Freykult och djurkult - Revisjonshistorikk

Carsten på 7. apr. 2014 kl. 16:04

2014-04-07T16:04:01Z

Carsten på 7. apr. 2014 kl. 16:02

2014-04-07T16:02:38Z

Vis endringer

Carsten på 7. apr. 2014 kl. 14:21

2014-04-07T14:21:35Z

Vis endringer

Carsten på 7. apr. 2014 kl. 13:58

2014-04-07T13:58:38Z

Carsten på 7. apr. 2014 kl. 13:45

2014-04-07T13:45:13Z

Carsten på 7. apr. 2014 kl. 13:31

2014-04-07T13:31:27Z

Carsten: Helge Ossian Rosén: Freykult och djurkult

2014-04-07T13:24:56Z

Helge Ossian Rosén: Freykult och djurkult

Vis endringer

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 7. apr. 2014 kl. 16:04
Linje 317:		Linje 317:


−	Lika litet torde man för påståendet om en förbindelse mellan Frey och hunden kunna åberopa sig därpå, att den med den nordiske fruktbarhetsguden identiske<ref>Olrik, ''Nordisk og lappisk Gudsdyrkelse'' (Danske Studier 1905) sid. 50 och f.</ref> lappske Waralden Olmai troligen haft samband med detta djur. På en spåtrumma har hans bild ersatts av en hund, “Tordengudens hund”.<ref>Friis, ''Lappisk Mythologi~~''''Kursiv tekst~~'' sid. 32, pl. n:o 2.</ref> Att djurbilden betecknar Waralden Olmai framgår utom av dess plats på trumman därav, att den har det för denna gud vanliga kännemärket: sädesstrået. Möjligen är också den Vare-olmuk — namnet synes eljest vara okänt — åt vilken enligt Fellman hundoffer bragtes,<ref>Fellman, ''Anteckningar under min vistelse i Lappmarken'' II sid. 93.</ref> blott en förvrängning av Waralden Olmai. Men denna förbindelse mellan Waralden Olmai och hunden kan mycket väl ha skett på lappskt område.	+	Lika litet torde man för påståendet om en förbindelse mellan Frey och hunden kunna åberopa sig därpå, att den med den nordiske fruktbarhetsguden identiske<ref>Olrik, ''Nordisk og lappisk Gudsdyrkelse'' (Danske Studier 1905) sid. 50 och f.</ref> lappske Waralden Olmai troligen haft samband med detta djur. På en spåtrumma har hans bild ersatts av en hund, “Tordengudens hund”.<ref>Friis, ''Lappisk Mythologi'' sid. 32, pl. n:o 2.</ref> Att djurbilden betecknar Waralden Olmai framgår utom av dess plats på trumman därav, att den har det för denna gud vanliga kännemärket: sädesstrået. Möjligen är också den Vare-olmuk — namnet synes eljest vara okänt — åt vilken enligt Fellman hundoffer bragtes,<ref>Fellman, ''Anteckningar under min vistelse i Lappmarken'' II sid. 93.</ref> blott en förvrängning av Waralden Olmai. Men denna förbindelse mellan Waralden Olmai och hunden kan mycket väl ha skett på lappskt område.

@@ Linje 3: / Linje 3: @@
 !align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
 |-
-! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Om uppkomsten af nysv. öde, n. fatum]] !!
+! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Freykult och djurkult]] !!
 |-
 |}

