Den Grönländska sången om Attle (AAA)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Sæmund den vises
Edda


Den Grönländska sången om Attle
(Attla-mál en Groenlenzko)

öfversat af
Arvid August Afzelius

1. Spordt är kring verlden
det dåd, som fordom kämpar
å ting beslöto,
det stadfäst vardt med eder:
långt enmäle de höllo;
dem vred var Odin, (Yggr)
och äfven emot Gjukes söner;
de i sanning svekne vordo.

2. Mognade Sköldungarnes öde
att dö de skulle;
sig illa rådde Attle,
och egde dock klokhet;
fällde stöden stora;
hårdt med sig sjelf han stred;
med svek till sina svågrar sände;
de bud,at i brådt de komma skulle.

3. Så snäll var husfrun,
sin hug till vishet vände;
hon hörde orda-lagen
af hvad de lönligt talte:
då var i nöd den visa,
ville hon dem hjelpa;
öfver sjö de segla skulle;
sjelf komma hon ej kunde.

4. Hon börjad’ runor rista,
dem förvände Wingi ,
förr’n han den framgaf,
till ofärd han då seglade;
så foro åstad
sändemännen Attles,
öfver fjärden Lima,
der de berömde bodde.

5. De öl-glade vordo
och elden tände?
tänkte ingenting derunder,
att de komne voro:
togo mot de gåfvor,
som dem kungen sände,
hängde dem å pelar’n,
tänkte intet det betydde.

6. Kom då Kostbera,
Högnes hustru,
den omtänksamma qvinna,
och helsade dem båda:
glad var ock Glömvor,
som Gunnar egde;
hvad höfvitskt var, hon visste;
för gästernas behof hon sörjde.

7. Då hem de bödo Högne,
om han ville fara;
öppet var sveket,
om de sig rätt besinnat:
då lofvade Gunnar,
om Högne ville;
men Högne nekade,
hvad denne betänkte.

8. De fagre mjöd kringburo,
margfalldig var gästningen;
der tömdes många horn,
till’s fulldruckit tycktes.

9. Makarne tillredde hvilan
som bäst dem tycktes:
Berycktad var Kostbera,
hon kände runors tolkning,
läste ord-stäfven
vid elds-ljuset,
behöfde tungan hålla
midt i munnen,
så voro de villade,
att svårt var dem att tyda.

10. Till sängs derefter
gick hon och Högne;
drömde den folkmilda,
dolde det icke,
sade det konungen,
så snart hon vakna månde:

11. “Hem ifrån ämnar du dig, Högne!
gif akt på rådet,
full-kloka äro få,
far du en annan gång!

12. Jag runor tydde,
som din syster ristat;
den fagra denna gången
dig icke hafver bjudit:
ett mest mig undrar,
ej kan jag än begripa
hvad den visa feltes,
att hon så villse ristat.

13. Så är utvisad,
som under synes vara,
bådas eder bane,
om snarligen j kommen;
fel är i qvinnans stafning,
eller är det gjordt af andra.” -

Högne qvad:
14. J ären mistänksamma alla,
ej sådant jag förmodar,
och vill dertill ej akta;
utan bör oss tacka;
oss med glödröda gullet
konungen vill pryda;
alldrig månd jag frukta,
fast vi larm förspörjom!

Kostbera qvad:
15. Er månde otryggt gånga,
om dithän J stunden,
ej skall denna gång
Er vänlig gästning möta;
så mig drömde, Högne!
jag vill det ej dölja:
Er emot skall gånga;
eller fruktar jag for mycket:

16. Jag ditt lakan tyckte
uti elden brinna,
högan låge lyste
genom mina salar.

Högne qvad:
17. Ligga här lin-kläden
dem du föga aktar,
brådt de månde brinna,
som du såg mitt lakan.

Kostbera:
18. Björn jag tyckte här inkommen,
uppbryta husets bjelkar,
han sina ramar risste,
så att vi förskräcktes:
oss många hade han i munnen,
så att intet vi förmådde;
der var ock ett folk-gny,
icke så litet. -

Högne:
19. Ett väder lär uppväxa,
hastigt stormigt varda;
der du hvita björnen tyckte,
östan regn månd’ komma.

