En kort underrättelse om the Österbothniske Lappar - Revisjonshistorikk

Carsten på 19. feb. 2026 kl. 05:28

2026-02-19T05:28:11Z

Carsten på 6. apr. 2023 kl. 05:35

2023-04-06T05:35:45Z

Carsten på 7. okt. 2021 kl. 13:30

2021-10-07T13:30:24Z

Carsten: Tuderus: En kort underrättelse om the Österbothniske Lappar

2021-04-29T06:24:05Z

Tuderus: En kort underrättelse om the Österbothniske Lappar

Vis endringer

@@ Linje 26: / Linje 26: @@
 '''Caput II. Om theras Religion och Gudztienst.'''
-Ehuru wähl de äre och kallas Christne, emedan de igenom ''Evangelij'' prädikan och höghwärdige ''Sacramentes'' bruk, äro till den Christeliga Tron kallade, hafwande lijkwähl trädt ifrån det förbund de medh gudh den heliga trefaldighet uti döpelsen ingået och herrans nattwardh skändeligen missbrukat, och altså burit dett Christna nampnet in till denna tijden (: ''Enari by undantagandes'' :) sig till fördömmelse, hwilket är till att see och förnimma af theras skrymtachtige Gudztienst, grufwelig weetskiepelse och afgudadyrckan, som de lönlige wed stenar och lundar idkat hafwa, bestående uti reenhälgande, biörnesångz siungande, Zeiters dyrckiande, trållande, trumslagande, laulande och allehanda diurs offrande wed blåkullar, der satan i person dem hafwer plägat swara. Hwad reenhelgelsen anbelanger, så hafwer lappen till den ända uprättat en särdeles dörr, gent emot den rätta dören i kåtan, hwilket på lappske kallas ''passionreika'', det är baackhåll, at när lappen har fått en reen måste han inhempta renkiöttet icke igenom den rätta dören, hållandes det för en stoor synd, utan igenom den förbannade bakdören, hwilket han för ett heligt rum håller, och så högt dyrekar, att lappen allenast, och ingalunda hans hustru, eller någon annan qwins person skall gå den wägen och der öfwer stijga, mycket mindre genom den bakdören krypa, eller på den sijdan i kåtan, som detta ''Sanctum Sanctorum'' eller ''Sanctum Diabolorum'' står, fördrijsta sig at stiga ett fiät och när lappen der igenom med blodige renkiöttet kommer dragandes, måste hustrun hafwa barckelag eller ahl barcks safft uti bereedskap, hwar med lappen genom hustruns sprutande, twättar sina ögon dermed förståendes att han en annan gång igenom detta dyrekandet, skall få desto bättre lycka Reenar at fånga.
+Ehuru wähl de äre och kallas Christne, emedan de igenom ''Evangelij'' prädikan och höghwärdige ''Sacramentes'' bruk, äro till den Christeliga Tron kallade, hafwande lijkwähl trädt ifrån det förbund de medh gudh den heliga trefaldighet uti döpelsen ingået och herrans nattwardh skändeligen missbrukat, och altså burit dett Christna nampnet in till denna tijden (: ''Enari by undantagandes'' :) sig till fördömmelse, hwilket är till att see och förnimma af theras skrymtachtige Gudztienst, grufwelig weetskiepelse och afgudadyrckan, som de lönlige wed stenar och lundar idkat hafwa, bestående uti reenhälgande, biörnesångz siungande, Zeiters dyrckiande, trållande, trumslagande, laulande och allehanda diurs offrande wed blåkullar, der satan i person dem hafwer plägat swara. Hwad reenhelgelsen anbelanger, så hafwer lappen till den ända uprättat en särdeles dörr, gent emot den rätta dören i kåtan, hwilket på lappske kallas ''passionreika'', det är baackhåll, at när lappen har fått en reen måste han inhempta renkiöttet icke igenom den rätta dören, hållandes det för en stoor synd, utan igenom den förbannade bakdören, hwilket han för ett heligt rum håller, och så högt dyrekar, att lappen allenast, och ingalunda hans hustru, eller någon annan qwins person skall gå den wägen och der öfwer stijga, mycket mindre genom den bakdören krypa, eller på den sijdan i kåtan, som detta ''Sanctum Sanctorum'' eller ''Sanctum Diabolorum'' står, fördrijsta sig at stiga ett fiät och när lappen der igenom med blodige renkiöttet kommer dragandes, måste hustrun hafwa barckelag eller ahl barcks safft uti bereedskap, hwar med lappen genom hustruns sprutande, twättar sina ögon dermed förståendes att han en annan gång igenom detta dyrckandet, skall få desto bättre lycka Reenar at fånga.
