Jesper: Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 12

2013-01-13T05:00:24Z

Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 12

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 12]] !!
|-
|}

[[Bilde:Anders Uppstrom.jpg|thumb|180px|<center>Anders Uppström 1806-1865</center>]]

<center>'''[[Skáldskaparmála-quædi Snorra-Eddu |Skáldskaparmála-quædi Snorra-Eddu]]'''

 Öfversatta af '''[[Anders Uppström biografi| Anders Uppström]]'''</center>

<center><big>'''Skáldskaparmál'''</big></center>

<center>'''I. Omskrifningar'''</center>

<center><big>'''32. Huru guldet omskrifves'''</big></center>

<center><big>'''33. Ægers eld'''</big></center>

''106. Brage Skald:'' Fiskarnes bäcks (flodens) eld (guldet) mottog jag i dryckeslaget af konungen. Det gaf mig konungen för fjällens Fjölners (fjällens Odens: Suttungs) dryck (sången).

<center><big>'''34. Glasers löf'''</big></center>

107. Glaser (en lund) står med gyllene löf framför Segergudens (Odens) salar (Valhall).
<blockquote>107. Part. ''at'' hör till föregående rad. </blockquote>

<center><big>'''36. Fullas hufvudbindel'''</big></center>

''108. Eyvind Skaldaspiller:'' Fullas ögonbryns valls (Fullas pannas) bindelsol (guldet) sken (lyste) under Håkans (neml. den Godes) hela lifstid å Ulls köls (skepps: sköldens) fjäll (berg: händerna) på skalderna (å skaldernas händer).
<blockquote>108. Teckning af Håkan den Godes frikostighet i motsats till snålheten hos Erik Blodyxas söner. Se här ofvan N:o 81, samt Harald Gråfälls saga, cap. 1. Angående Ull och Fulla, se Gylfaginning, 31 och 35. </blockquote>

<center><big>'''37. Frey as gråt'''</big></center>

''109. Skule Thorstensson:'' Mången mordeldsfarbjudare (svärdskämpe: krigare) erhöll den morgonen desto flera Freyas tårar (desto mera guld), der som (emedan) vi fällde mannen. Närvarande voro vi der.
<blockquote>109. Det första parenthestecknet bortfaller. — ''at þvi'' läs ''at ''þar.'' </blockquote>

''110. Einar Skuleson:'' Vi bära Gauts (Odens) stora brädes (sköldens) af dalfiskens (ormens: Fafners) läger (guld) svällande galla (skada: guldprydda svärd), der som (i hvilka) Mardölls (Freyas) gråt (guld) ligger mellan inristningarne.
<blockquote>110. Om Mardöll, se Gylfaginning, 35. Оm Fafner, se Fafnismál, samt Skáldskaparmál, 40. — ''látr'', på andra ställen ''láttr'', läger, förutsätter ett af det göt. verbet ''ligan, lag . . . '', ligga, härledt substant ''lahtr = λέκτρο ν.'' Härledningen af ''láta'', göt. ''letan'', låta, måste således ogillas. </blockquote>

''111. Den samme:'' Rodes (sjökonungens) taks (sköldens) starka is (svärdet) lider ej brist för (på) Ods sängkamrats (Freyas) ögons regn (guld). Tillegne sig (erhålle) konungen således (såsom belöning för hans frikostighet) ålderdom (en hög ålder)!
<blockquote>111. Jfr 169. — ''rœfs . . . ramsvelli . . .'' läs: ''rœfrs . . . ramsvell.'' </blockquote>

''112. Den samme:'' Jag kan styra (jag eger) Hörns (Freyas) berömda dotter (Hnoss: en ypperlig prydnad); vi erhöllo en dyrbar klenod (ett svärd). Hafsbranden dånar (guld prunkar) å sköldens guldinlagda skada (å svärdet). Stridsgudinnans svans (örnens) underhållsanskaffare (krigaren: konungen) unnade mig Frodes säd (mjöl: guld). Freys systerdotter (Hnoss: svärdet) bär sin moders (Freyas) ögonlocks vätska (är prydt med guld).
<blockquote>112. ''hliþar'' läs ''hlifar. — Frodes mjöl — guld'', se Skáldskaparmál, prosaiska framställningen, 43. </blockquote>

''113. Den samme:'' Hafvets raska värn (den tappre sjökonungen) bjöd mig skålarnes öl (guld); nyligen var det. Väl (högeligen) rosar jag detta Njörds dotters (Freyas) barn (denna Hnoss, denna prydnad), som tillhört konungen (men nu tillhör mig).

