Vis kilden til Den grönländska sången om Atle (KL)

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Atlamál in grænlenzku]] !!  !! [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Grønlandske Atleord (Atlamǫ́l en grœnlenzko)]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Den grönlandske Sang om Atle]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den grönländska sången om Atle]] !! 
|-
!  !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Atlam&#491;&#769;l]] !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Det grønlandske Kvad om Atle (Olaf Hansen)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sången om Atle den grönlänske (NFS)]] !! 
|-
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Andet Kvad om Atle (F.W.Horn)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den grönlänske sången om Atle (PAG)]] !! 
|-
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Det Grönlandske Atlamaal (FM)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den Grönländska sången om Attle (AAA)]] !! 
|-
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Det grønlandske Digt om Atle (V.B.Hjort)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Den grönlänske sången om Atle (KL)]] !! 
|-
|}



<center>'''[[Valda sånger ur den poetiska Eddan]]'''<br>[[Karl Ljungstedt biografi|Karl Ljungstedt]]<br>1904
<br>
<big>'''Hjältsånger'''</big><br><big><big>'''Den grönländska sången om Atle'''</big></big><br> (Atlamál en grønlenzko) <ref>Om denna dikt, med rätt kallats den ''grönländska'' sången om Atle — för hvilket halfstrofen 17 talar (se nedan) — är detta kväde det enda litterära minnesmärke, som bevarats från den forna isländska kolonien på Grönland.</ref></center>

	
[[Bilde:Attilas død.jpg|thumb|500px|<center><br>'''Atle (Attila) blev fundet død næste morgen''' <br>''Ukendt kunstner''</center>]] 
::1.	
::Vida de våldsdåd 
::sports, som i samråd 
::hjältar förr uttänkt<ref>Nämligen Atle och hans rädgifvare.</ref>  
::— ingen till nytta — 
::hemligt, sig själfva 
::endast till skada, 
::liksom för Giukes 
::söner, som svekos.


::2.	
::Ödet dem nådde, 
::dödens de blefvo.
::Atle, fast klartänkt, 
::oklokt ock gjorde:<ref>D. v. s. han dräpte sina svågrar, som kunnat stödja hans makt, och beredde sig själf därigenom sin undergång, i det han retade Gudrun till att hämnas sina bröder på honom.</ref>  
::fällde sitt bästa 
::stöd sig till skada. 
::Brådt sina svågrar 
::bjöd han hem till sig. 


::3.	
::Klok var hans drottning: 
::gick klokt till väga, 
::lyssnade till hvad 
::hemligt man rådslog; 
::svårt det dock var att 
::bröderna hjälpa: 
::sjöledes bud sändts, <ref>Här sker således resan till sjöss, under det att den i förra dikten skedde till lands.</ref>  
::själf var hon hemma.


::4.	
::Runor hon ristat; 
::ränksmidarn Vinge 
::ändrade om dem, 
::förrn han dem frambar. 
::Buden sen öfver 
::Limafjord foro<ref>Ovisst om härmed åsyftas Limfjorden i Jutland.</ref> 
::dit, där de tappre 
::hjältarne bodde.


::5.	
::Sen de framkommit, 
::upptändes eldar, 
::dracks mycket öl; 
::på svek tänkte ingen; 
::gåfvor, som vänligt 
::sändts dem, på stolpen 
::hängdes: ej såg man
::i dem en varning.


::6.	
::Fram gick då Hognes 
::hustru Kostbera, 
::gästfri som få, och 
::hälsade båda.<ref>Budbärarne äro här således två, af hvilka den ene heter Vinge.</ref> 
::Glad var ock Glaumvor, 
::maka åt Gunnar, 
::sörjde, att intet 
::brast deras gäster.


::7.	
::Gunnar att locka 
::bjöd man ock Hogne. 
::Öppet var sveket,
::om de blott märkt det. 
::Fore blott Hogne, 
::fore ock Gunnar, 
::tillstyrkte denne, 
::ville ock Hogne.


::8.	
::Tärnor mjöd buro: 
::gästfrihet brast ej. 
::Flitigt det dracks, tills 
::nog det var drucket.
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .
::makarna gingo 
::sedan till hvila.


::9.	
::Lärd var Kostbera. 
::Runor hon kunde. 
::Sökte dem läsa 
::nu framför elden. 
::Bäst var att hålla 
::tungan i tygel: 
::svårt var dem tyda, 
::villsamt de ristats.


::10.	
::Därpå hon gick med 
::Hogne till hvila 
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .
::mycket hon drömde, 
::dolde det icke, 
::sade det, som hon 
::vaknat, till kungen.


::11.	
::'Fara du ämnar.
::Hör dock min varning: 
::tar jag än miste, 
::res dock en ann’ gång. 
::Jag har din systers 
::runor sökt tyda: 
::hon har ej bjudit 
::dig denna gången.'


