Brottstycke av ett Sigurdskväde
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |  |
 |
 |
 |
||
|
|
|
|
|||
|
|
|
||||
|
|
|||||
|
|
|||||
|
|
Sånger ur den äldre Eddan
Översatta av Axel Åkerblom
1923
Brottstycke av ett Sigurdskväde
Hågne till Gunnar:
«Vartill är Sigurd
saker funnen,
att du vill taga
den tappres liv?»
Gunnar:
«Mig har Sigurd
svurit eder,
svurit eder
och alla brutit.
Då han svek mig,
när dock han borde
ha ederna hållit
allra trognast.»
Hågne:
«Dig har Brynhild,
driven av vrede,
eggat till dådet,
att uppväcka sorg.
Hon unnar ej Gudrun
att äga slik make.
Åt dig hon unnar
icke sig själv.»
Ulv svedde några,
orm skuro några,
några gåvo
åt Guttorm av vargen,
innan de kunde
sin ondska mätta
och händerna lägga
på härskarn den kloke[1].
Sigurd blev dödad
söder om Rens flod.
Från trädet korpen
kraxade högt:
«I Ert blod skal Atle[2]
eggarna färga,
då edsbrottet kuvar
krigarnas[3] stridskraft.»
Ute stod Gudrun,
Gjukes dotter.
Till orda tog hon
och talte så:
«Var är nu Sigurd,
segrares herre,
då mina fränder
främst rida hemåt?»
Svar gav ensam
av alla Hågne:
«Vårt svärd fällde Sigurd.
I sorg hos den döde
med hängande huvud
står hästen den grå[4].»
Då skrattade Brynhild
- i borgen det genljöd -
av allt sitt hjärta
den enda gången.
«I länge fån styra
landet och folket,
då frejdstore fursten
är fälld av Eder.»
Då sade Gudrun,
Gjukes dotter:
«Aldrig hörda
ord du talar.
Må gudarna vredgas
på Gunnar för dråpet!
Hämnd skall drabba
hans hatfulla sinne.»
Fram led kvällen.
Kraftig var drucket
vid vänligt samspråk
om varjehanda.
Komna i sängen
somnade alla.
Blott Gunnar låg där
länge vaken.
Tyst han låg där,
en lem han ej rörde.
På härens hövding
i hugen dröjde,
vad ifrån trädet
de talat de båda,
korpen och örnen,
vid krigarnas hemfärd.
Då vaknade Brynhild,
Budles dotter,
sköldungadisen[5],
när dagen knappt randats.
«Om eggad, om avrådd,
då ont dåd är fullgjort,
min sorg vill jag yppa
eller ock dö.»
Alla tego
vid orden, som fälldes.
Ej kunde man fatta
slikt kvinnoskick
att tala med heta
tårar om gärning,
vartill med löje
på läppen hon eggat.
Brynhild:
«Du glömmer till fullo,
Gunnar, hur samman
i bådas fotstpår
ert blod har flutit[6].
Du illa har lönat
för allting honom,
som alltid har satt dig
på yppersta platsen.
Det röntes tydligt,
när ritten han gjorde,
modig i hågen,
min hand att vinna,
hur härjarn av härar
dock höll de eder,
som han hade avlagt
till unga hilmen.
Sitt flammande sårspö[7]
med fästet guldprytt
lät mäktiga kungen
mellan oss ligga.
I eld dess eggar
utantill härdats,
ur deras inre
av etter det blänkte.»
[1] Här syftas på utövande av trolldom av olika slag, varigenom större kraft och mod skulla förlänas åt den utsedde dråperen, Guttorm.
[2] Atle: Brynhilds broder, som efter Sigurds död äktade Gudrun och som senare utkrävde en grym hämnd på Gunnar och Hågne.
[3] Krigarna: Gunnar og Hågne.
[4] «Hästen den grå» är Sigurds trogne gångare Grane.
[5] Sköldungadisen: mön av fursteätt. Jämför ovan s. 41 not 3 (Det äldre kvädet om Helge Hundingsbane, not 27 i denna elektroniska utgåva).
[6] Dessa ord syfta på Sigurds och Gunnars fostbrödraskap, vid vars ingående de låtit sitt blod blandas i bådas fotspår på marken.
[7] «Sårspö»: svärd.