''114. Den samme:'' Gaf han, som leder striden, han, den modige sammanträngaren af Vafads (Odens) ting (anföraren i drabbningen), Vanabrudens (Freyas) starka dotter (Hnoss: en prydnad) åt mig. Svärdmötets (stridens) mäktige upphofsman ledde i säng hos skalden (förärade mig) Gefns mö (Freyas dotter: Hnoss) prydd med Gautreks (sjökonungens) svanvägs (skeppsvägs: hafvets) glöd (guld).

<center><big>'''38. Jättarnes tal'''</big></center>

''115. Brage Skald:'' I honom hade jag den tredje otadlige (förträfflige) vännen, värst mot fiskvattnens (hafvets) bottenstens (klippans) Ales (jättens) tal (guldet), men bäst mot mig.

<blockquote>115. Om anledningen, hvarföre guldet kallas jättarnes tal, se Bragaræður, 56. </blockquote>

<center><big>'''40. Episod om Sigurd Fafnersbane'''</big></center>
<blockquote>116.
<blockquote>1. Der sitter Sigurd,
 sölad i blod;
 Ormens hjerta
 vid eld han steker;
 ringarnes slösare
 syntes mig klok,
 om glänsande muskeln
 glupskt han förtärde.
 2. Der ligger Regin,
 rådgör med sig sjelf,
 vill svika den,
 som svek ej anar;
 hopsamlar vred
 vrånga beskyllningar,
 vill brottens anstiftare
 brodren hämna.</blockquote>

<blockquote>116. Se Fàfnismål, stropherna 32, 33. </blockquote></blockquote>

<center><big>'''42. Episod om Midgårdsormen'''</big></center>

''117. Brage Skald:'' . . . då när å gamle Lits (jättens) mäns (jättarnes) fångbjudares (utmanares: Thors) krok Völsungarnes drycks (giftets) slingerål (Midgårdsormen)
skrynklig hängde.

<blockquote>117. ''af ang boþa'' läs ''á fángboþa. — hrockin'' läs ''hrockinn.'' — Om Völsungarnes dryck, se Sinfjötla-lok. </blockquote>

<center><big>'''Episod om Hamders och Sörles undergång'''</big></center>

''118. Brage den Gamie:'' 1. Kunde fordom Jormunrek med sina blodfärgade skaror vakna (vaknade fordom Jormunrek m. m.) vid (från) en elak dröm, i (under) svärdens larm. Strid blef i Randvers hufvudanförvandts (faders: Jormunreks) boning, då när Erps korpsvarta bröder (Hamder och Sörle) hämnades sina sorger (sin halfsyster Svanhilds undergång).

<blockquote>118. Jfr Goðrúnarhvöt och Hamdismál. </blockquote>
<blockquote>1. ''dróttir'', plur. af ''drótt'' satellitium, göt. ''*drauhts'' af verbet ''driugan'' göra krigstjenst. Ordet ''drottinn'' drott, göt. ''*drauhtins'', är af samma ursprung. </blockquote>

2. Flöt öfver bänkarne sockenalfens (stridsmannens) likdagg (blod). (Öfvergjutna) med blod fann man å golfvet afhuggna händer så väl som fötter. Föll i blod, förbränd, ölbrunnsskakaren (dryckeskärlets skakare: Jormunrek) hufvudstupa. Detta är å Leifes (sjökonungens) länders (hafvets) träds (sjömännens) löf (skölden) afbildadt.

