Gunnar friar till Brynhild (NFS) - Revisjonshistorikk

Carsten på 20. aug. 2021 kl. 10:11

2021-08-20T10:11:31Z

August på 26. apr. 2017 kl. 11:45

2017-04-26T11:45:16Z

JJ.Sandal på 29. okt. 2014 kl. 17:16

2014-10-29T17:16:23Z

JJ.Sandal på 25. des. 2013 kl. 07:15

2013-12-25T07:15:00Z

Jesper på 22. des. 2013 kl. 13:27

2013-12-22T13:27:49Z

Jesper: Gunnar friar till Brynhild (NFS)

2013-01-12T12:48:38Z

Gunnar friar till Brynhild (NFS)

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Völsunga saga]] !! !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Volsunga saga]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Saga om Vølsungerne]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Gunnar friar till Brynhild (NFS)]] !!
|-
|}

<center><big>'''[[Edda - Sämund den vises skaldeverk|Edda]]'''</big>

Öfversättning: '''[[Nils Fredrik Sander biografi| Nils Fredrik Sander]]'''

<big><big>'''Gunnar friar till Brynhild'''</big></big> (Ur [[Utdrag ur fornnordiska sagor |Völsungasagan)]]</center>

<blockquote>
[[Bilde:Sigurd og Gunnar ved ilden.jpg|thumb|450px|<center> '''Sigurd og Gunnar ved ilden''' '' John Charles Dollman (1851-1934)''</center>]]En gång gick Grimhild till sin son Gunnar och sade: ”Din ställning är mycket fördelaktig utom i ett afseende, att du saknar en hustru. Fria till Brynhild, det är det bästa råd, och månde Sigurd följa dig.” Gunnar svarade: ”Visst är hon fager, och icke är jag utan längtan därefter.” Han talade med sin fader, sina bröder och Sigurd, och alla tillstyrkte.

De tillrustade nu sin färd med mycken omtanke, redo öfver fjäll och dalar till konung Budle och buro fram sitt ärende. Han upptog detta väl, om hon själf ej hade något däremot; ty han sade henne vara så stolt, att hon månde äga den man allena, som hon själf ville. Därpå redo de till Hlymdalen. Heimer mottag dem väl, och Gunnar sade sitt ärende. Heimer sade, att det berodde på hennes val, hvem hon skulle äga; sade hennes sal vara belägen kort därifrån och menade, att den allena månde hon vilja äga, som red öfver den brinnande elden, hvilken var slagen rundt om hennes sal. De funno salen och elden och såga borgen glänsande af guld, och eld brann utanomkring. Gunnar red Gote men Högne Hölkvir. Gunnar dref sin häst i elden, men han vek tillbaka. Sigurd sade: ”Hvi ryggar du tillbaka, Gunnar?” Han svarade: ”Icke vill hästen löpa öfver denna eld.” Han bad Sigurd låna sig Grane. ”Den står till din tjänst”, sade Sigurd. Gunnar red nu mot elden, men Grane ville icke gå fram.

Då nu Gunnar icke kunde rida öfver elden, skiftade han och Sigurd skepnad, såsom Grimhild hade lärt dem. Därefler red Sigurd fram, hade svärdet Gram i handen och lät binda guldsporrar å fötterna. Grane lopp fram mot elden, när han kände sporrarna. Nu vardt mycket gny, elden började flamma upp, jorden skalf, och lågan stod upp mot himlen. Detta vågade ingen förut göra, och vardt det, som om Sigurd red i mörker. Därpå lade sig elden, han steg af hästen och in i salen. Så är kvädet:

<blockquote>Elden började blossa
 och jorden att bäfva,
 lågan högt
 mot himlen sväfvade;
 där dristade få
 af furstens kämpar
 att genom elden rida
 eller den öfverstiga.</blockquote>

<blockquote>Sigurd framdref
 med svärdet Grane,
 elden slocknade
 för ödlingen;
 lågan lade sig ned
 för den lofsälle,
 ridtygen glänste,
 som den rådvise ägde.</blockquote>

När Sigurd kom innanför lågan, fann han ett fagert härberge och Brynhild där sittande. Hon sporde honom hvem han var? Han nämnde sig Gunnar Gjukesson, sägande: ”Du är mig lofvad till hustru med din faders jaord, som ock med din fosterfaders och ditt eget samtycke, om jag red öfver din vafurlåge.” ”Icke vet jag rätt, huru jag härpå skall svara”, sade hon. Sigurd stod upprätt å golfvet, stödde sig mot svärdet och mälte: ”Dig till gengäld skall jag gifva en stor brudgåfva af guld och kostbara smycken.”

Hon svarade med tankfullhet från sitt säte där hon satt, likasom en svan å böljan, hade svärd i handen, hjälm på hufvudet och var iklädd brynja: ”Gunnar”, sade hon, ”tala icke slikt vid mig, med mindre du är främre än hvarje man, och da skall du dräpa dem, som friat till mig, om du har mod därtill. Jag var i strid med Gårdakonungen, våra vapen voro färgade i blod; och därefter längtar jag ännu.” Han svarade: ”Många storverk hafver du utfört, men kom ihåg ditt löfte, att, om denna elden vore öfver riden, du skulle gånga med den mannen, som det gjorde.”

