Eddasångerns versformer (PAG) - Revisjonshistorikk

JJ.Sandal på 25. des. 2013 kl. 07:53

2013-12-25T07:53:55Z

Vis endringer

Jesper på 22. des. 2013 kl. 13:41

2013-12-22T13:41:18Z

Jesper: Eddasångerns versformer (PAG)

2013-01-13T02:36:54Z

Eddasångerns versformer (PAG)

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Eddasångerns versformer (PAG)]] !!
|-
|}

[[Bilde:Eddan (P.A.G).jpg|thumb|150px|<center>'''Titelside''' ''P. A. Gödecke: Eddan''</center>]]

<center><big>'''[[Edda (P.A.Gödecke)| EDDA]]'''</big> <big>'''En isländsk samling''' </big> '''Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar'''

 '''[[Peter August Gödecke biografi| Peter August Gödecke]]'''

<big><big>'''Eddasångerns versformer.'''</big></big></center>

<blockquote>Den gammalnordiska versen är, sådan den samma framträder i Eddan, hvarken såsom den grekiskt-romerska bygd på den efter en viss regel återkommande växlingen af till kvantiteten långa och korta stafvelser eller utlöpande i något sådant ändrim, som utmärker medeltidens och den nyare tidens flesta versformer. Den gammalnordiska versen skiljer sig i formelt hänseende från prosan endast genom det inuti hvarje vers förekommande '''stafrimmet,''' alliterationen, samt genom ett visst antal '''tonhöjningar''' uti hvarje versrad. Så enkla än dessa former synas vara, äro de dock i stånd att framträda med rik växling och gifva uttryck åt mycket skiljaktiga stämningar. Versreglerna meddelas här med särskild hänsyn till det sätt, hvarpå de efter öfversättarens mening böra tillämpas i det nutida svenska språket.

 '''Stafrimmet''' uppkommer därigenom, att två eller flera betonade ords stamstafvelse börjar, i fall begynnelsebokstäfverna äro konsonanter, med samma, och i fall dé äro vokaler, med olika ljud. T. ex.

<blockquote>Ej '''m'''ycket '''m'''å du
 en '''m'''an gifva!
 ''(Den Höges Sång, visan 52.)''</blockquote>
och
<blockquote>Stig '''a'''rla '''u'''pp,
 '''ä'''gga dina drängar!
 ''(Den Höges Sång, visan 59.)''</blockquote>
Någon gång kan den ena stafven stå i den senare leden af ett sammansatt ord. T. ex.
<blockquote>Mön är mig
 mera kär
 än någon ungdoms'''v'''än '''v'''arit.
 ''(Skirnes Färd, visan 7.)''</blockquote>

Börja två betonade ord med en konsonantförbindelse, behöfver endast det första konsonantljudet gälla såsom rimstaf, ehuru det är fördelaktigare, om stafrimmet sträcker sig till alla konsonanterna. Orden '''s'''vara, '''s'''luta, '''s'''mälta och '''s'''närja ega enligt denna regel fullgiltiga rimstafvar, ehuru '''sv'''ara, och '''sv'''inga, '''sl'''uta, och '''sl'''ita, '''sm'''älta, och '''sm'''eka samt '''sn'''ärja och '''sn'''öra synas förete bättre ljudande stafrim. Endast i konsonantförbindelserna hårdt '''sk''' samt '''st''' och '''sp''' måste båda ljuden förekomma i rimstafven. '''Sk'''arp rimmar sålunda mot '''sk'''afva, '''st'''or mot '''st'''älla och '''sp'''år mot '''sp'''illa. Äfven rimmar '''sk'''rida mot '''sk'''arp, ehuru det eger ett vackrare motrim uti '''sk'''rud; likaså '''str'''ida mot '''st'''älla, ehuru ännu bättre mot '''str'''äfva, samt '''spj'''ut mot '''sp'''illa, ehuru bättre mot '''spj'''ärna, o. s. v.

 Märkas bör, att det är lika '''ljud''' men ej samma '''bokstäfver''', som åstadkomma stafrim. Således rimmar icke '''sk'''arp emot '''sk'''ylla, ehuru båda börja med '''sk''', icke häller '''g'''uld emot '''g'''yllene, ehuru båda börja med '''g,''' och ej häller '''k'''all emot '''k'''öld, ehuru båda börja med '''k'''. Däremot rimmar '''hv'''alf emot '''v'''ägg samt '''sj'''ö emot '''sk'''ynda och '''skj'''uta, ehuru begynnelsebokstäfverna i dessa ord i och för sig äro olika.

