Carsten: Malkolm Sinclair

2017-07-12T07:47:50Z

Malkolm Sinclair

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Malkolm Sinclair]] !!
|-
|}

[[Fil:Svenska folkvisor vignet.jpg|300px|right]]

<center>'''[[Folkdiktning |Svensk Folkdiktning]]'''

<br><big><big>'''104. Malkolm Sinclair'''</big></big>

'''<big>[[Svenska folkvisor]]</big>'''<br>Erik Gustaf Geijer och [[Arvid August Afzelius biografi|Arvid August Afzelius]]
</center>

::1. Sist, när på ljuflig blomsterplan
::Jag mina lam utförde
::Och satte mig, som jag var van,
::Der jag bäst lärkan hörde,
::Så kom till mig en gammal man,
::Beprydd med silfverhåren;
::Han såg mig ganska gunstigt an
::Och helsade: »god måron!»

::2. »Hör», sade han, »kom, Celadon,
::Följ med mig litet stycke!
::Lägg från dig dina lappris blom,
::Du skall få höra mycke .»
::Jag steg strax upp, lad' flöjten bort,
::Tog gubben uti handen,
::Och kommo vi strax innan kort
::Till obekanta landen.

::3. Ett fasligt berg midt för oss var,
::Det jag rätt häpna' före;
::Men gubben sade: »åh, var karl!
::Vi så ej hissna böre;
::Säg, vet du ej, att veklighet
::Har aldrig vunnit ära;
::Men deremot manhaftighet
::Ses alltid kransar bära ?»

::4. Häraf sä blef jag fuller styrkt;
::Men åter’gen förskräckter,
::När gubbens hand med rostig dyrk
::Åt bergets port blef sträckter.
::Jag ville rymt tillbaka; men
::Han fattad' mig i armen
::Och sade: »har du då, min vän,
::Ej hjerta uti barmen?»

::5. Jag måtte ropa eller be,
::Det halp dock intetdera;
::Jag skulle in, vi fingo se
::I berget gubbar flera;
::Dem jag dock alla trodde väl,
::Emedan som de viste
::Att de en svensk, upprigtig själ
::I skrynkne lemmar hyste.

::6. Vi gingo dessa snart förbi
::I våra skumma salar;
::Men fingo derpå genast si
::Täckt liljeklädde dalar
::Och lundar af cypresse-trä
::Samt ceder-prydde höjder;
::Vi togos mot af en allé,
::Som var af linder böjder.

::7. En äkta sol med silfversken
::Och perlestrålar höga
::I klara vassen derpå se'n
::Begynte sig att löga;
::Hon klädde präktigt guld-mohére
::Uppå agate-bergen,
::Och gjorde himlen klar och skär
::I höga safirs-färgen.

::8. Beredde foglesvärmen nu
::Med gäll-ljudd silfvertunga
::För denna gyldne purpurbru'
::Begynte till att sjunga;
::Kristallekällan, som utför
::Demanteklippan kullra',
::Hon vid sin klara uppgångs dörr
::Med perleböljor pulra'.

::9. Inunder hvart ett skuggrigt trä'
::Gråhårige sig döljde,
::Dem Nöjet satt uppå sitt knä
::Och med sin mantel höljde,
::Och gaf dem nektar utur gull
::Och dem i kärlek kysste;
::Med ett ord sagdt: den ort var full
::Af allt, hvad ädelt lyste.

::10. »Ack», sad' jag, »täcke gubbe, hvad
::En sällhet du mig ämnat!
::Jag är så hjertans nöjd och glad
::Att jag min' får har lemnat;
::Säg, får jag icke här med dig
::Bakom en buske lefva
::Och uti himmelskt nöje mig
::Insvepa och invefva?»

::11. Men han mig svarad': »käre, håll!
::Den, här skall bo och bygga,
::Han måste först på verldens boll
::Sia odygden till rygga;
::Ty utaf alla, du här ser,
::Är ingen, som ej kämpat,
::Den ene mindre, andre mer,
::Och henne förolämpat.»

::12. Härvid jag pustad' ängsligt till;
::Men fick ej tid att tala,
::Ty sinnet föll mig i en grill
::Och alltför ljuflig dvala;
::Emot oss kom en täcker park,
::Ett Floras mästerstycke,
::Der gudarne af frusen mark
::Had' gjort ett sommarsmycke.

