Forn-Finnarnes Mytologi - Revisjonshistorikk

Carsten på 17. jul. 2024 kl. 11:54

2024-07-17T11:54:15Z

Carsten på 10. jul. 2024 kl. 06:15

2024-07-10T06:15:26Z

Carsten på 8. jul. 2024 kl. 05:14

2024-07-08T05:14:38Z

Carsten på 22. jun. 2024 kl. 14:16

2024-06-22T14:16:54Z

Jesper: Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

2024-04-10T04:31:35Z

Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

Jesper på 10. apr. 2024 kl. 04:30

2024-04-10T04:30:28Z

Carsten på 8. apr. 2024 kl. 05:21

2024-04-08T05:21:11Z

Carsten: Helsingius : Forn-Finnarnes Mytologi

2024-04-08T05:10:42Z

Helsingius : Forn-Finnarnes Mytologi

Vis endringer

Carsten på 5. apr. 2024 kl. 08:55

2024-04-05T08:55:04Z

Carsten på 5. apr. 2024 kl. 08:52

2024-04-05T08:52:15Z

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 17. jul. 2024 kl. 11:54
Linje 97:		Linje 97:


−	Utom dessa mäktiga Gudomligheter, hvilka öfver naturen och dess föremål utöfvade ungefär samma välde, som husbonden öfver sin egendom, bildade sig Finnarne ännu en mängd underordnade andeväsenden — Genier eller Demoner — med ringare makt och inskränktare verkningskrets, dem de tilltrodde förmågå att tillskynda menniskerna godt i eller ondt. Sådana voro: a) ''Maahiset'', ett slags mycket små, för menskliga ögat osynliga andeväsenden, som troddes uppehålla sig i jorden under träd, stenar och trösklar. De ansågos vara mycket lättretliga och med sjukdomar bestraffa underlåtna vördnadsbetygelser. Man var derföre mycket angelägen om att genom gåfvor och offer försäkra sig om deras välvilja och mäktiga bistånd, b) ''Haltiat'' voro skydds-andar, af hvilka hvarje menniska, ja hvarje föremål i den yttre naturen tänktes hafva någon till vårdare. Företrädesvis ansågös trollkarlarna under sina besvärjelser stå under inflytelse af sina haltiat, hvarföre ~~åfven~~ uttrycket ”olla haltioissa” betecknade deras ekstatiska tillstånd. c) ''Männingäiset'' voro de aflidnes andar och hafva forut blifvit omnämnda.	+	Utom dessa mäktiga Gudomligheter, hvilka öfver naturen och dess föremål utöfvade ungefär samma välde, som husbonden öfver sin egendom, bildade sig Finnarne ännu en mängd underordnade andeväsenden — Genier eller Demoner — med ringare makt och inskränktare verkningskrets, dem de tilltrodde förmågå att tillskynda menniskerna godt i eller ondt. Sådana voro: a) ''Maahiset'', ett slags mycket små, för menskliga ögat osynliga andeväsenden, som troddes uppehålla sig i jorden under träd, stenar och trösklar. De ansågos vara mycket lättretliga och med sjukdomar bestraffa underlåtna vördnadsbetygelser. Man var derföre mycket angelägen om att genom gåfvor och offer försäkra sig om deras välvilja och mäktiga bistånd, b) ''Haltiat'' voro skydds-andar, af hvilka hvarje menniska, ja hvarje föremål i den yttre naturen tänktes hafva någon till vårdare. Företrädesvis ansågös trollkarlarna under sina besvärjelser stå under inflytelse af sina haltiat, hvarföre äfven uttrycket ”olla haltioissa” betecknade deras ekstatiska tillstånd. c) ''Männingäiset'' voro de aflidnes andar och hafva forut blifvit omnämnda.