 Hvad det vokalljud beträffar, som följer närmast efter stafrimskonsonanten, föreskrifva äldre regler intet. Samma vokal kan således få förekomma i alla de olika rimordens betonade stafvelse. Dock förefaller det öfversättaren vara vackrare, om dessa vokaler äro olika. '''H'''öja, '''h'''öra och '''h'''öger äro således fullgoda rimord, ehuru '''h'''amra, '''h'''inna och '''h'''ulpen synas gifva vackrare rimklang mot hvar andra.

 '''Tonhöjningen''' består endast uti den starkare tonvigt, som vid läsning eller sång helt naturligt kommer stamstafvelsen i de ord till del, hvilka för meningens innehåll äro af den största vigten. Tonhöjningen har således intet att skaffa med stafvelsernas kvantitet. En versrad kan innehålla många till kvantiteten långa stafvelser och dock blott hafva en eller två tonhöjningar; ja tonhöjningen kan falla på ett ord, hvars stamstafvelse är till kvantiteten kort.

 Två och två med hvar andra genom stafrim förbundna halfrader hafva alltid i den gamla eddaversen två tonhöjningar hvar dera, d. v. s. till sammans fyra. Enligt regeln skola, af dessa fyra, tre rimma mot hvar andra medelst stafrim. Af dessa tre falla två på den första raden och kallas '''studlar''' eller ”bistafvar”, och den tredje, den s. k. '''hufvudstafven''' på den andra radens första tonhöjning. T. ex.

<blockquote>På '''b'''röst och '''b'''ringa
 '''b'''lodig var han.
 ''(Vägtamskvädet, visan 3.)''

 '''U'''pp Steg '''O'''din,
 '''å'''ldrige herskarn.
 ''(Vägtamskvädet, visan 2.)''</blockquote>

Här innesluta ”bröst” och ”bringa”, ”Upp” och ”Odin” studlarna, samt ”blodig” och ”åldrige” hufvudstafvarna.

 Mycket ofta bortfaller dock den ena af studlarna, såsom t. ex. i

<blockquote>'''H'''ören mig alla
 '''h'''eliga slägten!
 ''(Valans Visdom, visan 4.)''</blockquote>

Mera sällan skjutes hufvudstafven bort till den andra radens sista tonhöjning, såsom t. ex. i

<blockquote>Och jag vardt '''t'''vungen
 att liken '''t'''ära.
 ''(Det Andra eller det gamla kvädet om Gudrun, visan 42.)''</blockquote>

Det säges i versreglerna, att det är ett fel, om i båda raderna också andra ord än de egentliga rimorden börja med systemets rimbokstaf; men som detta är ett fel, hvilket eddaskalderne själfva på många ställen begått, synes denna föreskrift ej häller i en öfversättning böra strängt åtlydas.

 Då uti det svenska språket ordställningens ledighet och välljud lika kraftigt bidrager till versens skönhet som ett strängt iakttagande af hufvudstafvens regelriktiga ställning, har undertecknad i denna upplaga, då dock äfven originalet medgifver undantag, något oftare än i den förra, så vidt versens skönhet synts honom därpå vinna, kastat om ordställningen, så att hufvudstafven fallit på andra radens senare tonhöjning.

 De ord, som föregå hufvudstafven, mestadels tonlösa eller korta stafvelser, kallas '''mâlfylling''', ”talfyllnad”. Denna målfylling, som enligt regeln blott skall utgöras af två eller tre stafvelser, kan dock stundom vara ganska lång, synnerligast i det versslag, som kallas ”lióðaháttr”.

 Stroferna, hvilka här kallas visor, äro i Eddan regelbundet dels sex- dels åtta-radiga och sönderfalla i två halfvor eller så kallade '''hälmingar'''. Hvarje hälming sönderfaller åter i två halfvor, '''visu fiórðungar''', ”fjärdedels visor”. Dessa afdelningar framträda också i satsbyggnaden och utgöra lika mycket en gruppering af meningens tankeinnehåll som en metrisk indelning.

 Eddans vers, som kallas '''fornyrðalag,''' ”forn-ords-lag” eller forntalsregel, framträder i två hufvudarter, nämligen '''Starkaðarlag''' och '''lióðaháttr'''.

