Jesper: Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

2024-08-01T18:03:33Z

Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

Jesper på 1. aug. 2024 kl. 18:03

2024-08-01T18:03:02Z

Carsten på 17. jul. 2024 kl. 09:34

2024-07-17T09:34:57Z

Carsten: Fyrationdenionde Sången (Kalevala, Collan)

2024-07-17T09:03:09Z

Fyrationdenionde Sången (Kalevala, Collan)

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Kalevala (F. Ohrt)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Kalevala (Castrén)]] !!
|-
! !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Fyrationdenionde Sången (Kalevala, Collan)]] !!
|-
|}

[[Fil:Solen (Gallen-Kallela).jpg|thumb|400px|<center>'''Solen''' Træsnit af ''Akseli Gallen-Kallela''</center>]]

<center>'''[[Finsk religion og mytologi|Temaside: Finsk religion og mytologi]]'''

<big><big>'''[[Kalevala (Collan)| Kalevala]]'''</big></big>

 öfversatt af '''Karl Collan'''

<big><big><big>'''Fyrationdenionde Sången'''</big></big></big></center>

-----

 '''Fyrationdenionde Sången.''' Ilmarinen smider af guld och silfver en ny sol och en ny måne, men får dem icke att lysa: 1—74. — Wäinämöinen erfar genom anlitande af spådomskonst att solen och månen äro instängda i berget, begifver sig till Pohjola, begynner en strid och dräper dess män: 75—230. — Han går att taga solen och månen ur berget men förmår ej intränga deri: 231—278. — Han återvänder hem för att förskaffa sig verktyg, med hvilka berget skall öppnas; medan Ilmarinen smider dessa, gripes Pohjolas värdinna af fruktan och lösgör solen och månen ur berget: 279—362. — Då Wäinämöinen återser solen och månen på himlen, helsar han dem och uttalar den önskan att de hädanefter städse måtte vandra sin bana med trygghet, bringande hans hembygd fröjd och välfärd: 363—422.

::Ännu icke lyste solen,
::Än ej sken den gyllne månen
::Öfver Wäinö-hemmets stugor,
::Öfver Kalevalas moar;
::Kallt det blef för kreaturen,
::Svårt för hjordarne att lefva,
::Ledsnad kände luftens foglar.
::Ledsnad herrskade bland menskor,
::Då ej solen längre lyste,
::10. Månen icke mera glänste.

::Gäddan kände djupets gölar,
::Örnen foglars stråt i luften,
::Vinden skeppets färd för dagen,
::Men ej visste menskobarnen
::När en morgon tog sin början,
::Eller när en natt var inne
::På den dimbetäckta udden,
::På den skuggomhvärfda holmen.

::Rådslag höllo då de unga,
::20. Medelålders män betänkte,
::Huruledes utan måne,
::Utan sol man lefva skulle
::Uti dessa öde bygder,
::Dessa nordens sorgsna nejder.

::Äfven jungfrur höllo rådslag,
::Slägtingar betänkte saken,
::Gingo ner till smedens smedja,
::Fällde dessa ord och sade:
::"Upp, du hamrare vid väggen,
::30. Smed, stig fram der bakom muren
::Att en annan måne smida,
::Att en sol ånyo dana!
::Tungt det är att månen sakna,
::Svårt, då ingen sol oss lyser!"

::Hamraren steg upp vid väggen,
::Smeden trädde fram vid muren
::Att en annan måne smida,
::Att en sol ånyo dana,
::Och af guld han smidde månen,
::40. Hamrade en sol af silfver.

::Kom den gamle Wäinämöinen,
::Satte sig vid dörrn i smedjan,
::Yttrade ett ord och sade:
::"Smed, min gode vän och broder!
::Säg hvad klappar du och bultar
::Hela dagen i din smedja?"

::Det var smeden Ilmarinen,
::Han till orda tog och sade:
::"Jag af guld en måne smider,
::50. Hamrar på en sol af silfver,
:: Som vid himlens tak skall fästas,
::På det sjette stjernehvalfvet."

::Nu den gamle Wäinämöinen
::Tog till orda sjelf och sade:
::"O min broder Ilmarinen,
::Fåfängt verk du företagit!
::Guldet lyser ej som månen,
::Silfret kan som sol ej skina."