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 10. jul. 2024 kl. 06:15
Linje 106:		Linje 106:


−	Bland dessa hjeltar intager den ”gamle, vise ''Wäinämöinen''" det framsta rummet. Redan hans födelse beskrifves såsom utomordentlig, ehuru på olika sätt. Enligt den i andra uppl. af Kalevala intagne traditionen är Wäinämöinen född af en utaf ''natures döttrar, Ilmatar'', som från "luftans öde slätter" sänkte sig på vattnet och der gjordes hafvande af vinden. Redan genom sin ''härkomst'' uppstiger han således här till Gudarne. Gamla Kalevala- editionen uppger däremot, att Wäinämöinen 30 somrar ~~ooh~~ 30 vintrar legat i sin moders sköte, då han slutligen begynnte känna ledsnad öfver att icke få skåda solens ljus. Sedan han nu förgäfves anropat solen, månen och karlavagnen att förhjelpa honom dertill, banar han af egen kraft sig väg till ljuset, går följande dagen i smidjan, smider sig en häst, lätt som ett halmstrå, samt rider med den ut på hafvets vida fjärdar. Den gudomliga börd, som runan här frånkanner Wäinämöinen, ersätter hon rikligen genom de ''gudomliga gerningar'' och framför allt genom det deltagande i ''verldens skapelse'', som hon tillägger honom. Hon förtäljer nämligen att, då Wäinämöinen nu på sin ”ärtskaftslika” häst red på det öppna hafvet, en skefögd Lapp skjöt hästen undan honom; att Wäinämöinen derefter länge drefs omkring uppå de vida böljorna och på denna irrfärd begynnte sitt skapelseverk, i det han frambragte holmar, uddar, vikar, grund m. m.; att vidare från Turja-landet en örn kommer, som på Wäinämöinens knä bygger bo och lägger ägg; att Wäinämöinen, som känner sina leder värmas, rör sig, hvarvid äggen nedfalls i hafvet och sönderkrossas samt slutligen att Wäinämöinen af deras smulor genom sina kraftiga ''ord skapar'' himmel och jord, sol, måne och stjernorna<ref>Enligt den nya editionen af Kalevala är deremot verlden skapad af Ilmatar, medan hon, hafvande med Wäinämöinen, irrade på hafvets böljor. Men ehuru denna variant undanrödjer flera af de motsägelser, i hvilka skapelse-myten i den förra upplagan invecklet sig, så synes dock ''Castrén'' på fullgoda skäl förkasta densamma såsom en sednare tids ombildning af runan om plågoandarnes födelse. ''Castréns Mytol.'' p. 296. f.</ref>, Men Wäinämöinen har icke blott danat verlden, utan han har äfven befröat jorden med träd och vexter, förskaffat solen och månen åter på fästet samt uppfunnit kantele och skaldekonsten. Hans kraftiga trollrunor skaka klippor, hans ljufliga strängaspel nedlockar sol och måne från himmelens fäste och rörer skogens djur och fältets stenar. Enligt ''Agricolas'' intyg har han af Fianame blifvit dyrkad såsom Gud, hvilket namn äfven runan uttryckligen tillägger honom (''Kalevala'', första uppl. XXVII. 44). Under hedendomeus sista tider i Finland synes hans anseende hafva varit särdeles stort; hans dyrkan bibehöll sig längst af alla Forn-finska Gudamakter och sträckte sig långt in i den katholska tiden. Han anropades då ofta tillika med Jungfru Maria<ref>Så berättar ''Genander'' (Mythol. Fenn. p. 101), att en Karelare, tillfrågad, hvilka Gudomligheter hans hedniska förfäder företrädesvis dyrkat, skall hafva svarat: Sjelfva gamle Wäinämöinen och jungfru Maria.