::13. Der stodo lagrar i gevär
::Och skilrade för solen,
::Derunder växte röda bär,
::Som prydde gröna jolen;
::Der stod en vattukonst och grät,
::Så klara vattnet flödde.
::»Så var», sad' gubben, »hennes sed
::Se’n Carl den tolfte dödde.»

::14. Och är det fåfängt bjuda till
::Beskrifva denna prydnad;
::Med tysthet jag här hellre vill
::Bevisa Himlen lydnad.
::Dock kan jag ej förtiga, hvad
::Oss se’n för nåde hände,
::Då jag min' ögon, nöjd och glad,
::Åt höga slottet vände.

::15. För nämde slottets kopparport
::En hop stålklädde svenner
::Nedkommo ifrån Baldurs ort,
::Helt trogne Martis vänner;
::Med dragne pampar stodo vakt,
::Att ingen skulle klifva
::På slottets sammetsklädda prakt
::Ell’ blanka silfverskifva.

::16. Men, tänk! så bistre, som de här
::Med bleka ansigt' stodo
::Och hotades med blankt gevär,
::Så tog' de dock till godo,
::Att gamle gubben ledde mig
::I deras förmak dyra,
::Der ett ungt lejon roat sig
::Ett korsadt klot att styra.

::17. Jag häpna’ nu långt mer än förr,
::Men skräcktes ännu mera,
::När gubben lätte på en dörr
::Af klara silfret skära.
::Inför den samma var en sal,
::En sal för alla salar;
::Der inne luften var helt sval
::Och ljuset som i dalar.

::18. Kring om ett präktigt silfverbord
::Tolf svenska Carlar suto,
::Som talte inte många ord,
::Men konga-miner guto.
::De åtta sågo gamle ut,
::De fyra intet späde;
::De förre, som de dock förut
::Från verlden gjort afträde.

::19. Den Nionde i denna rad
::Tyckt s ha' ett hastigt sinne;
::Den Tionde sågs djerf och glad,
::Med mod i bröstet inne;
::Den Elfte var en täcker karl,
::Han satt och räkna' pengar;
::Han delte ut, liksom en far,
::Till sina barn och drängar.

::20. Den Tolfte var en sirlig, lång
::Och väl uppväxter hjelte,
::Den man kund' se ej enda gång
::Sitt karlahjerta fälte.
::Hans ögon voro oförskräckt'
::Liksom på unga örnar;
::Hans styfva näfvar knyttes käckt
::Som rammar uppå björnar.

::21. Hans korta här, som kämdes opp,
::Afbildade en krona,
::Som var åt en så dugtig kropp
::En sirlig hufvudbona.
::Hans armar, ben vor' full' af merg,
::Hans skuldror utaf styrka,
::Hans länder voro liksom berg
::Och marmorn i vår kyrka.

::22. Han satt uti en svensker rock
::Af blått, passabelt kläde,
::Han hade elghudsköller ock,
::Som aldrig låg i träde,
::Och handskar utaf samma slag,
::Som långt på armen räckte;
::Tror knappt manchetten satt i lag,
::Den styfva kragen täckte.

::23. Ett tjockt gehäng, tre finger bredt,
::Var spändt på blåa rocken;
::En gruflig pamp, den mången sett
::Nedsabla hela flocken,
::Satt, dragen till en tredjedel,
::I detta gula bälte,
::Och ville ut, ge den sin del
::Som träffa' hennes hjelte.

::24. Ibland så steg han upp och gick
::Med sina stöflar store,
::Som sutto uti krigsmans skick
::Och föga blanke vore.
::Han hade sporrar uppå dem,
::Så stora, att de passa
::At sådan fot och karlalem,
::Med sina kringlor hvassa.

::25. Sin ganska stora, höga hatt,
::Den gyldne knappen prydde,
::Han på sin krönta hjessa satt;
::Se’n stanna’ han och lydde,
::Hur’ kämpevakten skilrade,
::Så att gevären slamra’;
::Man kunde se, han undrade,
::Ho kom till dödens kamrar.