Hon fann nu den tunga sanningen och lade märke till detta mål, stod upp och tog emot honom väl.

Där dvaldes han i tre nätter, och de lågo i samma säng, men han tog svärdet Gram och lade det blottadt mellan dem. Hon frågade, hvarför han gjorde det? Han sade sig det vara skipadt, att så måste han fira bröllop med sin hustru, eller ock finge han sin bane. Han tog då af henne ringen Andvaranöt, som han hade gifvit henne, och lämnade henne nu en annan ring af Fafners arf. Därefter red han bort öfver samma eld till sina följeslagare, och växlade de åter skepnad, redo bort till Hlymdalen och omtalade, huru saken aflupit.

Densamma dagen for Brynhild hem till sin fosterfader och sade honom i förtrolighet, att en konung hade kommit till henne och ridit öfver vafurlågen. ”Han sade sig vara kommen att samråda med mig och nämnde sig Gunnar. Men jag sade, att det månde Sigurd allena göra, som jag svor eder å fjället, och är han min förste och rätte man.” Heimer sade, att det nu borde förblifva härvid. Brynhild mälte: ”Min och Sigurds dotter, Aslög, skall du uppföda här hos dig!”

Foro nu konungarne hem, men Brynhild for till sin fader. Grimhild mottog dem väl och tackade Sigurd för hans bistånd. Där blef tillredt ett gästabud, och en stor mängd gäster anlände; dit kom konung Budle med sin dotter och sonen Atle, och stod detta gästabud många dagar, Men när det var slutadt, mindes Sigurd alla sina eder till Brynhild; dock lät han vara tyst därmed.

Gunnar och Brynhild sutto i fröjd och gamman och drucko det goda vin.</blockquote>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Fornaldarsögur]]
[[Kategori:Nils Fredrik Sander]]

@@ Linje 18: / Linje 18: @@
 [[Bilde:Sigurd og Gunnar ved ilden.jpg|thumb|450px|<center><br>'''Sigurd og Gunnar ved ilden'''<br>'' John Charles Dollman (1851-1934)''</center>]]En gång gick Grimhild till sin son Gunnar och sade: ”Din ställning är mycket fördelaktig utom i ett afseende, att du saknar en hustru. Fria till Brynhild, det är det bästa råd, och månde Sigurd följa dig.” Gunnar svarade: ”Visst är hon fager, och icke är jag utan längtan därefter.” Han talade med sin fader, sina bröder och Sigurd, och alla tillstyrkte.
-De tillrustade nu sin färd med mycken omtanke, redo öfver fjäll och dalar till konung Budle och buro fram sitt ärende. Han upptog detta väl, om hon själf ej hade något däremot; ty han sade henne vara så stolt, att hon månde äga den man allena, som hon själf ville. Därpå redo de till Hlymdalen. Heimer mottag dem väl, och Gunnar sade sitt ärende. Heimer sade, att det berodde på hennes val, hvem hon skulle äga; sade hennes sal vara belägen kort därifrån och menade, att den allena månde hon vilja äga, som red öfver den brinnande elden, hvilken var slagen rundt om hennes sal. De funno salen och elden och såga borgen glänsande af guld, och eld brann utanomkring. Gunnar red Gote men Högne Hölkvir. Gunnar dref sin häst i elden, men han vek tillbaka. Sigurd sade: ”Hvi ryggar du tillbaka, Gunnar?” Han svarade: ”Icke vill hästen löpa öfver denna eld.” Han bad Sigurd låna sig Grane. ”Den står till din tjänst”, sade Sigurd. Gunnar red nu mot elden, men Grane ville icke gå fram.
+De tillrustade nu sin färd med mycken omtanke, redo öfver fjäll och dalar till konung Budle och buro fram sitt ärende. Han upptog detta väl, om hon själf ej hade något däremot; ty han sade henne vara så stolt, att hon månde äga den man allena, som hon själf ville. Därpå redo de till Hlymdalen. Heimer mottag dem väl, och Gunnar sade sitt ärende. Heimer sade, att det berodde på hennes val, hvem hon skulle äga; sade hennes sal vara belägen kort därifrån och menade, att den allena månde hon vilja äga, som red öfver den brinnande elden, hvilken var slagen rundt om hennes sal. De funno salen och elden och sågo borgen glänsande af guld, och eld brann utanomkring. Gunnar red Gote men Högne Hölkvir. Gunnar dref sin häst i elden, men han vek tillbaka. Sigurd sade: ”Hvi ryggar du tillbaka, Gunnar?” Han svarade: ”Icke vill hästen löpa öfver denna eld.” Han bad Sigurd låna sig Grane. ”Den står till din tjänst”, sade Sigurd. Gunnar red nu mot elden, men Grane ville icke gå fram.
-Då nu Gunnar icke kunde rida öfver elden, skiftade han och Sigurd skepnad, såsom Grimhild hade lärt dem. Därefler red Sigurd fram, hade svärdet Gram i handen och lät binda guldsporrar å fötterna. Grane lopp fram mot elden, när han kände sporrarna. Nu vardt mycket gny, elden började flamma upp, jorden skalf, och lågan stod upp mot himlen. Detta vågade ingen förut göra, och vardt det, som om Sigurd red i mörker. Därpå lade sig elden, han steg af hästen och in i salen. Så är kvädet:
+Då nu Gunnar icke kunde rida öfver elden, skiftade han och Sigurd skepnad, såsom Grimhild hade lärt dem. Därefter red Sigurd fram, hade svärdet Gram i handen och lät binda guldsporrar å fötterna. Grane lopp fram mot elden, när han kände sporrarna. Nu vardt mycket gny, elden började flamma upp, jorden skalf, och lågan stod upp mot himlen. Detta vågade ingen förut göra, och vardt det, som om Sigurd red i mörker. Därpå lade sig elden, han steg af hästen och in i salen. Så är kvädet:
 <blockquote>