Kostbera:
20. En Örn här in jag tyckte flyga,
ändalångs i huset:
det oss dyrt lär blifva,
alla han med blod bestänkte;
af hans hotelser jag tyckta
Attles hamn den örnen vara. -

Högne:
21. Vi slagta flitigt,
då se vi blod,
ofta det betyder oxar,
att om örn man drömmer:
ärligt bröst har Attle,
hvad du än må drömma: -
Nu de lycktat;
så till slut hvart samtal lider;

22. Ädlingarne vaknade
och gick der sammaledes;
märkte Glömvor,
att ondt bådades i sömnen;
Gunnar betagit
att tvänne vägar hinna.

23. Tycktes mig en galge upprest,
och du gå att hängas;
ormar åto dig
och lefvande dig öfverföll
Guda-skymning; (ragnarök)
lös, hvad det månd’ betyda?

24. Blodigt svärd jag tyckte
ur din skjorta buret,
svårt är slikan dröm
säga olycks-mannen!
spjut såg jag stånda
dig midtigenom,
och tjöto ulfvar
i dess ändar båda.” -

Gunnar:
25. Der hundar ränna,
de mycket månde skälla:
ofta bådar hundars skall,
att lantsar flyga.

Glömvor:
26. Här in långs salen
en flod jag tyckte rinna,
tjuta utaf vrede,
svalla öfver bänkarne,
bryta edra ben,
brödernas båda;
intet motstod floden:
något månde det betyda!

27. Döda qvinnor, tyckte jag,
i natt hitkomma,
voro ej, som höfdes, klädde,
ville dig kåra:
bödo dig hasteliga
till sina bänkar;
jag tänker, från dig vände äro
dina Huld-gudinnor vordne.

Gunnar:
28. Sent är att det förtälja,
det är nu så beslutadt,
ej denna färd vi undfly,
ty förelagdt är dock att fara:
af mycket är sannolikt,
att kort vi lefva månde.

29. När färgorna upplystes
månde de tappre
alla uppstånda;
de andra än dröjde:
Foro de fem tillsamman,
hälften fler’ att tillgå voro
af huskarlar;
ej var det väl betänkt;

30. Snöar och Solar
Voro Högnes söner,
Orkning en nämndes
som dem äfven följde:
den sköld-förar’n blid,
var hans hustrus broder.

31. Foro de fager-klädde,
till’s dem fjärden skiljde:
dem afstyrkte stadigt qvinnorna,
de låto sig dock icke öfvertala.

32. Glömvor tog till orda,
(hon som Gunnar egde,)
och till Vingi talte,
hvad henne höfvas tycktes:
“Ej vet jag, om J löna skolen
oss till glädje;
svekfull var din gästning,
om något händer.” -

33. Svor då Vingi,
så litet på sitt väl han tänkte,
att honom Jättar måtte ega,
om han oss bedroge,
och galgen med allo,
om han mot friden tänkte.

34. Bera tog till orda,
blid uti sin hug:
“Sälle seglen!
segren-eder gynne!
gånge eder så
som jag det önskar;
må det minsta detta ej förmena!” -

35. Svarade Högne,
godt mente han med fränder:
‘‘Hafven mod, j gode!
hur’ än gånga månde;
så talar mången
fast stor är dess saknad:
- mången litet derom sköter,
hur han hemifrån ledsagad varder.” -

36. Växlade sedan ögonkast,
till’s afståndet dem skiljde;
då bestämdes, tror jag, deras öden,
Och deras vägar skiljdes.

37. Ro månde de mägtige,
refvo kölen halfva,
lade åt med bakåtböjde kroppar?
arbetade med mycken ifver,
årorna sletos,
ro tullarne brusto,
ej fäste de sin farkost,
förr’n i land de sprungo.

