Carsten på 24. jun. 2017 kl. 09:14

2017-06-24T09:14:17Z

Carsten: Konung Birger och hans bröder eller Brunkes förräderi

2017-06-24T08:27:13Z

Konung Birger och hans bröder eller Brunkes förräderi

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Konung Birger och hans bröder eller Brunkes förräderi]] !!
|-
|}

[[Fil:Svenska folkvisor vignet.jpg|300px|right]]

<center>'''[[Folkdiktning |Svensk Folkdiktning]]'''

<br><big><big>'''92. Konung Birger och hans bröder<br>eller Brunkes förräderi'''</big></big>

'''<big>[[Svenska folkvisor]]</big>'''<br>Erik Gustaf Geijer och [[Arvid August Afzelius biografi|Arvid August Afzelius]]
</center>

::1. Kung Birger Han war en Herre så båld,
:::Uti de förra års tider,
::Hela Sweriges Rike han hade i våld;
:::Hans wälde så måste de lyda.
::Men trohet beskyddar så mången.

::2. Han hade en Syster, både fager och fin,
:::Hon war kär hållen af alla,
::Hon war både tucktig och wänlig i sin',
:::Fröken Ingebor de henne kalla.
::Men trohet hon älskas af mången.

::3. Konung Eric Meneved utaf Dannemark,
:::En Herre i Höghet och wärde,
::Han fick til den Fröken en kjärlek så stark,
:::Med ähran han henne begärde.
::Ty troheten älskas af mången.

::4. Hans Syster war dygdig och däjlig försan,
:::At månge dess skjönhet berömde;
::Fröken Sophia, så war Hennes namn,
:::Til henne Kung Birger bud sände.
::Ty troheten fägnar sa mången.

::5. Han tog sig den Danska Printsessan til wän,
:::Hon Drottning i Swerige månd blifwa,
::Gaf Konungen i Dannmark sin syster igen,
:::Til Drottning, at med sammanlefwa.
::Ty trohet fagnar så mången.

::6. Drottning Ingeborg hade de bröderna tre,
:::Den äldste han Kung månde wara,
::Men twenne af dem deras lif låto de
:::Igenom förrädares snara.
::Men otro förråder så mången.

::7. De Herrar de wille til Swerige rida,
:::De woro i hogen så glade;
::Fru Ingeborg bad dem hemma bida:
::: »I wet ej af nöd eller skada.»
::Ty troheten warnar så mången.

::8. Fru Ingebor ständar uti Helsingborgs port,
:::Hon bad dem med wänliga ord:
::»Mina ädela Bröder, i riden ej bort!
:::Ty det går mig swårlig emot.
::Men trohet förmanar så mången.

::9. Då sade de bägge bröder tillika
:::Och swara: »wi det gjöra kunde,
::Men wi länges til wårt fädernes Rike,
:::Så dagar, som timar och stunder.»
::Men troheten tryggar så mången.

::10. »Wi hafwe så länge hos eder nu warit,
:::Och lefwat i lust med godt nöje,
::Hos eder wi mycket godt fått, och ärfarit,
:::Wår resa wi intet fördröja.»
::Men troheten trygger så mången.

::11. »I töfwen och biden i dagarna fem,
:::Jag beder j willen mig lyda,
::Medan jag förtäljer er min starka dröm,
:::Mig undrar, hwad han månd' betyda.
::Men trohet beskyddar så mången.

::12. »Jag drömde edra kappor de woro af bly,
:::Til tyngden de woro nog dryga,
::Mine ädele bröder woren där uti,
:::Er sjelfwom til oro och qwida.»
::Men trohet åtwarnar så mången.

::13. »Ock de woro spände omkring eder hals,
:::De wore både tunge och trånge:
::Så wist betyder det eder stor falsk,
:::Gud löse Ehr af sorg och wånde!»
::Men trohet åtwarnar så mången.

::14. De Herrar lydde intet Fru Ingeborgs råd,
:::De låto sin resa anlända,
::De redo til Swerige uppå samma dag,
:::Trodde dem ingen motgång skull hända.
::Men otro beswiker så mången.