@@ Linje 32: / Linje 32: @@
-Detta svinoffer vid jultiden fortlever ännu i flera former. En tydlig kvarleva därav är den på månget julbord förekommande helstekta grisen med äpple i munnen och julskinkan.<ref>Hammarstedt, ''Brödets helgd'' s. 25 (Meddel. från samf. för Nord. museets befrämjande 1893 och 94).</ref> En annan reminiscens från detta offer är bakandet vid julen av ett bröd, kallat julgalten,<ref>Hylthén-Cavallius, Värend och Virdarna I s. 243.</ref> som liksom flera andra dylika har religiös betydelse. Om detta bruks ålder vittnar den omständigheten, att ännu den nordiska benämningen på dylika julbröd, Yule-cake, fortlever i det engelska allmogespråket. Seden har sålunda funnits till redan under vikingatiden.<ref>Troels-Lund, Dagligt liv i Norden VII sid. 36.</ref> Utseendet är ganska växlande, från en naturtroget återgiven bild av en gris till en avlång kaka, där intet av den ursprungliga formen finns bevarat och endast namnet anger meningen.<ref>Hammarstedt, a. a. sid. 25.</ref>
+Detta svinoffer vid jultiden fortlever ännu i flera former. En tydlig kvarleva därav är den på månget julbord förekommande helstekta grisen med äpple i munnen och julskinkan.<ref>Hammarstedt, ''Brödets helgd'' s. 25 (Meddel. från samf. för Nord. museets befrämjande 1893 och 94).</ref> En annan reminiscens från detta offer är bakandet vid julen av ett bröd, kallat julgalten,<ref>Hylthén-Cavallius, ''Värend och Virdarna'' I s. 243.</ref> som liksom flera andra dylika har religiös betydelse. Om detta bruks ålder vittnar den omständigheten, att ännu den nordiska benämningen på dylika julbröd, Yule-cake, fortlever i det engelska allmogespråket. Seden har sålunda funnits till redan under vikingatiden.<ref>Troels-Lund, ''Dagligt liv i Norden'' VII sid. 36.</ref> Utseendet är ganska växlande, från en naturtroget återgiven bild av en gris till en avlång kaka, där intet av den ursprungliga formen finns bevarat och endast namnet anger meningen.<ref>Hammarstedt, a. a. sid. 25.</ref>
-Vid Freys sida står hans syster och maka och fullkomliga pendant Freya. Även hon ställes tydligt i samband med galten. Redan hennes binamn Syr anger detta.<ref>Skaldskaparmal 84; Gylfaginning 36.</ref> Den av Herrmann och Schück<ref>Herrmann, Nordische Mythologie s. 226; Schück, Studier i nordisk litteratur- och religionshistoria I s. 85; Much, Der germanische Himmelsgott s. 73.</ref> föreslagna översättningen av syr med so är nämligen att föredraga framför Bugges härledning av ordet från dea Syria.<ref>Enkelte nordiske myters oprindelse sid. 230; Studier over Nordiske Gude- og Heltesagns Oprindelse I s. 29.</ref> Liksom sin manlige motpart framställes även Freya ridande på en galt, som har gyllene borst i likhet med Gullinbursti och förfärdigats av två dvärgar.<ref>Hyndluliod 6.</ref> Namnet på hennes galt är Hildisvini. Enligt en redaktion av Hervararsagan blotade konung Heidrekr sin galt icke åt Frey utan Freya.<ref>Fornaldar sögur Nordrlanda II sid. 463.</ref>
+Vid Freys sida står hans syster och maka och fullkomliga pendant Freya. Även hon ställes tydligt i samband med galten. Redan hennes binamn Syr anger detta.<ref>''Skaldskaparmal'' 84; ''Gylfaginning'' 36.</ref> Den av Herrmann och Schück<ref>Herrmann, ''Nordische Mythologie'' s. 226; Schück, Studier i nordisk litteratur- och religionshistoria I s. 85; Much, Der germanische Himmelsgott s. 73.</ref> föreslagna översättningen av syr med so är nämligen att föredraga framför Bugges härledning av ordet från dea Syria.<ref>Enkelte nordiske myters oprindelse sid. 230; ''Studier over Nordiske Gude- og Heltesagns Oprindelse'' I s. 29.</ref> Liksom sin manlige motpart framställes även Freya ridande på en galt, som har gyllene borst i likhet med Gullinbursti och förfärdigats av två dvärgar.<ref>''Hyndluliod'' 6.</ref> Namnet på hennes galt är Hildisvini. Enligt en redaktion av Hervararsagan blotade konung Heidrekr sin galt icke åt Frey utan Freya.<ref>''Fornaldar sögur Nordrlanda'' II sid. 463.</ref>