::26. Strax lättes blanka dörren opp:
::En svensker jarl framträdde
::Med skjuten, sargad hjeltekropp,
::Dock miner intet rädde.
::Hans ansigt' var med blod besköljdt,
::Nedsabladt, trampadt, slaget,
::Och bröstet, som hans hjerta döljt,
::Had' grofva skott intagit.

::27. Hans hjerna satt i håret klent,
::Jag ryser det att nämna;
::Men glädes, att ej är för sent
::För Himlen sådant hämna.
::Han hade spänd pistol i hand,
::Liksom han ville skjuta;
::Men dödens hårdt åtsnörda band
::Befalte’n förr att sluta.

::28. Han helsade på svenskt manér;
::Då kongen nådigt svara'
::Och sad': »vi känne inte er,
::Hvem skulle I väl vara?» —
::»Jag är», sad' han, »en svensk major,
::Mitt namn är Malkolm Sinclair,
::Min själ nu nylig' af mig for
::Från hjertats vrår och vinklar.»

::29. »Hur», sade kungen, »blef du död,
::Du tappre krigsbuss store?
::Du äst i blod så färgad röd,
::Liksom du slagtad vore.» —
::»Jo», sade han, »Hans Majestät!
::En oförskämd Bellona
::Har så betalt de trogna fjät,
::Jag gått för Sveriges krona.»

::30. »Ja så», sad' kungen, »men hör på:
::Hvar var du, när du dödde?» —
::»Från Breslau något när' en å
::Ur mina ådror flödde.» —
::»Hvem mördat dig?» — »Sex ryske män,
::Som stulo af mig lifvet;
::Had' jag fått tid, jag dem igen
::Skull' snälla piller gifvit.»

::31. »Ja så, då slås vårt Sverige än
::Med ryssen uti ifver?» —
::»Nej, Hans Maj’stät, han är vår vän,
::Så sagdt åtminston' blifver.» —
::»Nej säg, men hvad för slag had' du
::I Breslau till att göra?
::Säg, sku' vi tro, att kejsarn nu
::Vill sig på oss förföra?»

::32. »Nej, män, det höres intet af;
::Mitt äfventyr var detta:
::Jag for till sultan i fullt traf,
::Min konungs värf förrättar —
::Ack, sultan! Håll, håll, Sinclair håll!
::God' vänner, Carlar alla,
::Här är en svensk från verldsens boll,
::Som mördad nödgats falla.»

::33. »Se, hvar han står, och bloden ned
::I strida strömmar rinner!
::Der kan man se en hjeltesed,
::Som ej i döden svinner;
::Tänk på, han kommer från Turkit!
::Ack, låt oss då få höra,
::Hurledes Mars sin dragne plit
::Nu brukar till att föra!»

::34. Strax reste de sig alle tolf,
::Vår Sinclair att bestråla,
::Som deras blanka silfvergolf
::Med röda saften måla';
::Den Elfte sad': »stig hjelte, hit
::Till bordet, me’n du talar!
::Lägg bort pistolen och din plit!
::Han dig ej mer hugsvalar.»

::35. Ty klef han fram uti sin blod,
::Att den kring benen stänkte;
::Ett karlaväsend', hjeltemod
::I röda köttet blänkte.
::Den Tolfte sad': berätta snart,
::Hvad sker i våra länder,
::Ditt ärende och öfverfart
::Samt hvad der uppe händer!»

::36. »Jo», börjad' han, »vårt Svea är
::En dame, som stilla sitter
::Och sina gröna lagrar skär,
::Förnöjd med fogleqvitter.
::Hon dricker fridens söta vin
::Ur Friedrichs gylne koppar,
::Och skådar med en hurtig min
::På sina blåa troppar.»

::37. »Och skall knappt någon hafva sett
::En så förnuftig flicka,
::Som, fast hon framdels sig beredt
::På grönan kjortel sticka,
::Har hon dock laddat flinkt gevär
::Och lagt utmed sin sida,
::Så att, om nå’n skull gå förnär,
::Skall han i fallet bida.»

::38. »Hon klär sig som en karl med hatt
::Och lider ingen mössa;
::Dess purpurmun får ingen fatt,
::Fast mindre lof att kyssa,
::Mer än som hennes äkta man,
::Kung Friedrich store, dyre,
::I hvilkens trogna, starka hand
::Hon anförtrott sitt styre.»