::Smeden formade en måne,
::60. Gjorde äfven solen färdig,
::Lyfte dem med största omsorg,
::Bar dem begge två försigtigt,
::Månen upp i granens krona,
::Solen i en högrest fura;
::Svetten dröp från bärarns hufvud,
::Rann i strömmar från hans panna
::Vid det ytterst svåra verket,
::Vid det mödosamma värfvet.

::Månen fick till slut han upprest,
::70. Solen likaledes fästad,
::Månen uti granens krona,
::Solen i en tall, i toppen;
::Intet sken dock månen hade,
::Icke heller lyste solen.

::Nu den gamle Wäinämöinen
::Tog till orda sjelf och sade:
::"Spådomskonst är nu af nöden,
::Tydas måste här af tecken,
::Hvart vår sol har tagit vägen,
::80. Hvart vår måne har försvunnit."

::Wäinämöinen sjelf, den gamle,
::Den ovanskelige siarn,
::Täljer sig af alträd spånor,
::Lägger dem i nödig ordning,
::Vänder dem med sina fingrar,
::Radar sina spådomsredskap,
::Höjer nu sin röst och säger,
::Fäller dessa ord och yttrar:
::"Kunskap jag begär af skaparn,
::90. Söker enkom svar af honom:
::Tala sanning, skaparns tecken,
::Förebud från Gud, förtälj mig,
::Hvart vår sol har tagit vägen,
::Hvart vår måne har försvunnit,
::Då man aldrig mer i tiden
::Skådar dem på himlens fäste!

::"Tala enligt skäl och grunder,
::Icke efter mannens sinne,
::Bringa mig sannfärdigt budskap,
::100. Gif ett tillförlitligt intyg!
::Men om spådomsmedlet ljuger,
::Skall dess värde bli förringadt,
::In i elden skall det kastas,
::Brännas måste männens tecken!"

::Sanning talte spådomsmedlet,
::Männens tecken gaf till gensvar,
::Att man undanskaffat solen
::Och att månen var försvunnen
::Uti Pohja-hälleberget,
::110. Uti kopparklippans inre.

::Gamle trygge Wäinämöinen
::Yttrar då ett ord och säger:
::"Om jag reser nu till Pohja,
::Bort till Pohjas söners stigar,
::Skall jag månen få att skina,
::Solens guld att åter stråla!"

::Ut han färdas, skyndar dädan
::Till det mörka Pohja-landet,
::Vandrar en och tvenne dagar,
::120. Och uppå den tredje dagen
::Synas redan Pohjas portar,
::Ses dess stenbetäckta höjder.

::Högt han ropar till en början,
::När han Pohja-elfven uppnått:
::"Skynden hit med någon farkost,
::Att jag öfver elfven slipper!"

::Då hans rop af ingen höres
::Och då ingen båt man bringar,
::Samlar han en hög af bränsle,
::130. Grenar af ett torkadt granträd,
::Tänder upp en eld på stranden,
::Låter röken tjock sig höja;
::Upp till himlen stiger elden,
::Röken sprider sig i rymden.

::Louhi, Pohjolas värdinna,
::Träder sjelf till stugans fönster,
::Blickar utåt sundets mynning,
::Yttrar dessa ord och säger:
::"Hvad är det för eld som brinner
::140. Der på ön vid sundets mynning?
::Alltför klen den är till krigsbrand,
::Alltför stor till eld vid notdrägt."

::Sonen sjelf af Pohjolainen
::Stack sig hastigt ut på gården
::För att se och för att höra,
::För att granska saken noga:
::"Der på andra sidan elfven
::Är en kämpe stadd på vandring."

::Nu den gamle Wäinämöinen
::150. Ropade för andra gången:
::"Pohja-son, ro hit en farkost,
::Hemta båt åt Wäinämöinen!"

::Pohja-sonen svarar honom,
::Yttrar sjelf ett ord och säger:
::"Här är ingen farkost ledig!
::Kom med fingrarne som åror
::Och med händerna som styrblad
::Öfver elfven uti Pohja!"