 '''Starkadarlaget''', som fått sitt namn efter en skald, '''Starkaðr hinn gamli''', som säges lefvat i sjunde eller åttonde århundradet, sönderfaller regelbundet i två hälmingar och fyra fjärdedels visor. Hvarje fjärdedels visa består åter af två, genom stafrim inbördes sammanbundna och genom meningsbyggnaden på det närmaste med hvar andra sammanhängande halfrader. Detta Starkadarlag är det egentligen episka, berättande versmåttet. En i detta versmått utförd dikt kallas '''kviða''', ”kväde”. På många af våra svenska runstenar brukas också detta versslag.

 Starkadarlaget framträder i Eddan ganska ofta med förlängning eller förkortning af visans regelbundna längd. Stundom innehåller hon sålunda tre, stundom fem eller flera par half- rader.

 En annan oregelbundenhet är den halfradernas förlängning till '''tre tonhöjningar''', som utmärker de jämförelsevis yngre Atle-sångerna. Denna förlängning, som i synnerhet förekommer i den första af två genom stafrim sammanbundna rader, medför större kraf än det vanliga Starkadarlaget på att ingen af studlarna må få utelemnas.

 '''Lióðaháttr''', ”sångsätt”, sönderfaller i två halfstrofer, hvilka hvar för sig innehålla en särskild sats. Hvar dera halfstrofen innehåller ett par halfverser, sammanslutna genom stafrim alldeles såsom fjärdedels-visan i Starkadarlaget, samt efter dem en längre versrad, genom meningsbyggnaden noga sammanhängande med det föregående halfrads-paret, men innehållande '''två''' eller än hällre '''tre''' egna rimstafvar samt enligt regeln tre eller någon gång '''fyra tonhöjningar'''. Två dylika, af tre rader bildade halfvor utgöra en regelbunden hel visa.

 Stundom danas dock visan oregelbundet därigenom, att en tredje dylik halfvisa tillägges, i hvilket fall visan kommer att utgöras af nio rader. Åtskilliga andra oregelbundenheter, före- komma också, mestadels genom tillägg af flera långa rader, hvilka dels rimma med hvar andra, dels inom sig själfva. Senare hälften af ”Den höges Sång” ger prof på många sådana slags oregelbundenheter. Sången om Hårbard visar åter så löst och skiftrikt bygd vers, att den samma nästan öfvergår till stafrimmad prosa.

 Ett i lióðaháttr diktadt stycke kallas '''mál''', ”tal”, ”vers”, här återgifvet med ”sång”. Detta versslag brukas i synnerhet i alla dikter, som utgöras af en dialog, eller i de episka dikterna på de ställen, där en dialog afbryter den rent episka, i Starkadarlag utförda framställningen. Äfvenledes brukas detta versslag för hvarje en guds uttalande äfvensom för ordstäf och visdomsråd.

 Versradernas slutljud är i originalet dels manligt, d. v. s. utlöpande i en betonad stafvelse, dels kvinligt, d. v. s. utlöpande i en betonad stafvelse, som efterföljes af en obetonad, men aldrig daktyliskt, eller utlöpande i en betonad stafvelse, efterföljd af två obetonade. Detta beror dock icke på någon metrisk regel utan endast och allenast på det isländska språkets brist på ord med daktyliskt tonfall. Då svenskan, såsom kändt, däremot är rik på sådana ord, har det icke synts öfversättaren vara något skäl att på antydda ställe i versen fullkomligt afhålla sig från deras bruk. Dock hafva de synts minst lämpliga i slutet af en hälming eller hel visa. Märkas bör, att versernas slutljud i de båda Atlekvädena, med blott några få untantag, hela dessa dikter igenom är kvinligt.

 Det i våra dagar så öfvervägande brukade helrimmet, ändrimmet, förekommer endast på några få ställen i Eddan.
</blockquote>

 

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Den eldre Edda]]
[[Kategori:Peter August Gödecke]]

