Forskjell mellom versjoner av «De nordiska lapparnas religion Inledning»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
m (Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten)
Tagg: Tilbakestilling
 
Linje 1: Linje 1:
 +
{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
 +
|- style="background-color:#e9e9e9" 
 +
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
 +
|-
 +
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=De nordiska lapparnas religion Inledning]] !! 
 +
|-
 +
|}
 +
  
 
<center><big>'''[[De nordiska lapparnas religion]]'''</big>
 
<center><big>'''[[De nordiska lapparnas religion]]'''</big>
Linje 8: Linje 16:
 
</center>
 
</center>
  
 +
 +
 +
[[Bilde:Samisk runebomme.jpg|thumb|350px|<center>Samisk runebomme med de karakteristiske symboler.</center>]]
 +
[[File:Sami drum from lule lappmark top.jpg|thumb|350px|<center>Samisk runetromme fra Lule Lappmark.</center>]]
 
I midnattsolens och den långa vinternattens storslagna men ogästvänliga vidder från Kolahalfön i öster till de fiskrika fjordarna i väster lefver allt jämnt ett folk under liknande yttre lifsbetingelser som den dag, då det öfvergick från jägarens till nomadens lif. Allt från denna tid har det måst ordna sitt lif efter renens förmåga att finna föda och att trifvas under de växlande årstidernas olika förhållanden. Den mindre renen med sin ägare, fjällappen, har under vintern hållit sig i skogarne nere i landet och emot våren dragit sig upp till fjällen för att under den långa sommardagen söka föda och svalka uppe på fjällvidderna och sedan, när vintern återvänder, begifva sig ned till skogarna. I dessa vistas året om den större renen med sin ägare, granlappen, eller, som vi nu kalla honom, skogslappen.<ref>Lönnberg, Einar. Om renarne och deras lefnadsvanor särskildt s. 165 ff.</ref> Inför naturens allhärskarmakt ha dessa människor städse måst obetingadt böja sig. Hvad den godvilligt gifvit, ha de kunnat taga, men icke mer. Ej under då om inför denna oföränderliga yttre makt de inre lifsbetingelserna, religionen, i det stora hela togo sig samma uttryck långt fram i historiens fulla dagsljus. Visserligen sökte den fridsamme lappen att, så godt han det förstod, rätta sig efter den mer eller mindre frivilliga påverkan han rönte af de bättre rustade, kraftigare folk, hvarmed han allt mer och mer kom i beröring. Men denna påverkan resulterade endast i en differentiering af hans ursprungliga enkla föreställningar, ej i någon verklig förändring af dessa. Hur än lappens yttre ställning till hans mäktigare grannar ändrades, var dock allt sig likt på fjällen och i de stora skogarna. Där kunde han ostördt på fädrens vis söka förbindelse med fädrens gudamakter och med ledning af den så uppnådda förbindelsen ordna sitt lif, som där ej tvingades af andra hänsyn än dem naturen förestafvade. Och för öfrigt — likasom den statsmakt lappen kom i beröring med, då han fick känning af den, hufvudsakligen tedde sig som en kraftig vilja till skatt i renkött eller pälsverk o. d., sä tedde sig ofta för honom kristendomens hufvudstycke som tionde till prästen, hvilken skatt han skulle framlämna vid den nödtvungna kyrko- och nattvardsgången. På så sätt blef kristendomen mången gång endast ett iakttagande af några nya former. Dessa former voro vid denna tid litet hvarstädes i de nordiska länderna och särskildt i till lappmarkerna gränsande trakter i långt flera fall, än vi äro vana att tänka oss, endast ett mycket ytligt omhölje för gamla hedniska tankeriktningar. Detta kan förklara, att, när i Sverige allt troddes vara väl bestäldt med kristendomen i landets nordligaste trakter, man till sin stora bestörtning fann, att hedendomen stod i fullt flor. Omkring 1680 kommo slag i slag underrättelser både från domare och präster, att lapparna trots sin officiella kristendom till alla delar höllo fast vid sin hedniska religion. Vi kunna också betrakta lapparna vid denna tid och till von Westens mission såsom hedningar, äfven om kristendomen i en och annan trakt fått verkligt insteg, såsom exempelvis i Kemi lappmark, där all styggelse utrotats af den nitiske herr Gabriel. <ref>Reuterskiöld, Edgar. Källskrifter till Lapparnas mytologi, Sthlm 1910 s. 4 f.</ref>
 
