Andra kvädet om Sigurd Fåfnesbane (PAG)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 30. des. 2013 kl. 21:23 av Jesper (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Andra kvädet om Sigurd Fåfnesbane
eller Räginsmål


Bort.3.(PAG).jpg


Sigurd gick till Hjälpreks hästhjord och utvalde sig en häst, som sedan vardt kallad Grane. Då var Rägin, Reidmars son, kommen till Hjälprek; han var händig såsom ingen annan och en dvärg till växten; vitter var han, men därtill grym och trollkunnig. Rägin uppfostrade och undervisade Sigurd och älskade honom mycket.

Han talde för Sigurd om sina föräldrar samt hur det händt sig, att Odin, Höne och Loke kommit till en fors. Utter hette, kvad Rägin, vår broder, som ofta dök ned i forsen i skepnad af en utter; han hade tagit en lax och satt å strandbrädden och åt med slutna ögon. Loke slog honom i hjäl med en sten, och Åsarne tykte sig hafva varit mycket lycklige samt flådde skinnet af uttern. Samma kväll drogo de på gästning in till Reidmar och visade sin fångst. Då grepo vi dem och pålade dem som dråpsböter att fylla utterskinnet med guld och att också hölja det utanpå med rödt guld. Då sände de Loke efter guld. Han kom till Rån och fick hennes nät och drog därpå till Andvareforsen, i hvilken det finnes mycket fisk. — En dvärg hette Andvare; han var länge i forsen i en gäddas skepnad och fick sig där mat. — Loke kastade nu nätet ut för gäddan, och hon lopp däri. Då sade Loke:

1.
“Hvad är det för fisk,
som i floden ränner,
kan sig ej för våda värja?
Lös nu ditt hufvud
från Häl ut,
bringa mig böljornas brand!”

Gäddan kvad:

2.
“Andvare jag heter,
Oin min fader,
i mången fors jag farit.
En olycksnorn
i urtiden
skop mig att i vatten vada.”

Loke kvad:

3.
“Säg mig, Andvare!
om du ega vill
lif i de lefvandes salar:
Hvad men få
mänskors söner,
som med hätska ord huggas?”

Andvare kvad:

4.
“Stort men få
mänskors söner,
de skola i Vadgälme vada.
Lögnens ord —
när en på den andre ljuger —
slå långa grenar genom lifvet.”

Loke såg alt guld, som Andvare egde; men då denne utredt guldet, hade han dock kvar en ring, som Loke också tog ifrån honom. Då gick dvärgen in i stenen och sade:

5.
“Detta guld,
som Gust egt,
skall tvänne bröders
bane varda
och åtta kungar
till kamp locka;
ingen får godt
af det gods, jag egt.”

Åsarne utredde godset åt Reidmar, stoppade upp utterskinnet och reste det å fötter; därpå lastade de upp guldet och öfverhöljde skinnet. Men när detta var gjordt, gick Reidmar fram och såg ett skäggstrå och bad dem äfven hölja detta. Då drog Odin fram Andvares ring och höljde det. Då kvad Loke:

6.
“Guld är dig gifvet,
gyllene böter
här du för mitt hufvud har.
Sällhet ej fallit
på din sons lott;
det varder bådas eder bane.”

Reidmar kvad:

7.
Gåfvor gaf du,
men gaf ej vängåfvor,
gaf ej af huld hug.
Lifvet I skullen
låta fått,
hade förr jag ert verop vetat.”

Loke kvad:

8.
“Det värsta är dock
— hvad jag varsnar stunda —
fränders fäjd om en mö.
Dock äro de furstar
ej födde än,
som ödet till slik kamp korat.'“

Reidmar kvad:

9.
“Detta röda guld
skall jag råda öfver
så länge, som jag lefver.
Hur du hotar,
häpnar jag icke;
men hållen nu hädan hemåt!”

Fåfne och Rägin kräfde Reidmar på nidgäld efter sin broder Utter. Men då Reidmar vägrade, rände Fåfne svärdet genom sin fader Reidmar, då han sof. Reidmar ropade då på sina döttrar:

10.
“Lyngheid och Lofnheid!
Nu är mitt lif ute;
mycket fins, hvartill tvång tvingar.”

Lyngheid kvad:

“Ej mången syster,
som mist sin fader,
hämnas sin harm på broder.”

Reidmar kvad:

11.
“Om än du ej föder
fursten en son,
så afla en dotter,
du ulf till kvinna!
Skaffa mön man,
då han mest tarfvas,
så skall hennes son
hämnas din sorg!”

Därpå dog Reidmar, och Fåfne tog alt guldet. Då kräfde Rägin att få sitt fadersarf, men Fåfne svarade nej. Då sökte Rägin råd hos sin syster Lyngheid, huru han skulle få ut sitt fadersarf. Hon kvad:

12.
“Blidt skall du bedja
broder din
om arf och varmare vänskap.
Ej det duger
att med draget svärd
gods af Fåfne fordra.”