::Nu den gamle Wäinämöinen
::160. Eftertänkte, öfverlade:
::"Den är icke någon hjelte,
::Som ifrån sin kosa viker!"
::Gick som gädda ner i vattnet,
::Såsom sik i lugna elfven,
::Sam med snabbhet öfver sundet,
::Lade sträckan snart till rygga,
::Tog ett steg och tog ett annat,
::Trädde upp på Pohja-stranden.

::Sade Pohja-gårdens söner,
::170. Röt den onskefulla skaran:
::"In på gården dig förfoga!"
::In på Pohjas gård han trädde.

::Sade Pohja-hemmets söner,
::Röt den ondskefulla skaran:
::"In i stugan dig förfoga!"
::Fram han gick till Pohjas stuga,
::Trädde med sin fot i farstu’n,
::Grep med handen dörrens handtag,
::Trängde sedan in i stugan,
::180. Trädde under takets resning.

::Männer drucko mjöd i stugan,
::Sörplade den söta saften,
::Hvar och en med svärd vid sidan,
::Alla uti krigar-rustning,
::För att döda Wäinämöinen,
::Slå ihjäl Suvantolainen.

::Af den komne spörja desse,
::Yttra nu de ord som följa:
::"Hvad har stackaren att säga,
::190. Store simmarn att förkunna?"

::Gamle trygge Wäinämöinen
::Svarar dessa ord och säger:
::"Märkeliga ord om månen,
::Underbara ting om solen:
::Hvart har solen från oss flyktat,
::Hvart har månen tagit vägen?"

::Sade Pohja-gårdens söner,
::Röt den ondskefulla skaran:
::"Dit har solen från er flyktat,
::200. Dit har månen tagit vägen:
::I en sten med spräcklig sida,
::I den jernuppfyllda klippan;
::Aldrig derifrån de komma,
::Om de icke gifvas fria!"

::Nu den gamle Wäinämöinen
::Tog till orda sjelf och sade:
::"Kommer månen ej ur klippan,
::Slipper solen ej ur berget,
::Må vi då ett napptag pröfva,
::210. Må vi börja på med svärden!"

::Svärdet grep han, stålet drog han
::Klingan ryckte han ur slidan:
::Månen glimmade på spetsen,
::Solen sken på svärdets fäste
::Och på ryggen stod en fåle,
::Katten jamade vid knappen.

::Och de mätte sina klingor,
::Granskade hvarandras vapen:
::Ganska obetydligt längre
::220. Var den gamle Wäinös slagsvärd,
::Blott så mycket som ett kornfrö,
::Eller som ett ringa halmstrå.

::Ut begaf man sig på gården,
::Trädde på den jemna planen;
::Nu den gamle Wäinämöinen
::Gaf ett hugg med blanka svärdet,
::Gaf ett hugg och gaf ett annat,
::Skalade som rofvors strängar,
::Knäppte af som linets knoppar
::230. Hufvuden af Pohjas söner.

::Derpå gamle Wäinämöinen
::Vandrar att uppsöka månen.
::Går att solen ut befordra
::Ur den spräckligt gråa stenen,
::Ur den ståluppfyllda klippan,
::Ur det jernuppfyllda berget.

::När han gått ett litet stycke,
::Vandrat fram en ringa sträcka,
::Skådar han en ö i grönska,
::240. Ser på ön ett fagert björkträd
::Och ett stenblock under björken,
::Under detta block en klippa,
::Uti klippan nio dörrar,
::Hundra reglar framför dessa.

::Uti klippan sågs en skåra,
::Varsnades en skenbar ristning;
::Svärdet drog han ut ur slidan,
::Ristade ett streck i klippan
::Med sin klingas skarpa eldbett,
::250. Med sitt svärd, som gnistor sände
::Klippan brast i tvenne slycken,
::Remnade i trenne delar.

::Gamle trygge Wäinämöinen
::Blickade i klippans remna:
::Ormar drucko öl dernere,
::Maskar såg han vört förtära
::I den fläckbeströdda klippans,
::Lefverbruna stenens inre.

::Sade gamle Wäinämöinen,
::260. Tog till orda sjelf och talte:
::"Derför fås ej öl så rundligt
::Af värdinnorna, de arma.
::Att af ormar ölet drickes,
::Vört af maskarne förtäres!"

