Om Götarnas gudstjänst och offer - Revisjonshistorikk

Carsten på 5. mai 2026 kl. 06:04

2026-05-05T06:04:58Z

Carsten: OM: Om Götarnas gudstjänst och offer

2026-05-04T06:33:47Z

OM: Om Götarnas gudstjänst och offer

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Om Götarnas gudstjänst och offer]] !!
|-
|}

<center>

 <big>'''Olaus Magnus'''</big>
 <big><big>'''Om Götarnas gudstjänst och offer'''</big></big>

1555 / 2010

Utdrag ur Olaus Magnus: [[Olaus Magnus: Historia om de nordiska folken (uddrag)|'''Historia om de nordiska folken''']] ''Historia de gentibus septentrionalibus'' Tredje boken, kap. 7
</center>

----

'''Nyckelord:''' – Nio-talets iakttagande. – Pythagoras filosofi. – Nio slags offerföremål. – Nio dagars offerfest. – Människooffer. – Offrets upphängning. – Konungar offras. – Göternas filosofiska studium. – Odödlighetstro. – Bleyxen. – Femroddare. – Sändebuds affärdande till guden. – Dålig människa. – Ömklig villfarelse. – Komet dyrkad i Rom.

----

[[File:Olaus_Magnus_-_On_the_Geats'_Worship_and_Sacrifice.jpg|thumb|600px]]

VID GÖTARNAS offer i forntiden var, såsom det berättas i [Johannes Magni] Historia Sueonum Gothorumque (bok I, kap. 12), iakttagandet af niotalet särdeles allmänt, möjligen på grund däraf att den Pythagoreiska filosofien (hvilken de inhämtat af Zamolxis och Diceneus) lär, att man i allt bör föredraga udda tal. Och ehuruväl de hvarje vecka och dagligen gåfvo sina gudar den högsta dyrkan, bragte de dem särskildt hvar nionde månad en högtidligare vördnadsgärd, hvarvid de ägnade nio dagar åt att med vederbörliga ceremonier och stor andakt fullgöra offren. På hvar och en af dessa dagar offrade de nio slags lefvande varelser, till hvilka äfven lades människooffer. Men efter de nio dagarnas slut drogo de under största tillslutning från hela riket till det förutnämnda templet i Upsala, hvarvid traktens inbyggare äfven mangrant kommo tillstädes, och där slaktades till gudarnas ära offerdjuren vid ett altare under en festperiod af nio dagar och i det antal som förut nämnts. Den människa åter som genom lottning utsågs till att offras sänktes lefvande ned i den källa som kvällde fram vid offerstället: om han därvid lätt gaf upp sin anda, för klarades offret af prästerna för lyckosamt. Därpå upptogs han omedelbart och fördes till den närbelägna offerlunden, som de ansågo för helig, och upphängdes där, hvarefter de förklarade, att han blifvit upptagen bland gudarna. På grund häraf ansåg sig hvar och en viss om salighet som genom ett sådant offer fick lämna jordelifvet. Det hände någon gång, att t. o. m. konungar på liknande sätt utlottades och offrades. Och emedan en sådan offergärd ansågs särdeles lyckobringande för riket, ledsagade hela menigheten under de lifligaste ömsesidiga lyckönskningar ett så upphöjdt slaktoffer till döden. De hade nämligen den öfvertygelsen, att de som aflidit under sådana förhållanden visst ej doge, utan att både dessa och de själfva fått sig odödlighet beskärd. Detta hade man lärt särskildt af Zamolxis, Zenta och Diceneus, såsom Dio, Ablabius, Jordanes, Strabo o. a. förmäla, hvilka äfven påstå, att goterna i många hänseenden trängt ganska djupt in i filosofien och därför kommit till insikt om själens odödlighet, emedan de (enligt hvad Herodotus anför i 4. boken) ej trodde sig dö, utan menade att de som aflidit begåfve sig till något bättre land, där de påstodo att en viss gud Bleyxen härskade. Till denne plägade de, för att ej tala om det tillvägagående som förut skildrats, affärda ett bland dem själfva genom lottning uttaget sändebud jämte en båt med fem roddare, i det de ålade dem att förmå guden att frikostigt gifva hvad de behöfde. Sättet för sändebudets affärdande var följande. Några bland dem höllo några spetsiga spjut uppåt riktade; på dessa kastade några andra den person som skulle skickas, i det de fattade honom vid händer och fötter. Om han då genast vid fallet aflifvades, ansågo de guden vara vänligt stämd, eftersom han gärna mottog sändebudet. Men om det utföll på annat sätt, beskyllde de sändebudet för att vara en dålig människa, som ej förtjänade att skickas med uppdrag till gudarna. De ratade alltså denne och afsände en annan, hvilken de, medan han ännu lefde, gåfvo de uppdrag som han hade att utföra hos gudomen själf. Sedan han därpå blifvit aflifvad genom att på förut nämndt sätt kastas på spjut, öfverlämnades han genom samma fem roddares försorg åt hafvets mörka djup. »O ömkansvärda bedrägliga villfarelse att ägna dyrkan åt en gudom, som försonades genom människors död!» — såsom Cassiodorus utbrister i sina Epistolæ. Liknande berättelser läsas hos Strabo (bok XI) och Herodotus (bok IV). Likaså påstår Plinius (bok III, kap. 25), att romarna hyste den tron, att, eftersom en komet visat sig, Cæsars själ blifvit för flyttad bland stjärnorna, och på denna grund dyrkades kometen i ett tempel i Rom. Äfven om gudakult i lundar har Plinius något att meddela (bok XII, kap. 1).