I midnattsolens och den långa vinternattens storslagna men ogästvänliga vidder från Kolahalfön i öster till de fiskrika fjordarna i väster lefver allt jämnt ett folk under liknande yttre lifsbetingelser som den dag, då det öfvergick från jägarens till nomadens lif. Allt från denna tid har det måst ordna sitt lif efter renens förmåga att finna föda och att trifvas under de växlande årstidernas olika förhållanden. Den mindre renen med sin ägare, fjällappen, har under vintern hållit sig i skogarne nere i landet och emot våren dragit sig upp till fjällen för att under den långa sommardagen söka föda och svalka uppe på fjällvidderna och sedan, när vintern återvänder, begifva sig ned till skogarna. I dessa vistas året om den större renen med sin ägare, granlappen, eller, som vi nu kalla honom, skogslappen.<ref>Lönnberg, Einar. Om renarne och deras lefnadsvanor särskildt s. 165 ff.</ref> Inför naturens allhärskarmakt ha dessa människor städse måst obetingadt böja sig. Hvad den godvilligt gifvit, ha de kunnat taga, men icke mer. Ej under då om inför denna oföränderliga yttre makt de inre lifsbetingelserna, religionen, i det stora hela togo sig samma uttryck långt fram i historiens fulla dagsljus. Visserligen sökte den fridsamme lappen att, så godt han det förstod, rätta sig efter den mer eller mindre frivilliga påverkan han rönte af de bättre rustade, kraftigare folk, hvarmed han allt mer och mer kom i beröring. Men denna påverkan resulterade endast i en differentiering af hans ursprungliga enkla föreställningar, ej i någon verklig förändring af dessa. Hur än lappens yttre ställning till hans mäktigare grannar ändrades, var dock allt sig likt på fjällen och i de stora skogarna. Där kunde han ostördt på fädrens vis söka förbindelse med fädrens gudamakter och med ledning af den så uppnådda förbindelsen ordna sitt lif, som där ej tvingades af andra hänsyn än dem naturen förestafvade. Och för öfrigt — likasom den statsmakt lappen kom i beröring med, då han fick känning af den, hufvudsakligen tedde sig som en kraftig vilja till skatt i renkött eller pälsverk o. d., sä tedde sig ofta för honom kristendomens hufvudstycke som tionde till prästen, hvilken skatt han skulle framlämna vid den nödtvungna kyrko- och nattvardsgången. På så sätt blef kristendomen mången gång endast ett iakttagande af några nya former. Dessa former voro vid denna tid litet hvarstädes i de nordiska länderna och särskildt i till lappmarkerna gränsande trakter i långt flera fall, än vi äro vana att tänka oss, endast ett mycket ytligt omhölje för gamla hedniska tankeriktningar. Detta kan förklara, att, när i Sverige allt troddes vara väl bestäldt med kristendomen i landets nordligaste trakter, man till sin stora bestörtning fann, att hedendomen stod i fullt flor. Omkring 1680 kommo slag i slag underrättelser både från domare och präster, att lapparna trots sin officiella kristendom till alla delar höllo fast vid sin hedniska religion. Vi kunna också betrakta lapparna vid denna tid och till von Westens mission såsom hedningar, äfven om kristendomen i en och annan trakt fått verkligt insteg, såsom exempelvis i Kemi lappmark, där all styggelse utrotats af den nitiske herr Gabriel. <ref>Reuterskiöld, Edgar. Källskrifter till Lapparnas mytologi, Sthlm 1910 s. 4 f.</ref>
  

Nåværende revisjon fra 12. okt. 2021 kl. 05:22

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


De nordiska lapparnas religion

af
Edgar Reuterskiöld


Inledning


Samisk runebomme med de karakteristiske symboler.
Samisk runetromme fra Lule Lappmark.

I midnattsolens och den långa vinternattens storslagna men ogästvänliga vidder från Kolahalfön i öster till de fiskrika fjordarna i väster lefver allt jämnt ett folk under liknande yttre lifsbetingelser som den dag, då det öfvergick från jägarens till nomadens lif. Allt från denna tid har det måst ordna sitt lif efter renens förmåga att finna föda och att trifvas under de växlande årstidernas olika förhållanden. Den mindre renen med sin ägare, fjällappen, har under vintern hållit sig i skogarne nere i landet och emot våren dragit sig upp till fjällen för att under den långa sommardagen söka föda och svalka uppe på fjällvidderna och sedan, när vintern återvänder, begifva sig ned till skogarna. I dessa vistas året om den större renen med sin ägare, granlappen, eller, som vi nu kalla honom, skogslappen.[1] Inför naturens allhärskarmakt ha dessa människor städse måst obetingadt böja sig. Hvad den godvilligt gifvit, ha de kunnat taga, men icke mer. Ej under då om inför denna oföränderliga yttre makt de inre lifsbetingelserna, religionen, i det stora hela togo sig samma uttryck långt fram i historiens fulla dagsljus. Visserligen sökte den fridsamme lappen att, så godt han det förstod, rätta sig efter den mer eller mindre frivilliga påverkan han rönte af de bättre rustade, kraftigare folk, hvarmed han allt mer och mer kom i beröring. Men denna påverkan resulterade endast i en differentiering af hans ursprungliga enkla föreställningar, ej i någon verklig förändring af dessa. Hur än lappens yttre ställning till hans mäktigare grannar ändrades, var dock allt sig likt på fjällen och i de stora skogarna. Där kunde han ostördt på fädrens vis söka förbindelse med fädrens gudamakter och med ledning af den så uppnådda förbindelsen ordna sitt lif, som där ej tvingades af andra hänsyn än dem naturen förestafvade. Och för öfrigt — likasom den statsmakt lappen kom i beröring med, då han fick känning af den, hufvudsakligen tedde sig som en kraftig vilja till skatt i renkött eller pälsverk o. d., sä tedde sig ofta för honom kristendomens hufvudstycke som tionde till prästen, hvilken skatt han skulle framlämna vid den nödtvungna kyrko- och nattvardsgången. På så sätt blef kristendomen mången gång endast ett iakttagande af några nya former. Dessa former voro vid denna tid litet hvarstädes i de nordiska länderna och särskildt i till lappmarkerna gränsande trakter i långt flera fall, än vi äro vana att tänka oss, endast ett mycket ytligt omhölje för gamla hedniska tankeriktningar. Detta kan förklara, att, när i Sverige allt troddes vara väl bestäldt med kristendomen i landets nordligaste trakter, man till sin stora bestörtning fann, att hedendomen stod i fullt flor. Omkring 1680 kommo slag i slag underrättelser både från domare och präster, att lapparna trots sin officiella kristendom till alla delar höllo fast vid sin hedniska religion. Vi kunna också betrakta lapparna vid denna tid och till von Westens mission såsom hedningar, äfven om kristendomen i en och annan trakt fått verkligt insteg, såsom exempelvis i Kemi lappmark, där all styggelse utrotats af den nitiske herr Gabriel. [2]

Med 1800-talets ingång har hedendomen som religion upphört bland de skandinaviska lapparna. [3] Det är visserligen sant, att ännu den dag som är finnas kraftiga reminiscenser af heden tro här och hvar bland dem. Men detta är något, som folktroforskningen kan finna i andra delar och bland andra befolkningselement i de nordiska länderna, utan att någon därför skulle vilja påstå, att hedendomen som religion skulle fortlefva i dessa. Härmed skall dock icke nekas, att forskarögat bland lapparna, särskildt bland de af læstadianismen oberörda, kan mera ohöljdt möta ett och annat, som under andra förhållanden döljes under den allt nivellerande kulturens mäldstoff. Det är alltid bland de lager af befolkningen, hvilka i sitt arbete stå naturen närmast, som folktroforskningen lättast finner resterna af de gamla föreställningarna. Därför är det också helt naturligt, att de människor, som ännu lefva i omedelbart beroende af naturen, bevarat mera än andra. Men det blir dock endast här och hvar framträdande rester af den gamla hedniska religionen.