@@ Linje 110: / Linje 110: @@
-Hwad offrandet widkommer, så består det af 3 ting (1) af en steen, hwilken dhe kalla Zeit eller Råå. (2) är bredewid stenen ett trä uppsatt lijk en båthkööl den de kalla hiidenwenhe det är blåkulla båth eller wed annat nampn ''Luete muor'' det är tillijtelse trä. (3) af sielfwa tiensten, eller dyrkande, hwilken de kalla ''arpitz'' är ödmiukhet eller äras tillbiudande, som skier med idkesampt frågande eller låtande, Ty när lappen begynner denna sin ähre tienst bewisa, tager han mössan af sig och lägger denna sten på sin hand, tahlar sin afgud till med desse ''formalier'', nu rörer jag tig med största ödmiukhet uthaf titt heliga rum och lägger tig på mina hand, och beder uthaf tig, hwad det då hälst wara och heeta må och när han uti denna sina böön nämbner allting och ett i sönder begärar, så frestar han emedlertid om han kan få handen upp tillika med stenen ifrån marken får han intet handen upp uthan bler tyngre och tyngre så har han intet förhoppning om det han den gången begiärade, therföre begärar han åter annat 3:die och 4:de gången och så bort åth allahanda nödtorffter, ware sig rijkedom hälsa äller anat och då han på sidstone råkar på det hans afgud gifwa will, då blifwer stenen fast han wore hure så stor lätt och handen springer upp ifrån marken, men så länge afguden intet will swara, blifwer handen tung fast stenen woro huru så liten och när han hafwer fått detta swaret som honom behagar, säger dyrkaren, du är min gud, eller, så min gud, och när han hafwer fått, hwarpå låtten föll då spör dyrkaren ånyo hwad afguden hafva will till offer och när afguden nämpner att han will hafwa det och det så skall han skaffa honom det samma ware sig fåår, hem- eller willdiur, geet, båck ''etc''. som han nämbner antingen lefwande eller dräpit diur, och när han will eller önskar att han will hafwa lefwande offer af thesse bemälte då uprättas ett nytt tillsäijelses trä hwar wed de det lefwande ofret binda och effter långt tahl drifwat med yxen i skallen smörjandes både träet och stenen med samma diurs blod och när de köttet kokat hafwa skära de små betar bundna på wredne rijsringar och hängia dem på samma trä, der effter gå dee till måltidz, och äta af samma kött, hwaraf om något qwar blifwer måste de intet det med sig bortföra utan med hud och been igenlempna ty det är så den afgudens willia Men när han önskar sig dödt offer af reen som lappen skiutit och dödat hafwer, så måste han intet mehra deraf åt afguden offra, än hufwudet, skinnet af pannan och hiertat, och när han ifrån det heliga rummet hemkommer då måste han intet gå in igenom den rätta, utan genom den förbannade baakdören hwarest hustrun skall honom särdeles måhltid tillaga, fast han huru mycket tillförende hade wid offerstället ätit, dereffter fara de till sina ''Nedeheino'' eller reen fänge besynnerligen om ''Bartholomei'' tijd då de råka hwarannan lika som den ena hade giort förbund med den andra, uti den goda förhoppning, att de skola hafwa en god lycka, effter de således sin gudh blidkat hafwa. Hwad trållandet angår, så är till then ändan upprättat särdehles trummor, dem de kannus nämbner, öfwerdragin med renskinn, hwar på är med Ahlbarcks safft, åtskillige ''caracterer'', fisk, fåår, Räf, Mårdh, Utter, reen, biörn, warg och andra diur, lijka målade och ''Concilium Diabolicum'', thet är åttskillige blåkullerum, ther te med ''Satan'' bola, om kring brädderne med särdeles ''Siphrer noterade'', så at på högra handen äro satte de säijters rum som till deras egen by lända och på wänstra sidan som de andre byar tillhörer När han nu förmedelst detta upfundne ''Satans'' redskap will sökia någon hielp så begynner han först med hammar af reenben slå på trumban till thess han faller i dwalan och blifwer lika som half död, uthaf hwilken uppenbarelse när han igenom en annan lappz upsiungande waknar begynner han om det honom i samma syn uppenbarat blef att laula och siunga med hwilket laulande eller trumbslag, han far så länge fort att ringen (: thet är ett lätt ''instrument'' :) stadnar på ett wist rum på trumban anten på får, bock, get, eller annat, hwaruthaf han märker honom skall gå wäl tillhanda hwar före han och samma diur som låtten föll uppå måste gifwa afguden till offers och emedan han intet är wiss uppå hwad rum han offra skall (: ty de hafwa  många dyrkeställen här och där uti Skogen :) börjar han altså med största kraft och jfwer slå på trumban, och laula till dess ringen stadnar på det rum der afguden noterat är då skall han på samma stället i Skogen offra, sedan far han till blåkulla därest han grijper till en sten hwarmed han proberar om hans offer är afguden behagelig eller eij; är offret behagelig då swarar han din tienst är mig behagelig, din sak går wäl, du skällt hafwa här effter god lycka, och få hwad ditt hierta begärar, elliest kunna de med detta laulandet och trumbandet all skada och olycka komma till wäga ja det som är än grufweligare sin nästa ifrån lifwet drifwa eller bringa till hwilken ända lappen hafwer giort en skåra i bägge ändarna på trumban genom hwilket strek när ''instrumentet'' förmedelst hans idkesamma laulande springer ut, då är lifwet sin koos, men ehuru wäl the i begynnelsen hafwa slijka diefwulska konster brukat, dyrkat stockar och stenar, renar och biörnar i stället för gudar och allahanda widskepelse och trulldom helt och hållit warit tillgifne hafwa de likwäl småningom dermed afstått så att nu sådan diefwulskap går icke så mycket hos them i swäng (: besynnerligen hos de Swänska lapparne :) emedan konungarna i swärigie hafwa sådant med största straff förbudit, och burit derom en berömmelig försorg, att lapparne genom en sann gudztienst till gudzfrucktan och en ärlig och sedig wandell tillwänte och upbygt blifwa ehure wähl det sig intet utan stort beswär göra låter alldenstund de uphålla sig här och där i skogarne såsom willdiur och att man för många moras och måsor om Sommartid intet wäl kan komma till dem derföre blifwa några präster ifrån finland, Norrbåttn, Ångermanland, Medelpad, Helsingeland, och andre uti neigden belägna orter om wintertid tijt sända att lära folket läsa, them om gud och hans willia underwijsa, döpa deras barn och utdehla herrans Nattward genom hwilkes omgänge och hantering de nu omsider äro späkte och något tamare blefne så the förmedelst den ''Christeliga Religions'' wedertagande bewekte sin willa art och grofwa seder änteligen aflagt och förkastat hafwa.