::15. Och de redo sig så långt uppå land,
:::De kommo på den wita sand;
::Där mötte dem Bruncke, den otrogna man,
:::Söta ord kunde han wäl föra fram.
::Men otro beswiker så mången.

::16. »I waren wälkomne, i bröder både,
:::Som nu til wår fägnad wil komma!
::I skolen få dricka Jul med wår nåde,
:::Wår ynest skal blifwa Ehr fromma.»
::Men otro bedrager så mången.

::17. De Herrar wiste intet utaf någon sorg,
:::De redo til Nyköpings stad;
::Och när de kommo sig när intil torg,
:::Där mötte dem det falska Råd.
::Men otro beswiker så mången.

::18. »I waren wälkomne, i bröder så kjära,
:::Lägg brönjorna uti wår by,
::Så kunnen i gå med lust och ähra,
:::På slottet i Hof-kläder ny.»
::Men otrohet swiker så mången.

::19. De Herrar de gingo på Slottet då fram,
:::Och stälte sig för breda bord,
::Men Kungen stod upp och han fägnade dem,
:::Sä wäl han framförde sin ord.
::Men otro förråder sä mången.

::20. »I waren wälkomne, mine bröder båda,
:::Jag wil Ehr tilfråga med ähran,
::Mån' jag icke ensam för landet skal råda,
:::Som Spiran och Kronan månd' bära?»
::Men otro förråder så mången.

::21. De bröder tilsammans med enighet swara,
:::De wille de ord intet höra;
::Wår kära broder må han wäl vara,
:::Men ej ensam i landet regera.
::Men otro förråder så mången.

::22. De Bröder de woro så glade til mod,
:::De åto och drucko de stunder,
::Och Bruncke han gaf dem mång wänliga ord,
:::Med list, otro och falska funder.
::Men otro bedrager så mången.

::23. »Mine gode Herrar», han til dem sade,
:::Hwad tänker j nu wilja göra?
::Willen I hålla er lustig och glade,
:::At dricka och dantsen at röra?»
::Men otro inbillar så mången.

::24. De dantsade ut och de dantsade in,
:::De blefwo helt glade til mode;
::Och Bruncke han skjänkte dem klaraste win,
:::Om falskhet de honom ej trodde.
::Men otrohet swiker så mången.

::25. De Herrar de stogo på gålfvet och qwad,
:::Sin frihet de mente få njuta;
::Men Kungen och Brunke de gingo til råd,
:::Huru de sin list skulle sluta.
::Men otro förråder så mången.

::26. Hertig Waldemar talade til broder sin:
:::»Wi akte oss för Brunkes swänker!
::Erik, wi nu dricka alt för mycket win,
:::Ty han kan många skalka ränker.»
::Men otro beswiker så mången.

::27. Hertig Erik han slog upp med snöhwitan hand
::: »Wi är' komne uppä tro och lejde:
::Skole wi oss fruckta i fädernesland?
:::Wi wet ej af krig eller feid.»
::Men otrohet fäller så mången.

::28. De drucke och dantsa den dag til ända,
:::Tils mörkret och natten kom på;
::Så månde de ljus och blåss uptända,
:::Som lyste i hwar och en wrå.
::Men otro bedrager så mången.

::29. När såsom det något på natten månd lida,
:::Och sömnen han kom dem uppå,
::Da wille de Herrar hafwa ro och hwila
:::På silke och bolstrar de blå.
::Men otro beswiker så mången.

::30. Men Brunke han fölgde dem i tornet in,
:::De trodde i sängkammaren komma,
::Och Kungen gick med uti skarlakan fin,
:::De Herrar til slätt ingen fromma.
::Men otro bedrager så mången.

::31. De Herrar de trodde at det war stor gamman,
:::De wiste ej af någon fara,
::För än de slog alla dörrar tilsamman,
:::Då sågo de sig fangne wara.
::Ty otrohet narrar så mången.

::32. Härtig Eric sig wärjade såsom en man,
:::Så wäldelig månde han strida;
::Til dess han ej stol eller sängstolpe fan,
:::Han nödgas i tornet sen blifwa.
::Men otro förråder så mången.

