtte väl gå!»

::116. Strida runno tårar på jungfrunes kind,
::Som regnet tjockast månd' falla:
::»Ack, hvar skall jag finna vännerna min
::Jag är eländig bland alla.»

::117. Så talte hennes morbröder då,
::Som henne så månde svara:
::»Ensam du sjelfver svara må,
::I rådet du ensam månd' vara.»

::118. Och det var erkebiskop Erland,
::Han talte till henne så:
::»Fiender du många hafva kan,
::Men vänner hafver du få.»

::119. »Ja, fiender du väl många har,
::Men vänner kan du ej finna;
::Gud hjelpe dig af denna far’,
::Du måtte din sorg öfvervinnal»

::120. »Att mig är min fader och moder död,
::Må jag beklaga med smärta;
::Men Gud, som alla hjelper af nöd,
::Han känner ock bäst mitt hjerta.»

::121. »Fru Juli ligger under marmorsten,
::Herr Ingemar i svarta mull;
::Men vore de än i lifve igen,
::Då vore mig mången hull.»

::122. Der hon nu satt med jemmer och ve,
::Och uti sin stora sorg,
::Då kom Hakon och låt sig se,
::Framridandes till den borg.

::123. Han trädde fram så hastelig,
::Sina ord låt han så ljuda:
::»I lofven går jag i dag med dig,
::Sjelf vill jag mig tillbjuda.»

::124. »Fru Eskelin är mig huld och god,
::Hon sofver mig hvar natt när,
::Din moder och hon voro af en rot,
::Derföre kommer jag här.»

::125. »I träden fram, mine sju söners tal,
::Och eder i lofven blanda!
::Herr Carl och hans söner af Söderdal,
::De skola här stå till handa.»

::126. Ellofva hertigsöner gingo fram,
::Voro klädde i sabel och mård;
::På fursteligt vis de pryddes för sann,
::Och krusadt var deras hår.

::127. Ellofva grefvar gingo i flock,
::De voro helt oförfärde,
::Krusadt var deras gula lock,
::Förgyld' voro deras svärd.

::128. »Med jungfrun vilje vi svärja nu,
::Och lofven med henne göra,
::I träder här fram, både sven och jungfru,
::Att hvar och en det må höra!»

::129. På messebok lade herr Axel sin hand,
::Och svärdet höll han uti fäste;
::Hans rike fränder stodo derhos för sann,
::De ypperste och de bäste.

::130. Fästet höll han uti sin hand,
::Och udden stod mot en sten,
::Sin ed på stunden gjorde han,
::Och det förutan all men.

::131. »Väl hafver jag haft Valborg kär,
::Hon var min högsta tröst;
::Jag henne dock aldrig var så när,
::Att jag henne en gång har kysst.»

::132. På messebok lade den jungfru sin hand,
::Och så sin ed aflade:
::Min ögon vor' aldrig så dristig försann,
::Jag torde herr Axel åskåda.»

::133. Det bars öfver henne en himmel skön
::Och sattes på henne skrud,
::Så följde de henne i salen in,
::Och kallade henne konungens brud.

::134. In kom Hakon, konungens son,
::Sitt tal månde han så fälla:
::»Ej må härifrån någon riddare from
::I natt sin resa anställa.»

::135. »I dag vill jag fästa Valborg fin,
::Allt till min hjertans kära;
::Hon skall nu vara drottningen min,
::Och kronan af röda guld bära.»

::136. Der breddes duk, de sattes till bord,
::Der skänktes både mjöd och vin;
::Herr Axel satt med sorgefullt mod,
::Och talte till kärestan sin.

::137. »I sägen mig Valborg, min ädla ros,
::Medan vi äro ena härinne,
::Hvad råd vi kunna uppfinna oss,
::Att vår sorg måtte försvinna!

::138. »Får jag konungen, om det så går,
::Så sker det ju mot mitt minne.
::Om jag än lefde i tusende år,
::Går I mig aldrig af sinne.»

::139. »I höga loft vill jag sitta med id,
::Och virka guldet det röda,
::Så sorgelig vill jag lefva min tid,
::Som turturdufvan månd' göra.»

::140. »Hon hvilar aldrig på grönan gren,
::Hennes ben är' aldrig så trötta,
::Hon dricker aldrig det vatten rent,
::Men rörer det först med fötter.»

::141. »Min herre, I riden så lustelig,
::Att skåda den villa rå,
::Alla de tankar, I fan om mig,
::I låten dem strax bortfara!»

::142. »Min herre, I riden så fröjdelig,
::Att skåda den vilda hara,
::Alla de tankar, I fån' om mig,
::I låten dem strax bortfara!»

::143. »Om jag än rider i rosende lund,
::Och skådar de djur uti skogar,
::Hvad skall jag göra om nattestund,
::När jag dock icke kan sofva?»

::144. »Mitt fädernegods jag säljer för sann,
::För silfver och guld det röda,
::Se’n vill jag draga i främmande land,
::Och sörja mig sjelf till döda.»