</ref>. Honom tillades makt isynnerhet öfver ''blixten'', men äfven öfver ''vattnet'' och ''elden''.	+	Bland dessa hjeltar intager den ”gamle, vise ''Wäinämöinen''" det framsta rummet. Redan hans födelse beskrifves såsom utomordentlig, ehuru på olika sätt. Enligt den i andra uppl. af Kalevala intagne traditionen är Wäinämöinen född af en utaf ''natures döttrar, Ilmatar'', som från "luftans öde slätter" sänkte sig på vattnet och der gjordes hafvande af vinden. Redan genom sin ''härkomst'' uppstiger han således här till Gudarne. Gamla Kalevala- editionen uppger däremot, att Wäinämöinen 30 somrar och 30 vintrar legat i sin moders sköte, då han slutligen begynnte känna ledsnad öfver att icke få skåda solens ljus. Sedan han nu förgäfves anropat solen, månen och karlavagnen att förhjelpa honom dertill, banar han af egen kraft sig väg till ljuset, går följande dagen i smidjan, smider sig en häst, lätt som ett halmstrå, samt rider med den ut på hafvets vida fjärdar. Den gudomliga börd, som runan här frånkanner Wäinämöinen, ersätter hon rikligen genom de ''gudomliga gerningar'' och framför allt genom det deltagande i ''verldens skapelse'', som hon tillägger honom. Hon förtäljer nämligen att, då Wäinämöinen nu på sin ”ärtskaftslika” häst red på det öppna hafvet, en skefögd Lapp skjöt hästen undan honom; att Wäinämöinen derefter länge drefs omkring uppå de vida böljorna och på denna irrfärd begynnte sitt skapelseverk, i det han frambragte holmar, uddar, vikar, grund m. m.; att vidare från Turja-landet en örn kommer, som på Wäinämöinens knä bygger bo och lägger ägg; att Wäinämöinen, som känner sina leder värmas, rör sig, hvarvid äggen nedfalls i hafvet och sönderkrossas samt slutligen att Wäinämöinen af deras smulor genom sina kraftiga ''ord skapar'' himmel och jord, sol, måne och stjernorna<ref>Enligt den nya editionen af Kalevala är deremot verlden skapad af Ilmatar, medan hon, hafvande med Wäinämöinen, irrade på hafvets böljor. Men ehuru denna variant undanrödjer flera af de motsägelser, i hvilka skapelse-myten i den förra upplagan invecklet sig, så synes dock ''Castrén'' på fullgoda skäl förkasta densamma såsom en sednare tids ombildning af runan om plågoandarnes födelse. ''Castréns Mytol.'' p. 296. f.</ref>, Men Wäinämöinen har icke blott danat verlden, utan han har äfven befröat jorden med träd och vexter, förskaffat solen och månen åter på fästet samt uppfunnit kantele och skaldekonsten. Hans kraftiga trollrunor skaka klippor, hans ljufliga strängaspel nedlockar sol och måne från himmelens fäste och rörer skogens djur och fältets stenar. Enligt ''Agricolas'' intyg har han af Fianame blifvit dyrkad såsom Gud, hvilket namn äfven runan uttryckligen tillägger honom (''Kalevala'', första uppl. XXVII. 44). Under hedendomeus sista tider i Finland synes hans anseende hafva varit särdeles stort; hans dyrkan bibehöll sig längst af alla Forn-finska Gudamakter och sträckte sig långt in i den katholska tiden. Han anropades då ofta tillika med Jungfru Maria<ref>Så berättar ''Genander'' (Mythol. Fenn. p. 101), att en Karelare, tillfrågad, hvilka Gudomligheter hans hedniska förfäder företrädesvis dyrkat, skall hafva svarat: Sjelfva gamle Wäinämöinen och jungfru Maria.</ref>. Honom tillades makt isynnerhet öfver ''blixten'', men äfven öfver ''vattnet'' och ''elden''.