::Af han högg hvar huggorms hufvud,
::Afskar äspingarnes halsar,
::Hof sin stämma, tog till orda,
::Yttrade och sade detta:
::"Aldrig mera här i tiden,
::270. Räknadt ifrån denna dagen,
::Skola ormar öl förtära,
::Maskar på vår maltdryck smaka!"

::Nu den gamle Wäinämöinen
::Den evärdelige siarn,
::Pröfvar dörrarne med handen
::Och med ordets kraft hvar regel:
::Dörrarne all handkraft trotsa,
::Reglarne med ord ej öppnas.

::Gamle trygge Wäinämöinen
::280. Tog till orda sjelf och sade;
::"Klen är mannen utan verktyg,
::Utan yxe lik en käring!"

::Bort begaf han sig till hemmet,
::Sorgsen och med nedböjdt hufvud,
::Då han icke månen funnit,
::Ej ännu på solen träffat.

::Sade muntre Lemminkäinen:
::"O du gamle Wäinämöinen!
::Säg mig, hvarför tog du icke
::290. Mig som trollkarl med på färden?
::Låsen hade då sig öppnat,
::Alla bommar sönderbrustit,
::Månen sluppit ut att lysa,
::Solen stigit upp att skina!"

::Gamle trygge Wäinämöinen
::Tog till orda sjelf och sade:
::"Reglarne för ord ej brista,
::Låsen sprängas ej med trollsång,
::Öppnas ej med händer heller,
::300. Vika ej för armars styrka."

::In han steg i smedens smedja,
::Yttrade ett ord och sade:
::"Hör mig, smed, o Ilmarinen!
::Hamra en tregrenig gräfta,
::Smid åt mig ett dussin billar,
::Gör en väldig knippe nycklar,
::Att jag månen får ur stenen,
::Solen lösa kan ur klippan."

::Det var smeden Ilmarinen,
::310. Den ovanskelige hamrarn:
::Allt han smidde, som behöfdes,
::Hamrade ett dussin billar
::Och en väldig knippe nycklar,
::En ansenlig bundt af lansar,
::Ej för små och ej för stora,
::Smidde dem af medelstorlek.

::Louhi, Pohjolas värdinna,
::Gumman med de glesa tänder,
::Gör sig fjäderklädda vingar,
::320. Företager sig att flyga,
::Flyger först i hemmets närhet,
::Styr omsider längre utåt,
::Ilar öfver Pohja-hafvet,
::Bort till Ilmarinens smedja.

::Smeden öppnade sitt fönster,
::Såg om stormen var i antåg:
::Stormen var det ej som kommit,
::Men en slaghök, grå till färgen.

::Ilmari, den gode smeden,
::330. Fällde nu ett ord och sporde:
::"Fogel, säg mig, hvad du söker,
::Hvi du satt dig vid mitt fönster?"

::Fogeln talar med sin tunga,
::Höken svarar nu och säger:
::"Hör mig smed, o Ilmarinen,
::Du, som hamrar oupphörligt,
::Du är just en kunnig konstnär,
::Skicklig hammarsmed förvisso!"

::Smeden Ilmarinen svarar,
::340. Yttrar sjelf ett ord och säger:
::"Underligt är det väl icke,
::Om jag är som smed bevandrad,
::Jag som engång himlen smidde,
::Som ett lock för luften hamrat!"

::Fogeln talar med sin tunga,
::Höken yttrar nu och säger:
::"Smed, hvad är det, som du smider,
::Som du hamrar på, o konstnär?"

::Det var smeden Ilmarinen,
::350. Dessa ord han gaf till gensvar:
::"Det ett halsjern är, jag smider,
::Åt värdinnan ifrån Pohja,
::För att dermed fängsla henne
::Vid en kant af hälleberget."

::Louhi, Pohjolas värdinna,
::Gumman med de glesa tänder,
::Fann att ofärd var förhanden,
::Såg en nödens dag sig närma
::Och begynte utåt flyga,
::360. Undkom så till Pohja-hemmet.