+Hwad offrandet widkommer, så består det af 3 ting (1) af en steen, hwilken dhe kalla Zeit eller Råå. (2) är bredewid stenen ett trä uppsatt lijk en båthkööl den de kalla hiidenwenhe det är blåkulla båth eller wed annat nampn ''Luete muor'' det är tillijtelse trä. (3) af sielfwa tiensten, eller dyrkande, hwilken de kalla ''arpitz'' är ödmiukhet eller äras tillbiudande, som skier med idkesampt frågande eller låtande, Ty när lappen begynner denna sin ähre tienst bewisa, tager han mössan af sig och lägger denna sten på sin hand, tahlar sin afgud till med desse ''formalier'', nu rörer jag tig med största ödmiukhet uthaf titt heliga rum och lägger tig på mina hand, och beder uthaf tig, hwad det då hälst wara och heeta må och när han uti denna sina böön nämbner allting och ett i sönder begärar, så frestar han emedlertid om han kan få handen upp tillika med stenen ifrån marken får han intet handen upp uthan bler tyngre och tyngre så har han intet förhoppning om det han den gången begiärade, therföre begärar han åter annat 3:die och 4:de gången och så bort åth allahanda nödtorffter, ware sig rijkedom hälsa äller anat och då han på sidstone råkar på det hans afgud gifwa will, då blifwer stenen fast han wore hure så stor lätt och handen springer upp ifrån marken, men så länge afguden intet will swara, blifwer handen tung fast stenen woro huru så liten och när han hafwer fått detta swaret som honom behagar, säger dyrkaren, du är min gud, eller, så min gud, och när han hafwer fått, hwarpå låtten föll då spör dyrkaren ånyo hwad afguden hafva will till offer och när afguden nämpner att han will hafwa det och det så skall han skaffa honom det samma ware sig fåår, hem- eller willdiur, geet, båck ''etc''. som han nämbner antingen lefwande eller dräpit diur, och när han will eller önskar att han will hafwa lefwande offer af thesse bemälte då uprättas ett nytt tillsäijelses trä hwar wed de det lefwande ofret binda och effter långt tahl drifwat med yxen i skallen smörjandes både träet och stenen med samma diurs blod och när de köttet kokat hafwa skära de små betar bundna på wredne rijsringar och hängia dem på samma trä, der effter gå dee till måltidz, och äta af samma kött, hwaraf om något qwar blifwer måste de intet det med sig bortföra utan med hud och been igenlempna ty det är så den afgudens willia Men när han önskar sig dödt offer af reen som lappen skiutit och dödat hafwer, så måste han intet mehra deraf åt afguden offra, än hufwudet, skinnet af pannan och hiertat, och när han ifrån det heliga rummet hemkommer då måste han intet gå in igenom den rätta, utan genom den förbannade baakdören hwarest hustrun skall honom särdeles måhltid tillaga, fast han huru mycket tillförende hade wid offerstället ätit, dereffter fara de till sina ''Nedeheino'' eller reen fänge besynnerligen om ''Bartholomei'' tijd då de råka hwarannan lika som den ena hade giort förbund med den andra, uti den goda förhoppning, att de skola hafwa en god lycka, effter de således sin gudh blidkat hafwa. Hwad trållandet angår, så är till then ändan upprättat särdehles trummor, dem de kannus nämbner, öfwerdragin med renskinn, hwar på är med Ahlbarcks safft, åtskillige ''caracterer'', fisk, fåår, Räf, Mårdh, Utter, reen, biörn, warg och andra diur, lijka målade och ''Concilium Diabolicum'', thet är åttskillige blåkullerum, ther te med ''Satan'' bola, om kring brädderne med särdeles ''Siphrer noterade'', så at på högra handen äro satte de säijters rum som till deras egen by lända och på wänstra sidan som de andre byar tillhörer När han nu förmedelst detta upfundne ''Satans'' redskap will sökia någon hielp så begynner han först med hammar af reenben slå på trumban till thess han faller i dwalan och blifwer lika som half död, uthaf hwilken uppenbarelse när han igenom en annan lappz upsiungande waknar begynner han om det honom i samma syn uppenbarat blef att laula och siunga med hwilket laulande eller trumbslag, han far så länge fort