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 8. jul. 2024 kl. 05:14
Linje 73:		Linje 73:


−	''Ukko''<ref>''Rein'', Positiones circa Mylologiam Fenn, pos. XII.</ref>, hvilken de egnade den största vördnad. Runorna benämna honom ''isäntä'' (husbonde), ''vanhin'' (den äldsta), ''valtiainen'' och ''halitisia'' (herrskare) m. m. Han dyrkades såsom himmelens och luftens Gud och från honom troddes de flesta företeelser i dess högre rymder leda sitt ursprung. Af honom berodde väderleken, han samlar och skingrar molnen, sänder vind, regn, snö och hagel, råder såsom himlens beherrskare naturligtvis öfver ''åskan'' (ukkonen eller ukkosen ilma) samt har såsom blixtens herre makt öfver ''elden''. Då slutligen en mängd af jordiska sysselsättningar bero af tjenlig väderlek, så anropades Ukko äfven så som åkerbrukets ~~oeh~~ årsvextens skyddande gudamakt. Han troddes hafva sitt säte ofvanpå molnen och företrädesvis vid sjelfva himlens midt, hvarföre han äfven bildlikt kallas ''taivahan napanen'' (himmelens nafvel). Om hans familj nämna runorna ingenting bestämdt, ty benämningen ''Ukon pojka'', som ofta förekommer, är enligt Castrén endast ett figurligt talesätt, som användes till att beteckna mäktiga individer, isynnerhet trollkarlar.	+	''Ukko''<ref>''Rein'', Positiones circa Mylologiam Fenn, pos. XII.</ref>, hvilken de egnade den största vördnad. Runorna benämna honom ''isäntä'' (husbonde), ''vanhin'' (den äldsta), ''valtiainen'' och ''halitisia'' (herrskare) m. m. Han dyrkades såsom himmelens och luftens Gud och från honom troddes de flesta företeelser i dess högre rymder leda sitt ursprung. Af honom berodde väderleken, han samlar och skingrar molnen, sänder vind, regn, snö och hagel, råder såsom himlens beherrskare naturligtvis öfver ''åskan'' (ukkonen eller ukkosen ilma) samt har såsom blixtens herre makt öfver ''elden''. Då slutligen en mängd af jordiska sysselsättningar bero af tjenlig väderlek, så anropades Ukko äfven så som åkerbrukets och årsvextens skyddande gudamakt. Han troddes hafva sitt säte ofvanpå molnen och företrädesvis vid sjelfva himlens midt, hvarföre han äfven bildlikt kallas ''taivahan napanen'' (himmelens nafvel). Om hans familj nämna runorna ingenting bestämdt, ty benämningen ''Ukon pojka'', som ofta förekommer, är enligt Castrén endast ett figurligt talesätt, som användes till att beteckna mäktiga individer, isynnerhet trollkarlar.

@@ Linje 175: / Linje 175: @@
 [[Kategori:Tekster på svensk]]
 [[Kategori:Gustaf Fredrik Helsingius]]
-[[Kategori:Finsk mytologi]]
+[[Kategori:Finsk-ugrisk mytologi]]

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 10. apr. 2024 kl. 04:31
Linje 1:		Linje 1:
		+	{\| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
		+	\|- style="background-color:#e9e9e9"
		+	!align="center" valign="top" width="40%" \| '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" \| Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"\| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Færøysk
		+	\|-
		+	! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif\|32px\|link=Forn-Finnarnes Mytologi]] !!
		+	\|-
		+	\|}
		+

	[[Fil:Gustaf Fredrik Helsingius.jpeg\|thumb\|250px\|<center>'''Gustaf Fredrik Helsingius (1815–1886)'''</center>]]		[[Fil:Gustaf Fredrik Helsingius.jpeg\|thumb\|250px\|<center>'''Gustaf Fredrik Helsingius (1815–1886)'''</center>]]

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 10. apr. 2024 kl. 04:30
Linje 1:		Linje 1:
−	~~{\| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"~~
−	~~\|- style="background-color:#e9e9e9"~~
−	!align="center" valign="top" width="40%" \| '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" \| Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"\| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"\| Færøysk
−	\|-
−	~~! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif\|32px\|link=Forn-Finnarnes Mytologi]] !!~~
−	\|-
−	\|}
−