::145. »Min herre, I säljen ej godset bort,
::Det är så svårt att mista,
::Men sänder bud till herr Esbjörn fort,
::Hans dotter skolen I fästa.»

::146. »Allhed, hans dotter, I fästa må
::Och lefva hos henne med ära,
::I moders stad vill jag eder stå,
::Och sorgen så för oss bära.»

::147. »Ingen skön jungfru jag hafva må,
::Och ingen trolofvar jag mig,
::Kunde jag än kejsarens dotter få,
::När jag nu icke fick dig.»

::148. Erland erkebiskopen svarade brådt,
::Han klappade dem med ära:
::»I sägen hvarannan i afton god natt,
::Det kan ej annars vara.»

::149. Den erkebiskop han sade fritt ut,
::Och kunde sin tunga väl röra:
::»Skam få du, svartebror Knut,
::Som häri skilnad månd' göra!»

::150. Herr Axel böd den jungfru god natt,
::Det gjorde han med stor ängslan,
::Hans hjerta var med sorg belagdt,
::Som fången i jern är fängslad.

::151. Skön Valborg går i höga loft hän,
::Med jungfrurna att sofva,
::Hennes hjerta det brinner af sorg och men
::Som eld och ljusan låga.

::152. Bittida om den morgonstund,
::När solen sken med allo,
::Begynner drottningen margelund,
::På jungfrurna sina att kalla.

::153. Drottningen bad jungfrurna i det sinn’,
::Att virka guldet det röda,
::Stilla stod Valborg, jungfru fin.
::Af sorg hennes hjerta månd' blöda.

::154. »Valborg, jungfru skön och from,
::Hvi är du så sorgse i hug?
::Det sker dig ära och mycken mån,
::Att du blifver konungens brud.»

::155. »Jag vill heller hafva herr Axel god,
::Och lefva med honom i ära,
::Än jag vill hafva en gåfva stor,
::Den norska kronan att bära.»

::156. »Så litet det dock gagnar mig,
::Att mina vänner sig glädja,
::När jag med tårar sorgelig
::Min’ kinder må dagelig väta.»

::157. Detta stod nu en tid så rund,
::Ja, väl uti månader tre,
::Herr Axel och den jungfrun from,
::De kunde hvarken leka eller le.

::158. Der kom då örlig på det land,
::Den fiende så stark månd' vara,
::Herr Hakon, konungens son för sann,
::Han månde det land försvara.

::159. Konungen lät bjuda kring all sin land,
::De lekte och lärde tillika,
::Herr Axel, den högädle man,
::Han månde dem icke svika.

::160. Ty konung Hakon han var ej sen,
::I fält då månde han rida,
::Han bjuder i landet hvar och en,
::Som svärd kunde bära vid sida.

::161. Han bjuder utöfver all sin land,
::Så många, som svärd kunde bära,
::Herr Axel, den högädle man,
::Han skulle hans höfvitsman vara.

::162. Hans sköld var både hvit och blå,
::Han kändes i marken vida,
::Två röda hjertan deri månd' stå;
::För äran då ville han strida.

::163. När som de kommo på marken fram,
::Och sågo sina fiender glänsa,
::Mer gall då mod och väldig hand,
::Och icke med jungfrur att dansa.

::164. Herr Axel bedref så manligt verk,
::Sitt fädernesland till fromma,
::För honom föllo de hofmän stark,
::Han gjorde dem sadlarne tomma.

::165. Han slog sä mången tapper man,
::Han trampad' dem under sin' hästar,
::Han skonade ingen med sin hand,
::Och helst de yppersta och bästa.

::166. Han slog de herrar utaf Upland,
::Som redo de höga hästar,
::Kung Amunds söner föllo för hans hand,
::De grefvar och hertigar bästa.

::167. Sä tjockt de pilar flyga i skar',
::Som bönder, när de slå hö:
::Hakon, konungens son, blef sår,
::Och snarliga måtte han dö.

::168. Som nu herr Hakon konungason
::Från hästen månde nedfalla,
::Herr Axel, ädle herren from,
::Gaf sig dervid med alla.

::169. »Hör du, Axel Tordsson kär,
::Du hämna till fyllest min död,
::Så får du landet och riket här
::Och begges vår fästemö.»

::170. »Till fyllest skall jag hämna din död,
::Att det skall spörjas till by,
::Jag skonar mig ej för slag eller stöt,
::Och aldrig skall jag fly.»

::171. Herr Axel ränner i hopen in,
::Han var så vred till mod,
::Ehvem, som honom möter, gesvindt
::Den slog han ned till fot.

::172. Då föllo alla de starke män,
::Som bönderne korn månd skära;
::Herr Axel Tordsson, den ädle sven,
::Stod manlig och oförfärad.

::173. Den herre så länge värjade sig,
::Tills han miste brynjan bäst,
::Han stridde så friskt och mannelig,
::Tills skölden blef klufven allt slätt.

