De nordiska lapparnas religion Inledning - Revisjonshistorikk

Jesper: Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

2021-10-12T04:22:54Z

Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

Jesper på 12. okt. 2021 kl. 04:21

2021-10-12T04:21:31Z

Carsten: Reuterskiöld: De nordiska lapparnas religion Inledning

2021-10-11T06:54:09Z

Reuterskiöld: De nordiska lapparnas religion Inledning

Vis endringer

@@ Linje 1: / Linje 1: @@
 <center><big>'''[[De nordiska lapparnas religion]]'''</big>
@@ Linje 8: / Linje 16: @@
 </center>
 I midnattsolens och den långa vinternattens storslagna men ogästvänliga vidder från Kolahalfön i öster till de fiskrika fjordarna i väster lefver allt jämnt ett folk under liknande yttre lifsbetingelser som den dag, då det öfvergick från jägarens till nomadens lif. Allt från denna tid har det måst ordna sitt lif efter renens förmåga att finna föda och att trifvas under de växlande årstidernas olika förhållanden. Den mindre renen med sin ägare, fjällappen, har under vintern hållit sig i skogarne nere i landet och emot våren dragit sig upp till fjällen för att under den långa sommardagen söka föda och svalka uppe på fjällvidderna och sedan, när vintern återvänder, begifva sig ned till skogarna. I dessa vistas året om den större renen med sin ägare, granlappen, eller, som vi nu kalla honom, skogslappen.<ref>Lönnberg, Einar. Om renarne och deras lefnadsvanor särskildt s. 165 ff.</ref> Inför naturens allhärskarmakt ha dessa människor städse måst obetingadt böja sig. Hvad den godvilligt gifvit, ha de kunnat taga, men icke mer. Ej under då om inför denna oföränderliga yttre makt de inre lifsbetingelserna, religionen, i det stora hela togo sig samma uttryck långt fram i historiens fulla dagsljus. Visserligen sökte den fridsamme lappen att, så godt han det förstod, rätta sig efter den mer eller mindre frivilliga påverkan han rönte af de bättre rustade, kraftigare folk, hvarmed han allt mer och mer kom i beröring. Men denna påverkan resulterade endast i en differentiering af hans ursprungliga enkla föreställningar, ej i någon verklig förändring af dessa. Hur än lappens yttre ställning till hans mäktigare grannar ändrades, var dock allt sig likt på fjällen och i de stora skogarna. Där kunde han ostördt på fädrens vis söka förbindelse med fädrens gudamakter och med ledning af den så uppnådda förbindelsen ordna sitt lif, som där ej tvingades af andra hänsyn än dem naturen förestafvade. Och för öfrigt — likasom den statsmakt lappen kom i beröring med, då han fick känning af den, hufvudsakligen tedde sig som en kraftig vilja till skatt i renkött eller pälsverk o. d., sä tedde sig ofta för honom kristendomens hufvudstycke som tionde till prästen, hvilken skatt han skulle framlämna vid den nödtvungna kyrko- och nattvardsgången. På så sätt blef kristendomen mången gång endast ett iakttagande af några nya former. Dessa former voro vid denna tid litet hvarstädes i de nordiska länderna och särskildt i till lappmarkerna gränsande trakter i långt flera fall, än vi äro vana att tänka oss, endast ett mycket ytligt omhölje för gamla hedniska tankeriktningar. Detta kan förklara, att, när i Sverige allt troddes vara väl bestäldt med kristendomen i landets nordligaste trakter, man till sin stora bestörtning fann, att hedendomen stod i fullt flor. Omkring 1680 kommo slag i slag underrättelser både från domare och präster, att lapparna trots sin officiella kristendom till alla delar höllo fast vid sin hedniska religion. Vi kunna också betrakta lapparna vid denna tid och till von Westens mission såsom hedningar, äfven om kristendomen i en och annan trakt fått verkligt insteg, såsom exempelvis i Kemi lappmark, där all styggelse utrotats af den nitiske herr Gabriel. <ref>Reuterskiöld, Edgar. Källskrifter till Lapparnas mytologi, Sthlm 1910 s. 4 f.</ref>