	[[Fil:Gustaf Fredrik Helsingius.jpeg\|thumb\|250px\|<center>'''Gustaf Fredrik Helsingius (1815–1886)'''</center>]]		[[Fil:Gustaf Fredrik Helsingius.jpeg\|thumb\|250px\|<center>'''Gustaf Fredrik Helsingius (1815–1886)'''</center>]]

@@ Linje 22: / Linje 22: @@
 '''1) De Finska stammarnas besittningstagande af nuvarande Finland'''
 Den Sajanska bergsbygden i Östra Hög-Asien är efter all sannolikhet de Finska folkens ursprungliga stamland. Enskilta grenar af denna folkstam anträffas ännu i närheten af detta sitt gamla hemvist; men de flesta hafva redan i for-historiska tider lemnat sitt första hemland och långsamt vikande undan för fremmande folk eller fientliga stamförvandter blifvit förströdda öfver en stor del af Europas och Asiens nordliga slättmarker<ref>Om den Finska folkstammens närvarande utsträckning och dess särskilta grenar lemnar ''Castréns'' tal: Hvar låg det Finska folkets vagga? många skarpsinniga och intressefulla upplysningar.</ref>. Här kan nu icke bli fråga om att uppå detta omätliga område uppsöka de lösryckta spillrorna af den sönderbrustna Finska folkstammen och icke engång att följa Finlands nuvarande inbyggare, ''Finnar''<ref>Namnen ''Finland'' och ''Finnar'' hafva sin rot uti det forn-germaniska ordet ''Fen'' (kärr, moras) och synas sålunda vara en öfversättning af de inhemska benämningarna ''Suomi'' (kärrland) och (kärrlandsbo).</ref> och ''Lappar''<ref>Enligt ''Warelius'' bör ursprunget till ''Lappi'' (Lappland) sökas i Finska ordet ''Loppi'', ”som enligi ''Renvalls'' Lexicon betyder: ''angulus margo rei angulatæ'' och dessutom i allmänhet en utskjutande eller från midten aflägsnare del af något t. ex. åker, socken, land m. m. samt fordom betecknat glest bebodda och ifrån folkrikare orter afsides belägna orter” (''Suomi'' för år 1847 p. 56). Häraf synes att benämningarna ''Lappi'' och ''Lappalainen'', som första gången förekomma i slutet af 12:te århundradet hos den Danska historieskrifvaren ''Saxo Gramaticus'', uppkommit hos Finnarne och af dem blifvit Lapparne tillagda. Sjelfva kalla Lapparne sitt land ''Same'' (det finska Suomi) och sig sjelfva ''Sabmelads'' (d. ä. Finnar).</ref>, på deras tåg ifrån Asiens berg till det sjörika Suomilandet — undersökningar så lockande för språkforskaren, så värdefulla för historikern, men alltför fremmande för närvarande arbetes bestämmelse för att deri kunna upptagas — utan vilje vi endast lemna en kort, för uppfattningen af den följande framställningen nödvändig, öfversigt af de tvenne nämnda Finska folkens invandring i och besittningstagande af sina nuvarande boningsplatser.
@@ Linje 62: / Linje 63: @@
 '''2) Forn-finnarnes Mytologi'''
 Högst fruktbärande för kännedomen om ett folks inre lif är kunskapen om dess tidigaste religiösa föreställningssätt, om dess första uppfattning af tingens grund och verldens daning, af det godas och det ondas ursprung, af de Gudamakter, som styra verlden, samt af menniskans förhållande till dessa högre andeväsenden och hennes tillstånd efter jordelifvet. Såsom ett andligt, med Gud beslägtadt väsende söker nemligen hvarje menniska, alltid något svar på dessa sin själs betydelsefullaste frågor och blottar då i sitt åskådningssätt af Gud, menniskan och verlden för betraktarens forskande blick sin andes egendomliga skaplynne. "In seinen Göttern mahlt sich der Mensch” säger träffande en stor Tysk författare. Detta gäller äfven om hela nationer. Då alltså samlingarna äfven af det Finska folkets äldsta mytiska sånger numera blifvit betydligt förökade och en ypperlig bearbetning af den Finska mytologin äfven nyligen utkommit, hvarigenom vår tid blifvit iståndsatt att klarare och fullständigare, än någon föregående, uppfatta den Finska folkandans ursprungliga religiösa verldsåskådning, så anse vi ändamålsenligt, att med ledning af nämnde förarbeten här upptaga de allmännaste grunddragen af den Finska mytologin.