@@ Linje 22: / Linje 22: @@
 <br><br>'''Stafrimmet''' uppkommer därigenom, att två eller flera betonade ords stamstafvelse börjar, i fall begynnelsebokstäfverna äro konsonanter, med samma, och i fall dé äro vokaler, med olika ljud. T. ex.
-<blockquote>Ej '''m'''ycket '''m'''å du
+<blockquote>
 <br>en '''m'''an gifva!
-<br><small>''(Den Höges Sång, visan 52.)''</small></blockquote>
+<br><small>''(Den Höges Sång, visan 52.)''</small>
 och
-<blockquote>Stig '''a'''rla '''u'''pp,
+<blockquote>
 <br>'''ä'''gga dina drängar!
-<br><small>''(Den Höges Sång, visan 59.)''</small></blockquote>
+<br><small>''(Den Höges Sång, visan 59.)''</small>
 Någon gång kan den ena stafven stå i den senare leden af ett sammansatt ord. T. ex.
-<blockquote>Mön är mig
+<blockquote>
 <br>mera kär
 <br>än någon ungdoms'''v'''än '''v'''arit.
-<br><small>''(Skirnes Färd, visan 7.)''</small></blockquote>
+<br><small>''(Skirnes Färd, visan 7.)''</small>
 Börja två betonade ord med en konsonantförbindelse, behöfver endast det första konsonantljudet gälla såsom rimstaf, ehuru det är fördelaktigare, om stafrimmet sträcker sig till alla konsonanterna. Orden '''s'''vara, '''s'''luta, '''s'''mälta och '''s'''närja ega enligt denna regel fullgiltiga rimstafvar, ehuru '''sv'''ara, och '''sv'''inga, '''sl'''uta, och '''sl'''ita, '''sm'''älta, och '''sm'''eka samt '''sn'''ärja och '''sn'''öra synas förete bättre ljudande stafrim. Endast i konsonantförbindelserna hårdt '''sk''' samt '''st''' och '''sp''' måste båda ljuden förekomma i rimstafven. '''Sk'''arp rimmar sålunda mot '''sk'''afva, '''st'''or mot '''st'''älla och '''sp'''år mot '''sp'''illa. Äfven rimmar '''sk'''rida mot '''sk'''arp, ehuru det eger ett vackrare motrim uti '''sk'''rud; likaså '''str'''ida mot '''st'''älla, ehuru ännu bättre mot '''str'''äfva, samt '''spj'''ut mot '''sp'''illa, ehuru bättre mot '''spj'''ärna, o. s. v.
@@ Linje 45: / Linje 51: @@
 <br>Två och två med hvar andra genom stafrim förbundna halfrader hafva alltid i den gamla eddaversen två tonhöjningar hvar dera, d. v. s. till sammans fyra. Enligt regeln skola, af dessa fyra, tre rimma mot hvar andra medelst stafrim. Af dessa tre falla två på den första raden och kallas '''studlar''' eller ”bistafvar”, och den tredje, den s. k. '''hufvudstafven''' på den andra radens första tonhöjning. T. ex.
-<blockquote>På '''b'''röst och '''b'''ringa
+<blockquote>
 <br>'''b'''lodig var han.
 <br><small>''(Vägtamskvädet, visan 3.)''</small>
@@ Linje 51: / Linje 58: @@
 <br><br>'''U'''pp Steg '''O'''din,
 <br>'''å'''ldrige herskarn.
-<br><small>''(Vägtamskvädet, visan 2.)''</small></blockquote>
+<br><small>''(Vägtamskvädet, visan 2.)''</small>
 Här innesluta ”bröst” och ”bringa”, ”Upp” och ”Odin” studlarna, samt ”blodig” och ”åldrige” hufvudstafvarna.
@@ Linje 57: / Linje 65: @@
 <br>Mycket ofta bortfaller dock den ena af studlarna, såsom t. ex. i
-<blockquote>'''H'''ören mig alla
+<blockquote>
 <br>'''h'''eliga slägten!
-<br><small>''(Valans Visdom, visan 4.)''</small></blockquote>
+<br><small>''(Valans Visdom, visan 4.)''</small>
 Mera sällan skjutes hufvudstafven bort till den andra radens sista tonhöjning, såsom t. ex. i
-<blockquote>Och jag vardt '''t'''vungen
+<blockquote>
 <br>att liken '''t'''ära.
-<br><small>''(Det Andra eller det gamla kvädet om Gudrun, visan 42.)''</small></blockquote>
+<br><small>''(Det Andra eller det gamla kvädet om Gudrun, visan 42.)''</small>
 Det säges i versreglerna, att det är ett fel, om i båda raderna också andra ord än de egentliga rimorden börja med systemets rimbokstaf; men som detta är ett fel, hvilket eddaskalderne själfva på många ställen begått, synes denna föreskrift ej häller i en öfversättning böra strängt åtlydas.
@@ Linje 93: / Linje 105: @@
 <br>Det i våra dagar så öfvervägande brukade helrimmet, ändrimmet, förekommer endast på några få ställen i Eddan.
 </blockquote>
 [[Kategori:Alfabetisk indeks]]