@@ Linje 1: / Linje 1: @@
 <center><big>'''[[De nordiska lapparnas religion]]'''</big>
@@ Linje 16: / Linje 8: @@
 </center>
 I midnattsolens och den långa vinternattens storslagna men ogästvänliga vidder från Kolahalfön i öster till de fiskrika fjordarna i väster lefver allt jämnt ett folk under liknande yttre lifsbetingelser som den dag, då det öfvergick från jägarens till nomadens lif. Allt från denna tid har det måst ordna sitt lif efter renens förmåga att finna föda och att trifvas under de växlande årstidernas olika förhållanden. Den mindre renen med sin ägare, fjällappen, har under vintern hållit sig i skogarne nere i landet och emot våren dragit sig upp till fjällen för att under den långa sommardagen söka föda och svalka uppe på fjällvidderna och sedan, när vintern återvänder, begifva sig ned till skogarna. I dessa vistas året om den större renen med sin ägare, granlappen, eller, som vi nu kalla honom, skogslappen.<ref>Lönnberg, Einar. Om renarne och deras lefnadsvanor särskildt s. 165 ff.</ref> Inför naturens allhärskarmakt ha dessa människor städse måst obetingadt böja sig. Hvad den godvilligt gifvit, ha de kunnat taga, men icke mer. Ej under då om inför denna oföränderliga yttre makt de inre lifsbetingelserna, religionen, i det stora hela togo sig samma uttryck långt fram i historiens fulla dagsljus. Visserligen sökte den fridsamme lappen att, så godt han det förstod, rätta sig efter den mer eller mindre frivilliga påverkan han rönte af de bättre rustade, kraftigare folk, hvarmed han allt mer och mer kom i beröring. Men denna påverkan resulterade endast i en differentiering af hans ursprungliga enkla föreställningar, ej i någon verklig förändring af dessa. Hur än lappens yttre ställning till hans mäktigare grannar ändrades, var dock allt sig likt på fjällen och i de stora skogarna. Där kunde han ostördt på fädrens vis söka förbindelse med fädrens gudamakter och med ledning af den så uppnådda förbindelsen ordna sitt lif, som där ej tvingades af andra hänsyn än dem naturen förestafvade. Och för öfrigt — likasom den statsmakt lappen kom i beröring med, då han fick känning af den, hufvudsakligen tedde sig som en kraftig vilja till skatt i renkött eller pälsverk o. d., sä tedde sig ofta för honom kristendomens hufvudstycke som tionde till prästen, hvilken skatt han skulle framlämna vid den nödtvungna kyrko- och nattvardsgången. På så sätt blef kristendomen mången gång endast ett iakttagande af några nya former. Dessa former voro vid denna tid litet hvarstädes i de nordiska länderna och särskildt i till lappmarkerna gränsande trakter i långt flera fall, än vi äro vana att tänka oss, endast ett mycket ytligt omhölje för gamla hedniska tankeriktningar. Detta kan förklara, att, när i Sverige allt troddes vara väl bestäldt med kristendomen i landets nordligaste trakter, man till sin stora bestörtning fann, att hedendomen stod i fullt flor. Omkring 1680 kommo slag i slag underrättelser både från domare och präster, att lapparna trots sin officiella kristendom till alla delar höllo fast vid sin hedniska religion. Vi kunna också betrakta lapparna vid denna tid och till von Westens mission såsom hedningar, äfven om kristendomen i en och annan trakt fått verkligt insteg, såsom exempelvis i Kemi lappmark, där all styggelse utrotats af den nitiske herr Gabriel. <ref>Reuterskiöld, Edgar. Källskrifter till Lapparnas mytologi, Sthlm 1910 s. 4 f.</ref>