::39. »Och som hon vänlig min vill se
::Af alla uppå jorden,
::Så täcktes hon ock nådigt ge
::Åt mig de höga orden:
::Red, Sinclair, red dig till och far
::Till sultans varma länder!
::Du vet vi vänskap plägat har
::Se’n Carol var i Bender.»

::40. »Ty for jag stad i största hast,
::Kom lyckligt ock tillbaka;
::Men åter bort på lyckans kast,
::Min konungs värf bevaka;
::Kom lyckligt dit, förrättad' väl,
::Hvad mig var budet göra,
::Fast oväns arga, falska själ
::Vill smädetal kringföra.»

::41. »Nu slogs sultan och slås ännu
::Med ryska kejsarinnan.
::De ge hvarannan tu för sju,
::Dock tyckes sultan vinna.
::Och efter jag till honom for,
::Strax ryska hofvet gissa',
::Att jag på Sveriges vägnar svor
::Med honom punkter vissa.»

::42. »Man tillad' äfven också se’n,
::Och ilskan dermed viste,
::Att mången ryss båd' arm och ben
::För min skull plötsligt miste;
::Och att jag kund' ej för min död
::Det väna folket lida,
::Samt att min klinga ofta flöt
::Okallad ur min slida.»

::43. »Nu var jag rester derifrån,
::Till Breslau ändtlig' kommen,
::Hvarest, när såsom min person
::Af amtet blef förnummen,
::Mig önskades en lycklig fart
::Till svenska kungens länder,
::Det jag ock upptog för en art
::Af Sveriges trogna vänner.»

::44. »Men när jag sedan några mil
::På vagn från staden hunnit,
::For en af sex liksom en pil
::Förut, den se’n mig vunnit;
::Han kom tillbaka, lade an,
::Och fråga', hvad jag förde
::För lustigt nytt till Sveriges land,
::Som ryska kronan rörde.»

::45. »Jag viste’n af rätt temlig' kort;
::Men fyra hans dragoner
::De ryckte mig af vagnen bort,
::Ursinnige pultroner;
::Och refvo till sig allt, hvad som
::På papper var uppskrifvit,
::Der jag helt troget handlat om
::Hvad Sverige nyttigt blifvit.»

::46. »Se’n sporde han mig åter till,
::Hvad mera nytt jag hade;
::Jag teg derpå, förbittrad, still',
::Då annan en strax lade
::Mig genom hufvud med ett lod,
::Så att jag nödgas falla;
::Min själ for bort, mitt hjerteblod
::Och krafter blefvo alla.»

::47. »Se’n höggo de mig lem från lem,
::Fast hjertat i mig picka';
::Man orsak har berömma dem
::Som, utan till att klicka,
::Förmådde skjuta mig ihjel
::Med ellofva pistoler;
::Den tolfte ligger ännu här
::För svenska tolf Caroler.»

::48. »Och såleds har oskyldigt jag
::För ovän misstänkt blifvit,
::Jag har för samma sett min dag
::Och måst qvittera lifvet.
::Min själ var ännu aldrig arg
::På ryska kejsarinnan,
::Dock ryssar mig som björn och varg
::Handterat härutinnan.»

::49. »Och uppå ett förrädligt sätt
::Man mitt portrait utsände,
::Så att det skulle falla lätt
::Mig slå, hvar jag anlände;
::Nu ha de då sin önskan fått,
::Dock kan det mig hugsvala,
::Jag vet, min konung detta skott
::Lär ofelbart bet . . . beklaga.»

::50. »Men, Sinclair, hör!», den siste Carl
::Till honom derpå sade;
::»Säg, fick du ej som tapper jarl
::Dig värja för slik skade?» —
::»Nej», sade han, »de röfvad' bort,
::Som tjufvar, vapen mina,
::Och gjorde se’n processen kort
::Och glömde mig att pina.»

::51. »Nu», sad' kong Carl, »vi säga kan
::Det hjertligt oss förtryter
::Att en så hurtig karl och man
::Så hårda isar bryter.
::Och straffe Himlen äfven den,
::Som åt ditt blod sig fägnar
::Ell' sändt de mördare och män
::Ell' dem försvarar, hägnar!»