<blockquote>2. ''leiþa'' läs ''Leifa''. </blockquote>

3. Der (var det) så, att konungens svärdsmaster (hirdmän), vana vid seglets (sköldens) söm (börda), gjorde golfhästens (rummets) så (sängen) stå omgärdad (omgåfvo sängen i sofkammaren). Blefvo skyndsammast (ganska fort) Hamder och Sörle, de samrådige bröderna, förmedelst Hergauts (Odens) väninnas (Jordens) hala (och) hårda stenklot slagna.

<blockquote>3. ''gólf Hölqvis sá fylkir'' läs ''gólfhölqvis sá fylkis. — avanar'' läs ''andvanar. — standa:'' roten till detta verbum är i skr. sthâ, i grek. ''στα,'' i lat. ''sta''. Man frågar då: hvarifrån kommer tillägget af ''n'' och ''d'' i den germano-skandinaviska roten af samma verb? Denna fråga torde med ledning af Sanskrit-språket kunna besvaras på det sätt, att man först delar ''standa'' i ''stan'' och ''da'', dernäst antager att ''stan'' står i st. f. ''stam'', och detta i st. f. ''sthâm'', асc. sing. fem. af ett verbal-substantivum ''sthâ'', actio standi, statio, och slutligen härleder ''da'' från roten ''dhâ'', ponere, facere. Verbet ''standa'', göt., fht., ags. ''standan'' betyder således egentl. ''stationem facere'', i. e. ''stare''. Det är ej omöjligt, att åtskilliga andra s. k. starka verber, t. ex. ''brinnan (brindan?) πρήθω,'' kunna ega ett mer eller mindre analogt ursprung, ehuru svårt det än kan vara att leda sådant i bevis. — ''havrþum'' läs ''hálum''. </blockquote>

4. Mycket (ifrigt) lät stålens (spjutens) kastare (Jormunrek) genomborra (stena) Gjukes afkomlingar (dottersöner: Hamder och Sörle), dem som beröfvade Hilds anfalls (stridens) blåpansrade, flertaliga krigarskara lifvet; och alla ville löna Jonakers söner för rundfagra ännehugg (sticksår i pannan) och för eggens björkars (svärdens) gata (huggsåren).

<blockquote>4. ''stydja'', egentl. ''stödja'', sedan ''genomborra''; jfr Völuspá, 26, samt berättelsen om Ragnar Lodbroks sons, Eriks, dödssätt. Strinnholm, Sv. Folkets Hist. I, 282. </blockquote>

5. Detta manfall (denna strid) och en mängd sägner (märkvärdigheter) ser jag å randens (sköldens) fagra botten. Ræs (sjökonungens) vagns (skeppets) måne (skölden) gaf mig Ragnar (neml. Lodbrok).

<blockquote>5. Se 187, 4. </blockquote>

<center><big>'''43. Frodes mjöl - (Qvarnsången)'''</big></center>

<blockquote>119.
<blockquote>1.
 Nu äro komna
 till konungshusen
 spåvisa mör
 Menja och Fenja.
 De äro hos Frode,
 Fridleifssonen,
 de starka tärnor,
 till träldom hållna.
 
 2.
 Fram till kupan
 förda de blefvo,
 af stenen gråa
 gång de fordrade.
 Ej Frode dem lofvar
 lindring eller hvila
 förr än han spörjer
 slafvinnornas ljud.
 
