JJ.Sandal på 23. des. 2013 kl. 18:16

2013-12-23T18:16:11Z

Jesper: Frithiof på hafvet (Frithiofs saga)

2013-01-13T09:57:30Z

Frithiof på hafvet (Frithiofs saga)

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Frithiof på hafvet (Frithiofs saga)]] !!
|-
|}

<center><big>'''[[Frithiofs saga]]'''</big> af Esaias Tegnér (1782-1846)

<big>'''Frithiof på hafvet'''</big></center>

<blockquote>Men på stranden stod
 kung Helge och qvad
 med förbittradt mod,
 och till trollen han bad.

 Se, då mörknar himlabågen,
 dundret går kring öde rum,
 och i djupet kokar vågen,
 och dess yta höljs med skum.
 Blixtarna i molnen draga
 här och der en blodig rand,
 alla hafvets foglar jaga
 skrikande emot sin strand.

 "Hårdt blir vädret, bröder!
 Stormens vingar hör jag
 flaxande i fjärran,
 men vi blekna ej.
 Sitt du lugn i lunden,
 tänk på mig och längta,
 skön i dina tårar,
 sköna Ingeborg!"

 - - - -

 Mot Ellidas stam
 drog ett trollpar till fejd.
 Det var vindkall Ham,
 det var snöig Hejd.

 Och då lösas stormens vingar,
 och den vilde doppar dem
 än i djupet, än han svingar
 hvirflande mot gudars hem.
 Alla fasans makter skrida,
 ridande på vågens topp,
 ur den skummiga, den vida,
 bottenlösa grafven opp.

 "Skönare var färden
 uti månens skimmer
 öfver spegelvågor
 hän mot Balders lund.
 Varmare, än här är,
 var vid Ingborgs hjerta,
 hvitare än hafsskum
 svälde hennes barm."

 - - - -

 Nu Solundar-ö
 står ur våg, som går hvit,
 der är stillare sjö,
 der är hamn, styr dit!

 Men förvågen viking rädes
 ej så lätt på trofast ek,
 står vid styret sjelf och glädes
 åt de vilda vindars lek.
 Hårdare han seglen fäster
 skarpare han vågen skär.
 Rakt i vester, rakt i vester
 skall det gå, hvart böljan bär.

 "Lyster mig att kämpa
 än en stund mot stormen.
 Storm och nordbo trifvas
 väl ihop på sjön.
 Ingborg skulle blygas,
 om dess hafsörn flöge
 rädd, med slappa vingar,
 för en il i land."

 - - - -

 Men nu växer våg,
 nu fördjupas göl,
 och det hviner i tåg,
 och det knakar i köl.

 Dock, hur vågorna må strida,
 tumlande nu med, nu mot,
 gudatimrade Ellida
 trotsar ännu deras hot.
 Som ett stjernskott uti qvällen,
 skjuter hon sin fart i fröjd,
 hoppar, som en bock på fjällen,
 öfver afgrund, öfver höjd.

 "Bättre var att kyssa
 brud i Balders hage,
 än stå här och smaka
 saltskum, som yr opp.
 Bättre var att famna
 kungadotterns midja,
 än stå här och gripa
 roderstången om."

 - - - -

 Men oändlig köld
 snöar skyn utur,
 och på däck och på sköld
 smattrar hagelskur.

 Och emellan skeppets stammar
 kan du icke se för natt,
 der är mörkt som i den kammar,
 der den döde blifvit satt.
 Oförsonlig våg, förtrollad,
 vill dra seglaren i qvaf;
 hvitgrå, som med aska sållad,
 gapar en oändlig graf.

 "Blåa bolstrar bäddar
 Ran i djupet åt oss,
 men mig bida dina
 bolstrar, Ingeborg!
 Goda drängar lyfta
 årorna Ellidas,
 gudar byggde kölen,
 bär oss än en stund."

 - - - -

 Öfver styrbord gick
 nu en sjö med fart,
 i ett ögonblick
 spolas däcket klart.