::52. Men, à propos, håll, Sinclair, hör!
::Hur är med Pruthska freden?
::Månn tro i folket hjertat dör,
::Till tiden blir förliden?» —
::»Nej, nej, Hans Majestät, tro fritt,
::Sultan har hårda näfvar,
::Och felas föga hvar ta’r sitt
::Och ojemt byte jäfvar.»

::53. »Ja, men det vor’ lust höra få
::De gamle tappre götar
::Ännu en gång med mod gå på
::Och dela karlastötar;
::Man menar, deras krutrök lär
::Kring verlden ännu lukta,
::Och ingen är, som icke svär
::Sig kunna tio tukta.»

::54. »Hans majestät, tro säkert, att
::Om de allenast fingo
::Se hans maj’stäts durchskjutne hatt,
::Det skulle dem så tvinga,
::Att hela hjertat upp och ned
::I bröstet skulle picka
::Och deras svärd på karlased
::Begära blod att dricka.»

::55. »Kung Stanislaus, käre, säg,
::Hur' är det med hans lycka?
::Säg, vandrar’n än på ojemn väg
::På lyckans falska krycka?
::Säg, vill ej någon puissance
::Mer uppå honom tänka?
::Har då hans sol gjort alliance
::Med mörkret, mer ej blänka!»

::56. »Hans Majestät, han lefver nöjd
::På lyckans lägre säte,
::Och tror man han är föga böjd
::Mer om sin krona träta.
::Dock törs jag inte gerna se
::I ödets döljda lagar,
::Han far henn' än en gång, kan ske,
::Om himlen så behagar.»

::57. Rätt som man nu så taltes vid,
::Så hördes litet bulra,
::Och utför fönstren sågs derned
::Helt många vagnar kulra.
::Man sporde genast, ho der var,
::Då bleka vakten svara':
::»En ganska stor minister-skar'
::Är kommen här att vara.»

::58. En kom strax in, fick audience,
::Hans sak de snart afgjorde;
::Se’n slog han upp sin reverence
::För hela kungaborde;
::Gick derpå ut, en ann' kom in
::Och för sitt hof agera'
::Så fermt, att man dess stolta min
::Och slughet admirera'.

::59. Ja, hvart ett hof af Jafets land
::Här hade en minister,
::Som med helt mjuka kärleksband
::Skull’ binda alla tvister;
::Och hvar och en kom till förhör,
::Så snart det honom borde;
::Men ingen inför deras dörr
::Okallad träda torde.

::60. Här var nu kejserlig och fransk
::Samt engelsk, preusk och rysker,
::Här var en italiensk och spansk,
::Holländsk samt dansk och tysker.
::Ja, jag kan sannerligen ej
::Mig alla nu erinra;
::Men alla syntes utaf mej
::I guld och silfver glindra.

::61. Jag stod hos gubben så långt bort,
::Att jag ej kunde höra
::Hvad dessa herrar talte kort
::Ell' det till sinnes föra;
::Dock smög jag uti skuggan fram,
::Så snart en tala börj'de,
::Som sad' sitt hof fatt hjertekram
::Af allt det Sinclair sörjde.

::62. Och talte’n, liksom man förut
::Skull ' trott det hofvet villa,
::Att Sinclair på sitt lif fick slut
::Och nödgades bli stilla.
::Han ropa' mycket om honneur,
::Om ädelt, kristligt sinne,
::Och att dess hof allt ärbart gör
::För verldens friska minne.

::63. Han declarera' den infame
::Och hofvets rang ovärdig,
::Som inte hade blygd och skam,
::Att slå en så rättfärdig.
::Och när han ändtlig' talat ut,
::Så strök han uppå foten
::Och mente med sin söta trut
::Nu lagat bot för soten.

::64. Man tog hans talan gunstigt opp
::Med helt förstälda miner,
::Man log åt tankens fria lopp
::Och tungans styfva liner;
::Sist tacka' mannen kärligt för
::De målade douceurer,
::Som han så ymnogt dem nu gör
::Af alla slags couleurer.