@@ Linje 22: / Linje 22: @@
 Då nu Gunnar icke kunde rida öfver elden, skiftade han och Sigurd skepnad, såsom Grimhild hade lärt dem. Därefler red Sigurd fram, hade svärdet Gram i handen och lät binda guldsporrar å fötterna. Grane lopp fram mot elden, när han kände sporrarna. Nu vardt mycket gny, elden började flamma upp, jorden skalf, och lågan stod upp mot himlen. Detta vågade ingen förut göra, och vardt det, som om Sigurd red i mörker. Därpå lade sig elden, han steg af hästen och in i salen. Så är kvädet:
-<blockquote>Elden började blossa
+<blockquote>
 <br>och jorden att bäfva,
 <br>lågan högt
@@ Linje 29: / Linje 30: @@
 <br>af furstens kämpar
 <br>att genom elden rida
-<br>eller den öfverstiga.</blockquote>
+<br>eller den öfverstiga.
+<br><br>
-<blockquote>Sigurd framdref
+Sigurd framdref
 <br>med svärdet Grane,
 <br>elden slocknade
@@ Linje 38: / Linje 39: @@
 <br>för den lofsälle,
 <br>ridtygen glänste,
-<br>som den rådvise ägde.</blockquote>
+<br>som den rådvise ägde.
 När Sigurd kom innanför lågan, fann han ett fagert härberge och Brynhild där sittande. Hon sporde honom hvem han var? Han nämnde sig Gunnar Gjukesson, sägande: ”Du är mig lofvad till hustru med din faders jaord, som ock med din fosterfaders och ditt eget samtycke, om jag red öfver din vafurlåge.” ”Icke vet jag rätt, huru jag härpå skall svara”, sade hon. Sigurd stod upprätt å golfvet, stödde sig mot svärdet och mälte: ”Dig till gengäld skall jag gifva en stor brudgåfva af guld och kostbara smycken.”

@@ Linje 3: / Linje 3: @@
 !align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
 |-
-! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Völsunga saga]] !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Saga om Vølsungerne]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Gunnar friar till Brynhild (NFS)]] !!
+! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Völsunga saga]] !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Sagaen om Volsungerne]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Saga om Vølsungerne]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Gunnar friar till Brynhild (NFS)]] !!
 |-
 |}

@@ Linje 15: / Linje 15: @@
-<blockquote>
 [[Bilde:Sigurd og Gunnar ved ilden.jpg|thumb|450px|<center><br>'''Sigurd og Gunnar ved ilden'''<br>'' John Charles Dollman (1851-1934)''</center>]]En gång gick Grimhild till sin son Gunnar och sade: ”Din ställning är mycket fördelaktig utom i ett afseende, att du saknar en hustru. Fria till Brynhild, det är det bästa råd, och månde Sigurd följa dig.” Gunnar svarade: ”Visst är hon fager, och icke är jag utan längtan därefter.” Han talade med sin fader, sina bröder och Sigurd, och alla tillstyrkte.
@@ Linje 54: / Linje 54: @@
 Foro nu konungarne hem, men Brynhild for till sin fader. Grimhild mottog dem väl och tackade Sigurd för hans bistånd. Där blef tillredt ett gästabud, och en stor mängd gäster anlände; dit kom konung Budle med sin dotter och sonen Atle, och stod detta gästabud många dagar, Men när det var slutadt, mindes Sigurd alla sina eder till Brynhild; dock lät han vara tyst därmed.
-Gunnar och Brynhild sutto i fröjd och gamman och drucko det goda vin.</blockquote>
+Gunnar och Brynhild sutto i fröjd och gamman och drucko det goda vin.
 [[Kategori:Alfabetisk indeks]]