38. Och litet längre fram
(färdens slut vill jag fortälja,)
den gård de sågo,
som Budle besutit;
hårdt gnislade grindarne,
när Högne bultade.

39. Ett ord då talte Vingi,
som kunnat vara otalt:
‘‘Faren fjerran hädan;
tryggt är ej här att ingå,
brådt lär jag se er brända,
straxt J skolen dödas,
jag fagert yrkade Er hitkomst,
svek var dock derunder;
eller biden här,
medan jag Er galge bygger!” -

40.De orden qvad då Högne,
tänkte föga på att vika:
fruktade för intet,
som förestod att pröfva:
“Tänk ej, oss att skrämma,
sällan skall du deri lyckas;
om ett ord du än tillägger,
illa skall det länge dig bekomma.

41. De då anföllo Vingi,
och ihjelslogo;
med yxa honom höggo,
medan än han andan flåste.

42. Sig flockade Attles folk
och klädde sig i brynjor,
gingo så, de väpnade ,
att mur var dem imellan;
ord vexlade
alla lika vrede:
‘‘Förr vi det fast beslutit,
att fjerma Er från lifvet; -

43. “Illa det sig visar,
att förut J rådslag plägat,
då obeväpnade J ären,
och dock en fallen hafven,
till döds slagen:
en af edra var han.” -

44. Vrede de vordo,
när det ord de hörde,
sträckte ut fingrarne
och grepo i strängarne ,
sköto skarpeliga
och med sköldar sig betäckte.

45. In kom ett tal,
hvad de ute gjorde;
hårdt utanför salen
hördes en träl ropa.

46. Uppbragt blef då Gudrun,
när hon sorgen hörde,
prydd med halsband,
dem alla hon bortryckte;
slängde så silfret,
att ringarne sönderbrusto.

47. Ut gick hon sedan,
öppnade ej sagta dörrarne;
med rädd håga hon icke framfor,
helsade de komne ,
skyndade till Niflungarne;
det var den sista helsning,
som snart bestyrktes;
än några ord de talte:

48. “Jag sökte trolldom,
alt eder ofärd hindra;
(men sitt öde ingen undflyr.)
J skullen likväl hit anlända.’’-
Hon talade med klokhet
om de försonas kunde;
ej dertill de aktade;
nej, svarade alla.’

49. Såg då den Säll-burna,
att de svåra lekte,
begrundade ett hårdt beslut
och slet sig ur sin skrud:
ett blottadt svärd hon tog,
sina bröders, lif hon värjde;
hårdt gick hon fram i striden,
der hon händer fäste.

50. Månd’ för Gjukes dotter
två stridsmän digna;
hon högg Attles broder,
att han vardt buren sedan,
hon riktade så hugget,
att en fot hon undanskiljde:
En annan så hon månde hugga,
att han ej uppstod mera;
till Hel hon denna sände,
ej darrade dock hennes händer.

51. Då höllo de en strid,
den blef vidt beryktadt;
men allt annat öfvergick,
hvad Gjukes söner öfva månde:
Så spordes Niflungarne,
medan än de lefde,
rikta svärdens anfall,
få sönderslitna brynjor:
och så hjelmar hugga,
som dem modet bistod.

52. Om morgonen destridde
till middagsstunden;
så led Ottan hela
och dagens första timmar;
förr hade full-stridt varit,
(i blod flöt vallen)
än aderton föllo;
öfrige blefvo
Beras tvenne svenner
och hennes broder.

53. Började den tappre Attle tala,
fastän vred han var:
“Hårdt det är att åse!
Er det månd’ tillräknas;
trettio vi voro,
stridbare män;
elfva vi nu efterlefva:
det är mycket afbrändt!