att ringen (: thet är ett lätt ''instrument'' :) stadnar på ett wist rum på trumban anten på får, bock, get, eller annat, hwaruthaf han märker honom skall gå wäl tillhanda hwar före han och samma diur som låtten föll uppå måste gifwa afguden till offers och emedan han intet är wiss uppå hwad rum han offra skall (: ty de hafwa  många dyrkeställen här och där uti Skogen :) börjar han altså med största kraft och jfwer slå på trumban, och laula till dess ringen stadnar på det rum der afguden noterat är då skall han på samma stället i Skogen offra, sedan far han till blåkulla därest han grijper till en sten hwarmed han proberar om hans offer är afguden behagelig eller eij; är offret behagelig då swarar han din tienst är mig behagelig, din sak går wäl, du skallt hafwa här effter god lycka, och få hwad ditt hierta begärar, elliest kunna de med detta laulandet och trumbandet all skada och olycka komma till wäga ja det som är än grufweligare sin nästa ifrån lifwet drifwa eller bringa till hwilken ända lappen hafwer giort en skåra i bägge ändarna på trumban genom hwilket strek när ''instrumentet'' förmedelst hans idkesamma laulande springer ut, då är lifwet sin koos, men ehuru wäl the i begynnelsen hafwa slijka diefwulska konster brukat, dyrkat stockar och stenar, renar och biörnar i stället för gudar och allahanda widskepelse och trulldom helt och hållit warit tillgifne hafwa de likwäl småningom dermed afstått så att nu sådan diefwulskap går icke så mycket hos them i swäng (: besynnerligen hos de Swänska lapparne :) emedan konungarna i swärigie hafwa sådant med största straff förbudit, och burit derom en berömmelig försorg, att lapparne genom en sann gudztienst till gudzfrucktan och en ärlig och sedig wandell tillwänte och upbygt blifwa ehure wähl det sig intet utan stort beswär göra låter alldenstund de uphålla sig här och där i skogarne såsom willdiur och att man för många moras och måsor om Sommartid intet wäl kan komma till dem derföre blifwa några präster ifrån finland, Norrbåttn, Ångermanland, Medelpad, Helsingeland, och andre uti neigden belägna orter om wintertid tijt sända att lära folket läsa, them om gud och hans willia underwijsa, döpa deras barn och utdehla herrans Nattward genom hwilkes omgänge och hantering de nu omsider äro späkte och något tamare blefne så the förmedelst den ''Christeliga Religions'' wedertagande bewekte sin willa art och grofwa seder änteligen aflagt och förkastat hafwa.

@@ Linje 6: / Linje 6: @@
 |-
 |}
 [[Fil:Rheen 02.png|thumb|470px|<center>Træguder<br> Illustration fra Rheens ''[[En kortt Relation om Lapparnes Lefwerne och Sedher|Relation]]''</center>]]
 <center>
-<br>'''Gabriel Tuderus'''<br>(1638-1705)
+<br>'''[[Samisk religion og mytologi|Temaside: Samisk religion og mytologi]]'''<br><br>'''Gabriel Tuderus'''<br>(1638-1705)
 <br><br><big><big>'''En kort underrättelse<br> om the Österbothniske Lappar'''</big></big>

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 7. okt. 2021 kl. 13:30
Linje 111:		Linje 111:


−	Hwad offrandet widkommer, så består det af 3 ting (1) af en steen, hwilken dhe kalla Zeit eller Råå. (2) är bredewid stenen ett trä uppsatt lijk en båthkööl den de kalla hiidenwenhe det är blåkulla båth eller wed annat nampn ''Luete muor'' det är tillijtelse trä. (3) af sielfwa tiensten, eller dyrkande, hwilken de kalla ''arpitz'' är ödmiukhet eller äras tillbiudande, som skier med idkesampt frågande eller låtande, Ty när lappen begynner denna sin ähre tienst bewisa, tager han mössan af sig och lägger denna sten på sin hand, tahlar sin afgud till med desse ''formalier'', nu rörer jag tig med största ödmiukhet uthaf titt heliga rum och lägger tig på mina hand, och beder uthaf tig, hwad det då hälst wara och heeta må och när han uti denna sina böön nämbner allting och ett i sönder begärar, så frestar han emedlertid om han kan få handen upp tillika med stenen ifrån marken får han intet handen upp uthan bler tyngre och tyngre så