-Äldre än dyrkan av Frey med svinet är dyrkan av svinet självt. Då Hrolv Kraka var i Uppsala på sitt bekanta härnadståg mot konung Adils, hade han och hans män bl. a. att kämpa mot en galt, åt vilken Adils blotade, som var “sva mikit tröll, at öngir mega þat standast”.<ref>Fornaldar sögur Nordrlanda I sid. 87.</ref>
+Äldre än dyrkan av Frey med svinet är dyrkan av svinet självt. Då Hrolv Kraka var i Uppsala på sitt bekanta härnadståg mot konung Adils, hade han och hans män bl. a. att kämpa mot en galt, åt vilken Adils blotade, som var “sva mikit tröll, at öngir mega þat standast”.<ref>''Fornaldar sögur Nordrlanda'' I sid. 87.</ref>
-Ett annat vittnesbörd om galtens religiösa betydelse är svinbildernas förekomst å hjälmarna. I Beowulfkvädet omtalas ofta dylika. De voro av järn men överklädda med guld.<ref>Stjerna,Hjälmar och svärd i Beowulf sid.102. (Studier tillägnade O. Montelius 1903)</ref> Till dylika hjälmar med svinbilder kan arkeologien uppvisa flera motsvarigheter.<ref>a. a. sid.104.</ref> De älsta äro enligt Stjerna att datera till 400-talet.<ref>a. a. sid.109.</ref> Enligt Golther<ref>Handbuch d. german. Mythologie sid. 224.</ref> och Herrmann<ref>Nordische Mythologie sid. 208.</ref> ha svinbildernas förekomst å hjälmarna varit anledningen till, att Frey fått galten som sitt attribut. Såsom himmelsgud skall, mena de, Frey haft en hjälm med svinbild, som burit det för en sådan enligt skalderna vanliga namnet Hildigoltr el. d. Sedan skall — antagligen i följd av svinbildens försvinnande från hjälmarna — detta fattats rent bokstavligt och så myten om Freys galt bildats. En vida enklare och naturligare förklaring gav redan Grimm,<ref>Deutsche Mythologie. Göttingen 1854 I sid. 95</ref> vilken sedan upptagits av Hammarstedt.<ref>a. a. sid. 24.</ref> Enligt dessa båda ha svinbilderna såsom heliga symboler haft till uppgift att skydda i striden och förskräcka fienden. Samma uppfattning synes Beowulfkvädets författare ha hyst, då det heter:
+Ett annat vittnesbörd om galtens religiösa betydelse är svinbildernas förekomst å hjälmarna. I Beowulfkvädet omtalas ofta dylika. De voro av järn men överklädda med guld.<ref>Stjerna, ''Hjälmar och svärd i Beowulf'' sid.102. (Studier tillägnade O. Montelius 1903)</ref> Till dylika hjälmar med svinbilder kan arkeologien uppvisa flera motsvarigheter.<ref>a. a. sid.104.</ref> De älsta äro enligt Stjerna att datera till 400-talet.<ref>a. a. sid.109.</ref> Enligt Golther<ref>''Handbuch d. german. Mythologie'' sid. 224.</ref> och Herrmann<ref>''Nordische Mythologie'' sid. 208.</ref> ha svinbildernas förekomst å hjälmarna varit anledningen till, att Frey fått galten som sitt attribut. Såsom himmelsgud skall, mena de, Frey haft en hjälm med svinbild, som burit det för en sådan enligt skalderna vanliga namnet Hildigoltr el. d. Sedan skall — antagligen i följd av svinbildens försvinnande från hjälmarna — detta fattats rent bokstavligt och så myten om Freys galt bildats. En vida enklare och naturligare förklaring gav redan Grimm,<ref>''Deutsche Mythologie.'' Göttingen 1854 I sid. 95</ref> vilken sedan upptagits av Hammarstedt.<ref>a. a. sid. 24.</ref> Enligt dessa båda ha svinbilderna såsom heliga symboler haft till uppgift att skydda i striden och förskräcka fienden. Samma uppfattning synes Beowulfkvädets författare ha hyst, då det heter:
 <blockquote>Höllo vildsvin glänsande, guldbeslagna,
 <br>härdade i eld, livsvakt åt den sköne.<ref>Wickbergs övers. sid. 11.</ref> </blockquote>
-En analogi härtill kan uppdragas från esterna, om vilka Tacitus berättar, att de bära svinbilder såsom skydd och skärm i striden: id pro armis omniumque tutela securum deæ cultorem etiam inter hostes præstat.<ref>Germania 45.</ref>
+En analogi härtill kan uppdragas från esterna, om vilka Tacitus berättar, att de bära svinbilder såsom skydd och skärm i striden: id pro armis omniumque tutela securum deæ cultorem etiam inter hostes præstat.<ref>''Germania'' 45.</ref>
@@ Linje 53: / Linje 53: @@