----

 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Olaus Magnus]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]
[[Kategori:Nordisk mytologi og religion]]

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 5. mai 2026 kl. 06:04
Linje 26:		Linje 26:


−	[[~~File~~:~~Olaus_Magnus_-_On_the_Geats'_Worship_and_Sacrifice~~.~~jpg~~\|thumb\|600px]]	+	[[Fil:OM 3,7.jpeg\|thumb\|600px]]

	VID GÖTARNAS offer i forntiden var, såsom det berättas i [Johannes Magni] Historia Sueonum Gothorumque (bok I, kap. 12), iakttagandet af niotalet särdeles allmänt, möjligen på grund däraf att den Pythagoreiska filosofien (hvilken de inhämtat af Zamolxis och Diceneus) lär, att man i allt bör föredraga udda tal. Och ehuruväl de hvarje vecka och dagligen gåfvo sina gudar den högsta dyrkan, bragte de dem särskildt hvar nionde månad en högtidligare vördnadsgärd, hvarvid de ägnade nio dagar åt att med vederbörliga ceremonier och stor andakt fullgöra offren. På hvar och en af dessa dagar offrade de nio slags lefvande varelser, till hvilka äfven lades människooffer. Men efter de nio dagarnas slut drogo de under största tillslutning från hela riket till det förutnämnda templet i Upsala, hvarvid traktens inbyggare äfven mangrant kommo tillstädes, och där slaktades till gudarnas ära offerdjuren vid ett altare under en festperiod af nio dagar och i det antal som förut nämnts. Den människa åter som genom lottning utsågs till att offras sänktes lefvande ned i den källa som kvällde fram vid offerstället: om han därvid lätt gaf upp sin anda, för klarades offret af prästerna för lyckosamt. Därpå upptogs han omedelbart och fördes till den närbelägna offerlunden, som de ansågo för helig, och upphängdes där, hvarefter de förklarade, att han blifvit upptagen bland gudarna. På grund häraf ansåg sig hvar och en viss om salighet som genom ett sådant offer fick lämna jordelifvet. Det hände någon gång, att t. o. m. konungar på liknande sätt utlottades och offrades. Och emedan en sådan offergärd ansågs särdeles lyckobringande för riket, ledsagade hela menigheten under de lifligaste ömsesidiga lyckönskningar ett så upphöjdt slaktoffer till döden. De hade nämligen den öfvertygelsen, att de som aflidit under sådana förhållanden visst ej doge, utan att både dessa och de själfva fått sig odödlighet beskärd. Detta hade man lärt särskildt af Zamolxis, Zenta och Diceneus, såsom Dio, Ablabius, Jordanes, Strabo o. a. förmäla, hvilka äfven påstå, att goterna i många hänseenden trängt ganska djupt in i filosofien och därför kommit till insikt om själens odödlighet, emedan de (enligt hvad Herodotus anför i 4. boken) ej trodde sig dö, utan menade att de som aflidit begåfve sig till något bättre land, där de påstodo att en viss gud Bleyxen härskade. Till denne plägade de, för att ej tala om det tillvägagående som förut skildrats, affärda ett bland dem själfva genom lottning uttaget sändebud jämte en båt med fem roddare, i det de ålade dem att förmå guden att frikostigt gifva hvad de behöfde. Sättet för sändebudets affärdande var följande. Några bland dem höllo några spetsiga spjut uppåt riktade; på dessa kastade några andra den person som skulle skickas, i det de fattade honom vid händer och fötter. Om han då genast vid fallet aflifvades, ansågo de guden vara vänligt stämd, eftersom han gärna mottog sändebudet. Men om det utföll på annat sätt, beskyllde de sändebudet för att vara en dålig människa, som ej förtjänade att skickas med uppdrag till gudarna. De ratade alltså denne och afsände en annan, hvilken de, medan han ännu lefde, gåfvo de uppdrag som han hade att utföra hos gudomen själf. Sedan han därpå blifvit aflifvad genom att på förut nämndt sätt kastas på spjut, öfverlämnades han genom samma fem roddares försorg åt hafvets mörka djup. »O ömkansvärda bedrägliga villfarelse att ägna dyrkan åt en gudom, som försonades genom människors död!» — såsom Cassiodorus utbrister i sina Epistolæ. Liknande berättelser läsas hos Strabo (bok XI) och Herodotus (bok IV). Likaså påstår Plinius (bok III, kap. 25), att romarna hyste den tron, att, eftersom en komet visat sig, Cæsars själ blifvit för flyttad bland stjärnorna, och på denna grund dyrkades kometen i ett tempel i Rom. Äfven om gudakult i lundar har Plinius något att meddela (bok XII, kap. 1).		