 3.
 Ljud de bringa,
 bragta från tystnad,
 i kupans läggar,
 de lätta stenar.
 Bad han än de mör,
 att mala de skulle.</blockquote>
<blockquote>119. 3. I Köpenhamns-Upplagan af 1848 öfversättes denna svåra stroph på följande sätt: "Illæ susurrum personare fecerunt strepitantis (molæ): constituamus capsos, moveamus lapides; ille iterum puellas molere jussit." Denna upplaga antager således, att ''leggjum'' och ''léttum'' äro verber, och att de 4 sista raderna i strophen innehålla dels en inbördes uppmaning, dels en anmärkning i forbigående af de malande slafvinnorna; men ingenting synes berättiga till ett sådant antagande. Fastmer visar ordställningen i de båda sista raderna, att åtminstone dessa åro yttrade af en tredje person, eller af den okände skald, som författat inledningen till den egentliga sången, hvilken ej börjar förr än i 5:te strophen. Den lugna, episka hållningen af samma inledning gör det ock för mig omöjligt att antaga, att de båda medlersta raderna af ifrågavarande stroph skulle innehålla en inbördes uppmaning af de båda slafvinnorna till hvarandra; denna skulle då komma ganska oförberedt och, hvad mera är, stå i strid med nästföregäende stroph, enligt hvilken malningen allaredan tagit sin början. För min del måste jag således аnsе ''leggjum'' och ''lèttum'' såsom noiminer, det förra med betydelsen ''lägg'', det vill här säga, ''sten'', och det sednare såsom adj. ''lätt'', neml. för Fenja och Menja, ehuru ''tung'' för andra. Det återstår då att förklara ''þulu'' och ''þögnhorfinnar''. Det förra är imperf. ind. af verbet ''þylja'' eller ''þula, þaul, þulum'' (sedan ''þulda, þuldum''),'' þolinn'' eller ''þulinn'', sermocinari, verba proferre, och det sednare eller ''þögnhorfinnar'' är i formellt hänseende genit. sing. fem, af ''þögnhorfinn'' från tystnad afvänd. Men hvarthän refererar sig denna genitivus? Icke till något föregäende ord och icke heller till något efterföljande. Enligt uttolkarnes antagande skulle den referera sig till ett underförstådt ''qvernar'', af nom. ''qvern'' qvarn. Det är möjligt, att detta eger sin rigtighet; men medgifvas mäste då, att ellipsen blifver en ellips af det hardaste slag. Enklare synes mig vara att förändra ''þögnhorfinnar'' till ''þögnhorfnar'' (läs ''þögunhorfnar'') samt hänföra detta till det föregående ''þœr'', se. ''ambáttir''. Den ordagranna öfversättningen af strophens 4 första rader blifver då: "dessa (neml. slafvinnorna), från tystnad afvända, frambragte ett tjut (buller) medelst kupornas läggar, medelst de (för dem, slafvinnorna) lätta qvarnstenarne. </blockquote>
 
<blockquote>4.
 Sjöngo de och slängde
 de snabba stenar,
 att af Frodes trälar
 de flesta somnade.
 Då sjöng Menja,
 till malnings hon kommit:
 
 5.
 ”Malom gods åt Frode,
 malom honom lycklig,
 gods i mängd
 å den glades qvarn!
 Sitte han å skatter,
 sofve han å dun,
 vake han med glädje,
 väl är då malet!
 
 6.
 Här skall ingen
 den andra skada,
 ej missdåd öfva,
 ej mord begå,
 ej hugga till
 med hvassa svärdet,
 om ock brodrens bane
 bunden han funne.”
 
 7.
 Men Frode genast
 genmälte då:
 ”ej längre I sofven
 än salens gökar,
 ej längre än sången
 mig sjunga I hören!”
 
 8.
 ”Du var ej, Frode!
 vis fullkomligt,
 du, vän till männer!
 då mör du köpte.
 Vår växt, vår styrka
 ditt val bestämde,
 men efter vår ätt
 du icke sporde.
 
 9.
 Stark var Hrungner
 som hans fader,
 dock var Thjasse
 än dessa starkare.
 Idje och Örner
 med oss äro slägt,
 bergresars bröder
 börd oss gifvit.
 
 10.
 Grotte ej kommit
 ur gråa fjället,
 och ej den hårda
 hällen ur jorden,
 bergresens mö
 ej malde så,
 om någon vetat
 något om henne.
 
 11.
 Leksystrar vi voro
 i vintrar nio,
 i jordens skrymslor
 starka uppfödda.
 I spetsen vi stodo
 for stora verk,
 klippor vi flyttade
 från deras plats.
 
