Carsten: Den sköna Dorotea

2017-06-21T17:41:34Z

Den sköna Dorotea

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den sköna Dorotea]] !!
|-
|}

[[Fil:Svenska folkvisor vignet.jpg|300px|right]]

<center>'''[[Folkdiktning |Svensk Folkdiktning]]'''

<br><big><big>'''88. Den sköna Dorotea'''</big></big>

'''<big>[[Svenska folkvisor]]</big>'''<br>Erik Gustaf Geijer och [[Arvid August Afzelius biografi|Arvid August Afzelius]]
</center>

::1. När två gånger hundra från Kristi börd
:::Och sju skrefs med åttatie,
::En gerning skedde, för allom ohörd,
::Som tänkte sig då lefva frie.
:::På en viss dag
:::Ett stort misshag,
::Af många de kristnas munnar
:::Man hörde stor låt.
:::Och mycken gråt,
::För de barbariske hundar.

::2. En jungfru af adelig stämma och blod,
:::Hvars vackra namn var Dorotea,
::Gudfruktig och from och allom god,
::En Rachel och icke en Lea,
:::Guds gåfva stor
:::För far och mor,
::Af hvilket hon sitt namn hade;
:::Kyskhet och dygd
:::Med alls köns blygd,
::Hon mest sitt sinne pålade.

::3. Föräldrom sin’ hon lydig var,
:::Höll dem i heder och ära,
::För dem ett vördsamt sinne bar,
::Men mest den heliga lära,
:::Med högsta id
:::I all sin tid,
::Sin Gud hon älskad' af hjerta,
:::All verldslig prakt
:::Hon höll i förakt,
::Ej fruktade dödsens smärta.

::4. Hon älskade alltid det dygdigt var,
:::Och det utaf reno hjerta,
::Till odygd hon en styggelse bar,
::Ty den gjorde henne stor smärta,
:::Otuktigt snack,
:::Som gudlöst pack
::De bruka uppå sin tunga,
:::Dess dygdiga själ
:::Hon visste fullväl
::Bortskämmer båd' gamla och unga.

::5. En dag hon ifrån skolan gick,
:::Landsfursten henne månd' skåda,
::Stor kärlek han till henne fick
::Af en het älskogslåga.
:::Penningar, gull
:::Och trohet hull,
::Och hvad hon ville begära,
:::Här uppå jord
:::Han med sitt ord
::Tillböd sig henne förära.

::6. Hon sade: »nådige herre, ack nej!
:::En brudgum jag mig har trolofvat,
::För hela verlden jag kan det ej;
::Så hafver han mig begåfvat.
:::Jesus, Guds son,
:::Mig till stor mon
::Sig sjelfvan hafver mig gifvit;
:::Han i mig bor
:::Jag säkert tror;
::Ty får jag det eviga lifvet.»

::7. När han med orden ond och god
:::Alls intet kunde uträtta,
::Med det menlösa lammets blod
::Sitt nöje han då ville mätta.
:::Men i dess ve
:::Och grämelse,
::När hon var fangen och bunden,
:::Dess tro fanns klar
:::Och uppenbar,
::Lik guldet, som pröfvas i ugnen.

::8. Hon ömkeligen slagen vardt,
:::Hon pintes och hudflängdes,
::Dock blef hon ej på brösten svart,
::När de med facklor brändes;
:::Den lilla hop,
:::Som Kristi dop
::Anammat, ej utan vånda,
:::Med suck och gråt
:::Och mycken låt
::Dess jemmer månde åskåda.

::9. Teofilus, den kanceller,
:::Hörd' jungfrun illa sig gifva.
::Han sade: »du visst tokot är,
::Som vill dig låta aflifva.
:::Din lära osann,
:::Det vet hvar man,
::Dig dåra månde och svika.
:::Afstå med hast
:::Den svåra last,
::Så kan du döden undvika.»

::10. Den jungfru svarade med fritt mod:
:::»Det må du icke begära,
::Jag låter gerna mitt unga blod,
::Mig döden ej kan förfära.
:::Jesus min,
:::Som pinan sin
::På korset månde utstånda,
:::Förutan brist
:::Mig hjelper visst
::Ifrån min sorg och vånda.»

::11. Hon sade: »Gudi ske lof och pris!
:::Om jag mig låter här döda,
::Jag kommer snart i paradis,
::Bland rosor hvita och röda.»
:::På knä hon stod
:::Med ett friskt mod,
::Och bad med suck och tårar:
:::Jesu, min vän
:::I himmelen,
::Fräls mig från verldsens dårar!»

::12. Teofilus svarade utan tukt:
:::»O, jungfru, när I dit hinnen,
::Så sänder mig af den goda frukt,
::I der för eder då finnen.»
:::Hon svarade: »jag
:::I denna dag
::Skall eder till tjenst det göra;
:::O Jesu min,
:::Af kärlek din,
::Du värdes nu mig bönhöra!»

::13. »Min Gud, af nåde du hos mig blif,
:::Till dig jag mig nu vänder,
::I dödsens stund mig ej öfvergif,
::Min anda jag till dig uppsänder!
:::Far väl, o verld,
:::Med all din flärd,
::Hos mig du intet vinner:
:::I himmelen
:::Min själavän
::Med fröjd jag igenfinner.»

::14. När hon med svärd aflifvad var,
:::Ett skinande barn framkommer,
::En korg det uppä armen bar,
::Med sköna rosor och blommor.
::: »Teofile»,
:::Det sade, »se,
::Dorotea dig detta tillsände,
:::Hvarom du bad,
:::Då hon helt glad
::Från verlden till paradis lände.

::15. »Nu står hon inför Herrans tron,
:::I snöhvita silket klädder,
::Och med Guds englar en Ijuflig ton
::Hon sjunger, nu hel orädder.
:::Den stora fröjd,
:::I himlahöjd
::Hon eger, allsingen beskrifver.
:::Osägeligt godt
:::Förutan mått
::Gud sina barn der gifver.

::16. Teofilus undrade högelig,
:::Hvar then härliga frukten var tagen;
::Ty slik på jorden omöjelig
::Var funnen intill denna dagen.
:::Han tänkte uppå,
:::Hur han också
::En sådan frögd kunde vinna,
:::Som allt här till
:::Hade farit vill,
::Och sig ej kunnat besinna.

::17. Uti den sanna kristna tro
:::Lät han sig strax undervisa,
::Som då i hans hierta började gro
::Begynte sin Jesum prisa
:::Med ett gladt mod;
:::Sitt lif och blod
::För Jesu Kristi lära
:::Uppoffrade väl,
:::Och frälste sin själ
::Sin Gud till lof och ära.

::18. O! att vi kunde tacka vår Gud
:::Som vi det borde göra
::Och vörda hans heliga lag och bud.
::Och ej oss lata förföra.
:::Uti vår nord
:::Utaf Guds ord
::Vi fägne oss allesamman.
:::I lust och nöd
:::Intill vår död
::Det oss skall trösta. Amen.

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Folklore]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Arvid August Afzelius]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]

Den sköna Dorotea - Revisjonshistorikk

Carsten: Den sköna Dorotea