Utforskningen och framställningen af lapparnas gamla religion är sålunda en rent historisk uppgift. Detta är nu visserligen hvarje religionshistorisk uppgift och sålunda äfven den egentligt etnografiska religionshistoriens. Ty endast i den mån man på naturfolkens religion kan tillämpa en historisk metod — naturligtvis modifierad efter det egendomliga källmaterialet — endast i samma mån blir det religionshistoria. [4] Då det nu gäller den primitiva religion, som en gång varit lapparnas, stå vi i den lyckliga ställning, att vi ha att göra med rent historiska källor. Den subjektivitet, som onekligen allt för mycket gjort sig gällande i framställningarna på den primitiva religionshistoriens område, kan här undvikas på grund af verkligt historiskt perspektiv. I skildringarna af lapparnas religion kunna vi historiskt påvisa, hvad som är färgadt af tidens allmänna fördomar, dess vetenskapliga förutsättningar och metod. Detta låter sig icke med samma säkerhet göra, då vi ha att skaffa med moderna skildringar af primitiva folks religion. Ty huru mycket den nutida forskaren än sträfvar efter att förstå de primitivas egen tanke- och föreställningsvärld, blir dock detta förstående, i långt högre grad än man i allmänhet är villig att erkänna, färgadt af hans allmännna vetenskapliga uppfattning. Och inom den moderna religionsforskningen har man alltför ofta förväxlat vetenskaplig objektivitet med ett schablonmässigt inpressande af olika fakta i det ena eller andra erkända schemat. Man har därtill så starkt lagt tonvikten på det psykologiska förståendet, att man till forskningens verkliga skada bortsett från de andra moment, som ingå i en historisk framställning. Detta sammanhänger med, att man ensidigt betraktat de religionshistoriska företeelserna från sociologisk eller kulturhistorisk synpunkt. Ingen skall neka, att den primitiva religionshistorien till stora delar sammanfaller med kulturhistoria och sociologi, ja, att det etnografiska materialet i mångt och mycket kan betraktas rent naturvetenskapligt. Men hvad som gör vissa företeelser till religionshistoriska är den i dem framträdande religiösa verkligheten.

Å andra sidan blir icke filologi religionshistoria genom språklig behandling af religionsurkunder, lika litet som kulturhistoria blir det genom att kulturhistoriskt behandla religiösa ceremonier.

Den historiska metoden låter egenarten komma till sin rätt, och icke minst den inre andliga egenarten, den må nu vara klädd i aldrig så primitiva former. Därför har religionshistorien lika mycket till uppgift att framhålla olikheterna som likheterna emellan religionerna. Detta förbisåg man därför, att det stora intresset var att åstadkomma typserier inom religionshistorien på samma sätt som inom naturalhistorien. Då fäste man sig endast vid likheterna. På det sättet lyckades man konstruera upp vissa förment nödvändiga genomgångsstadier, som skulle sammanfalla med olika sociologiska skeden. Det skulle ej erbjuda någon större svårighet, att på det lättvindiga sätt, som man användt vid uppvisande af analogier, kunna framställa lapparnas religion i öfverensstämmelse härmed. Vi skulle kunna få fram ett magiskt stadium och ett totemistiskt likaväl som ett, där man dyrkade förfädren o. s. v. Men huru litet detta skulle stämma öfverens med den verkliga historiska utvecklingen, skola vi få rikliga tillfällen att se i det följande. Det har också endast varit genom att göra våld på de enskilda stammarnas och folkens historia, som man kunnat få dessa världsomfattande konstruktioner att stämma. Men det, att man gått för hastigt hittills, får ej komma oss att förkasta det riktiga i arbetet. Sålunda får det icke hindra religionshistorikern att inom ett visst folk, hvars historia han kan lära känna, reda ut, från hvilka olika perioder af detta folks lif det ena eller andra religiösa bruket kan ha sitt ursprung. Ej heller får man förbise betydelsen af allmänna analoga företeelser för ett klarare belysande af utvecklingen hos det enskilda folket. Det är endast den förhastade generaliseringen som är ohistorisk.

Bortser man emellertid från sådana öfverdrifter, har den moderna religionshistorien dock visat den enda vägen man kan gå för att klarlägga utvecklingen inom naturfolkens religioner. Den har visat, att man ej kan göra detta genom ensidigt studium af gudomar och myter. Det är ritforskningen, som här för till målet. Men riterna åter kunna riktigt förstås endast i sitt kulturella sammanhang. Ty lika oriktigt som det, såsom nyss påpekades, är att förbise religionen, lika ohistoriskt är det att lägga in för mycken, för högt utvecklad religion i de historiska företeelserna. 

Vid en sådan historisk behandling af religionen synes ej mycken plats vara lämnad åt människans egen personliga betydelse för utvecklingen inom den primitiva religionen. Det är ej meningen att förneka, att hon har en viss betydelse, men den är ej lika stor på alla kulturstadier. Den inträder först, då individen blir medveten om sig själf. Och detta medvetande förefinnes ej alltid, då människan helt och hållet lefver som jägare. Äfven på nomadstadiet bilda i själfva verket hjorden och klanen en enhet, men å andra sidan börjar på annat sätt, så som vi sedermera skola se, på detta stadium den individualisering, som är en nödvändig förutsättning för religionens egentliga utveckling. Först på en sådan punkt i utvecklingen få de föreställningar, som ha sitt ursprung i drömmarna eller i en dyrkan af förfädren, någon religionsutvecklande betydelse, likasom först då någon uppfattning om döden börjar framträda.