 12.
 Stenar vi rullade
 öfver resars gård,
 att fältet i vågor
 framför oss gick;
 så slängde vi
 snabba stenar,
 tunga hällar,
 som hjeltar dem fattat.
 
 13.
 Men vi sedan
 i Svithjods land,
 spåmör tvenne,
 i striden gingo:
 jagade björnar,
 bröto sköldar,
 gingo igenom
 gråpansradt folk;
 en konung vi fällde,
 en annan vi stödde,
 lemnade den gode
 Guttorm hjelp;
 förr’n Knue fallit,
 fanns ingen hvila.</blockquote>
<blockquote> ''brœddum'' läs ''beiddum''.</blockquote>
 
<blockquote>14.
 Så höllo vi ut
 i halfår dessa,
 att bland kämpar
 kända vi blefvo.
 Der skuro vi
 med skarpa spjuten
 blod ur såren,
 och svärden färgade
 
 15.
 Nu äro vi komna
 till konungshusen,
 ingen beklagar
 oss trälande mör;
 smuts förtär foten
 och frusenhet kroppen;
 en qvarn vi drage,
 dystert är hos Frode.</blockquote>
<blockquote>15. ''dólgs sjötul'' af ''dólg'' fiendskap, krig och ''sjötull'' sedator, här sedatrix, således egentl. ''krigsstillerska'', poetisk benämning på den guldmalande qvarnen, för hvilkens skatter man kunde köpa befrielse från krigets bördor och lidanden.</blockquote>
 
<blockquote>16.
 Händren borde hvila
 och hällen stå:
 malit har jag
 hvad mig tillkommer.
 Nu får ej hvila
 åt händerna gifvas,
 innan Frode
 fullmalet tycker.
 
 17.
 Hårdna skola männers
 händer som trynen,
 och vapnen blodas.
 Vakne du, Frode!
 Vakne du, Frode!
 om du höra vill
 sånger våra
 och sagor forna.</blockquote>
<blockquote>17. ''henda skulo höldar'' läs ''hendr skulo hölda''.</blockquote>
 
<blockquote>18.
 Eld ser jag brinna
 öster om borgen,
 väktarnes tecken’,
 vette lär det kallas.
 Kommer en här
 hit i blinken,
 bränner för kungen
 konungsgården.
 
 19.
 Ej du behåller
 Hleidres kungsstol,
 de röda ringar
 och rika smycken.
 Handtaget fattom
 fastare, mö!
 Oss icke sölar
 de stridandes blod.</blockquote>
<blockquote>19. ''vafnar'' läs ''valmar = valmœr'', stridsmö, i vocativus.</blockquote>
 
<blockquote>20.
 Malde min faders
 mö med kraft:
 hon männers död
 i mängd förutsåg.
 Flögo de stora
 stöden från kupan,
 med jern beslagna.
 Malom än längre!</blockquote>
<blockquote>20. ''í Arnar-fjarvþ'' läs ''járnum varðar'' enl. Köpenh. uppl.</blockquote>
 
<blockquote>21.
 Malom än längre!
 Lär Yrsas son,
 sonson till Halfdan,
 hämnas på Frode.
 Han skall benämnas
 hennes son
 och broder tillika;
 båda vi veta det.”</blockquote>
<blockquote>21. Yrsas son, d. v. s. Rolf Krake, hvilkens fader var Danska konungen Helge, som i sin ungdom med Alöf från Saxland hade aflat Yrsa sjelf. Se Yngl. S. capp. 32, 33.</blockquote>
 
<blockquote>22.
 Malde de mör,
 sin makt de försökte,
 grepos de unga
 af jättemod:
 handtagen skälfde,
 sköts kupan omkull,
 stenen. den tunga
 i tu spräcktes.
 