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 5. apr. 2024 kl. 08:55
Linje 20:		Linje 20:


−	<center>'''SIDEN UNDER UDARBEJDELSE'''</center>	+	<center><font color=red>'''SIDEN UNDER UDARBEJDELSE'''</font></center>

@@ Linje 8: / Linje 8: @@
-[[Fil:Gustaf Fredrik Helsingius.jpeg|thumb|300px|<center>'''Gustaf Fredrik Helsingius (1815–1886)'''</center>]]
+[[Fil:Gustaf Fredrik Helsingius.jpeg|thumb|250px|<center>'''Gustaf Fredrik Helsingius (1815–1886)'''</center>]]
 <center>'''[[Finsk religion og mytologi|Temaside: Finsk religion og mytologi]]'''
@@ Linje 20: / Linje 20: @@
 '''1) De Finska stammarnas besittningstagande af nuvarande Finland'''
 Den Sajanska bergsbygden i Östra Hög-Asien är efter all sannolikhet de Finska folkens ursprungliga stamland. Enskilta grenar af denna folkstam anträffas ännu i närheten af detta sitt gamla hemvist; men de flesta hafva redan i for-historiska tider lemnat sitt första hemland och långsamt vikande undan för fremmande folk eller fientliga stamförvandter blifvit förströdda öfver en stor del af Europas och Asiens nordliga slättmarker<ref>Om den Finska folkstammens närvarande utsträckning och dess särskilta grenar lemnar ''Castréns'' tal: Hvar låg det Finska folkets vagga? många skarpsinniga och intressefulla upplysningar.</ref>. Här kan nu icke bli fråga om att uppå detta omätliga område uppsöka de lösryckta spillrorna af den sönderbrustna Finska folkstammen och icke engång att följa Finlands nuvarande inbyggare, ''Finnar''<ref>Namnen ''Finland'' och ''Finnar'' hafva sin rot uti det forn-germaniska ordet ''Fen'' (kärr, moras) och synas sålunda vara en öfversättning af de inhemska benämningarna ''Suomi'' (kärrland) och (kärrlandsbo).</ref> och ''Lappar''<ref>Enligt ''Warelius'' bör ursprunget till ''Lappi'' (Lappland) sökas i Finska ordet ''Loppi'', ”som enligi ''Renvalls'' Lexicon betyder: ''angulus margo rei angulatæ'' och dessutom i allmänhet en utskjutande eller från midten aflägsnare del af något t. ex. åker, socken, land m. m. samt fordom betecknat glest bebodda och ifrån folkrikare orter afsides belägna orter” (''Suomi'' för år 1847 p. 56). Häraf synes att benämningarna ''Lappi'' och ''Lappalainen'', som första gången förekomma i slutet af 12:te århundradet hos den Danska historieskrifvaren ''Saxo Gramaticus'', uppkommit hos Finnarne och af dem blifvit Lapparne tillagda. Sjelfva kalla Lapparne sitt land ''Same'' (det finska Suomi) och sig sjelfva ''Sabmelads'' (d. ä. Finnar).</ref>, på deras tåg ifrån Asiens berg till det sjörika Suomilandet — undersökningar så lockande för språkforskaren, så värdefulla för historikern, men alltför fremmande för närvarande arbetes bestämmelse för att deri kunna upptagas — utan vilje vi endast lemna en kort, för uppfattningen af den följande framställningen nödvändig, öfversigt af de tvenne nämnda Finska folkens invandring i och besittningstagande af sina nuvarande boningsplatser.