De allmänna grundsatser, som här antydts, skola vi i det följande söka följa, då det gäller att lösa frågan om lapparnas religion. Som ofvan framhållits, stå vi, då det gäller dessa, i ett lyckligare läge än gent emot andra primitiva folk. Visserligen veta vi, lika litet då det är frågan om detta folk som om andra, något om dess egentliga urtillstånd. Men då det gäller dess förekomst i de nordiska länderna, ha vi dock kommit ett steg framåt. Den gamla uppfattningen, som framställdts af bl. a. Sven Nilsson, att lapparna voro dessa länders urinvånare, som sedan trängts allt mer och mer emot norr, har visat sig ohållbar. De ha kommit invandrande från öster. I vårt lands nordligaste trakter ha de funnits redan i de första århundradena af vår tideräkning. Men däremot ha de först senare trängt söderut. På 1500-talet ha de fått fast fot i Jämtland, på 1700-talet förekomma de så långt ned som i Hälsingland och Dalarna. Samtidigt med att de trängde söderut i Sverige, gjorde de detsamma i Norge. [5] Dessa satser äro icke utan betydelse för vår uppfattning af lapparnas religion, sådan som våra källor framställer den för oss. Af vida större betydelse är dock, att vi ha anledning antaga, att lapparna, då de kommo till sina nordiska boplatser, icke voro nomader, utan då ännu stodo på jägarens ståndpunkt. Att den lappska renkulturen är själfständig i förhållande till den samojediska och allmänsibiriska, har man rätt att påstå dels af etnografiska skäl, t. ex. den lappska renslädens särprägel, dels af språkliga skäl, såsom att de ord, som röra renens tämjande, äro urnordiska lånord.[6] Lapparnas jägarstadium blir härigenom icke blott en konstruktion.

Öfvergången från jägare till nomad har icke skett någon gång i urhistoriens absoluta natt på någon hypotetisk första boningsplats. Det blir sålunda här en icke endast möjlig, utan fullständigt själffallen uppgift att undersöka, om det finnes religiösa bruk hos nomaden, hvilkas uppkomst dock endast har sin förklaring i det rena jägarstadiet. Då vidare lappen aldrig såsom sådan blifvit åkerbrukare, utan förblifvit nomad, kan man däraf förstå, att sådana religiösa bruk eller föreställningar, som för sin uppkomst förutsätta åkerbrukarens sysslor och förhoppningar, icke äro ursprungligt lappska. Om vi då i största allmänhet se till — vi få tillfälle att nedan mer ingående framhålla detta — hvarifrån den religiösa känslan skall hämta näring och uttrycksmedel hos ett folk, som endast sysslar med jakt och fiske, förstå vi, att det endast kan vara af något som gäller bytet. Detta upptager hela jägarens tankevärld. Tillgången eller bristen på villebråd är höjderna och dalarna, ljus och mörker i hans tillvaro. Vi få dock icke tänka oss, att det blott var i födans mängd eller villebrådets storlek, som den religiösa känslan fick sin faktiska utgångspunkt. Ty djuren voro för den primitiva människan något mer än blott villebråd. Hon såg i dem i viss mån sina likar. Det är ej blott sagans “det var en gång då alla djuren kunde tala“, som lär oss detta, utan forskningen har påvisat, att för en människa på detta stadium finnas icke våra gränser i naturen. Djuren äro för henne personer såsom hon själf, ehuru af olika gestalt. Därför blefvo just denna gestalt och de olika sätt, hvarpå djuren läto sig fångas, de viktigaste ritbildande faktorerna.

Men studiet af lapparnas seder och bruk kan äfven lära oss, att öfvergången från jägare till nomad ej gick i ett slag. För lapparna blef helt naturligt renen det vanligaste vildtet. Det behöfdes ej mer, än att vildrenarna något vande sig vid människan, för att de under den snörika vintern, då det ej var så lätt för djuren att förflytta sig, skulle skockvis vara samlade i närheten af en lappby. Då vande sig icke blott renen vid lappen, utan lappen kom snart att betrakta denna renflock som sin. På sommaren spred sig flocken långt bort, men på vintern kom den tillbaka till sina gamla trakter och sina vanliga lappar. Så blef den renflocken den lappbyns. Och lappen hade blifvit halfnomad. Ännu den dag, som i dag är, finnas lappar, hvilkas renskötsel ej kommit längre. De äro egentligen endast halfnomader.[7] Men då så är förhållandet, är det uppenbart, att de gamla riterna utan större förändringar kunde följa med in i detta halfnomadlif och sedan in i det verkliga nomadlifvet.

Äfven om sålunda öfvergången till nomadlifvet försiggått så småningom, är det dock uppenbart, att, när denna öfvergång ägt rum, en helt förändrad situation inträdde på religionens område. Man fick andra föremål för det religiösa sökandet, och religionens uttrycksmedel blefvo flera, ehuru åtkomsten af djuren förlorade sin betydelse, då jakten endast blef en bisyssla, hvilken ej som förr var nödvändig för lifvets uppehälle. Det blef marken och dess beskaffenhet som nu fick hufvudbetydelsen. Ty vi få icke tänka oss nomadens vandringar som ett planlöst kringirrande. Det är samma vandring han företar år efter år, och han och hans hjord återkomma vid samma årstider till samma platser. Det blir dessa platser, som gifva hans hjord, hvad den behöfver, det ena året bättre, det andra sämre. I samband med marken finner nomaden sina makter. Här finner han de associationspunkter, som skapa nomadlifvets religiösa riter och dess gudar. På detta sätt ha vi funnit de områden, inom hvilka vi ha att söka den ursprungliga lappska religionen. När vi däremot träffa på föreställningar och bruk, som endast kunna ha sin rot i det stora framsteget i kulturens historia, då människan från att vara helt beroende af marken vinner herravälde öfver den genom att odla, beså och skörda den, då förslå vi, att vi ha att göra med inplantering i den gamla religionen af främmande föreställningar. Att dessa kunnat blifva så många och lyckats så väl, kan ej förvåna oss, då vi betänka såväl lapparnas lynne som den intima beröring de under sekler haft med sina bofasta grannar.