Detta sade Rägin till Sigurd. En dag, då han kom hem till Rägin, vardt han väl fägnad. Rägin kvad:

13.
“Hit är Sigmunds
son kommen,
snarrådig sven,
till salarna våra;
han har mera mod
än mången äldre;
kamp har jag att vänta
af vilde ulfven.

14. .
“Till oss är Yngves
ättling kommen;
jag vill kampdjärf
konung fostra.
Han varder den främste
furste under solen,
hans öde drager
med dån genom all land.”

Sigurd var då ständigt hos Rägin, och denne sade till honom, att Fåfne låg å Gnitaheden och var i en orms skepnad. Han hade en skräckhjälm, för hvilken alt lefvande räddes. Rägin smidde Sigurd ett svärd, som hette Gram. Det var så hvast, att det, då han höll det ned i Rin och lät en ulltått drifva för strömmen, skar i genom ullen som vattnet. Med det svärdet klöf Sigurd sönder Rägins städ. Därefter äggade Rägin Sigurd att dräpa Fåfne. Han sade:

15.
“Högt månde de le,
Hundings söner,
som Öilimes
lif togo,
om mer det droge
drottnen att söka
fagra ringar
än fadershämd.”

Konung Hjälprek gaf Sigurd skepp och folk för att kräfva fadershämd. De fingo svår storm och kryssade framför en bärgudde. En man stod då å bärget och kvad:

16.
“Hvilke rida där
på Räfils hästar
öfver höga böljor,
brusande haf?
Segelfålarna äro
med svett stänkta,
mot storm kunna ej hafvets
hästar stå sig.”

Rägin svarade:

17.
“Här äro jag och Sigurd
på svallens trän,
oss är till våda
vind gifven,
brant brottsjö
bryter öfver spröten,
drakarna domna;
hvem är du, som spörjer?”

Mannen i kappan och hättan kvad:

18.
“Jag kallades Nikar,
då jag korpen gladde,
unge Völsung!
och på valen stred.
Nu kalla du kan
karlen på bärget
Fäng eller Fjölne.
Låt mig fara med Er!”

De veko då mot land. Mannen gick om bord på skeppet, och strax lade sig stormen. Sigurd kvad:

19.
“Säg mig, Nikar!
då sant du gudars
och mänskors varslar vet:
Hvilken bådar
bäst på valplats
af varslar, då svärd svingas?”

Nikar kvad:

20.
“Många äro goda,
om mänskor dem viste,
af varslar, då svärd svingas:
Sväfvar öfver hjälten
svart korp,
så är det följet till fromma.

21.
“Här är en andra,
om ut du kommit
och är till resa redd:
Du ser tvänne
tappre män
å tomten med hvar andrar tala.

22.
“Här är en tredje,
om du tjuta hör
ulf under askens grenar:
Ödet dig hjälper
mot hjälmklädde,
om ulfvarna framåt fara.

23.
“Ingen sig vände
i vapenbrak
mot sjukande sol,
syster åt månen!
Seger vinna
de, som se kunna
eller svinfylking
i svärdslek ställa.

24.
“Då är fara å färde,
om du med foten halkar,
när du till kamp kommit.
Svekdiser smyga
på dina sidor båda
och vilja dig sårad se.

25.
“Hvem klok är,
vare kammad och tvagen
och om morgonen mätt;
ty icke han vet,
hvart han till aftonen kommer.
Ondt är framom lyckan löpa.”

Sigurd hade en stor drabbning med Lyngve, Hundings son, och hans bröder. Där föll Lyngve och hans två bröder. Efter kampen sade Rägin:

26.
“Nu är blodig örn
med bitande svärd
bak å Sigmunds
bane ristad.
Ingen ädlare
arfving af kungar
gjort fälten röda
och fröjdat korpen.”

Sigurd for hem till Hjälprek. Då äggade Rägin Sigurd till att dräpa Fåfne.


Deko.6.(PAG).jpg


Noter till Andra kvädet om Sigurd Fåfnesbane eller Räginsmål

Detta kväde handlar om Sigurds hämd på Hundings söner. Denna hämd, vedergällningen för hans faders och morfaders död, ålåg Sigurd såsom den främsta pligten i lifvet.

Såsom en episod ingår i början Rägins, Sigurds fosterfaders, och dennes ätts dystra saga. Denna saga innebär också en skildring af, huru det olycksbringande guldet allra först kom ur dvärgarnes våld. Denna episod, hvilken sedermera får en så stor betydelse äfven för hela Völsungaätten samt i synnerhet för Sigurd själf, upptager de första tolf visorna af dikten. Därefter vill Rägin, att Sigurd skall dräpa Fåfne, Rägins broder, som i en drakes hamn rufvar på alt guldet. Sigurd vägrar emellertid, emedan det först åligger honom att hämnas sin fader och morfader. Till denna hämdfärd får han af Hjälprek skepp och folk. Under färden uppstår en svår storm, just medan han kryssar framför en bärgudde. En man i kappa och hätta står då på bärgudden och ropar till honom samt beder honom att få komma om bord. Mannen är Odin, och genast, så snart han stigit upp på skeppet, stillas stormen, alldeles samma poetiskt sköna drag, som äfven möter på andra håll, särskildt i skildringen af Jesu lärjungars färd öfver det stormande hafvet.