-Att gloson verkligen är en växtlighetsgudomlighet, framgår av flera omständigheter. I Värend är eller åtminstone var det för ett par årtionden tillbaka sed att lämna kvar några sädesstrån på fältet och att efter slutad tröskning lägga några korn i en vrå av ladan ur sista säcken åt gloson.<ref>Hylthén-Cavallius, a. a. I sid. 241 o. f.</ref> För den, som ej gjorde dessa offer, blev allt odrygt. “Var gloson icke får på åkern, tager hon i stället uti ladan”. Medvetandet om sedens ursprungliga mening är ännu levande, då det heter, att man offrar för att få god äring.<ref>Hylthén-Cavallius, a. a. I sid. 242.</ref> Då offringen var gjord, sade man: “gack nu till nästa gård, tills de ha lyktat skära”.<ref>Hylthén-Cavallius, a. a. II sid. XII.</ref> Detta uttryck blir begripligt genom den forna seden att hela byalaget skulle deltaga i skördearbetet, gående från gård till gård. Då ett fält var avmejat, flydde gloson till nästa. I Skåne brukade bonden offra åt gloson tre eller nio sädesstrån på var teg. För sedens primitiva ursprung talar, att varken skära eller lie finge vidröra dem. De skulle uppryckas med händerna samt därpå sammanbindas och nedläggas på åkern och fästas med en liten sten. Slutligen framsades en bön, att gloson måtte hålla till godo med detta offer julaftonen.<ref>Wigström, Folktro och sägner sid. 173 (Svenska landsmål 8,3).</ref>I Skåne kallas också sista lasset för suggan.<ref>Muntligt meddelande från flera ställen i mellersta Skåne.</ref> Vid Rösjöholm i nv. Skåne brukade gloson hålla till vid ett hörn av ett åkerfält. Möjligen har man brukat sluta avmejandet här.<ref>Muntligt meddelande av folkskolläraren O. Sjöström,</ref>
+Att gloson verkligen är en växtlighetsgudomlighet, framgår av flera omständigheter. I Värend är eller åtminstone var det för ett par årtionden tillbaka sed att lämna kvar några sädesstrån på fältet och att efter slutad tröskning lägga några korn i en vrå av ladan ur sista säcken åt gloson.<ref>Hylthén-Cavallius, a. a. I sid. 241 o. f.</ref> För den, som ej gjorde dessa offer, blev allt odrygt. “Var gloson icke får på åkern, tager hon i stället uti ladan”. Medvetandet om sedens ursprungliga mening är ännu levande, då det heter, att man offrar för att få god äring.<ref>Hylthén-Cavallius, a. a. I sid. 242.</ref> Då offringen var gjord, sade man: “gack nu till nästa gård, tills de ha lyktat skära”.<ref>Hylthén-Cavallius, a. a. II sid. XII.</ref> Detta uttryck blir begripligt genom den forna seden att hela byalaget skulle deltaga i skördearbetet, gående från gård till gård. Då ett fält var avmejat, flydde gloson till nästa. I Skåne brukade bonden offra åt gloson tre eller nio sädesstrån på var teg. För sedens primitiva ursprung talar, att varken skära eller lie finge vidröra dem. De skulle uppryckas med händerna samt därpå sammanbindas och nedläggas på åkern och fästas med en liten sten. Slutligen framsades en bön, att gloson måtte hålla till godo med detta offer julaftonen.<ref>Wigström, ''Folktro och sägner'' sid. 173 (''Svenska landsmål'' 8,3).</ref>I Skåne kallas också sista lasset för suggan.<ref>Muntligt meddelande från flera ställen i mellersta Skåne.</ref> Vid Rösjöholm i nv. Skåne brukade gloson hålla till vid ett hörn av ett åkerfält. Möjligen har man brukat sluta avmejandet här.<ref>Muntligt meddelande av folkskolläraren O. Sjöström,</ref>
@@ Linje 62: / Linje 62: @@
-Glosons karaktär av växtlighetsdämon är ofta förbleknad eller rent försvunnen. Något spår av denna karaktär lär man näppeligen kunna finna i sägnerna om, hur den mött ensamma nattvandrare och sökt fläka upp deras kroppar<ref>Muntligt meddelande från nö. Skåne.</ref> och huru de undgått detta blott genom att ställa benen i kors eller i sägnerna om gravson — om den nu är identisk med gloson — som är ett mördat barn, som legat oupptäckt i jorden i hundra år.<ref>Wigström, Folkdiktning 1880 sid. 232.</ref> Att vegetationsdämonen föreställts i svingestalt torde framgå även därav, att de ovannämnda julbröden gömdes bland utsädet och jämte julgalthuvudet utdelades åt såningsfolket.<ref>Hammarstedt, Svenska folket spalt 480 (Nyström, Sveriges rike II).</ref>
