Linje 89:

Så nådde de fram till Altinget. Här bodde Tord länge tillsammans med Gäst i dennes bod, och han talade där ofta med Gudrun. En dag frågade han henne, om hon visste, hvad den kvinna utsatte sig för, som ständigt gick klädd i byxor liksom karlarne; och hon svarade: »Äfven jag vet det! Samma straff skall hon lida som mannen, när han bär en skjorta med så vid halsöppning, att bröstvårtorna blottas. I bägge fallen kan skilsmässa följa». »Hvad råder du mig då till?» utbrast Tord; »skall jag förklara mig skild ifrån min hustru Öd här på tinget eller hemma i häradet, där jag kan vänta mig stöd af många? De män, som komma att känna sig kränkta af mitt beteende, hafva stolta sinnen». Om en stund gaf Gudrun svaret: »Feg mans sak skjutes upp till kvällen!» Då reste Tord sig raskt. Han gick hän till Lagbärget, kallade där till sig vittnen och förklarade sig inför menigheten skild ifrån sin hustru Öd, enär denna gick klädd som manfolk i skinnskodda byxor. Öds bröder Torkel Valp och Knut, som båda voro tillstädes, blefvo högeligen förbittrade, men de höllo sig dock lugna; och Tord bröt oantastad upp med sitt följe från tinget. När Öd fick höra, hvad som händt, utbrast hon:

Så nådde de fram till Altinget. Här bodde Tord länge tillsammans med Gäst i dennes bod, och han talade där ofta med Gudrun. En dag frågade han henne, om hon visste, hvad den kvinna utsatte sig för, som ständigt gick klädd i byxor liksom karlarne; och hon svarade: »Äfven jag vet det! Samma straff skall hon lida som mannen, när han bär en skjorta med så vid halsöppning, att bröstvårtorna blottas. I bägge fallen kan skilsmässa följa». »Hvad råder du mig då till?» utbrast Tord; »skall jag förklara mig skild ifrån min hustru Öd här på tinget eller hemma i häradet, där jag kan vänta mig stöd af många? De män, som komma att känna sig kränkta af mitt beteende, hafva stolta sinnen». Om en stund gaf Gudrun svaret: »Feg mans sak skjutes upp till kvällen!» Då reste Tord sig raskt. Han gick hän till Lagbärget, kallade där till sig vittnen och förklarade sig inför menigheten skild ifrån sin hustru Öd, enär denna gick klädd som manfolk i skinnskodda byxor. Öds bröder Torkel Valp och Knut, som båda voro tillstädes, blefvo högeligen förbittrade, men de höllo sig dock lugna; och Tord bröt oantastad upp med sitt följe från tinget. När Öd fick höra, hvad som händt, utbrast hon:

−

<blockquote>»Väl, att jag vet det —<br>

+

<blockquote>

−

vardt jag öfvergifven!»</blockquote>

+

»Väl, att jag vet det —<br>

+

vardt jag öfvergifven!»

+

</blockquote>

Med elfva man infann Tord sig sedan på gården Hol for att där skifta sitt och hustruns bo; och detta gick lätt för sig, ty han brydde sig icke om, huru godset delades. En mängd boskap lät han föra bort till Lögar. Kort därefter friade han till Gudrun. Hennes fader Osviver var lätt att öfvertala, och själf gjorde hon ingen invändning. Bröllopet skulle stå på Lögar, när det var tio veckor kvar af sommaren. Det blef ett storartadt gästabud; och Tords och Gudruns samlif var godt. Att Öds bröder på Hol ej anlade sak mot honom, kom sig allenast däraf, att de ej fingo hjälp nog af dugande män.

Med elfva man infann Tord sig sedan på gården Hol for att där skifta sitt och hustruns bo; och detta gick lätt för sig, ty han brydde sig icke om, huru godset delades. En mängd boskap lät han föra bort till Lögar. Kort därefter friade han till Gudrun. Hennes fader Osviver var lätt att öfvertala, och själf gjorde hon ingen invändning. Bröllopet skulle stå på Lögar, när det var tio veckor kvar af sommaren. Det blef ett storartadt gästabud; och Tords och Gudruns samlif var godt. Att Öds bröder på Hol ej anlade sak mot honom, kom sig allenast däraf, att de ej fingo hjälp nog af dugande män.