har han intet förhoppning om det han den gången begiärade, therföre begärar han åter annat 3:die och 4:de gången och så bort åth allahanda nödtorffter, ware sig rijkedom hälsa äller anat och då han på sidstone råkar på det hans afgud gifwa will, då blifwer stenen fast han wore hure så stor lätt och handen springer upp ifrån marken, men så länge afguden intet will swara, blifwer handen tung fast stenen woro huru så liten och när han hafwer fått detta swaret som honom behagar, säger dyrkaren, du är min gud, eller, så min gud, och när han hafwer fått, hwarpå låtten föll då spör dyrkaren ånyo hwad afguden hafva will till offer och när afguden nämpner att han will hafwa det och det så skall han skaffa honom det samma ware sig fåår, hem- eller willdiur, geet, båck ''etc''. som han nämbner antingen lefwande eller dräpit diur, och när han will eller önskar att han will hafwa lefwande offer af thesse bemälte då uprättas ett nytt tillsäijelses trä hwar wed de det lefwande ofret binda och effter långt tahl drifwat med yxen i skallen smörjandes både träet och stenen med samma diurs blod och när de köttet kokat hafwa skära de små betar bundna på wredne rijsringar och hängia dem på samma trä, der effter gå dee till måltidz, och äta af samma kött, hwaraf om något qwar blifwer måste de intet det med sig bortföra utan med hud och been igenlempna ty det är så den afgudens willia Men när han önskar sig dödt offer af reen som lappen skiutit och dödat hafwer, så måste han intet mehra deraf åt afguden offra, än hufwudet, skinnet af pannan och hiertat, och när han ifrån det heliga rummet hemkommer då måste han intet gå in igenom den rätta, utan genom den förbannade baakdören hwarest hustrun skall honom särdeles måhltid tillaga, fast han huru mycket tillförende hade wid offerstället ätit, dereffter fara de till sina ''Nedeheino'' eller reen fänge besynnerligen om ''Bartholomei'' tijd då de råka hwarannan lika som den ena hade giort förbund med den andra, uti den goda förhoppning, att de skola hafwa en god lycka, effter de således sin gudh blidkat hafwa. Hwad trållandet angår, så är till then ändan upprättat särdehles trummor, dem de kannus nämbner, öfwerdragin med renskinn, hwar på är med Ahlbarcks safft, åtskillige ''caracterer'', fisk, fåår, Räf, Mårdh, Utter, reen, biörn, warg och andra diur, lijka målade och ''Concilium Diabolicum'', thet är åttskillige blåkullerum, ther te med ''Satan'' bola, om kring brädderne med särdeles ''Siphrer noterade'', så at på högra handen äro satte de säijters rum som till deras egen by lända och på wänstra sidan som de andre byar tillhörer När han nu förmedelst detta upfundne ''Satans'' redskap will sökia någon hielp så begynner han först med hammar af reenben slå på trumban till thess han faller i dwalan och blifwer lika som half död, uthaf hwilken uppenbarelse när han igenom en annan lappz upsiungande waknar begynner han om det honom i samma syn uppenbarat blef att laula och siunga med hwilket laulande eller trumbslag, han far så länge fort att ringen (: thet är ett lätt ''instrument'' :) stadnar på ett wist rum på trumban anten på får, bock, get, eller annat, hwaruthaf han märker honom skall gå wäl tillhanda hwar före han och samma diur som låtten föll uppå måste gifwa afguden till offers och emedan han intet är wiss uppå hwad rum han offra skall (: ty de hafwa många dyrkeställen här och där uti Skogen :) börjar han altså med största kraft och jfwer slå på trumban, och laula till dess ringen stadnar på det rum der afguden noterat är då skall han på samma stället i Skogen offra, sedan far han till blåkulla därest han grijper till en sten hwarmed han proberar om hans offer är afguden behagelig eller eij; är offret behagelig då swarar han din tienst är mig behagelig, din sak går wäl, du skällt hafwa här ~~eflter~~ god lycka, och få hwad ditt hierta begärar, elliest kunna de med detta laulandet och trumbandet all skada och olycka komma till wäga ja det som är än