::33. Kung Birger war färdig af landet utfara:
::: »Johan Brunke, j har min gunst ock nåd,
::Om j tagen nu mina bröder til wara,
:::Men jag hör Kung Eric Menveds råd.»
::Men otro bedrager så mången.

::34. De Härtigar blefwo bedröfwad til mod,
:::Den tiden han gjordes dem lång;
::Så illa på trohet da gick dem emot,
:::Af kjöld, frost ock stor hungers twång.
::Men otrohet swiker så mången.

::35. »Wi gifwe dig, Brunke, det guldet så röd,
:::Wi äre af hunger så kryste:
::Du gifwer oss wattn och det torra bröd,
:::Wårt hjerta wil i wårt bröst brista.»
::Men otrohet dräper så mången.

::36. Han svarad rätt hastigt: det går mig ej an
:::För mig at beklaga Er nöd,
::Ty j får nu intet här i Sweriges land,
:::Kalt wattn eller det torra bröd.»
::Men otro hon dödar så mången.

::37. »Wi tro wår kära broders husfru så god,
:::Wi tro den fromma Drottning så wäl,
::Hon gifwer oss halmen att sofwa uppå,
:::Och låter oss ej swälta ihjäl. »
::Men otro fördärfwar så mången.

::38. Herr Brunke han blef rätt hastig och ond,
:::Han harmades wid desse orde,
::Han tog de nycklar uppå samma stund,
:::Och kasta dem i saltan flode.
::Men otro will döda så mången.

::39. Det war en stor ynka at höra uppå,
:::Det war en stor jämmer och qwida,
::När bröder åto hwarannan skuldrorna frå,
:::Ock kjött utaf hwarsannars sida.
::Men otro hon dödar så mången.

::40. Det war ända en större ynka och harm,
:::Det war större jämmer och qwida,
::Ty bröder lägo döde på hwarsannars arm,
:::Och bredewid hwarsannars sida.
::Men otro hon dödar så mången.

::41. Det stod altså uti månader fem,
:::At Kungen från Skåne kom hem:
::»Hwar äre mine bröder? Hwi skjänkte j dem
:::Hwar måltid icke klara win?»
::Men otro hon dårar så mången.

::42. Det swarade då en så liten småswän:
:::»De Herrar har lidit stor möda,
::Ty Bruncke han satte dem i tornet in,
:::Jag tror wist at de äre döda.»
::Men otro hon dödar så mången.

::43. Kung Birger han in genom windglaset såg,
:::Han låt sig det icke förlida;
::Stor yncka war då där, som hans bröder låg,
:::De lågo döde wid hwarsannars sida.
::Ty otro hon dräper så mången.

::44. »Ack hör nu du, Brunke, hwad jag frågar dig,
:::Du, som desse dörar sidst läste:
::Hwar äro de nycklar, som du tog af mig,
:::När jag utaf landet bortreste?»
::Men otro bedårar så mången.

::45. Herr Bruncke han swarade med falsker fund:
:::»De gjorde mig wreder til mode,
::At jag tog de nycklar uppå samma stund,
:::Och kasta dem i saltan flode.»
::Men otro bedrager så mången.

::46. »Skam få dig därföre, du din arga dåre!
:::Sä illa därmed du mig swikit,
::Nu blifwer jag för denna gjerningen swåre
:::Qvitt nycklarna til Sweriges Rike.»
::Men otro misshagar så mången.

::47. »Hafwer jag förrådat edra bröder båda,
:::Så kan jag med sanning bedyra,
::Att nu får ni ensamma för landet råda,
:::Det sjelfwer Regera och styra.»
::Men otro inbillar så mången.

::48. Men detta förtröt de Härtingars wänner,
:::De kunde den sorg intet lida;
::De wille de Härtigars död wäl fullhämna,
:::För ähran begynte de strida.
::Ty otro hon träffar så mången.

::49. Kungen måtte rymma med Drottningen sin,
:::Och långt bort till främmand land lända,
::Halshuggen blef Magnus, Kungens äldsta Son,
:::Sä skamligt fick hans lif en ända.
::Ty otrohet dödar så mången.