 23.
 Men bergresens
 brud så qvad:
 ”Frode! vi malit
 måttet fullt;
 mör nog länge
 vid malningen stått.”</blockquote>
<blockquote>23. ''senn'' läs ''sem'' quantum. — ''munum hœtta'' minitabamur.</blockquote></blockquote>

''120. Einar Skuleson:'' Sporde jag, att Frodes mör med stor ansträngning malde grafbesökarens (ormens: Fafners) bädd (guld); konimgen later freden slitas (upphöra) för guldet (bekrigar guldet, låter guldet ej vara i fred: utdelar guld). Min vid lönnen (lönnskaftet) fästade yxas fagra sidor bära denna Fenjas mälder (detta guld). Den mjuke (gifmilde) konungens gods (skänk) pryder sångens styresman (skalden: mig).

<blockquote>120. ''mínar auxar'' läs ''minnar öxar. — feldrat'' läs ''feldrar.''</blockquote>

''121. Egil:'' Han gläder männernas mängd med Frodes mjöl (guld).

<blockquote>121. Se Höfuðlausn, 16.</blockquote>

<center><big>'''44. Оm Rolf Krake'''</big></center>

122. Ökom än eldarne i Adils hus.

123. Eldar den flyr ej, som öfver (dem) springer.

<center><big>'''Fyrisvalls frö'''</big></center>

''124. Eyvind Skaldaspiller:'' Vi buro, о du stridslökens (svärdets) Ull (gud: о du krigare)! å hökarnes (falkarnes) fjäll (å händerna) Fyrisvallarnes frö (säd: guld) under Håkans (neml. den Godes) hela lifstid.

<blockquote>124. Se Harald Gråfälls saga, cap. 1. </blockquote>

<center><big>'''Krakes säd'''</big></center>

''125. Thjodolf:'' Med Yrsas fosters (sons: Rolf Krakes) säd (med guld) besår (pryder) konungen de ledspaka (fingerälskande) ringarnes välplöjda, branta åker (de välbildade, nedåt hängande händerna) på sin lifvakt. Landets för laster sig tillvaratagande styresman (den förträfflige konungen) öser Krakes ljusa säd (guld) å hökens (falkens) af kött ljummilda ytor (å de varma händerna) på mig sjelf.

<blockquote>125. Jfr 320. — ''ser = sær'', af ''sóa, sera, sóinn'' så. I præteritum står ''r'' i st. f. ''s'', således ''sera'' i st. f. ''sesa''. Detta ''sa'' åter hänför sig enligt min tanke till Sanskrit-perfectet ''âsa'' fui, på samma sätt som ''da'' i ''brenda'' brände till ''dadhau'' posui, feci. Det samma gäller äfven om perfectbildningen af de öfriga hithörande verberna ''núa'' eller ''gnúa'' gnugga, ''snúa'' sno, ''róa'' ro, ''gróa'' gro, hvartill kan läggas ''slera'' (Fornm. s. 10, 379, 394) i st. f. ''sló'' af ''slá'' slå. Man skulle väl kunna invända, att det ofvanstående ''sera'' är uppkommet af det götiska perfectum reduplicatum ''saiso'', och analogt dermed ''rera, grera''; men då detta omöjligen kan sägas om ''nera, gnera, snera, slera'' så synes mig conseqvensen fordra att åt alla dessa perfectbildningar anvisa ett gemensamt ursprung. — jöfurr: ehuru sammanställningen af detta ord med aper κάπρος, ags. ''eofor'' eller ''eafor'', fht. ''ëbar'', nht. ''eber'', ingalunda är mig obekant, sä önskade jag dock heldre föreslå en annan sammanställning, neml. med stammen till adjectivet ''jafn'', göt. ''ibns'', lat. æquus, och således skulle ''jöfurr'' egentligen beteckna den, qui vitam civium subditorum æqua lance pensitat, i. e. rex. </blockquote>

<center><big>'''45. Hölges grafhög'''</big></center>

''126. Skule Thorstensson:'' Då när jag framför Svöld, för att vinna rikedom, rödfärgade Reifners (sjökonungens) takeldar (sköldeldar: svärden), bad jag (befallde jag, att man skulle) med ringar pryda den härföljande (krigiske) Hölges högtak (grafhög).