Innan vi afsluta denna inledning, skola vi i korthet redogöra för källorna till lapparnas religion och de viktigaste arbeten vi hafva om densamma.

Källorna för vår kunskap om lapparnas religion kunna vi uppdela i två hufvudslag, dels sådana, som direkt härstamma från lapparna, dels sådana, som bestå af uppteckningar af bland lapparna lefvande personer.

Figur 1

Af de från lapparna härstammande källorna ha vi först gudabilder af sten och trä. Af det första slaget äro åtskilliga i behåll. En del förvaras i våra museer, en och annan torde den dag som är kunna uppletas på sin gamla plats. Trägudarna ha på grund af materialets beskaffenhet försvunnit. PERINGSKIÖLD har i sina efterlämnade handskrifter i Kungl. Biblioteket i Stockholm afritat några sådana.[8] (Fig. 1.) Till dessa bilder komma en del arkeologiska fynd, som säkerligen skola blifva af icke ringa betydelse, då bearbetningarna af dem hinna till bestämdare resultat. Tillsvidare få vi nöja oss med att i dem få belägg för resultat, hvartill vi kommit genom andra källor.

De ojämförligt viktigaste af från lapparna själfva härstammande källor ha vi i lapparnas troll- eller spåtrummor. På dessa ha de själfva i bildskrift upptecknadt sina gudar. De till våra  dagar bevarade utgöra 71, hvaraf en del äro af en typ, som jag på annat ställe efter den plats, där de flesta af dessa tillvaratagits, kallat Åseletrummor.[9] Dessa hafva gudarna hufvudsakligen uppritade utefter trummans kant. Den motsatta typen har gudarna ordnade efter himmel och jord, där de olika gudarna äro skilda åt genom tvärstreck öfver trumman. Slutligen ha vi några stycken af blandad typ. Alla dessa trummor äro hvarandra olika. Det finnes icke två, som äro hvarandra alldeles lika. På 1600- och inpå 1700-talet ägde tydligen hvarje familjefader en trumma. Men trummorna voro af två slag “det ena hafwa de kallat våhntrummor det andra Spåtrummor“ säger GEORG WALLIN D. Y. i beskrifningen öfver den visitationsresa, som han på uppdrag af sin fader företog vid jultiden 1715.[10] Våntrummor hade hvarje lappsk familjefader för att med deras hjälp taga reda på, hur han skulle få lycka på jakt och fiske samt på sina flyttningsvägar. På dem funnos väl i allmänhet endast de mest kända gudarna utmålade samt sådant, som mera hörde till lappens hvardagslif. Spåtrummorna åter voro förbehållna de verkligt troll- eller spåkunnige. Det var tydligt, att ju fullständigare hela den lappska mytologien där var framställd, desto större utsikter hade nåiden, trollkarlen, att lyckas i sin spådom. Det är då heller icke att undra på, om en eller annan nåide ansåg det säkrast att äfven upptaga den kristne guden på sina trummor. Genom utforskandet af sådana trummor lärde man känna den lappska mytologien. Dessa viktiga och för en primitiv religion enastående källor äro dock alla från det sista utvecklingsskedet af lapparnas religion, i det de härstamma från tiden senare delen af 1500-talet till förra delen af 1700-talet. De beröra således endast den del af lapparnas religionshistoria, som innefattar det mest utvecklade mytologiska stadiet af deras religion, då den länge varit påverkad af inflytelser från alla möjliga håll. Men liksom mytologien i sig innefattar många urgamla drag, skola vi äfven i teckningen på trummorna finna ting, som hänvisa till äldre stadier.

Den andra gruppen af källor äro beskrifningar öfver lapparnas religion. De äro dels svenska dels norska [norsk-danska]. De skulle också kunna indelas efter den vikt de lägga på trummorna som källa för kunskapen om lapparnas religion. Denna indelning sammanfaller på så sätt med den förra, att i de norska har man uppfattat denna betydelse, i de svenska har man underskattat den.

Af de svenska källorna skola vi först nämna sådana skrifvelser och protokoll, som direkt eller indirekt gåfvo anledning till eller utgöra själfva handlingarna i de af Karl XI den 11 dec. 1685 påbjudna lagmanstingen om afgudaväsendet i lappmarkerna, samt de med anledning däraf vidtagna åtgärderna. Dessa handlingar äro tryckta dels i Historisk tidskrift 1891 (E. W. B[ergman] “Anteckningar om Lappmarken, särskildt med hänseende till kristendomens införande därstädes“), dels i Isak Fellman “Handlingar och uppsatser angående finska lappmarken och lapparne“, I och II Helsingfors 1910. I detta senare arbete äro för öfrigt en del andra intressanta dokument för kännedomen om lapparnas mytologi publicerade.

