Carsten: Habor och Signild

2017-05-23T06:48:11Z

Habor och Signild

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Habor och Signild]] !!
|-
|}

[[Fil:Svenska folkvisor vignet.jpg|300px|right]]

<center>'''[[Folkdiktning |Svensk Folkdiktning]]'''

<br><big><big>'''22. Habor och Signild'''</big></big>

'''<big>[[Svenska folkvisor]]</big>'''<br>Erik Gustaf Geijer och [[Arvid August Afzelius biografi|Arvid August Afzelius]]
</center>

::1. Habor kung och Sivar kung,
::De begynte sig ett kif;
::Det var allt om stolts Signil liten,
::Hon var så vänt ett vif.
::Fast hellre hafver Habor aktat vinna sig den allrasköna.

::2. Habor drömde en dröm om natt
::I sängen der han låg,
::Arla om morgon han vaknade,
::Han sade sin moder deraf.

::3. »Mig tyckte jag uti lunden var
::Allt med min brynja tung;
::Der rann en ros upp pä min arm,
::Hon var både skön och ung.»

::4. »Der rann en ros upp på min arm,
::Hon var både skön och ung;
::Hvar och en fogel, på qviste sutto,
::De månde för henne sjunga.»

::5. Ingen uti konungens gård
::Den drömmen råda kunde,
::Utan Habors moder,
::Hon sörjer så margalunde.

::6. »Är det dig till glädjen lagdt,
::Att du skall vinna den mö,
::Så är det mig till sorgen lagdt:
::För hennes skull skall du dö.»

::7. »Är det dig till glädjen lagdt,
::Att du skall vinna det vif,
::Så är det mig till sorgen lagdt:
::För hennes skull låter du ditt lif.»

::8. Habor lät sig växa hår
::Och jungfrukläder skära,
::Så seglade han åt främmande land,
::Der ville han slöjder lära.

::9. De histe upp deras silkessegel
::Under deras förgyllande rå,
::Så seglade de åt främmande land,
::Fast mindre än månader två.

::10. De kastade ut sin ankar
::Uppå den hvita sand.
::Det var Habor kungason,
::Han trädde der först på land.

::11. Habor stiger öfver stätte,
::Hans brynja hon var ny.
::Det ringer uti det kalla jern,
::Det gjorde så stort ett gny.

::12. Midt uppe på medjegärdar,
::Der axlar Habor sitt skinn.
::Så går han upp i höga loft,
::För fruer och jungfruer in.

::13. »Här sitten I, stolts Signil liten,
::Båd' I och edra qvinnor,
::Min fader hafver mig till eder sändt,
::Jag skulle här slöjder nimma.»

::14. »Har eder fader till mig sändt
::I skolen här slöjder lära,
::I skolen äta ur fat med mig
::Och sofva hvar natt hos min tärna.»

::15. »Jag är van sofva på svanedun,
::Jag är ett konungabarn;
::Skulle jag hos eder tärna sofva,
::Så doge jag visst i harm.»

::16. Tjenen I qvar, min stolts jungfru,
::I gifven eder ingen qvida!
::I skolen äta af fat med mig
::Och sofva hvar natt vid min sida.»

::17. Alla sutto, stolts Signil litens mör,
::De hade söm pä knä,
::Förutan Habor kungason,
::Han skar ut roser af trä.

::18. Alla sutto stolts Signil litens mör,
::De sydde det bästa de kunde,
::Förutan Habor kungason,
::Han leker med sin nål i munne.

::19. Der satt Signil litens tjenstemö,
::Hon hade två händer så slöga:
::»Aldrig såg jag någon stolts jungfru
::Hafva tu djerfvare ögon.»

::20. Så leka Habors ögon
::Som solen öfver andra stjernor;
::Ehvart som stolts Signil liten var,
::Dit såg Habor så gerna.

::21. »Aldrig såg jag någon stolts jungfru
::Kunna mindre sy med nål,
::Aldrig såg jag någon stolts jungfru
::Bättre kunna dricka af skäl. »

::22. »Tig du, Signil litens tjenstemö,
::Du vakta inte på mig!
::Ehvart som jag mina ögon vänder,
::Så litet jag aktar dig.»

::23. »Jag är trött af resan stor,
::Har rest en väg så lång.
::Hören I, stolts Signil liten,
::Lyster eder till hvilo gå?»

::24. De åto och drucko en liten stund,
::Det var intet mycket länge,
::Upp stod stolten Signil liten,
::Hon följde Habor till sänge.

::25. »I sitten här, alla mina mör,
::Syn eder gerning till ända,
::Medan jag går i höga loft,
::Och följer den jungfru till sänge!»

::26. Habor satte sig i sängen ned,
::Och tärnan drog af hans skor;
::Det måtte höras så långan led,
::Huru Habors hjerta det log.

::27. Der lågo de en natt så lång
::Allt vid hvarannars sida;
::Arla om morgon de vaknade,
::De sade hvarannan sin qvida.

::28. »Hören I, stolts Signil lilla,
::Hvad jag eder spörja må:
::Är någon här i verlden till
::Eder hug han leker uppå?»

::29. »Här är ingen i verlden till,
::Min hug han leker uppa,
::Utan Habor konungason,
::Honom kan jag aldrig få.»