::65. Just nu steg Carl den Tolfte bort,
::Tog Sinclair uti handen;
::De gingo ut, och innan kort
::Sågs de på gröna landen.
::De gick tankfulla upp och ned
::I vackra gångar gröna.
::Att de om vigtigt taltes vid,
::Man kunde se och röna.

::66. Man kan ej veta hvad det var,
::Hvarom de raisonera';
::Men stundom sågs den store Carl
::Sig litet alterera.
::Omsider kommo de igen,
::Då Carl den Elfte fråga':
::»Hur står det till, min son och vän?
::Ditt hjerta står i låga.»

::67. »Åh, bagatelle!» sad' han, »min far,
::Jag utaf åtrå brinner,
::Att se om Mars der upp' är karl
::Och om han kransar vinner;
::Jag vill mig laga till gå opp,
::Bli borta några dagar
::Och föra an min hjeltetropp,
::Så att . . . bragar.»

::68. »Kom, Sinclair», sad' han, »kom, följ med,
::Vi sku' för ros skull pröfva
::Att bryta stål som rutit trä
::Och styfva kaxar söfva.»
::Vår Sinclair genast färdig var,
::Hölt tropp med slika frågor;
::Han tog en air som modig karl
::Och döljde sina plågor.

::69. »Flinkt väsend'», sad' kung Carl, »skall bli,
::Friskt, bussar uti norden!
::Båd' sol och måne skall få si
::Förändring uppå jorden.
::Kom, Sinclair, låt oss här gå opp
::Och genast slå till korum,
::Och rida kring i fullt galopp
::På Martis flinka forum!»

::70. Den Elfte tog den Tolfte fatt
::Rätt som han skull' marchera,
::Och sad’: »min son, vi ha god natt
::Från verlden tag’t; än mera,
::Om du nu skulle komma hän,
::Vor' ingen, som dig kände
::I hela vida Sveriges län
::Ell’ tankan på dig sände.»

::71. »För öfrigt drar vår måg, din bror
::Och svåger, Friedrich store,
::För allting omsorg, så jag tror,
::Om du der sjelfver vore,
::Så skull det vara alldels ett;
::Du känner ock Ulrika,
::Din syster; derför' kom och sitt,
::Ej efter oro fika!»

::72. »Jag menar du må vara mätt
::Af slika sura drufvor,
::Som hade knappt på tronen trädt,
::Förr’n ovännen dig trugar,
::Att gå med sig på fältet ut
::Och fast han grufligt tappa',
::Så had' han dock så när en klut
::Bortrifvit af din kappa.»

::73. »Se’n fick du ej ditt Sverige se,
::Förrn kort förrän du dödde,
::Du, som tolf år och tvenne tre
::Dig på din klinga stödde.
::Nu är du kommen uti ro,
::Bli då, för Guds skull, stilla;
::Låt dem, som nu på jorden bo,
::På slika saker grilla!»

::74. Vid dessa ljufva fadersord
::Strax sonens ögon runno,
::De stego åter till sitt bord
::Och armar kärligt bunno.
::»Ja», sade han, »min ljufva far,
::Jag vet väl jag är döder;
::Men för den kärlek, som jag har
::Till Sverige, jag dock blöder.»

::75. »Jag vet hvad hjerta, kraft och mod
::Jag i soldaten satte,
::När jag midt för hans ögon stod
::Och sjelf i fästet fatta';
::Och der jag red för rytterit,
::Der växte mod i bröste,
::Der drog en karlaarm sin plit
::Och blod på marken öste.»

::76. »Hjelp, Gud! Jag kan ej utan gråt
::Och tårar mig påminna,
::Då jag och Rehnsköld följdes åt
::Vid Narva, kransar vinna.
::Det blåst' al’armes, vi gingo på,
::Så solen hufvud' skaka',
::Och Cronstedt sköt, så bergen blå
::Begynte till att knaka.»

::77. »Än Duna slag, än Clischou då,
::Än Cracau, Lemberg, flera,
::Månn' tappre svenske bussar blå
::Ej der souveraint regera?
::Augustus måste ju af tron,
::När som han såg min klinga,
::Och nu. . . . .
::Det kan mitt hjerta tvinga.»