I de norrländska domböckerna finnas ytterligare i ett och annat protokoll upplysningar om trolldom o. d., som hafva betydelse för kännedom om utbredningen både till tid och rum af lapparnas dithörande uppfattning. Af alla dessa källor framgår, att man allmänt använde trummorna och offrade till afgudarna särskildt “den gamle guden Tore“ och Storjunkaren samt solen. Beträffande afgudarnas antal och namn finna vi icke stort mer i de berättelser om lapparnas lefverne och seder, vidskepelser och villfarelser, som på föranstaltande af Magnus Gabriel de la Gardie utarbetades af en del lappmarkspräster för att tjäna som källor för det arbete om Lappland, som Schefferus ämnade utgifva. Dessa arbeten äro de viktigaste svenska källorna, äfven om den direkta vinsten för kännedomen om lapparnas mytologi ej blir så stor. Men vi få dock genom den ingående beskrifningen af deras seder och bruk så mycket mer kunskap om deras hedniska religion i sin helhet fattad. Därtill kommer, att den fullt utvecklade mytologien i allmänhet är att jämföra med den vetenskapliga teologien inom de högre religionerna. Man bedrager sig därför, om man tror sig i den specifika gudaläran kunna finna den inom själfva folket härskande religionen. Det är på detta sätt vi kunna förstå skillnaden emellan de svenska och de norska källorna. Först bör dock här nämnas, hvilka af de här omtalade svenska källor, som äro tillgängliga i tryck. En sammanfattning af dem alla och ett hufvudverk för alla tider, då det gäller Lapplandsforskningen, utgör Johannes Schefferus “Lapponia“, hvars latinska upplaga trycktes i Frankfurt år 1673. Dessutom utkommo tre engelska upplagor, 1:sta 1674, 2:dra 1704, 3:dje 1721, en tysk Frankfurt 1675, en fransk Paris 1678, en holländsk 1682, men ingen på svenska. De mera omfattande af de svenska källorna till detta arbete äro nu utgifna af professor K. B. Wiklund i tidskriften De Svenska Landsmålen, del XVII. Häftet 1 innehåller Samuel Rheen: “En kortt relation om Lapparnes lefwarne och sedher, wijdskiepellsser sampt i många stycken grofwe wildfarellser“. Denna relation skildrar närmast förhållandena i Lule lappmark. Skildringen är affattad år 1671. Häftet 2 innehåller: Olaus Graan, “Relation eller en fulkomblig beskrifning om Lapparnas ursprung, så wähl som om heela dheras lefwernes förehållande“. Denna beskrifning är daterad den 8 maj 1672 och skulle väl hufvudsakligen skildra förhållandena i Pite lappmark, då Graan vid författandet i 16 år varit kyrkoherde i Pite stads- och landsförsamling. Dock har han i hög grad lagt Rheens  relation till grund för sitt arbete. Flera partier äro ordagrant lika. Värdet af denna berättelse förhöjes i hög grad i Wiklunds upplaga därigenom, att denne där medtagit en del anmärkningar, som förefinnas i en handskrift i Upsala Universitetsbibliotek och äro ditskrifna dels af Matthias Steuchius dels af en okänd.

I tredje häftet ingår Johannes Tornæus “Berättelse om Lappmarckerna och deras tillstånd“. Däri skildras förhållandena i Torne och Kemi lappmarker, hvarest författaren år 1672, då detta arbete författades, i 32 år utöfvat en synnerligen nitisk verksamhet som präst i Torne.

Uppgifter från Ume lappmark hafva vi i den i fjärde häftet ingående öfversättningen af Olaus Petri “Niurenius Laplandia seu Descriptio orbis illius Arctoi quem in remotissima Scandias seu Sueciæ parte Lappi inhabitant“. Likaså torde också de värdefulla upplysningar om lapparna, som ingå i den därpå intagna af Olaus Niurenius son Ericus Plantinus affattade, “Responsum ad quæstiones“, afse Ume lappmark. I samma häfte ingår ytterligare Nicolaus Lundius “Lappus Descriptio Lapponiae“, som också angår Umelapparna. Större delen af hvad denna Lundii beskrifning innehåller finnes införd som tillägg i den franska upplagan af Schefferus. Den sista af de handskrifter Wiklund utgifvit är Tuderus “En kort underrättelse om the österbothniske Lappar, som under Kiemi Gebiet lyda“, hvilken ju, som äfven framgår af själfva titeln, angår Kemilapparna. Wiklund daterar dess författande till något af åren 1672—79.

Uppgifterna om hvilka lappmarker som afses äro hämtade ur Wiklunds inledning till respektive handskrifter, där det äfven finnes notiser om författarnes lefnadsöden.

Alla dessa svenska källor ha ej många gudanamn att nämna vid talet om lapparnas religion. Helt annorlunda ställer sig förhållandet, då vi komma in på de något senare norska (norsk-danska). Där möter oss en rikt utvecklad mytologi. Skillnaden är så påfallande, att senare författare ansett sig böra ingå på förklaring af densamma. Von Düben anser skillnaden bero på, “att de svenska författarna icke tagit så noga reda på dessa “föraktliga, hedniska“ föreställningar, icke forskat och frågat lapparna och icke ägt deras förtroende“.[11] Det riktiga i denna förklaring skola vi strax se, men om det varit von Dübens mening, att lapparna ansågos mera “föraktliga“ af svenskarna än af norrmännen, är uppfattningen historiskt fullständigt ohållbar. Än mera egendomligt blir det, då von Düben strax därefter framhåller, att det torde ha bidragit till ofullständigheten, att ingen annan än präster gjort anteckningar. De norska fullständigare anteckningarna äro gjorda äfven de af präster. Det är därför en fördom, som väl numera ingen kulturhistoriker skulle skatta åt, att egenskapen af präst af sig själf skulle innebära oduglighet som folktroforskare. Skillnaden på dessa källor beror, förutom motsättningen emellan pietismens och ortodoxiens missioneringsmetoder, på den olika uppfattningen af trummornas betydelse. Så snart von Westen, den man som ledde den norsk-danska missionen, fått en lapp under behandling, fick han genast fram hans trumma och utforskade noggrant, hvad alla tecknen betydde. [12] Särskildt då det gällde lapparnas trollkarlar eller nåider, var han i detta afseende mycket nitisk. Det är ju uppenbart, att han på detta sätt skulle få den bästa möjliga kunskap i lapparnas gudalära. Nåiden var, som förut framhållits, lappens teolog. Endast han kände och kunde namnge alla dessa speciella gudar, som för den vanlige lappen flöto tillsammans i bilden på eller vid offerlafven, sådan den stod vid de olika boplatserna eller sådan den framställdes i bild på trumman. Svenskarna däremot hade ej egentligen fattat denna sida af trummorna. De sågo i dem ett trolldomsredskap, ej en skrift att studera lapparnas mytologi uti. Det enda af vikt var därför, att de lämnade ifrån sig trumman. Det se vi t. ex. i superintendenten M. Steuchius och landshöfding H. A. Kruses relation till Kungl. Maj:t om Lappmarkerna af den 9 mars 1688.[13]