VID GÖTARNAS offer i forntiden var, såsom det berättas i [Johannes Magni] Historia Sueonum Gothorumque (bok I, kap. 12), iakttagandet af niotalet särdeles allmänt, möjligen på grund däraf att den Pythagoreiska filosofien (hvilken de inhämtat af Zamolxis och Diceneus) lär, att man i allt bör föredraga udda tal. Och ehuruväl de hvarje vecka och dagligen gåfvo sina gudar den högsta dyrkan, bragte de dem särskildt hvar nionde månad en högtidligare vördnadsgärd, hvarvid de ägnade nio dagar åt att med vederbörliga ceremonier och stor andakt fullgöra offren. På hvar och en af dessa dagar offrade de nio slags lefvande varelser, till hvilka äfven lades människooffer. Men efter de nio dagarnas slut drogo de under största tillslutning från hela riket till det förutnämnda templet i Upsala, hvarvid traktens inbyggare äfven mangrant kommo tillstädes, och där slaktades till gudarnas ära offerdjuren vid ett altare under en festperiod af nio dagar och i det antal som förut nämnts. Den människa åter som genom lottning utsågs till att offras sänktes lefvande ned i den källa som kvällde fram vid offerstället: om han därvid lätt gaf upp sin anda, för klarades offret af prästerna för lyckosamt. Därpå upptogs han omedelbart och fördes till den närbelägna offerlunden, som de ansågo för helig, och upphängdes där, hvarefter de förklarade, att han blifvit upptagen bland gudarna. På grund häraf ansåg sig hvar och en viss om salighet som genom ett sådant offer fick lämna jordelifvet. Det hände någon gång, att t. o. m. konungar på liknande sätt utlottades och offrades. Och emedan en sådan offergärd ansågs särdeles lyckobringande för riket, ledsagade hela menigheten under de lifligaste ömsesidiga lyckönskningar ett så upphöjdt slaktoffer till döden. De hade nämligen den öfvertygelsen, att de som aflidit under sådana förhållanden visst ej doge, utan att både dessa och de själfva fått sig odödlighet beskärd. Detta hade man lärt särskildt af Zamolxis, Zenta och Diceneus, såsom Dio, Ablabius, Jordanes, Strabo o. a. förmäla, hvilka äfven påstå, att goterna i många hänseenden trängt ganska djupt in i filosofien och därför kommit till insikt om själens odödlighet, emedan de (enligt hvad Herodotus anför i 4. boken) ej trodde sig dö, utan menade att de som aflidit begåfve sig till något bättre land, där de påstodo att en viss gud Bleyxen härskade. Till denne plägade de, för att ej tala om det tillvägagående som förut skildrats, affärda ett bland dem själfva genom lottning uttaget sändebud jämte en båt med fem roddare, i det de ålade dem att förmå guden att frikostigt gifva hvad de behöfde. Sättet för sändebudets affärdande var följande. Några bland dem höllo några spetsiga spjut uppåt riktade; på dessa kastade några andra den person som skulle skickas, i det de fattade honom vid händer och fötter. Om han då genast vid fallet aflifvades, ansågo de guden vara vänligt stämd, eftersom han gärna mottog sändebudet. Men om det utföll på annat sätt, beskyllde de sändebudet för att vara en dålig människa, som ej förtjänade att skickas med uppdrag till gudarna. De ratade alltså denne och afsände en annan, hvilken de, medan han ännu lefde, gåfvo de uppdrag som han hade att utföra hos gudomen själf. Sedan han därpå blifvit aflifvad genom att på förut nämndt sätt kastas på spjut, öfverlämnades han genom samma fem roddares försorg åt hafvets mörka djup. »O ömkansvärda bedrägliga villfarelse att ägna dyrkan åt en gudom, som försonades genom människors död!» — såsom Cassiodorus utbrister i sina Epistolæ. Liknande berättelser läsas hos Strabo (bok XI) och Herodotus (bok IV). Likaså påstår Plinius (bok III, kap. 25), att romarna hyste den tron, att, eftersom en komet visat sig, Cæsars själ blifvit för flyttad bland stjärnorna, och på denna grund dyrkades kometen i ett tempel i Rom. Äfven om gudakult i lundar har Plinius något att meddela (bok XII, kap. 1).