54. Vi fem bröder voro,
när vi Budle miste:
Hel nu eger hälften,
tvenne ligga slagna.

55. Hog frändskap fick jag,
det må jag ej dölja;
fruktansvärd en qvinna,
deraf kan jag icke glädjas;
ljuft var oss emellan sällan:
Se’n du kom i mina händer,
jag sett mig ofta sviken
och beröfvad mina händer;
du ock till Hel min syster sände;
det jag tungast’ känner. -

56. Talar du om sådant, Attle!
som förut så handlat:
tog och mördade min moder,
att erhålla hennes skatter;
systerdottern snälla
lät du dö i hällen;
löjligt det mig tyckes ,
att du räknar dina sorger;
Gudarne jag tackar,
att dig illa gångar.”

Attle:
57. Nu jag eder manar,
den stora sorg att öka, Jarlar!
för qvinnan stolta;
det jag vill åskåda:
så utdelen huggen,
att Gudrun qvider,
det se jag önskar
att hon icke gläds.

58. Tagen Gunnar,
öppnen med knif hans kropp,
skären hjertat ut,
fullgören det hurtigt!
grymhjertade Gunnar
fästen i galgen;
dragen fast till bandet,
ditbjuden ormarne!” -

Högne qvad:
59. “Gör som dig lyster!
glad vill jag dig bida:
oförskräckt du mig skall röna;
förr bättre öden har jag pröfvat:
I haden motstånd,
medan jag var oskadd,
nu är jag så sårfull,
att du sjelf må råda.” -

60. Då talade Beiti,
Attles tjenare:
“Tagom Hialle,
men skonom Högne;
half möda vi då hafva,
han är döden värd,
lefver alltför länge,
usel månd’ han alltid kallas.

61. Förskräckt vardt grytvårdarn;
ej blef han längre stilla,
lätt blef han försagd,
kröp i alla vrår,
osäll deras strid han sade,
som hans ofärd gällde,
och sorgelig sin dag,
att han skulle dö från svinen,
all den herrlighet,
den han hittills njutit.

62. De togo Budles slaf
och riktade mot honom knifven,
då tjöt trälen ymkligt,
innan än han kände udden:
sade sig nog tid nu hafva,
att väl åkern göda,
värsta arbete förrätta,
blefve han från detta räddad;
glad sade sig Hjalle blifva,
finge han behålla lifvet.

63. Det beslöt då Högne,
(få göra så)
att han måtte undanslippa:
“för mig jag aktar mindre
att denna lek sjelf främja;
än här jag skulle villa
hans skräck-rop höra.” -

64. Då togo de konungen,
det var ej tid
för de muntre kämpar,
beslutet längre att fördröja:
då log Högne,
det hörde Dagens-söner
hur han kämpa kunde;
och qvalen väl fördrog han.

65. En harpa Gunnar tog ,
och rörde den med fotabladets qvistar;
så han slå den kunde,
att de väne qvinnor greto,
och de karlar sörjde,
som det nogast hörde:
söng den mägtigas rådslag,
bjälkarne sönderbrusto.

66. Dogo då de dyre Furstar;
snart vardt ljusan dag:
de lemnat längst att efterlefva,
idrotterna sina.

67. Stor i hug vardt Attle;
att de båda han besegrat,
och sade ädla qvinnan sorgen,
hårdt smädande han den förtäljde:
“Nu är morgon Gudrun!
de dig hulde har du bortmist;
sjellvållande i något är du,
att dig så är gånget.’’ -

Gudrun:
68. Nu du glades, Attle!
att mordet få förkunna,
men å dig skall ångren falla,
när allt du röner:
det arfvet blir dig lemnadt,
jag kan dig det säga ,
ondt skall ej ifrån dig skiljas,
förr’n jag ock död är vorden.

Attle:
69. Slikt kan jag förhindra,
jag annat råd betänker,
hälften bättre;
det goda ofta vi förkastat:
Jag månde dig försona
med dyrbara skänker,
slafvar och snöhvita silfret,
som du sjelf det önskar.

Gudrun:
70. Detta hopp är fruktlöst,
jag vill det förneka;
jag då slet vänskapsbandet
när än var orsak mindre:
nog grym jag fordom tycktes,
nu skall det ännu ökas,
hvar osämja jag qväfde,
medan Högne lefde:

71. Uti samma hus
fostrade vi voro,
lekte mången lek,
växte upp i lunden;
rikt då gaf oss Grimhild
gull och halsband;
mina bröders bane
alldrig skall du gälda ,
eller något mer mig hända,
det mig glädja kunde.