Prosan till visan 1, sid. 183, raden 1 uppifrån.
Sigurd . . . utvalde sig en häst. Detta skedde enligt Völsungasagans i 3:de kapitel med Odins hjälp. Hästens namn, »Grane», betyder icke »den grå», utan »den skäggige», »den ludne».

Prosan till visan 1, sid. 183, raden 6 nedifrån.
Med vi menas Reidmar och hans söner.

Prosan till visan 1, sid. 183, raden 4 nedifrån.
Med de menas Odin och Höne.

Prosan till visan 1, sid. 183, raden 3 nedifrån.
Rån, hafs- eller vattengudinna. Jämför Första kvädet om Hälge Hundingsbane, visan 31!

Visan 1.
Böljornas brand är guldet.

Visan 2.
En olycksnorn, ett olycksöde, eller rättare en ödets oblida gudomlighet.

Visan 4.
Vadgälme. Möjligen en af de strida strömmar, som omtalas i Valans Visdom, visan 41.

Visan 5.
Med Gust menar Andvare antingen sig själf eller en af sina förfäder.
Tvänne bröders, Fåfnes och Rägins.
Åtta kungar, Sigurd, Guttorm, Gunnar, Högne, Atle, Ärp, Sörle och Hamde.

Visan 8.
Fränders fäjd om en mö. Den för Brynhilds skull uppståndna striden mellan Si- gurd och Gjukungarne.

Visan 10.
Mycket fins, hvartill tvång tvingar. Af sammanhanget och mest af det svar, som Lyngheid ger, är det tydligt, att Reidmar med dessa ord manar sina döttrar, att de skulle på sina bröder hämnas sin fader.

Visan 11.
Den spådom, som ligger i denna visa, söker S. Grundtvig förklara genom följande möjliga genealogi:

Gödecke. txt.1.jpg

Det var nämligen Sigurd, som hämnades Reidmar på Fåfne. Sigurds moder, Hjördis, härstammade åter enligt Sången om Hyndia, visan 26, från Rödung. »Son» i versen 7 måste med detta antagande förklaras som »dotterson».

Prosan framför visan 15, sid. 186, rad. 10 nedifrån.
Ett svärd, som hette Gram. Detta svärds äldre historia och dess omsmidning af Rägin omtalas i inledningen framför noterna till Första kvädet om Hälge Hundingsbane samt till Första kvädet om Sigurd Fåfnesbane. Själfva Rägins tre gånger å rad företagna svärdssmide skildras utförligt i Völsungasagans 15:de kapitel. Att detta ämne så ytterligt ofullständigt och kortfattadt, eller liksom blott i förbigående och på prosa, här vidröres, är så mycket märkvärdigare, som det är ett bland de ytterst få drag ur den nordiska hjältetiden, som blifvit föremål för ett slags konstnärlig behandling och detta på flera ställen i Norden. Se härom närmare uti inledningen framför noterna till nästa dikt, Sången om Fåfne!

Visan 15.
Detta Sigurds svar är af stor vigt för bedömande af hans karakter.

Visan 16.
Räfils hästar äro skeppen. Likaså segelfålarna och hafvets hästar.

Visan 17.
Svallens trän äro skeppen.
Spröten. Antingen menas härmed skeppens bogspröt eller sannolikare, enär bogspröt då kanske ännu ej funnos, några andra framsprang i skeppens förstäf.

Visan 18.
Sv. Grundtvig påpekar, att Odin på två sätt uppträder i hjältesägnerna, dels som hjältarnes fosterfader och läromästare, dels som den, som vållar deras bane. Här stiger han om bord för att frälsa Sigurd och skänka honom visdom.
Namnet Nikar finnes bland de många namnen på Odin i visan 47 af Sången om Grimne. Det är detta Odins namn, som går igen i den ännu fortlefvande folkvidskepelsens gudom, Näcken.
Äfven namnet Fjölne förekommer i samma visa af Sången om Grimne.

Visan 23.
Svinfylking, härens uppställning i en trekant med en spets framåt.

Visan 24.
Svekdiser, olycksamma ödesgudinnor.

Visan 26.
Nu är blodig örn ristad. Sv. Grundtvig erinrar, i sammanhang med en framställning af Åslögssägnens efterheroiska karakter, därom, att Ragnar lodbroks död i ormgården är ett upprepande af Gjukungen Gunnars; i stället för Gunnars harpospel få vi Ragnars dödssång. Den blodiga örn, som sedan ristas på Ellas rygg, har äfvenledes sin förebild i hjältesången, nämligen i denne Lyngves öde.