+Glosons karaktär av växtlighetsdämon är ofta förbleknad eller rent försvunnen. Något spår av denna karaktär lär man näppeligen kunna finna i sägnerna om, hur den mött ensamma nattvandrare och sökt fläka upp deras kroppar<ref>Muntligt meddelande från nö. Skåne.</ref> och huru de undgått detta blott genom att ställa benen i kors eller i sägnerna om gravson — om den nu är identisk med gloson — som är ett mördat barn, som legat oupptäckt i jorden i hundra år.<ref>Wigström, ''Folkdiktning'' 1880 sid. 232.</ref> Att vegetationsdämonen föreställts i svingestalt torde framgå även därav, att de ovannämnda julbröden gömdes bland utsädet och jämte julgalthuvudet utdelades åt såningsfolket.<ref>Hammarstedt, ''Svenska folket spalt'' 480 (Nyström, ''Sveriges rike'' II).</ref>
-Även utom Norden har ofta vegetationsgudomligheten haft gestalten av en galt. Om esterna säger Tacitus: matrem deum venerantur. Insigne superstitionis formas aprorum gestant.<ref>Germania 45</ref> Chantepie de la Saussaye har framkastat den förmodan, att Tacitus här förblandat esterna och ingveonerna.<ref>Religion of the Teutons sid. 252.</ref>Då nu emellertid svinkulten är en tämligen allmän företeelse inom religionshistorien och då spår efter en sådan ännu finnas kvar bland esterna, behöver man ej nödvändigt antaga något sådant. Till den, som sammanbinder den siste kärven, säges bland detta folk, att han har “ruggi orrikas” (rågsvinet) på ryggen.<ref>Mannhardt, Mythologische Forschungen sid. 187.</ref>
+Även utom Norden har ofta vegetationsgudomligheten haft gestalten av en galt. Om esterna säger Tacitus: matrem deum venerantur. Insigne superstitionis formas aprorum gestant.<ref>''Germania'' 45</ref> Chantepie de la Saussaye har framkastat den förmodan, att Tacitus här förblandat esterna och ingveonerna.<ref>''Religion of the Teutons'' sid. 252.</ref>Då nu emellertid svinkulten är en tämligen allmän företeelse inom religionshistorien och då spår efter en sådan ännu finnas kvar bland esterna, behöver man ej nödvändigt antaga något sådant. Till den, som sammanbinder den siste kärven, säges bland detta folk, att han har “ruggi orrikas” (rågsvinet) på ryggen.<ref>Mannhardt, ''Mythologische Forschungen'' sid. 187.</ref>
-Från Tyskland<ref>Mannhardt, Roggenwolf und Roggenhund sid. 1 och 2.</ref> är denna föreställning betygad av Mannhardt. Virvelvinden kallas där Windsau, Sauzagel, Sauschwanz och Säuarch. När en vindfläkt försätter sädesfälten i vagg-ning, säges: der Eber geht im Korn eller die wilden Schweine sind im Kornfeld. Barnen varnas för att gå vid sädesfälten, ty där sitter det vilda svinet. Den, som avmejar de sista stråna, anses ha fått fatt i det. I Schwaben säger man också till honom: Du hast die Roggensau. Den siste kärven bindes samman till en svinliknande gestalt och bäres hem under jubel. Om den, som slog det sista slaget vid tröskningen, säges ävenledes, att han “bekommt die Lôs”, “hat die Lôs” (Mutterschwein). Kornsvinet tankes dö genom det sista lieslaget och den rävsa, varmed de sista stråna hopsamlas, kallas därför Sausterbe.
+Från Tyskland<ref>Mannhardt, ''Roggenwolf und Roggenhund'' sid. 1 och 2.</ref> är denna föreställning betygad av Mannhardt. Virvelvinden kallas där Windsau, Sauzagel, Sauschwanz och Säuarch. När en vindfläkt försätter sädesfälten i vagg-ning, säges: der Eber geht im Korn eller die wilden Schweine sind im Kornfeld. Barnen varnas för att gå vid sädesfälten, ty där sitter det vilda svinet. Den, som avmejar de sista stråna, anses ha fått fatt i det. I Schwaben säger man också till honom: Du hast die Roggensau. Den siste kärven bindes samman till en svinliknande gestalt och bäres hem under jubel. Om den, som slog det sista slaget vid tröskningen, säges ävenledes, att han “bekommt die Lôs”, “hat die Lôs” (Mutterschwein). Kornsvinet tankes dö genom det sista lieslaget och den rävsa, varmed de sista stråna hopsamlas, kallas därför Sausterbe.
-I Schweiz kallas den, som avhugger de sista sädesstråna, Kornsau, Roggensau eller Gerstensau.<ref>Germania N. R. I. sid. 211.</ref>
+I Schweiz kallas den, som avhugger de sista sädesstråna, Kornsau, Roggensau eller Gerstensau.<ref>''Germania'' N. R. I. sid. 211.</ref>

