Beowulf (RW) 22

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Beowulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt av

Rudolf Wickberg

Kapitel 22
Han möter i djupet Grendels moder. Strid på djupet. Beowulf i livsfara.

Ecgtheows son Beowulf talade:

»Minns nu, du Healfdenes frejdade son,

1475 »Vise furste, nu då jag är redo till färden,

»Du männens guldvän, vad vi förut sagt

»Att om i denna din sak jag skulle

»Mista livet, du alltid skulle vara mig

»Efter min bortgång i faders ställe.

1480 »Bliv en beskyddare för mina hirdmän,

»Mina följesvenner, om striden bortrycker mig,

»Och sänd även, käre Hroðgar,

»Till Hygelac de skatter, som du givit mig!

»Då kan Hredels son, götarnes furste,

1485 »När han skådar på detta guld,

»Se, att jag funnit en synnerligt god

»Utdelare av ringar och njutit därav, medan jag kunde.

»Och låt du Unferð, den vittfrejdade mannen,

»Få det gamla, konstrika slagsvärdet,¹

1490 »Hårt i eggen; jag skall med Hrunting

»Vinna ära, eller ock skall döden taga mig.»

Efter dessa ord skyndade väder-götarnes

Furste käckt åstad, ville för ingen del

Bida på svar. Den brusande bränningen

1495 Mottog kämpen. Sedan dröjde det en stund,

Innan han kunde se sjöns botten.

Nu märkte snart den som, vild och glupsk

Och stridslysten, rått i hundra halvår

Över strömmarnas rymd, att en människa från ovan

1500 Hemsökte sällsamma väsens bostad.

Hon grep då emot och fattade kämpen

Med hemska klor, men skadade ej därmed

Hans kropp, som ringbrynjan skyddande omslöt,

Så att hon ej kunde med sina leda fingrar

1505 Genomtränga stridsdräkten, den flätade brynjan.

Då bar havsvarginnan, när hon kommit till bottnen,

Ringarnas furste till sin egen gård,

Så att han ej kunde — fastän han strävade därefter —

Sköta sina vapen; tv en mängd vidunder

1510 Ansatte honom simmande. Månget sjöodjur sökte

Med mordiska tänder sönderbryta hans brynja;

Skräckbringarne förföljde honam. Sedan märkte jarlen,

Att han var i någon sal på djupet,²

Där intet vatten skadade honom,

1515 Och strömmens svekfulla grepp ej kunde nå honom

För den täckta salen. Han såg ett eldsken,

En skimrande låga lysa klart.

Den käcke blev då varse djupets varginna,

Det starka sjörået; lade hjältekraft

1520 I slagsvärdet. Handen svek ej slaget,

Så att det ringprydda svärdet sjöng på hennes huvud

En lysten stridssång. Då märkte främlingen,

Att stridens glans³ ej ville bita

Och skada livet; utan eggen svek

1525 Fursten i nöden. Förut hade det tålt

Många handgemäng, ofta kluvit hjälmen,

Den dödskorades stridsdräkt: då var det första gången,

Som den dyrbara skattens ära sjönk.

Hygelacs frände var åter fast beslutsam,

1530 Ej trög i kraft, betänkt på bragder.

Den vredgade kämpen kastade svärdet,

Det konstrikt smyckade, så att det låg på marken

Med sin hårda stålegg; han litade på sin styrka,

Sitt kraftiga handtag. Så skall mannen göra,

1535 När han tänker i striden vinna

Långvarigt lov; han frågar ej efter sitt liv.

Stridsgötarnes furste fattade i axeln⁴

— Ej räddes han för striden — Grendels moder

Vredgad som han var, slängde den stridshårde

1540 Sin dödsfiende, så att hon sjönk på golvet.

Men strax gav hon honom åter lön i handom

Med vilda nävar och grep tag i honom.

Med tröttat mod föll då omkull

Den starkaste av fotkämpar. Över salsgästen

1545 Satte hon sig sedan, drog sin korta och breda,

Bruneggade dolk, ville hämnas sin son,

Enda barnet. På hans skuldra låg

Det flätade bröstnätet: detta skyddade livet,

Hindrade udd och egg från att intränga.

1550 Då skulle Ecgtheows son, götarnes kämpe,

Ha farit under det gapande djupet,

Om ej stridsbrynjan, det hårda hårnätet,

Skänkt honom skydd, och den helige Gud,

Den vise herren, rått över seger i striden.

1555 Himlarnes herre avgjorde det rättvist;

Med lätthet reste kämpen sig sedan åter.

Noter:

1. Eller 'böljesvärdet'; som Beowulf använt i kampen mot havsvidundren, se v. 561.

2. Eller: i en stridssal.

3. Svärdet.

4. Eller: i håret.