Linje 387:

Linje 389:

Tillsammans med Gudrunssönerna och sina båda fosterbröder red Torgils ut till Hälgafjäll. Sent om kvällen kommo de fram, så att alla där i gården redan gått till sängs. Gudrun vaknade först och steg upp. Hon befallte allt folket att resa på sig och sätta fram välfägnad åt de komne. Sedan gick hon in i dagligrummet, hälsade Torgils och de andra välkomne och sporde dem efter tidender. Torgils besvarade hennes hälsning. Han hade lagt från sig kappan och vapnen och satt nu på bänken lutad upp mot väggstockarne. Han satt där i rödbrun kortrock och bredt silfverbälte. Gudrun slog sig ned bredvid honom. Då kvad han denna visa:

Tillsammans med Gudrunssönerna och sina båda fosterbröder red Torgils ut till Hälgafjäll. Sent om kvällen kommo de fram, så att alla där i gården redan gått till sängs. Gudrun vaknade först och steg upp. Hon befallte allt folket att resa på sig och sätta fram välfägnad åt de komne. Sedan gick hon in i dagligrummet, hälsade Torgils och de andra välkomne och sporde dem efter tidender. Torgils besvarade hennes hälsning. Han hade lagt från sig kappan och vapnen och satt nu på bänken lutad upp mot väggstockarne. Han satt där i rödbrun kortrock och bredt silfverbälte. Gudrun slog sig ned bredvid honom. Då kvad han denna visa:

−

<blockquote>»Vet, Hälge vi öfverföllo,<br>

+

<blockquote>

+

»Vet, Hälge vi öfverföllo,<br>

och korparne liket behöllo.<br>

och korparne liket behöllo.<br>

De svänner, som Torleik följde,<br>

De svänner, som Torleik följde,<br>

Linje 394:

Linje 397:

förträffliga stridsmän alla;<br>

förträffliga stridsmän alla;<br>

dem korparne ock behålle!<br>

dem korparne ock behålle!<br>

−

Nu hafva vi hämnats Bolle.»</blockquote>

+

Nu hafva vi hämnats Bolle.»

+

</blockquote>

Sedan frågade Gudrun noggrant om allt, som händt under färden. Och Torgils gaf henne godt besked. Hon förklarade, att de skött sig som karlakarlar, och hon gaf dem sitt stora tack. Därpå framsattes förplägning, och när de voro mätta, följde man dem till sängs; och de hvilade ut där om natten. Dagen efter hade Torgils ett samtal med Gudrun. »Nu är det så, som du vet, Gudrun», sade han, »att jag har utfört det dåd, du bedt mig om, och det, såsom det anstått en man. Nu väntar jag, att jag ej gjort detta förgäfves. Säkert drager du dig ock till minnes, hvad du lofvat mig i gengäld. Jag tycker mig nu vara värd vederlaget». Då svarade Gudrun: »Så lång tid har ej förgått, sedan vi bägge talades vid, att orden glidit ur mitt minne. Också har jag aldrig haft annan tanke än att orubbligt hålla, hvad jag lofvat. Du minnes väl, hvad vi kommo öfverens om?» »Ja, du minnes det väl också?» återtog han. »Jag menar», fortsatte Gudrun, »att jag lofvade dig att icke gifta mig med någon annan man ''här i landet'' — häremot har du väl ej något att invända?» »Nej, du kommer rätt i håg», sade han. »Det är godt», genmälte Gudrun, »att vi minnas ett och detsamma, och därför vill jag ej häller dölja längre för dig, att jag ej tror det vara mig af ödet förunnadt att blifva din husfru. Hvartenda ord, jag gifvit dig, vet jag mig hålla, fastän jag gifter mig med Torkel Öjolfsson, eftersom han nu — ''icke'' är ''här i landet!''» Torgils rodnade häftigt och utbrast: »Klart ser jag, hvarifrån den vinden blåser. Från det hållet hafva alltid kalla råd kommit emot mig. Detta är Snorre Godes påfund». Han sprang upp från bänken, öfvermåttan vred, och gick hän till sina följeslagare, förklarande, att han genast ville rida därifrån. Gudruns son Bolle menade, att man skulle gifva Torgils dyrbara gåfvor och därmed söka blidka honom, men brodern Torleik invände: »Slikt tjänar till intet, ty Torgils Hallason är alltför storsint för att han i ett fall som detta skulle vilja låta muta sig med småsaker». »Då får han trösta sig därhemma, så godt han kan», sade Gudrun. Torgils lämnade Hälgafjäll tillsammans med sina fosterbröder. Han red hem till sin gård, mycket missbelåten med sin lott.

