Carsten: Grefven i Rom

2017-06-10T06:27:10Z

Grefven i Rom

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Grefven i Rom]] !!
|-
|}

[[Fil:Svenska folkvisor vignet.jpg|300px|right]]

<center>'''[[Folkdiktning |Svensk Folkdiktning]]'''

<br><big><big>'''53. Grefven i Rom'''</big></big>

'''<big>[[Svenska folkvisor]]</big>'''<br>Erik Gustaf Geijer och [[Arvid August Afzelius biografi|Arvid August Afzelius]]
</center>

::1. Jagh will edher seije nye mere,
:::Willenn I migh retth förstå?
::I Room tå war enn herre,
:::En greffe jagh seije må;
::Hann war milder och mectig,
:::Dygdesam och båldh,
::Till thenn helge graff hann sigh lofluede,
:::Effter äre och ridder skapp.

::2. Hans hustru honn sigh förfärede,
:::Honn togh then greffuenn i fampn:
::»Gudh nåde mig, ädelige herre,
:::I ärenn minn ächte mann,
::Att I skolenn ifrån mig skilias,
:::Epter ähre och ridder skapp,
::I haflfuen doch hwadh I willenn,
:::Ägor och rikedomer nogh.»

::3. Medh tuchtt hann till henne sade:
:::»Gudh spare tigh karsk och sundh,
::Iag will tigh alt slätth befalla,
:::Retth nu i thenne her stundh.»
::Allt så drogh hann ifrå henne,
:::Longtt bortt i fremende landh;
::Stoor sorg till honom wende,
:::Bleff fongenn i hårda bandh

::4. Sitt fengzle kunde hann eij wijke,
:::Thett var hans störste klage,
::I plogenn drogh hann ijdkeligenn,
:::Fast mehr änn åhr och dagh.
::Hann ledh stoor nödh och hunger,
:::War honom en stoor sodhtt,
::Thenn greffuen gick för konnungenn,
:::Föll neder för hans fodtt

::5. Konungen swarede medh snille:
:::»Tigh hielper icke thett,
::Om tu änn daglige wille
:::Falle för mig nidht,
::Medh mindre att änn så wore,
:::Thijnn hustru kome till migh,
::Skulle tu frelster warde,
:::Thet seger iagh wisserligh.»

::6. »Stoor sorg moste mann höre» —
:::Thett klager thenn ädele herre —
::»Läter iagh min hustru hijtth fahre,
:::Så mister honn sinn ähre;
::Skall iagh och qwarre bliffue,
:::Doch koster theth mitth liff:
::Ther om tå will iagh skriffue,
:::Epter mitth wenne wijff.»

::7. Ther war wenn mann i gården.
:::Som hade fonger i göme;
::Medh honom förlickte sigh greff[e]n,
:::Loffuede honom store löönn,
::Att hann skulle bortt räjde,
:::Med breffuenn, som hann skreff[e]n,
::Och bidie hans hustru låte sigh lijdhe,
:::Komma och frelse hanns lijff.

::8. Thett budskap lätth sigh well willeligh finne,
:::Fahre öffuer thett wilde haaff,
::I Room fann hann thenn quinne,
:::Breffuet hann henne gaff,,
::Honn kunde thett sielffuer lässe,
:::Then ädele quinne smuck,
::Förstodh sinn herres wesende,
:::Henes hierte bedröffuedtt wardtt.

::9. Honn skreff ett breff tilbake,
:::Ganske snelleligh,
::I thett monde honn klage,
:::Att thett war omöijeligh,
::Enn quinne skulle fare
:::Öffuer thett store wattnn.
::Gull, sölff will honn eij spare,
:::Altt för sinn herre och mann.

::10. Thett budskap sigh fast skyndadhe,
:::Att fahre hem till land,
::I sorg stodh tå thenn quinne,
:::Godh rådh hon tå på fann:
::Enn kappe lätth hon sigh skäre
:::Enn munker wara lijk,
::Thett giorde honn för sinn herre,
:::Letth kronne rake sigh.

::11. Honn kunde lässe och skriffue,
:::Med lekh och degligh spell,
::På harper och på giger
:::Kunde honn leke well,
::Them hengde hon på sinn sijde
:::Samptt lutann thenn hon förde.
::Effter budskap monde honn rijde,
:::Som till hennes herre fohr.

::12. Så fore the medh ähre
:::Off[ue]r haff[ue]t underligh,
::Hon begynte till hoffuere,
:::Hwar man tå undrede sig.
::Thett budskap honn well kende,
:::Som greffuenn hade vtsendtt,
::Menn han kende icke henne,
:::Hennes kläder the wore förwendtt.

::13. Thet budskap fick i sinnedtt,
:::Och sade till munkenn så:
::»Herre, willenn I penninger winne,
:::Mig hem I fölgen thå,
::Altt inn till konnungens rijke,
:::Ther haffuenn i stoor fordeell,
::Han löner eder rijkeligenn,
:::Giff[ue]r eder hwadh I haff[u]e willen.»

::14. Budhskap lett thett eij bliffue,
:::Vtan sadhe till munkenn medh machtt:
::»Herre willen I medh migh rijde,
:::Som I tilförne haffue sagtt?»
::The fore öffver grönne heedher,
:::Öffuer berg och diupe dahll,
::Thenn frunn i munke kläder
:::Kom in för konungens sahll.

::15. Konnungenn kom i gangenn,
:::Medh ståtth och hörde till.
::Honn wardt ganske well vnfongen,
:::Medh hennes strenge spell,
::Honn lätth sin harpe ther klinge,
:::Samptt lutann thenn honn förde;
::The hedninger monde springe,
:::Sådantth the aldrig hörde.

