Carsten: OM: Ytterligare om skogsmänniskornas vildhet

2026-07-27T06:49:54Z

OM: Ytterligare om skogsmänniskornas vildhet

Ny side

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! !! !! !! !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link= Ytterligare om skogsmänniskornas vildhet]] !!
|-
|}

<center>

 <big>'''Olaus Magnus'''</big>
 <big><big>'''Ytterligare om skogsmänniskornas vildhet'''</big></big>

1555 / 2010

Utdrag ur Olaus Magnus: [[Olaus Magnus: Historia om de nordiska folken (uddrag)|'''Historia om de nordiska folken''']] ''Historia de gentibus septentrionalibus'' Fjärde boken, kap. 3
</center>

----

'''Nyckelord:''' – Konungariket Sveriges utsträckning. – Älghudsharnesk. – Anacharsis. – Skyterna föra sina hus med sig. – Vintern tillbringas på på stränderna.

----

[[Fil:OM 4,3.jpg|thumb|600px]]

UPPEMOT EN SJÖ, kallad Hvita sjön, belägen i yttersta Norden, dit Sveriges konungarike sträcker sina yttersta gränser, hafva vilda folkstammar öfverallt sina boningsplatser. Dessa stammar använda ingen annan rustning än hudar af vildåsnor eller älgar och äro endast beväpnade med bågar och spjut, hvilka äro broddade med en hvass spets i hvardera änden. Ty med underbar rörlighet (såsom redan förut i 1. boken blifvit berättadt om skrickfinnarna) förstå de att genom evolutioner åt alla sidor och kringgående rörelser både gäcka fiendens anfall och afvända det, och detta är fallet i främsta rummet på de toppar som resa sig öfver dalsänkningarna och som, så långt blicken når, äro uppfyllda af evig snö, såsom här ofvan är visadt i flera kapitel af de närmast föregående tre böckerna. Om dessa människor kan med fog sägas ungefär detsamma som skyternas berömdaste vishetslärare Anacharsis skrifvit om dessas plägseder, nämligen att å ena sidan ingen som ställt sin färd till dem kan slippa undan igen, å andra sidan de själfva icke låta fånga sig eller ens upptäckas mot sin vilja. Detta beror därpå, att de ej äga några städer eller fästen: hvar och en för nämligen sitt hus med sig, alla kämpa till fots såsom bågskyttar, och de lefva ej af bröd, utan af fisk och villebråd. I stället för fasta bostäder hafva de vagnar och tält, hvilka antingen äro förfärdigade af garfvade djurhudar eller täckta med trädens bark. Vintertiden slå de sig ned vid flodstränderna, och om somrarna hålla de till bland lummiga träd och skuggiga ställen, i det de tid efter annan byta om vistelseort. Till hufvudbetäckning använda de merendels fågelskinn, t. ex. af gäss eller vildänder och hönsfåglar, hvilka i likhet med andra fågelslag där förekomma i oräkneliga skaror. På dyrbara pälsverk finnes där riklig tillgång, men dessa erhållas lättare på varubytets väg än för penningar.

----

 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Olaus Magnus]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]
[[Kategori:Nordisk mytologi og religion]]

Ytterligare om skogsmänniskornas vildhet - Revisjonshistorikk

Carsten: OM: Ytterligare om skogsmänniskornas vildhet