Sedan frågade Gudrun noggrant om allt, som händt under färden. Och Torgils gaf henne godt besked. Hon förklarade, att de skött sig som karlakarlar, och hon gaf dem sitt stora tack. Därpå framsattes förplägning, och när de voro mätta, följde man dem till sängs; och de hvilade ut där om natten. Dagen efter hade Torgils ett samtal med Gudrun. »Nu är det så, som du vet, Gudrun», sade han, »att jag har utfört det dåd, du bedt mig om, och det, såsom det anstått en man. Nu väntar jag, att jag ej gjort detta förgäfves. Säkert drager du dig ock till minnes, hvad du lofvat mig i gengäld. Jag tycker mig nu vara värd vederlaget». Då svarade Gudrun: »Så lång tid har ej förgått, sedan vi bägge talades vid, att orden glidit ur mitt minne. Också har jag aldrig haft annan tanke än att orubbligt hålla, hvad jag lofvat. Du minnes väl, hvad vi kommo öfverens om?» »Ja, du minnes det väl också?» återtog han. »Jag menar», fortsatte Gudrun, »att jag lofvade dig att icke gifta mig med någon annan man ''här i landet'' — häremot har du väl ej något att invända?» »Nej, du kommer rätt i håg», sade han. »Det är godt», genmälte Gudrun, »att vi minnas ett och detsamma, och därför vill jag ej häller dölja längre för dig, att jag ej tror det vara mig af ödet förunnadt att blifva din husfru. Hvartenda ord, jag gifvit dig, vet jag mig hålla, fastän jag gifter mig med Torkel Öjolfsson, eftersom han nu — ''icke'' är ''här i landet!''» Torgils rodnade häftigt och utbrast: »Klart ser jag, hvarifrån den vinden blåser. Från det hållet hafva alltid kalla råd kommit emot mig. Detta är Snorre Godes påfund». Han sprang upp från bänken, öfvermåttan vred, och gick hän till sina följeslagare, förklarande, att han genast ville rida därifrån. Gudruns son Bolle menade, att man skulle gifva Torgils dyrbara gåfvor och därmed söka blidka honom, men brodern Torleik invände: »Slikt tjänar till intet, ty Torgils Hallason är alltför storsint för att han i ett fall som detta skulle vilja låta muta sig med småsaker». »Då får han trösta sig därhemma, så godt han kan», sade Gudrun. Torgils lämnade Hälgafjäll tillsammans med sina fosterbröder. Han red hem till sin gård, mycket missbelåten med sin lott.

Linje 412:

Linje 416:

Om våren drogo Torgils Hallason och Torsten Svarte söderut till Borgarfjorden och erbjödo sig att lämna böter åt Hälge Hardbeinssons söner och hans andra fränder. Förlikning ingicks, och hedersam bot bestämdes. Torsten gäldade de två tredjedelarne, och den återstående skulle Torgils reda ut på tinget. Så red denne med sina män dit om sommaren. När de nådde fram till lavafältet, som omgaf tingslätten, sågo de en kvinna komma mot sig. Hon var sällsamt reslig till växten. Torgils kände igen henne. Det var hans fylgja. Han red henne raskt till mötes, men hon vek åt sidan och kvad:  

Om våren drogo Torgils Hallason och Torsten Svarte söderut till Borgarfjorden och erbjödo sig att lämna böter åt Hälge Hardbeinssons söner och hans andra fränder. Förlikning ingicks, och hedersam bot bestämdes. Torsten gäldade de två tredjedelarne, och den återstående skulle Torgils reda ut på tinget. Så red denne med sina män dit om sommaren. När de nådde fram till lavafältet, som omgaf tingslätten, sågo de en kvinna komma mot sig. Hon var sällsamt reslig till växten. Torgils kände igen henne. Det var hans fylgja. Han red henne raskt till mötes, men hon vek åt sidan och kvad:  

−

<blockquote>»Män, som mena<br>

+

<blockquote>

+

»Män, som mena<br>

sig mycket vara,<br>

sig mycket vara,<br>

söka att sno sig<br>

söka att sno sig<br>

från Snorres ränker,<br>

från Snorres ränker,<br>

men ingen lyckas,<br>

men ingen lyckas,<br>

−

ty listig är Snorre!»</blockquote>

+

ty listig är Snorre!»<

+

/blockquote>

Därpå försvann hon. Då utbrast Torgils: »När lyckan var med mig, hände det ej ofta, att du for ifrån tinget, när jag for dit». Han red in på tingslätten och hän till sin bod. På tinget aflopp allt väl till en början. Så hände det en af tingsdagarne, att männens kläder hängdes ut att torka. Torgils hade en blå kapuschongskappa; och den bredde man ut på ena bodväggen. Snart hörde man, att kappan kvad detta:

Därpå försvann hon. Då utbrast Torgils: »När lyckan var med mig, hände det ej ofta, att du for ifrån tinget, när jag for dit». Han red in på tingslätten och hän till sin bod. På tinget aflopp allt väl till en början. Så hände det en af tingsdagarne, att männens kläder hängdes ut att torka. Torgils hade en blå kapuschongskappa; och den bredde man ut på ena bodväggen. Snart hörde man, att kappan kvad detta:

−

<blockquote>»Kappan på väggen<br>

+

<blockquote>

+

»Kappan på väggen<br>

hänger våt.<br>

hänger våt.<br>

Ofta jag blef<br>

Ofta jag blef<br>

i bäcken tvagen.<br>

i bäcken tvagen.<br>

Ej mina trådar<br>

Ej mina trådar<br>

−

torka mer!»</blockquote>

+

torka mer!»

+

</blockquote>

Detta ansågs som ett stort under. Nästa dag gick Torgils öfver Öxarån, som flyter igenom tingslätten, för att till Hälge Hardbeinssons söner betala pänningarne. Han satte sig ned på den steniga slätten ofvanför tingsbodarne. Hans fosterbroder Halldor och flere andra voro där med honom. Inom kort infunno sig Hälges söner till mötet; och Torgils begynte räkna fram silfret. I detsamma gick Torarens son Ödgissel förbi, och just som Torgils räknade tio, högg han till honom, och alla de, som voro tillstädes, tyckte sig höra, att hufvudet sade ellofva, när det rök af halsen. Ödgissel flydde bort mot vattenfjordingarnes bod, men den dräptes fosterbroder Halldor var honom genast i hälarne och gaf honom dödshugget i boddörren. Den nyheten, att Torgils Hallason var dräpt, nådde snart Snorre Godes bod. Men denne sade till mannen, som bar fram den: »Du måtte ej ha fått rätt besked — det var väl Torgils Hallason själf, som dräpte någon annan». »Och ändock flög hans hufvud ifrån bålen!» inföll mannen. »Då är det väl sant», sade Snorre. Detta dråp blef sedan försonadt med böter, såsom det omtalas i Torgils Hallasons saga.

Detta ansågs som ett stort under. Nästa dag gick Torgils öfver Öxarån, som flyter igenom tingslätten, för att till Hälge Hardbeinssons söner betala pänningarne. Han satte sig ned på den steniga slätten ofvanför tingsbodarne. Hans fosterbroder Halldor och flere andra voro där med honom. Inom kort infunno sig Hälges söner till mötet; och Torgils begynte räkna fram silfret. I detsamma gick Torarens son Ödgissel förbi, och just som Torgils räknade tio, högg han till honom, och alla de, som voro tillstädes, tyckte sig höra, att hufvudet sade ellofva, när det rök af halsen. Ödgissel flydde bort mot vattenfjordingarnes bod, men den dräptes fosterbroder Halldor var honom genast i hälarne och gaf honom dödshugget i boddörren. Den nyheten, att Torgils Hallason var dräpt, nådde snart Snorre Godes bod. Men denne sade till mannen, som bar fram den: »Du måtte ej ha fått rätt besked — det var väl Torgils Hallason själf, som dräpte någon annan». »Och ändock flög hans hufvud ifrån bålen!» inföll mannen. »Då är det väl sant», sade Snorre. Detta dråp blef sedan försonadt med böter, såsom det omtalas i Torgils Hallasons saga.

@@ Linje 3: / Linje 3: @@
 !align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
 |-
-! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Laksdøla Saga]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sagan om Gudrun]] !!
+! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Soga um laksdølerne]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Laksdøla Saga]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sagan om Gudrun]] !!
 |-
 !  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Fortælling om Laksdølerne]] !! !!

Sagan om Gudrun - Revisjonshistorikk

Jesper på 23. des. 2013 kl. 16:11

JJ.Sandal på 13. nov. 2013 kl. 11:17

Jesper: Sagan om Gudrun