<center><big>'''Synonymer å guld'''</big></center>

<blockquote>''127. Bjarkamál:''

<blockquote>127. Hvilka föremål som här med de särskilda nomina propria betecknas, se de båda Eddorna på sina särskilda ställen, enligt registrens anvisning. </blockquote>

<blockquote>1. Den frikostige konungen
 sitt folk begåfvade
 med Fenjas arbete,
 med Fafners midgård,
 med Glasers glänsande löf,
 med Granes fagra börda,
 med Draupners dyrbara svett,
 med Ormens dyna.
 2. Gaf den frikostige konungen
 och krigarne mottogo
 Sifs hufvudsvårds fästen,
 bågbetvingerskans (handens) is,
 den för Uttern utpressade bötessumman,
 Freyas tårar,
 flodens eld,
 jättens glänsande tal.
 3. Gladde stridsbjudarn
 mariner ganska manga,
 gingo vi fagert prydda
 med Thjasses tvisteord,
 med Rhens röda malm,
 med Niflungarnes trätoämne,
 Konungen den stridsdjerfve,
 vårde honom den tyst'e Balder (Vidar)!</blockquote></blockquote>

<center><big>'''46. Ytterligare omskrifningar å guld och silfver.'''</big></center>

''128. Thorleik den Fagre:'' Kastar den förträfflige konungen degelns börda (guld och silfver) å de glänsande falkplatserna (händerna) på männen. Den unge konungen gifver (utdelar) armläggens aska (eld: guld).

''129. Einar Skålaglam:'' Lunds (Skånes hufvudstads: Danmarks) vid landets försvar tappre konung kan skada (skadar: utdelar) ledernas eldar (guld). Jag tror ej, att Rhenmalm (guld) tryter för (fatras) konungens man.

''130. Einar Skuleson:'' Å bergets blods (vattnets) askas (guldets) förvaringsställens båda sidor (å båda händerna) ligger pungens både snö och eld (finnes både silfver och guld). Jag har att (jag bör) prisa fiendernas bekrigare (konungen).

''131. Den samme:'' Hvarje dag dånar (sjuder) hafslågan (guldet) ofvanpå den hvita degelsnön (silfret: utdelas guld, icke silfver), men (ty) Heites (sjökonungens) hästs (skeppets) sidors besköldare (sköldbehängare: konungen) råder för (eger) ett mildt hjerta (frikostigt sinnelag). Aldrig må (kan man) för ålens dånande vägs (hafvets) eld (guld) smälta skålarnes snö (silfver: konungen utdelar så mycket guld, att silfver ej behöfver komma i fråga). Härarnes nedläggare utöfvar all slags djerfhet (ådagalägger djerfhet i alla sina företag).

<blockquote>131. ''veðr'' läs ''viðr = vinnr.'' </blockquote>

''132. Thord Möraskald:'' Man ser på guldförödaren (guldutdelaren), du händernas lavas glanssändare (du ringutdelare: du frikostige man)! att svärdets lägers (lands: sköldens) Hermod (gud: häfföraren) hade en god fader.

<blockquote>132. ''seyma . . . látrs'' läs ''seima . . . láttrs.'' </blockquote>

 

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Den yngre Edda]]
[[Kategori:Anders Uppström]]

← Eldre revisjon		Revisjonen fra 22. des. 2013 kl. 09:50
Linje 487:		Linje 487:

	<blockquote><FONT COLOR=49727E>132. ''seyma . . . látrs'' läs ''seima . . . láttrs.''</FONT COLOR=49727E> </blockquote>		<blockquote><FONT COLOR=49727E>132. ''seyma . . . látrs'' läs ''seima . . . láttrs.''</FONT COLOR=49727E> </blockquote>
−
−	~~<br><br>~~
−

	[[Kategori:Alfabetisk indeks]]		[[Kategori:Alfabetisk indeks]]

Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 12 - Revisjonshistorikk

JJ.Sandal på 24. des. 2013 kl. 21:18

JJ.Sandal på 22. des. 2013 kl. 09:50

Jesper: Skáldskaparmál (AU) - Omskrifningar 12