Alla dessa norska källor stå i direkt sammanhang med den mission, som på Fredrik IV:s befallning anordnades bland lapparna och leddes af den nitiske och fromme Thomas von Westen. Om dennes efterlämnade handskrifter och om sammanhanget emellan dessa och de norska redogörelserna samt äfven några svenska finnes en ingående redogörelse i inledningen till de från denna tid härstammande “Källskrifter till lapparnas mytologi“, som af mig utgifvits 1910 (Bidrag till vår odlings häfder, utgifna af Nordiska Museet. Band 10. Stockholm 1910). I samband härmed kan nämnas, att en med dessa likartad handskrift finnes utgifven i Det skandinaviske Litteraturselskabs Skrifter, årg. 3, band 2. Köbenhamn 1807. Huru den sammanhänger med de andra, finnes omtaladt i nyssnämnda inledning.[14] Men denna mission blef äfven anledning till ett par mycket betydande arbeten för kännedomen om lapparna. Först och främst ha vi då Knud Leem: “Beskrivelse over Finmarkens Lapper, deres Tungemaal, Levemaade og forrige Afgudsdyrkelse“, Köpenhamn 1767. Författaren till detta arbete antogs 1725 af von Westen till missionär i Porsanger och Laxefjord, sedan han förut i några år studerat lappska för Isaac Olsen. När man omkr. 1750 inrättade ett seminarium lapponicum i Trondhjem, för att missionärerna skulle lära sig lappska, blef Leem rektor för detta. Här utarbetade han detta stora och innehållsrika arbete.[15] Som en bilaga till detta arbete följer Jessens “Afhandling om de Norske Finners og Lappers Hedenske Religion“. Erik Johan Jessen (1705— 1783) var dansk generalkirkeinspektor. Han säger själf, att hvad han skrifvit är utdraget ur missionsakterna och ur von Westens egenhändiga bref, samt att han följt ett utkast af von Westens trogne medarbetare Hans Skanke. I själfva verket är det Hans Skankes arbete han utgifvit med så obetydliga förändringar, att man med våra dagars begrepp ej ens skulle kunna kalla det bearbetning. I sammanhang med dessa arbeten kunna vi nämna Hammonds Missionshistorie. Genom den fullständiga titeln får man tillräcklig kunskap om dess innehåll. Denna titel lyder nämligen: “Den Nordiske Missionshistorie i Nordlandene, Finmarken og Trundhiems Amt til Lappers og Finners Omvendelse, fra förste Begyndelse indtil hen udi Aaret 1727, da Lappernes og Finnernes Apostel Hr Thomas von Westen S. S. Theologiæ Lector, Notarius Capitulii Trundhiem og Collegii Missionis Vicarius, döde, tilligemed denne udödelige Mands Levnetsbeskrivelse, samt Anhang om de förste Missionariis og andre Missionens Medhielpere, uddragne af offentlige Brevskaber og egenhændige Haandskrifter ved Hans Hammond“, Köpenhamn 1787. I detta arbete finnas många värdefulla notiser ur handlingar, som i våra dagar förkommit.

I samband med dessa arbeten skola här nämnas de af J. Qvigstad utgifna “Kildeskrifter til den lappiske mythologi“ del I och II i det Kgl Norske Videnskabers Selskabs Skrifter, Trondjem 1903—1910. Del II innehåller en handskrift, som till tiden möjligen föregår von Westens mission. Den har till författare Isaac Olsen, som redan före von Westen gjort mycket för lapparnas undervisning, men som upptogs af von Westen såsom lärare i lappska för de missionärer denne ämnade utsända. Omkr. år 1717 öfverlämnade han till von Westen en skrifven bok “om lappernes vildfarelser i troen“ samt “om lappernes overtro“. Qvigstad antager, att den af honom nu utgifna möjligen är denna bok. Den är af stor betydelse för vår kunskap om lapparnas religiösa uppfattning. Af större vikt för kännedomen om deras mytologi är det förut af Qvigstad som del I utgifna s. k. Nærömanuskriptet. Denna viktiga handskrift har varit en af Friis hufvudkällor för hans “Lappisk Mythologi“. I Qvigstads upplaga har den legat till grund för Axel Olriks “Nordisk og Lappisk Gudsdyrkelse“ (i Danske Studier 1905). Man har emellertid förbisett, att Randulf, som författat denna handskrift, icke i densamma skilt emellan de bofastas, finnarnas och lapparnas uppfattning. Härigenom ha, såsom vi sedan få anledning tala om, ett och annat fått ett mera direkt utseende af lån från nordisk mytologi, än det skulle hafva, om vi endast haft upplysning om lapparnas religion. Det är nämligen en uppfattning, som i våra dagar med allt större kraft gör sig gällande, att vi i den lappska mytologien, sådan de här omtalade källorna visa den, har mycket litet originell lappsk religion, utan fastmer direkta lån från nordisk mytologi. Den förste, som framställde denna åsikt, var den norske prästen och språkforskaren J. Fritzner i en uppsats “Lappernes Hedenskab og Trolddomskunst sammenholdt med andre Folks, især Nordmændenes, Tro og overtro“, publicerad i (Norsk) Historisk Tidsskrift 1877. Han ansåg där hela lapparnas religion som lån. Alldeles så långt går visserligen icke Axel Olrik i sin ofvannämnda uppsats, ej heller Kaarle Krohn i “Lappische beiträge zur germanischen mythologie“ (i Finnisch-Ugrische Forschungen 1906). Att emellertid lapparna utan sådana lån icke skulle ägt den utvecklade mytologi, som vi känna hos dem, är otvedtydigt ådagalagt.