::16. The satte thenn munkenn till diske,
:::Och hade honom myckitt kähr.
::Bore fram willdh brådh och steckte fiske,
:::Bewiste honom tuchtt och ähre,
::Tå thenn fruunn thett förnamm,
:::Tenckte hon i sitt moodh,
::Att hon war sä well kommen:
:::»Minn sak blifuer well godh.»

::17. Honn slogh vppä sinn harpe
:::Medh lust och degligh sång,
::Thett kann hwar mann well merkie,
:::Att thett i pallasett klang.
::Thett ledh så fast åtth quelle,
:::Mann skulle till sengenne gå,
::The hedninger hade stoor glädie,
:::Grefifuen fick tidender thå.

::18. Hans hustru icke kunde
:::Fara så longenn wägh,
::Bortt i fremmende lande;
:::Honn fructade sigh,
::Att honn sinn ähre skulle miste,
:::Och komme i sorgh och nödh,
::Thenn greffuen tenckte förwisse,
:::Her moste iagh bliffue dödh.

::19. Thenn fruunn hon war på slottetth,
:::Inn till thenn andre dagh,
::Greffuenn hon förnimme motthe,
:::Thett war hennes störste klage,
::Så gick honn vth på tinnerne,
:::Ganske hemeligh,
::Greffuenn honn monde förnimme,
:::I plogenn ther hann drogh.

::20. Wthij thenn samme stunde
:::Greetth honn bitterligh,
::Honn honom eij hielpe kunde,
:::Thett klagede honn iemmerligh,
::Och wille honom gerne frelse,
:::Aff hugh och all hennes achtt,
::Fyre wecker war honn på Slott[etth],
:::För änn honn ther orlorf badh.

::21. Thenn munkenn will man löne,
:::Och löne honom fuhvell,
::Bere fram en gyllene krone,
:::Enn sæck medh gyllene full:
::»Tager thett, min ädele herre,
:::I försmånn thett eij!»
::Munkenn thett eij begärade:
:::»Min ordh seije ther till neij.»

::22. Munkenn sade med ähre:
:::»Jagh begerer eij sådane såldh,
::Enn gåffue will iagh begäre,
:::Eij silffuer, eij röde gull,
::Eij heller om ädele stener,
:::Eller om annor pråll,
::Menn om enn menniskie allene,
:::Som vtth för plogen gåhr.»

::23. Konnungenn strax tå sade:
:::»I skolenn honom gerne få»,
::Lätt grefluenn ifrå plogenn taga,
:::Och inn för konnungen gå.
::Och honom tå strax nådde,
:::Och tackede ödmiukeligh,
::Thenn honom hade frelst af wådhe,
:::Thenn spellmann ypperligh.

::24. Thenn fruen i twå dagar
:::Stodh wedh thett wilde haaff.
::Greffuenn hann wille draghe
:::Inn till thenn helge graff,
::Effter hann icke mere hadhe,
:::Gårdh, hwss, folk eller landh,
::Halp honom igenn wår Herre
:::Aflf sorgh och all hans wande.

::25. Thenn greffuen kom heem gångende,
:::Säg vtth barmherteligh,
::Hans hustru honn honom vnnfångede,
:::Medh tuctt och ganske kährlek:
::»Jagh haflfuer eder tillskriffuiit,
:::Låtit eder minn nödh förstå,
::I haffuenn doch hemme bliffuitt,
:::Sågenn migh gerne waritth dödh.»

::
::26. Thenn fruenn strax tå svaradhe:
:::»Herre, thet är wäll så,
::I migh tillskriffuit hade,
:::Läte migh eder nödh förstå,
::Att I ängre skullen,
:::Ädelle herre mijnn,
::Budskap jagh eij troo wille,
:::Jagh fructade äronn mijnn.»

::27. Tå greffuenn war heem komenn,
:::Altt på thenn andre dagh,
::Monde hans wenner komme,
:::Begynte alle klage,
::Öffuer hans hustru och sadhe,
:::Medh wrede alle snartt,
::Att honn bortt faritt hade,
:::Dock wisste thett ingenn hvartt.

::28. Then ädele fruenn medh jemmer
:::Stegh strax vp ifrå bordh,
::Och gick vti sinn kammer,
:::Och talede eij ett ordh.
::Kappan hon sigh i kläddhe,
:::Togh lutenn och harpenn godh,
::Thenn hengde honn på sinn sidhe,
:::Som honn för konungenn stodh.

::29. Medh tuctth och degligett sinne,
:::Honn inn genom dörenne tredde,
::Och helsede them ther inne,
:::Såsom widh bordett sate.
::Thenn greflfuen sade medh ähre,
:::Ner hann thenn munkenn förnam,
::Welkommenn, minn käre herre,
:::I löstenn mitt vnge Iiff!»

::30. »Jagh haffuer eder tagitt,
:::Herre, thett är well så,
::För plogenn haffuen I dragitt,
:::För konnungenn sägenn I migh stå.
::Migh ganske ödmiukeligenn
:::Falle för honom nidh;
::Konungenn monde tå seije:
:::’Tagh fongenn och gak i fridh!'»

::31. När greffuenns wenner thett hördhe,
:::The finge ett storth omodh,
::Och stode strax vpp ifrå bordett,
:::Och fölle thenn fruenn till fodtth,
::Och sade: »nådige fruge,
:::Förlåter oss tenne saak!»
::Så warde och monge belugne,
:::Ann nu i tenne her dagh.

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Folklore]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Arvid August Afzelius]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]

Grefven i Rom - Revisjonshistorikk

Carsten: Grefven i Rom