::30. »Är det sant I sägen för mig,
::I hafven Habor så kär,
::Det vill jag sanningen säga,
::Han är eder ganska när.»

::31. »Hören I, Habor konungason,
::Hvi viljen I mig så skämma?
::Hvi riden I icke i min faders gård
::Med eder hök på händer?»

::32. »Jag var mig i er faders gård
::Med min hök på händer;
::Eder fader är mig vorden vred,
::Han vill mig låta upphänga.»

::33. »Hören I, Habor konungason,
::I snacken dock icke så;
::Här ligger vid mina fötter
::De falska tärnor två.»

::34. »Ligger der vid edra fötter
::De falska tärnor två,
::Så ligger vid min hufvudgärd
::Min skarpa brynja blå.»

::35. Upp stod Signil litens tjenstemö,
::Hon axlade kappan blå;
::Så gick hon upp i höga loft,
::Der unga konungen låg.

::36. »I vaken nu upp, herre konung!
::I hafven nu sofvit för länge;
::Här är Habor konungason,
::Han hafver eder dotter i sänge.»

::37. Upp stod unga konungen,
::Han ropte öfver all sin gård:
::»I stånden upp, alla mina hofmän,
::I kläden eder i jern och stål!»

::38. »I stånden upp, alla mina hofmän,
::I kläden eder icke falskt!
::Det vill jag eder för sanning säga,
::Habor är en vågehals.»

::39. Det var stolts Signil liten,
::Hon såg sig ut för säng:
::»Här klädes i min fäders gård
::Så mången rasker hofdräng.»

::40. »Klädes der ut i er faders gård
::Så mången rasker hofdräng,
::Det vill jag för sanning säga,
::Litet räds jag för dem.»

::41. »Här ligger vid min hufvudgärd
::Min brynja och skarpa svärd:
::Mig tager här ingen ut i dag,
::Utan han får ofärd.»

::42. »Här ligger vid min hufvudgärd
::Mitt svärd och silfbodda knif:
::Mig tager ingen här ut i dag,
::Förr än mången låter sitt lif.»

::43. Det var Signil litens tjenstemö,
::Hon lydde deruppä;
::Stal hon bort hans skarpa svärd
::Och så hans brynja blå.

::44. De stötte uppå dörren
::Både med svärd och spjut:
::»Hör du, Habor konungason,
::Du gack för dörren ut! »

::45. Det var Habor konungason,
::Han tog i sin hufvudgärd:
::Borta var hans brynja
::Och så hans goda svärd.

::46. »Borta är min brynja
::Och så mitt goda svärd,
::Hören I, stolts Signil liten,
::Här blifver en ömkelig färd.»

::47. De stötte uppå dörren
::Med sporrspändan fot;
::Hvar den nagla i dörren var,
::De ruko Habor emot.

::48. Somliga han med fötterna spann,
::Somliga med händerna slog;
::Det var femtio af konungens hofmän,
::Som för hans fötter dog.

::49. De lade på Habor de hårdaste band
::Och alla voro de ny;
::Hvart det band, på honom kom,
::Det slet han sönder i try.

::50. Der stod Signil litens tjenstemö,
::Hon dem det rådet kände:
::»I tagen ett hår af Signils hufvud
::Och binden om Habors händer!»

::51. De togo ett hår af Signils hufvud,
::De bundo om Habors händer;
::Förr ville han för henne dö,
::Än han ville slita det sönder.

::52. »Hören I, stolts Signil liten,
::I låten god kärlek vinna!
::När I sen min kappa hänga,
::Låten eder i buren brinna!»

::53. De togo Habor konungason,
::De ledde honom ut för by;
::Der fick han se de galgeträd,
::De voro alla ny.

::54. -»I hängen upp min kappa,
::Hon är af skarlakan röd ;
::Få de fruer och jungfruer se,
::De ömka sig öfver min död.»

::55. Det var stolts Signil liten,
::När hon såg kappan hänga,
::Tände hon elden på buren sin
::Och lät sig der inne brinna.

::56. Det var Habor kungason,
::Han mälte ett ord med skäl:
::»Är nu Signil innebränd,
::Som mig var ganska kär!»

::57. »I tagen ned min kappa,
::Hon må nu på jordene ligga!
::Fast om jag hade try tusend lif,
::Jag ville ej ett af dem tigga.»

::58. Det var unga konungen,
::När han såg buren brinna;
::Somliga hjelpa Habor ned,
::Och somliga hjelpa stolts Signil.

::59. När de kommo ut i rosende lund,
::Så var då Habor hängd;
::När de kommo till buren,
::Var Signil innebränd.

::60. När de kommo uti rosende lund,
::Så var då Habor död;
::När de kommo till buren,
::Var Signil bränd i glöd.

::61. »Hade jag detta förra visst,
::Deras kärlek har varit så stark,
::Icke skulle Habor hängt
::För hundrade tusen mark.»

::62. »I tagen nu Signils tjenstemö
::Och sätten henne qvick i jord;
::Hon har skilt mig vid dotter min,
::Så ock en måg så god.»
::Fast hellre hafver Habor aktat vinna sig den allrasköna.

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Folklore]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Arvid August Afzelius]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]

Habor och Signild - Revisjonshistorikk

Carsten: Habor och Signild