::50. Men Bruncke blef lagd på fem stegel och hjul,
:::För otrohet måste han falla,
::Han fick då sin lön, som han hade förskyldt;
:::Den platsen de Brunkeberg kalla.
::Ty otro aflifwar så mången.

::51. När många Regenter wil styra et Rike,
:::Då händer det ofta altså,
::At de där om sällan sig kunna förlika.
:::Ty ingen wil då undergå.
::Ty otro bepröfvar så mången.

::52. Ty den, som med otro och falskhetens art
:::Wil komma sin nästa i fara,
::Tör hända, dess Herre han kan wäl rätt snart
:::Inweckla sig sjelfwer i snara.
::Ty otro hon fäller så mången.

::53. Men at älska Gud, och lyda wår Kung,
:::Gud fruckta och Konungen ähra,
::Den dygden bör wara hos gammal och ung,
:::Som Skriften oss tydligt kan lära.
::Ty trohet berömmer så mångom.

::___

::54. Wälsigna, o Jesu, med din milda Nåd,
:::Wår Konung ock stora magt dyra;
::GUD ware med honom I wisdom och råd,
:::Stad, Land och Folk fridsamt at styra!
::Och trohet må finnas hos mångom.

::55. GUD se wår Drottnings dyra Person ann.
:::Med nådens allseende öga:
::Från all olycks fahra henne förskon,
:::Wälsignelsen gif af det höga!
::Och lät henne få trohet af mången.

::56. Wår Kron-Prins jag icke förgjäta må:
:::GUD honom så nådigt bewara,
::At alt ondt må wika Honom ifrå,
:::GUD fräls honom utur all fara!
::Så rinner han trohet hos mången.

::57. Gud gifwe wår Arf-Furste och Höga Gemål,
:::A t I Guds beskydd bo och blifwa;
::Gud gif dem wälsignelsen år ifrån år,
:::Gud alt ondt längt från dem bortdrifwa,
::At de finna trohet hos mången.

::58. Wår unga Arf-Furste, Printsessa ock så,
:::Gud wackta dem från syndsens snara,
::At de i wälsignat stånd wäl lefwa må!
:::Gud dem nådeligen bewara!
::Gud gifwe dem trohet hos mångom!

::59. Gud styre vårt Kongliga swea Ricks Råd,
:::Som högmåla magt har i händer,
::Endrägt och fridsamhet, genom Guds Nåd,
:::Samt trohet för Kung och för ständer!
::För trohet wälsignar Gud mångom.

::60. Gud gifwe at högre ock ringare stånd,
:::Med rolighet kund' sammanlefwa
::I broderlig kärlek, förutan alt twång,
:::Och Enighet fast efter sträfwa!
::At trohet må winnas hos mångom.

::61. GUD late också all den menige man
:::Sin skyldighet icke fördölja,
::At wisa sin lydna för Kung ock de stånd,
:::Som man bör, med wördsamhet följa!
::At trohet må finnas hos mångom.

::62. GUD låte också både gammal och ung
:::Gud frukta, och Konungen ära,
::Och älska hwarannan med hjerta och mun,
:::Samt hafwa hwarannan rätt kjära!
::At trohet må mötas hos mången.

::63. GUD läte oss alla få lefwa förnögd,
:::Med Christelig kjärlek tilsamman,
::At wi uti Himlen, med glädje och frögd
:::Bland Helgon få mötas med gamman!
::Där trohet blir glädje för mångom.

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Folklore]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Arvid August Afzelius]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 24. jun. 2017 kl. 09:14
Linje 12:		Linje 12:
	<center>'''[[Folkdiktning \|Svensk Folkdiktning]]'''		<center>'''[[Folkdiktning \|Svensk Folkdiktning]]'''

−	<br><big><big>'''92. Konung Birger och hans bröder<br>eller Brunkes förräderi'''</big></big>	+	<br><big><big>'''93. Konung Birger och hans bröder<br>eller Brunkes förräderi'''</big></big>

Konung Birger och hans bröder eller Brunkes förräderi - Revisjonshistorikk

Carsten på 24. jun. 2017 kl. 09:14

Carsten: Konung Birger och hans bröder eller Brunkes förräderi