::78. »Fast mången tyckte, att min sol
::Sig bergde vid Pultava,
::Och steg inunder mörker pol,
::Att låta sig begrafva:
::Så, tro mig fritt, had' Friedrichshall
::Mitt lif så brådt ej ändat,
::Had’ mina grofva styckens knall
::Väl nya solar tändat.»

::79. »Men nu är fåfängt tala om
::De förra friska tider;
::Vi veta dock ej huru som
::Man nu på jorden strider.
::Dock önskar jag mitt Sverige godt,
::Jag, som dess konung varit,
::Och klädt för samma många skott,
::När jag i fält har farit!»

::80. »Så må då väl, I bussar blå,
::I lejon uti Norden,
::Låt se, I alltid på er stå
::Och egen norra jorden!
::Jag tackar er för hvar en dag
::Jag eder kommendera',
::För I gick på i mina slag
::Och veko ingendera.»

::81. »Gack, Sinclair, i ditt rum och sitt,
::Sätt värjan i din skida!
::Oss har dock himlen mycket gett,
::Hvarmed vi tiden lida.
::Vi ega ju en gudafröjd
::I våra himlasalar,
::Vårt läger är af nöje böjdt
::I täcka liljedalar.»

::82. Af denna hjelten ifren svann,
::Hans grymma ärr ej sågos,
::Han sig förnyad genast fann,
::Hans kropp ej mera plågas;
::Fast han i verlden hurtig var
::Och kunde tycken vinna,
::Vardt han dock nu en annan karl,
::Som vi en gång sku finna.

::83. Strax steg vår Sinclair i ett rum,
::Som klart af perlor lyste;
::Der mötte’n hjeltar, famna’n om
::Och honom kärligt kysste;
::Der inne sågs i blåa klä’r,
::På silkesklädde troner,
::Högborne ädle, som gevär
::Ha burit för tre kronor.

::84. En gudalust kringsväfvade
::Och allas hjertan nöjde,
::Jag skåda' det, jag bäfvade
::Och mig till marken böjde;
::Jag knäppte mina händer hop
::Och vördsamt gratulera’
::Med underdånig suck och rop
::Dem, som så väl regerat.

::85. Se’n tog mig gubben vid sin hand
::Och förde mig tillbaka;
::Jag grät, att mina lefnads band
::Förhindrad' mig att smaka
::Ett sådant nöje, som här var
::För dem, som väl ha lefvat,
::Och efter ärans krona rar
::Med fulla krafter sträfvat.

::86. Derpå fick jag strax se min hjord
::Och lamungarne snälle,
::Som åto vid sitt blomsterbord
::På samma rum och ställe.
::»Se nu», sad' gubben, »lemnar jag
::Dig der jag dig frånledde,
::Och glöm nu aldrig denna dag
::Ell' hvad på honom skedde.»

::87. Och härpå tog han mig i famn
::Och tacka för godt följe.
::Jag bad en säga mig sitt namn,
::Men han det mig fördöljde.
::Se’n stulla' han från mig igen,
::Jag stanna' qvar och qvillra',
::Tills denne min utlefde vän
::Utur mitt sigte tillra'.

::88. Se'n satte jag mig ned och grät
::Och ömkade den skade,
::Att Sinclair så i hastighet
::Sin' ögon sammanlade:
::Det var likväl en hurtig karl,
::En krigsbuss och en hjelte,
::Som, der raison fått blifva qvar,
::Med Küthler väl spänt bälte.

::89. Ack, tänk hvar redlig svensk uppå
::Den herrens svenska hjerta!
::Mång' hjeltes hjerta blifva må
::Mot hans en liten ärta.
::Ja, tänk uppå, hur' som han föll
::Och hvem den gerning gjorde
::Samt hur' han tyst i döden höll
::Hvad sägas just ej borde.

::90. Derför, I hjeltar, som ha mod
::Och hjerta uti bröste’,
::Ack, hämnen Malcom Sinclairs blod,
::Som Küthler mordiskt öste!
::För öfrigt är jag städse er
::Tillgifven alla tider,
::Och slutar nu, helst som jag ser,
::Vår sol i skuggan skrider.

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Folklore]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Arvid August Afzelius]]
[[Kategori:Erik Gustaf Geijer]]

Malkolm Sinclair - Revisjonshistorikk

Carsten: Malkolm Sinclair