::Månen löser hon ur klippan.
::Släpper solen ut ur berget,
::Sjelf förbyter hon sin skepnad.
::Omgestaltar sig till dufva,
::Flyger flaxande tillbaka,
::Bort till Ilmarinens smedja,
::Kommer fram till dörrn som fogel,
::Uppnår tröskeln såsom dufva.

::Ilmari, den gode smeden,
::370. Tog till orda nu och sade:
::"Fogel, hvarför har du kommit.
::Flugit hit till denna tröskel?"

::Fogeln talade i dörren,
::Dufvan svarade på tröskeln:
::"Derför är jag här på tröskeln,
::För att bringa dig ett budskap:
::Månen har ur klippan stigit,
::Solen ut ur berget sluppit.''

::Sjelfve smeden Ilmarinen
::380. Vandrar härvid ut att skåda,
::Går till dörren af sin smedja,
::Ser uppmärksamt upp mot himlen,
::Ser på fästet månen lysa,
::Ser den sköna solen stråla.

::Och han går till Wäinämöinen,
::Yttrar der ett ord och säger:
::"O du gamle Wäinämöinen,
::Sångare, ovanskelige!
::Kom att åter månen skåda,
::390. Kom att se den sköna solen,
::Ty på himlen stå de verkligt,
::Äro på sitt fordna ställe."

::Gamle trygge Wäinämöinen
::Skyndar genast ut på gården,
::Lyfter hufvudet mot höjden,
::Riktar blicken upp mot himlen:
::Månen upp på fästet stigit,
::Solen hade himlen funnit.

::Nu den gamle Wäinämöinen
::400. Sjelf sig tager för att orda,
::Höjande sin röst han säger,
::Yttrar dessa ord och talar:
::"Hel dig måne, der du lyser
::Och ditt sköna anlet’ visar!
::Hel dig gyllne dag, som randas,
::Hel dig sol, som åter uppgår!

::"Gyllne måne, ut du sluppit,
::Fram du trädt, o sol, ur berget,
::Lik en gyllne gök du höjt dig,
::410. Stigit som en silfverdufva
::Till din fordna plats och boning,
::Till förut beträdda banor!

::"Höj dig då hvar morgon åter,
::Äfven efter denna dagen;
::Bringa till oss frid och helsa,
::Hopa håfvor uppå håfvor,
::Hemta fångst i våra händer,
::Medför lycka till vår metkrok!

::"Vandra nu din väg med helsa,
::420. Lägg din bana frisk tillrygga,
::Sträck din båge hög och vacker,
::Tills du qvällens glädje hinner!"
</blockquote>
 

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Karl Collan]]
[[Kategori:Finsk-ugrisk mytologi]]

@@ Linje 1: / Linje 1: @@
+{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
+|- style="background-color:#e9e9e9"
-[[Fil:Solen (Gallen-Kallela).jpg|thumb|400px|<center>'''Solen''' <br> Træsnit af ''Akseli Gallen-Kallela''</center>]]
+!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk

@@ Linje 30: / Linje 30: @@
 <br>'''Fyrationdenionde Sången.''' Ilmarinen smider af guld och silfver en ny sol och en ny måne, men får dem icke att lysa: 1—74. — Wäinämöinen erfar genom anlitande af spådomskonst att solen och månen äro instängda i berget, begifver sig till Pohjola, begynner en strid och dräper dess män: 75—230. — Han går att taga solen och månen ur berget men förmår ej intränga deri: 231—278. — Han återvänder hem för att förskaffa sig verktyg, med hvilka berget skall öppnas; medan Ilmarinen smider dessa, gripes Pohjolas värdinna af fruktan och lösgör solen och månen ur berget: 279—362. — Då Wäinämöinen återser solen och månen på himlen, helsar han dem och uttalar den önskan att de hädanefter städse måtte vandra sin bana med trygghet, bringande hans hembygd fröjd och välfärd: 363—422.
 ::Ännu icke lyste solen,
 ::Än ej sken den gyllne månen

Fyrationdenionde Sången (Kalevala, Collan) - Revisjonshistorikk

Jesper: Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten

Jesper på 1. aug. 2024 kl. 18:03

Carsten på 17. jul. 2024 kl. 09:34

Carsten: Fyrationdenionde Sången (Kalevala, Collan)