72. Qvinnans lott nedtrycker
karlurs öfvervälde:
I knäet sjunker handen,
när armarne vissna;
trädet digna månde,
om bandet undanhugges:
Nu må ensam Attle
öfver allt här råda.” -

73. Stor var den oklokhet,
att konungen det trodde;
uppenbar var listen,
om han sig begrundat.
då betryckt var Gudrun,
non kunde mot sitt hierta tala;
lätt hon sig gjorde,
med tvenne sköldar lekte.

74. Stort gästabud hon redde,
till sina bröders arf-öl;
det lät äfven Attle,
efter sina fallne göra.

75. Afslutat det de hade,
beredt var dryckeslaget;
och var det gästabud
med största öfverflöd:
Grym var den stolta qvinna,
Budles ätt hon öda tänkte;
på sin man
gruflig hämnd hon taga ville.

76. Hon lockade de små,
och å slåck dem lade;
förskräcktes de modige,
men greto icke:
foro i moder-famnen,
frågade hvad hända skulle?

77. “Spörjen ej derefter
bådas lif jag spilla tänker;
länge var jag sinnad
Er från ålderdomen skydda.”

78. “Offra barnen som du tycker,
ingen det förhindrar;
kort blir glädjen af din vrede:
om du väl betänkte
vår späda barndom,
min och min snälla broders,
oss bättre ginge.” -
Hon bådas hufvud afskar.

79. Då sporde Attle,
hvart farne voro
hans söner, till att leka,
att han ej såg till dem? -

Gudrun:
80. Öfver vill jag gånga,
att det Attle säga:
För dig Grimhilds dotter
ej fördölja månde;
det dig minst lär glädja, Attle!
när allt du noga erfar:
mycket ondt du väckte,
när du dräpte bröder mina:

81 Mycket litet sof jag,
se’n de föllo;
jag bad dig aifvarligt;
nu jag dig ett minne gifvit:
I morgons du mig sade,
den tidning jag mins noga,
nu är ock afton ,
och må du slikt utaf mig spörja:

82. Mist har du dina söner,
som sent du borde;
sett har du deras hufvudskålar,
till dryckes-skålar gjorda;
så din dryck jag blandat,
att den med deras blod jag färgat:

83. Tog ock deras hjertan
och å spett dem stekte,
gaf jag dig det sedan,
sade af en kalf det vara:
blott du dertill är upphof;
du rätterna ej sparat,
tuggade idkeligen,
tuggade väl med dina oxeltänder.

84. Nu vet du barnens öde;
få värre ha’ att vänta;
mitt värf jag fullgjordt,
dock mig deraf jag ej berömmer. -

Attle:
85. Grym var du, Gudrun!
då du så göra kunde,
med blod af dina barn
min dryck att blanda:
blod har utaf din slägt du prässat,
det sent du borde:
mig du också lemnar
mellan sorger liten hvila!

Gudrun:
86. Än vore det min önskan,
att dig sjelfvan dräpa;
sällan görs fullt illa
mot en sådan konung:
förr har du begått
det, bland menniskor
i denna verld är ohördt
grymt och vildsint.

87. nu är det än ökadt,
som vi nyss erfarit;
stor skuld du dig ådragit;
druckit hafverdu ditt arf-öl.

Attle:
88. Bränd å bål du månde varda,
förut stenad;
då du hade ernått,
hvad du efterlängtat.

Gudrun:
89. Tälj du dig slika sorger
för morgondagen!
med herrligare död jag väntar
att i andra ljuset ingå. -

90. De suto samrummes,
växlade ovilja,
kastade stick-ord,
ingen af dem väl befann sig.
Upp växte vred en Niflunge,
stor hämnd i sinne bar han;
sade för Gudrun
hur han var Attle vred.