grufweligare sin nästa ifrån lifwet drifwa eller bringa till hwilken ända lappen hafwer giort en skåra i bägge ändarna på trumban genom hwilket strek när ''instrumentet'' förmedelst hans idkesamma laulande springer ut, då är lifwet sin koos, men ehuru wäl the i begynnelsen hafwa slijka diefwulska konster brukat, dyrkat stockar och stenar, renar och biörnar i stället för gudar och allahanda widskepelse och trulldom helt och hållit warit tillgifne hafwa de likwäl småningom dermed afstått så att nu sådan diefwulskap går icke så mycket hos them i swäng (: besynnerligen hos de Swänska lapparne :) emedan konungarna i swärigie hafwa sådant med största straff förbudit, och burit derom en berömmelig försorg, att lapparne genom en sann gudztienst till gudzfrucktan och en ärlig och sedig wandell tillwänte och upbygt blifwa ehure wähl det sig intet utan stort beswär göra låter alldenstund de uphålla sig här och där i skogarne såsom willdiur och att man för många moras och måsor om Sommartid intet wäl kan komma till dem derföre blifwa några präster ifrån finland, Norrbåttn, Ångermanland, Medelpad, Helsingeland, och andre uti neigden belägna orter om wintertid tijt sända att lära folket läsa, them om gud och hans willia underwijsa, döpa deras barn och utdehla herrans Nattward genom hwilkes omgänge och hantering de nu omsider äro späkte och något tamare blefne så the förmedelst den ''Christeliga Religions'' wedertagande bewekte sin willa art och grofwa seder änteligen aflagt och förkastat hafwa.	+	Hwad offrandet widkommer, så består det af 3 ting (1) af en steen, hwilken dhe kalla Zeit eller Råå. (2) är bredewid stenen ett trä uppsatt lijk en båthkööl den de kalla hiidenwenhe det är blåkulla båth eller wed annat nampn ''Luete muor'' det är tillijtelse trä. (3) af sielfwa tiensten, eller dyrkande, hwilken de kalla ''arpitz'' är ödmiukhet eller äras tillbiudande, som skier med idkesampt frågande eller låtande, Ty när lappen begynner denna sin ähre tienst bewisa, tager han mössan af sig och lägger denna sten på sin hand, tahlar sin afgud till med desse ''formalier'', nu rörer jag tig med största ödmiukhet uthaf titt heliga rum och lägger tig på mina hand, och beder uthaf tig, hwad det då hälst wara och heeta må och när han uti denna sina böön nämbner allting och ett i sönder begärar, så frestar han emedlertid om han kan få handen upp tillika med stenen ifrån marken får han intet handen upp uthan bler tyngre och tyngre så har han intet förhoppning om det han den gången begiärade, therföre begärar han åter annat 3:die och 4:de gången och så bort åth allahanda nödtorffter, ware sig rijkedom hälsa äller anat och då han på sidstone råkar på det hans afgud gifwa will, då blifwer stenen fast han wore hure så stor lätt och handen springer upp ifrån marken, men så länge afguden intet will swara, blifwer handen tung fast stenen woro huru så liten och när han hafwer fått detta swaret som honom behagar, säger dyrkaren, du är min gud, eller, så min gud, och när han hafwer fått, hwarpå låtten föll då spör dyrkaren ånyo hwad afguden hafva will till offer och när afguden nämpner att han will hafwa det och det så skall han skaffa honom det samma ware sig fåår, hem- eller willdiur, geet, båck ''etc''. som han nämbner antingen lefwande eller dräpit diur, och när han will eller önskar att han will hafwa lefwande offer af thesse bemälte då uprättas ett nytt tillsäijelses trä hwar wed de det lefwande ofret binda och effter långt tahl drifwat med yxen i skallen smörjandes både träet och stenen med samma diurs blod och när de köttet kokat hafwa skära de små betar bundna på wredne rijsringar och hängia dem på samma trä, der effter gå dee till måltidz, och äta af samma kött, hwaraf om något qwar blifwer måste de intet det med sig bortföra utan med hud och been igenlempna ty det är så den afgudens willia Men när han önskar sig dödt offer af reen som lappen skiutit och dödat hafwer, så måste han intet mehra deraf åt