::174. Han värjade sig så mannelig der,
::Och månde sig sjelfver trösta,
::Intill dess att hans goda svärd
::Det månde i fästet brista.

::175. Aderton voro de dödliga sting,
::Den herre han hade i bröstet;
::Se’n buro de honom i tältet in,
::Så nödigt de honom miste.

::176. Af honom rann blodet så stridelig,
::För segren då måtte han dö;
::Det sista ord, han talade för sig,
::Var allt om hans fästemö.

::177. »I sägen skön Valborg så mycken god natt,
::Vår Herre för henne skall råda,
::I himmelriket vi finnas fullsnart,
::Och mötas gladelig båda.»

::178. In kom den lilla smådräng god,
::Och stod för bredan bord,
::I talet var han både snäll och klok
::Han kunde väl foga sin' ord.

::179. »I jungfrur, afläggen silken röd,
::Och bären det hvita linn!
::Herr Hakon konung är nu död,
::Och Axel, kär herren min.»

::180. »Död är herr Hakon, kongens son fin,
::Han ligger på döda bår.
::Det hämnade herr Axel, herren min;
::Ty fick han sitt banesår.»

::181. »Segren hafva de vunnit visst,
::All Norges land till ära,
::Mång' tapper krigsman har lifvet mist,
::Ja, mången ädel herre.»

::182. Så svåra grät Malfred, drottningen fin,
::Det kan hvar moder väl röna,
::Skön Valborg sörjer om kärasten sin.
::Hon väter sin kinder sköna.

::183. Hon talte strax till tjenaren sin,
::Bad honom hastig att vara:
::»Du hemta hit mitt förgylda skrin,
::Du må det strax inbära!»

::184. »I spännen grå gångar' för karmen röd,
::Till klostret vill jag mig gifva,
::Jag glömmer aldrig herr Axels död,
::Sä länge jag här månd' blifva.»

::185. Utanför Mariæ kyrkogård,
::Der trädde hon från sin karm,
::Så sorgelig hon i kyrkan går,
::Hon qvaldes med ångest och harm.

::186. Gullkronan tog hon med sin hand,
::Hon satte den på de stenar:
::»Nu vill jag aldrig hafva man,
::Men lefva en jungfru allena.»

::187. »Två gånger var jag fastemö,
::Men aldrig brud kunde blifva.
::Nu vill jag uti klostret dö,
::Från verlden mig alldeles gifva.»

::188. De buro fram de förgylda skrin,
::Deruti var guldet mesta,
::Det skiftade hon bland fränder sin,
::De yppersta och de bästa.

::189. Hon tog guld och det stora halsband,
::Hvari de smycken månd hänga,
::Fru Eskelin hon det gaf för sann,
::Som henne hade älskat så länge.

::190. Så tog hon upp det stora guldband,
::Dertill de spetsar, fast bred'.
::Det gaf hon herr Hakon med mun och hand,
::Som svor med henne den ed.

::191. Hon tog fast mycket silfver och guld,
::Väl öfver hundra gullringar,
::Dem gaf hon de hertigesöner båld',
::Som lofven med henne ingingo.

::192. Hon gaf till kyrkor och skolar väl,
::Och till dem, som skulle läsa;
::För sin och sin kära väns själ,
::Hon stiftade dagelig messa.

::193. Hon gaf till enkor och faderlös' barn
::Och dem, som vandra om föda,
::Till sankt Annæ beläte skön
::Gaf hon gullkronan den röda.

::194. »I träden fram, biskop, ärvördig man,
::I vigen mig in med mull,
::Den klosterordning jag svär för sann,
::Jag hoppas I värden mig hull!

::195. »Herr Åke, erkebiskop kär,
::I vigen mig inför Gud!
::Jag kommer aldrig af klostret här,
::Förr’n jag bärs död härut.»

::196. Der voro så många grefvar båld’,
::Som hade deraf stor harm,
::Der de nu kastad' den svarta mull
::Allt öfver skön Valborgs arm.

::197. Nu går skön Valborg i klostret der,
::Hon lider så mycket tvång,
::Messan hon aldrig försummar der,
::Ej heller ottesång.

::198. I klostret mången gifven är,
::Både jungfrur och dygdiga qvinnor;
::Dock ingen så skön som Valborg kär,
::Hvars like man näpplig' finner.

::199. Bättre är det ej vara född,
::Än städse i sorgen lefva,
::Med ängslan dagelig äta sitt bröd,
::Och aldrig rolighet pröfva.

::200. Gud den förlåte, som orsak är,
::Att de ej samman må vara,
::Som hafva hvarannan af hjertat kär
::Och älska med tukt och med ära!
::Men lyckan hon vänder sig ofta om.

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Folklore]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Arvid August Afzelius]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]

Axel Tordsson och skön Valborg - Revisjonshistorikk

Carsten: Axel Tordsson och skön Valborg