Ytterligare ha vi att omnämna Pehr Högströms “Beskrifning öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker“ (Stockholm 1747). Detta arbete, som förskaffade sin författare ledamotskap i svenska Vetenskapsakademien, öfversattes till såväl danska som tyska. Ett annat arbete af samma författare, som, ehuru det endast är af mycket ringa omfång, dock blifvit allt för mycket förbisedt, är “Missionsförrättningar i lappmarken 1741 och de följande åren“, utgifvet i Stockholm år 1774 af samfundet Pro fide et christianismo. J. Vahl “Lapperne og den lapske Mission“ (Köpenhamn 1866), är ett sammanfattande arbete, som genom sina rikliga litteraturanvisningar bibehåller sitt värde. J. A. Friis “Lappisk Mythologi“ (Kristiania 1871) afser lapparnas religion i sin helhet. Den metod, efter hvilken det utarbetats, är dock ej ägnad att bibringa någon verklig kännedom om densamma. Han griper direkt in i den fullt utvecklade mytologien och söker sedan ur läran om gudarna förstå offerläran. Den uppställning han använder är lånad från högre religioner och är därför icke fullt lämplig för lapparnas religion. Men som en sorts mytologiskt lexikon bibehåller det dock alltid sitt värde. 

En framställning af lapparnas religion ingår i von Dübens “Om Lappland och Lapparne“ (Stockholm 1873) i nionde och tionde kapitlen. Hela detta arbete torde väl vara oundgängligt för den, som önskar studera lappska förhållanden. Äfven framställningen af lapparnas religion är af betydelse, ehuru den naturligtvis ej är så rik på enskildheter som Friis'. Den hittillsvarande bästa framställningen är Amund Hellands i Band 2 af “Topografisk-statistisk Beskrivelse over Finmarkens Amt“. Detta arbete utgör band XX i det stora på offentligt föranstaltande utgifna “Norges Land og Folk“. Här beröras äfven de problem, som sysselsätta fackmännen på området.

Ännu en framställning af lapparnas mytologi finnes i 2:dra bandet af Jacob Fellmans fyra band starka verk “Anteckningar under min vistelse i Lappmarken“. Detta arbete är utgifvet af Fellmans son Isak Fellman, utgifvare af de förut omnämda “Handlingar och uppsatser angående lappmarken.“ Arbetet är uppställdt i lexikalisk form och torde egentligen endast kunna vara till tjänst för dem, som mera ingående och historiskt ägna sig åt dessa forskningar. Det är försedt med en hel del noter, som i manuskriptet utgjort randanteckningar af Lars Levi Læstadius. Måhända bör här nämnas Petrus Læstadius “Journal för första året af hans tjänstgöring såsom missionaire i Lappmarken“ (Stockholm 1832) äfvensom den året därpå utgifna fortsättningen af Journalen. De äro skrifna med en sällsynt friskhet och kunna ha värde för här ifrågavarande ändamål, äfven om de ha ojämförligt mera kulturhistoriskt intresse än religionshistoriskt. Detta omdöme kan också fällas om den enastående bok, som åstadkommits genom disponenten dr Lundbohms mecenatskap och Emilie Demants verkliga forskarenit, den af lappen Johan Turi skrifna “En Bog om Lappens Liv“ (Köpenhamn 1910).

Till sist skola vi endast nämna M. A. Castréns “Föreläsningar i Finsk Mytologi“ i (Helsingfors 1853). Då det gäller de lappar, på hvilka ryskt inflytande kunnat göra sig gällande, något som vi i föreliggande arbete icke skola syssla med, skall här endast nämnas Arvid Genetz “Wörterbuch der Kola-Lappischen Dialekte“, i Bidrag till kännedomen af Finlands natur och folk utgifna af Finska Vetcnskapssocieteten häft 50 (Helsingfors 1891), där denne författare i inledningen ger en framställning af Kolalapparnas mytologi.

Det kan synas, som om denna litteratur vore ganska vidlyftig; dock gifva de direkta framställningarna af lapparnas mytologi ej så mycket, då de inbördes äro i hög grad beroende af hvarandra. Att materialet i sin helhet berättigar till en framställning af detta folks religion, därom hoppas vi att efterföljande arbete trots sin ringa omfattning skall kunna bära något vittnesbörd.



Fodnoter

  1. Lönnberg, Einar. Om renarne och deras lefnadsvanor särskildt s. 165 ff.
  2. Reuterskiöld, Edgar. Källskrifter till Lapparnas mytologi, Sthlm 1910 s. 4 f.
  3. Jfr härtill Qvigstad J. och Sandberg G., Lappiske eventyr og folkesagn, s. XXXII f.
  4. Jfr Reuterskiöld, Edgar. Religionshistoria (Bibelforskaren 1911) s. 165 ff.
  5. Jfr Wiklund, K. B., art. Lappar i Nordisk Familjebok. Nya uppl. Band XV, ss. 1188 f.
  6. Wiklund, K. B. De svenska nomadlapparnas flyttningar till Norge i äldre och nyare tid. Uppsala 1908, s. 7 och s. 244 not 15 och 16.
  7. O. a. a. s. 244 not 15.
  8. Handskriftsamlingen å Kungl. Biblioteket sign. Fh 5.
  9. Reuterskiöld, Edgar. Linnés lappska trolltrumma (Fataburen 1910) s. 18.
  10. Wiklund, K. B. Några bilder från det gamla Lappland. (Småskrifter utg. af Norrländska Studenters Folkbildningsförening N:o 10) s. 44.
  11. von Düben, G. Om Lappland och Lapparne s. 216.
  12. Hammond, H. Den nordiske Missionshistorie s. 443, 446, 449 m. fl.
  13. Fellman, Isak. Handlingar och uppsatser angående Finska Lappmarken och Lapparne I. Helsingfors 1910 s. 327 ff.
  14. Reuterskiöld. Källskrifter s. XIX.
  15. Nilsson, Sven. Skandinaviska Nordens urinvånare. Lund 1838—1843 I, s. III.