@@ Linje 23: / Linje 23: @@
-[[Fil:Torslunda-krigere.jpg|thumb|375px|right|Krigere med hjelme, udsmykkede med den hellige galt.<br>''Bronzeplade, Torslunda, Øland.'']]Det finns ett fast samband mellan Frey och galten. Frey ägde galten Gullinbursti eller Slidrugtanni,<ref>Gylfaginning 51; Skaldskaparmal 6.</ref> som dvärgen Brokkr förfärdigat åt honom. Den galten kunde “renna lopt ok lög, nott ok dag meira enn hverr hestr, ok aldri vard sva myrkt af nott eda i myrkheimum at eigi væri œrit ljost, þar er hann for, sva lysti af burstinni”.<ref>Skaldskaparmal 37.</ref> Frey kallades fyrstr Gulli burstum, ty hans vagn drogs av galten.<ref>Skaldskaparmal 6. Husdrapa (Wisén, Carmina norroena sid 30).</ref> Till Balders likfärd kom han åkande efter den.<ref>Gylfaginning 51.</ref>(Se även Tillägg, sid. 244).
+[[Fil:Torslunda-krigere.jpg|thumb|375px|right|Krigere med hjelme, udsmykkede med den hellige galt.<br>''Bronzeplade, Torslunda, Øland.'']]Det finns ett fast samband mellan Frey och galten. Frey ägde galten Gullinbursti eller Slidrugtanni,<ref>''Gylfaginning'' 51; ''Skaldskaparmal'' 6.</ref> som dvärgen Brokkr förfärdigat åt honom. Den galten kunde “renna lopt ok lög, nott ok dag meira enn hverr hestr, ok aldri vard sva myrkt af nott eda i myrkheimum at eigi væri œrit ljost, þar er hann for, sva lysti af burstinni”.<ref>''Skaldskaparmal'' 37.</ref> Frey kallades fyrstr Gulli burstum, ty hans vagn drogs av galten.<ref>''Skaldskaparmal'' 6. ''Husdrapa'' (Wisén, ''Carmina norroena sid'' 30).</ref> Till Balders likfärd kom han åkande efter den.<ref>''Gylfaginning'' 51.</ref>(Se även Tillägg, sid. 244).
-Förbindelsen mellan Frey och galten framgår även därav, att detta djur offrats åt honom. Hervararsagan vet att berätta, att konung Heidrekr brukade blota åt Frey sin fetaste galt i februari månad.<ref>Kap. 14.</ref> Den galt, som utsetts till offerdjur, hölls helig och julaftonen avgåvo männen ed och löften, i det de lade sina händer på den.<ref>Hervarar saga ok Heidreks utg. av S. Bugge 1873. s. 233; Helgakvida Hiorvardssonar (Sämundar Edda hins froda utg. av S. Bugge 1867 sid. 176).</ref>
+Förbindelsen mellan Frey och galten framgår även därav, att detta djur offrats åt honom. Hervararsagan vet att berätta, att konung Heidrekr brukade blota åt Frey sin fetaste galt i februari månad.<ref>Kap. 14.</ref> Den galt, som utsetts till offerdjur, hölls helig och julaftonen avgåvo männen ed och löften, i det de lade sina händer på den.<ref>''Hervarar saga ok Heidreks'' utg. av S. Bugge 1873. s. 233; ''Helgakvida Hiorvardssonar'' (Sämundar Edda hins froda utg. av S. Bugge 1867 sid. 176).</ref>