 Då från armen Frithiof drager
 lödig guldring, tre mark tung,
 blank som sol i morgondager,
 var en skänk af Bele kung.
 Hugger så i stycken ringen,
 konstfullt utaf dvärgar gjord,
 delar dem och glömmer ingen
 utaf sina män om bord.

 "Guld är godt att hafva
 uppå giljarfärden,
 tomhändt träde ingen
 ner till sjöblå Ran.
 Kall är hon att kyssa,
 flyktig till att famna,
 men vi fästa hafsbrud
 med det brända guld."

 - - - -

 Med förnyadt hot
 faller stormen på,
 och då brister skot,
 och då springer rå.

 Och mot skeppet, halft begrafvet,
 vågorna till äntring gå.
 Hur man också öser, hafvet
 öser man ej ut ändå.
 Frithiof sjelf kan ej sig dölja,
 att han döden har om bord.
 Högre dock än storm och bölja
 ryter än hans herskarord.

 "Björn, kom hit till roder,
 grip det starkt med björnram!
 Sådant väder sända
 Valhalls makter ej.
 Trolldom är å färde:
 Helge niding qvad den
 säkert öfver vågen,
 jag vill upp och se."

 - - - -

 Som en mård han flög
 uti masten opp,
 och der satt han hög
 och såg ned från topp.

 Se, då simmar för Ellida
 hafshval, lik en lossnad ö,
 och två leda hafstroll rida
 på hans rygg i skummig sjö.
 Hejd, med pelsen snöad neder,
 skepna'n lik den hvita björn,
 Ham, med vingar, dem han breder
 viftande, som stormens örn.

 "Nu, Ellida, gäller
 visa, om du gömmer
 hjeltemod i jernfast,
 bugtig barm af ek.
 Lyssna till min stämma:
 är du gudars dotter,
 upp, med kopparkölen
 stånga trollad hval!"

 - - - -

 Och Ellida hör
 på sin herres röst,
 med ett språng hon kör
 emot hvalens bröst.

 Och en blodig stråle ryker
 utur såret upp mot sky;
 genomborradt vilddjur dyker
 vrålande till djupets dy.
 På en gång två lansar springa,
 slungade af hjeltearm,
 midt i luden isbjörns bringa,
 midt i becksvart stormörns barm.

 "Bra, Ellida, träffadt!
 Ej så hastigt, tror jag,
 dyker Helges drakskepp
 opp ur blodig dy.
 Hejd och Ham ej heller
 hålla sjön nu längre:
 bittert är att bita
 i det blåa stål."

 - - - -

 Och nu stormen flyr
 på en gång från sjön,
 blott en svallvåg styr
 mot den nära ön.

 Och på en gång solen träder
 som en konung i sin sal,
 återlifvar allt och gläder
 skepp och bölja, berg och dal.
 Hennes sista strålar kröna
 klippans topp och dunkel lund,
 alla känna nu de gröna
 stränderna af Efjesund.

 "Stego Ingborgs böner,
 bleka mör, mot Valhall,
 böjde liljehvita
 knän på gudars guld.
 Tar i ljusblå ögon,
 suck ur svandunsbarmar
 rörde Asars hjertan,
 låt oss tacka dem!"

 - - - -

 Men Ellidas stam,
 utaf hvalen stött,
 går i marvad fram,
 är af färden trött.

 Tröttare ändå af färden
 äro alla Frithiofs män,
 knappast, stödda emot svärden,
 hålla de sig uppe än.
 Björn på väldig skullra drager
 fyra utaf dem i land,
 Frithiof ensam åtta tager,
 sätter dem kring brasans brand.

 "Blygens ej, I bleke!
 Våg är väldig viking,
 det är hårdt att kämpa
 emot hafvets mör.
 Se! der kommer mjödhorn
 vandrande på guldfot,
 värmer frusna lemmar.
 Skål för Ingeborg!"</blockquote>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Naturlyrikk og romantikk]]
[[Kategori:Esaias Tegnér]]

Frithiof på hafvet (Frithiofs saga) - Revisjonshistorikk

JJ.Sandal på 23. des. 2013 kl. 18:16

Jesper: Frithiof på hafvet (Frithiofs saga)