91. Kom henne i hugen
Högnes medfart:
sade honom lycklig
om han hämnden vunne,
då vardt Attle dräpen;
kort tid det månde dröja:
honom dräpte Högnes son
och sjelfva Gudrun.

92. Den bållde började att tala
väcktes upp ur sömnen,
kände hastigt såren:
band han sade ej behöfvas:
“Sägen mig det sannast,
hvem slog Budles son?
något är jag sveken;
lifvets hopp jag intet täljer.”-

Gudrun:
93. Icke Grimhilds dotter
för dig dölja månde:
vet att jag det vållar,
att din ålder lider,
och något Högnes son,
att dig såren möda.

Attle:
94. Rasat hafver du till mordet,
fastän det var onaturligt,
illa var det att besvika,
den som väl dig trodde:
Som friare dock for jag,
till att dig begära, Gudrun!

95. Lemnad var du Enka,
stor-rådig man dig sade vara,
ock blef det besannadt,
när vi det pröfva månde:
hem for du hit
då följde oss en här af män;
allt tillgick konungsligt
vid vår framfärd.

96. Mycket var der hedersamt!
som anstog tignar-män,
oxarne vordo slaktade
vi njöto deraf ymnogt:
der var mycket gods;
nog många deraf fingo.

97. Jag till morgongåfva
många smycken gaf den ädla:
trälar trenne tiotal,
sju tjenste-tärnor goda;
heder var med dylikt;
silfret var än mera.

98. Du allt lät dig tycka,
som ingenting det varit,
medan landen ännu stilla lågo,
som mig Budle lemnat:
du grof så under,
att ingen lott jag erhöll.

99. Din svär-syster lät du
förgråten ofta sitta;
och fann jag i hjertat glad?
af de makar, ingen sedan.

Gudrun:
100. Osant nu du talar Attle!
dock, jag det ringa aktar;
blid var jag sällan sedan;
dock var du ock orolig;
J slogens, bröder unge,
och buren split imellan:
hälften af ditt hus
gick till Hel,
och ramlade allt,
som till lycka skulle varda.

101. Vi voro syskon trenne
ej faran sky vi tycktoms;
då foro vi af landet,
följde Sigurd,
lemnade oss åt vinden,
hvar af oss skeppet styrde;
foro vi att lyckan söka,
tills vi öster kommo:

102. Den första konung vi der dräpte,
der fingo vi landet;
de Herser gingo oss tillhanda,
det lärde dem oss frukta:
Den utan sak förföljde,
vi frälsade ur skogen:
och satte den till lycka,
som platt intet ega månde.

103. Död vardt den Hunske hjelte,
då föll och mitt öde,
sträng sorg då fick den unga;
jag fick enke-lott:
qval tycktes mig att lefva
och i Attles hus att komma:
mig fordom Hjelten egde,
bitter var dess mistning.

104. Ej kom du ifrån ett samqväm,
då vi spörja månde,
att en oförrätt du hämnats,
efter andra kufvat;
ville städse vika,
men alldrig hålla stånd,
och tyst det låta vara. -

- - -

105. “Osant nu du talar, Gudrun!
men ej månde,
någonderas lott förbättras,
allt vi hafva mördat:
Nu tillse, Gudrun!
af din goda vilja ,
att oss sker heder,
när de mig ut-bära.

Gudrun:
106. Ett skepp vill jag köpa,
och kista utaf sten,
väl vaxa linnet,
ditt lik att svepa:
besörja hvart behof,
som om dig huld jag vore. -

107. Lik vardt då Attle;
stor blef hans fränders sorg:
fullgjorde den Ädla
allt, hvad hon lofva månde:
vetande Gudrun
sitt lif ville spilla;
kom några dagars dröjsmål,
dog så en annan gång.

108. Säll hvar och en härefter,
som sådan dotter
till ära föda månde,
som Gjuke födde:
de skola efter-lefva
i alla land,
deras ofta upprepade sagor,
hvar menniskorne öron hafva.