afguden offra, än hufwudet, skinnet af pannan och hiertat, och när han ifrån det heliga rummet hemkommer då måste han intet gå in igenom den rätta, utan genom den förbannade baakdören hwarest hustrun skall honom särdeles måhltid tillaga, fast han huru mycket tillförende hade wid offerstället ätit, dereffter fara de till sina ''Nedeheino'' eller reen fänge besynnerligen om ''Bartholomei'' tijd då de råka hwarannan lika som den ena hade giort förbund med den andra, uti den goda förhoppning, att de skola hafwa en god lycka, effter de således sin gudh blidkat hafwa. Hwad trållandet angår, så är till then ändan upprättat särdehles trummor, dem de kannus nämbner, öfwerdragin med renskinn, hwar på är med Ahlbarcks safft, åtskillige ''caracterer'', fisk, fåår, Räf, Mårdh, Utter, reen, biörn, warg och andra diur, lijka målade och ''Concilium Diabolicum'', thet är åttskillige blåkullerum, ther te med ''Satan'' bola, om kring brädderne med särdeles ''Siphrer noterade'', så at på högra handen äro satte de säijters rum som till deras egen by lända och på wänstra sidan som de andre byar tillhörer När han nu förmedelst detta upfundne ''Satans'' redskap will sökia någon hielp så begynner han först med hammar af reenben slå på trumban till thess han faller i dwalan och blifwer lika som half död, uthaf hwilken uppenbarelse när han igenom en annan lappz upsiungande waknar begynner han om det honom i samma syn uppenbarat blef att laula och siunga med hwilket laulande eller trumbslag, han far så länge fort att ringen (: thet är ett lätt ''instrument'' :) stadnar på ett wist rum på trumban anten på får, bock, get, eller annat, hwaruthaf han märker honom skall gå wäl tillhanda hwar före han och samma diur som låtten föll uppå måste gifwa afguden till offers och emedan han intet är wiss uppå hwad rum han offra skall (: ty de hafwa många dyrkeställen här och där uti Skogen :) börjar han altså med största kraft och jfwer slå på trumban, och laula till dess ringen stadnar på det rum der afguden noterat är då skall han på samma stället i Skogen offra, sedan far han till blåkulla därest han grijper till en sten hwarmed han proberar om hans offer är afguden behagelig eller eij; är offret behagelig då swarar han din tienst är mig behagelig, din sak går wäl, du skällt hafwa här effter god lycka, och få hwad ditt hierta begärar, elliest kunna de med detta laulandet och trumbandet all skada och olycka komma till wäga ja det som är än grufweligare sin nästa ifrån lifwet drifwa eller bringa till hwilken ända lappen hafwer giort en skåra i bägge ändarna på trumban genom hwilket strek när ''instrumentet'' förmedelst hans idkesamma laulande springer ut, då är lifwet sin koos, men ehuru wäl the i begynnelsen hafwa slijka diefwulska konster brukat, dyrkat stockar och stenar, renar och biörnar i stället för gudar och allahanda widskepelse och trulldom helt och hållit warit tillgifne hafwa de likwäl småningom dermed afstått så att nu sådan diefwulskap går icke så mycket hos them i swäng (: besynnerligen hos de Swänska lapparne :) emedan konungarna i swärigie hafwa sådant med största straff förbudit, och burit derom en berömmelig försorg, att lapparne genom en sann gudztienst till gudzfrucktan och en ärlig och sedig wandell tillwänte och upbygt blifwa ehure wähl det sig intet utan stort beswär göra låter alldenstund de uphålla sig här och där i skogarne såsom willdiur och att man för många moras och måsor om Sommartid intet wäl kan komma till dem derföre blifwa några präster ifrån finland, Norrbåttn, Ångermanland, Medelpad, Helsingeland, och andre uti neigden belägna orter om wintertid tijt sända att lära folket läsa, them om gud och hans willia underwijsa, döpa deras barn och utdehla herrans Nattward genom hwilkes omgänge och hantering de nu omsider äro späkte och något tamare blefne så the förmedelst den ''Christeliga Religions'' wedertagande bewekte sin willa art och grofwa seder änteligen aflagt och förkastat hafwa.