-Offergalten kallades sonargöltr. Ordet har ofta översatts med försoningsgalt, en tolkning, som likväl är fullständigt omöjlig. Sievers har hävdat den meningen, att ordet betyder den störste eller starkaste i svinhjorden.<ref>Beiträge zur Geschichte d. deutsch. Sprache u. Litteratur 16 s. 540-544.</ref> Såsom stöd för denna sin mening anför han, att Heidrekr blotade “þann gollt er merstan fekk”<ref>Hervarar saga ok Heidreks utg. av S. Bugge sid. 233.</ref> samt att bland longobarderna den störste galten i hjorden bar namnet sonarpair.<ref>Sievers a. a. sid. 542.</ref> Denna uppfattning har accepterats av de flesta tyska mytologerna.
+Offergalten kallades sonargöltr. Ordet har ofta översatts med försoningsgalt, en tolkning, som likväl är fullständigt omöjlig. Sievers har hävdat den meningen, att ordet betyder den störste eller starkaste i svinhjorden.<ref>''Beiträge zur Geschichte d. deutsch. Sprache u. Litteratur'' 16 s. 540-544.</ref> Såsom stöd för denna sin mening anför han, att Heidrekr blotade “þann gollt er merstan fekk”<ref>Hervarar saga ok Heidreks utg. av S. Bugge sid. 233.</ref> samt att bland longobarderna den störste galten i hjorden bar namnet sonarpair.<ref>Sievers a. a. sid. 542.</ref> Denna uppfattning har accepterats av de flesta tyska mytologerna.
-Detta svinoffer vid jultiden fortlever ännu i flera former. En tydlig kvarleva därav är den på månget julbord förekommande helstekta grisen med äpple i munnen och julskinkan.<ref>Hammarstedt, Brödets helgd s. 25 (Meddel. från samf. för Nord. museets befrämjande 1893 och 94).</ref> En annan reminiscens från detta offer är bakandet vid julen av ett bröd, kallat julgalten,<ref>Hylthén-Cavallius, Värend och Virdarna I s. 243.</ref> som liksom flera andra dylika har religiös betydelse. Om detta bruks ålder vittnar den omständigheten, att ännu den nordiska benämningen på dylika julbröd, Yule-cake, fortlever i det engelska allmogespråket. Seden har sålunda funnits till redan under vikingatiden.<ref>Troels-Lund, Dagligt liv i Norden VII sid. 36.</ref> Utseendet är ganska växlande, från en naturtroget återgiven bild av en gris till en avlång kaka, där intet av den ursprungliga formen finns bevarat och endast namnet anger meningen.<ref>Hammarstedt, a. a. sid. 25.</ref>
+Detta svinoffer vid jultiden fortlever ännu i flera former. En tydlig kvarleva därav är den på månget julbord förekommande helstekta grisen med äpple i munnen och julskinkan.<ref>Hammarstedt, ''Brödets helgd'' s. 25 (Meddel. från samf. för Nord. museets befrämjande 1893 och 94).</ref> En annan reminiscens från detta offer är bakandet vid julen av ett bröd, kallat julgalten,<ref>Hylthén-Cavallius, Värend och Virdarna I s. 243.</ref> som liksom flera andra dylika har religiös betydelse. Om detta bruks ålder vittnar den omständigheten, att ännu den nordiska benämningen på dylika julbröd, Yule-cake, fortlever i det engelska allmogespråket. Seden har sålunda funnits till redan under vikingatiden.<ref>Troels-Lund, Dagligt liv i Norden VII sid. 36.</ref> Utseendet är ganska växlande, från en naturtroget återgiven bild av en gris till en avlång kaka, där intet av den ursprungliga formen finns bevarat och endast namnet anger meningen.<ref>Hammarstedt, a. a. sid. 25.</ref>