::12.	
::'''Ett'' mest mig undrar
::— kan ej förstå det — 
::hvarför så villsamt 
::hon skulle rista.
::Så ser det ut, som 
::låge därunder 
::bådas er bane, 
::om I dit kommen.'<ref>Man har gissat, att Gudrun ristat ᛒᛅᚾᛁ (= ''bani'', d. v. s. död), men att Vinge ändrat det till ᛒᛅᛁᚾᛁ (= ''baini'', att läsa ''beini'', d. v. s. undfägnad, gästabud).</ref> 


::13. <small>''Hogne kvad:''</small>	
::'Kvinnor allt misstro. 
::Har ej det lynnet.
::Tror ej på svek, där 
::intet split råder.
::Kungen med rödan 
::guld skall oss glädja. 
::Aldrig jag rädes, 
::hotar än fara.'


::14. <small>''Kostbera kvad:''</small>	
::'Illa det går er, 
::om I dit dragen. 
::Ej denna gången 
::gästfritt I hälsens, 
::drömde jag, Hogne 
::— döljer det icke. — 
::Räds jag ej saklöst, 
::går det er illa.'


::15.	
::'Tyckte ditt lakan 
::brinna i elden. 
::Högt upp ur huset 
::frambröto lågor.'

::<small>''Hogne kvad:''</small> 
::'Linne här finns, som 
::föga I sköten.
::Det snart skall brinna. 
::Där har du drömmen.'


::16. <small>''Kostbera kvad:''</small>	
::'Såg en björn komma. 
::Stockar han uppbröt, 
::ramarna riste,
::rädda vi blefvo; 
::grep oss i gapet; 
::intet vi kunde 
::göra; ett väldigt 
::larm vardt i huset.'


::17. <small>''Hogne kvad:''</small>	
::'Vinden väl växer 
::mot oss på färden. 
::Isbjörnen bådar 
::storm väl från öster.'<ref>Dessa rader har man ansett tyda på Grönland, då isbjörnen endast mycket sällan kommer med drifis till Island och är i Norge alldeles okänd.</ref> 


::18. <small>''Kostbera kvad:''</small>	
::'Såg en örn flyga
::längs genom huset,
::blod på oss stänka.
::Ondt det oss bådar.
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .
::han var visst Atles 
::hotfulla fylgja.'<ref>Människosjälen kunde enligt de hedniska nordbornas föreställning lösa sig från kroppen och uppträda i en särskild gestalt, vanligen i något djurs skepnad. Detta var ens ''fylgja''.</ref> 


::19. <small>''Hogne kvad:''</small>	
::'Mycket vi slakta. 
::Blod därför se vi. 
::Drömma om örnar 
::syftar på oxar. 
::Huld är oss Atle, 
::hvad du än drömmer.'
::Nog var nu taladt. 
::Båda sen tego.


::20.	
::Liknande sade 
::Glaumvor till Gunnar, 
::ängslades ock af 
::gräsliga drömmar,
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .
::ovisst, om Gunnar 
::komme tillbaka.


::21. <small>''Glaumvor kvad:''</small>	
::'Rest var din galge, 
::hängas du skulle, 
::ormar dig åto, 
::fast du än lefde 
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .
::Ragnarök inbröt.
::Tyd mig den drömmen!'

::<small>''Gunnar kvad:''</small>	
::. . . . . . . . . . . . . . <ref>Gunnars svar är utfallet.</ref>


::22. <small>''Glaumvor kvad:''</small>	
::Såg jag ett blodigt 
::svärd ur dig dragas 
::— hårdt är att säga 
::slik dröm sin make —, 
::tyckte, att spjutet 
::dig genomborrat; 
::ulfvar vid båda 
::ändarna tjöto.'


::23. <small>''Gunnar kvad:''</small>	
::'Hundar väl skola 
::hoppa och skälla. 
::Drömma om kastspjut 
::syftar på hundskall.'


::24. <small>''Glaumvor kvad:''</small>	
::'Såg en älf strömma 
::längs genom huset; 
::röt som af vrede, 
::steg öfver bänken, 
::bröt på er båda
::af båda föttren, 
::skonade intet.
::Hvad bådar detta?'


::25. <small>''Gunnar kvad:''</small>	
::'Fält skola vaja, 
::där du såg strömmen;
::foten af ogräs 
::snärjs tidt på åkern.<ref>Öfversättningen efter Bugges rekonstruktion af den utfallna texten i denna halfstrof på grund af Volsungasagans prosaiska omskrifning af densamma.</ref> 


::26. <small>''Glaumvor kvad:''</small>	
::'Såg döda kvinnor 
::hit i natt komma, 
::sorgfälligt klädda, 
::ville dig taga;
::brådt de dig bjödo 
::till sina bänkar; — 
::tror, dina nornor 
::dig ej mer skydda.'


::27. <small>''Gunnar kvad:''</small>	
::'Nu det för sent är. 
::Saken är afgjord.
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .
::fruktar ej färden, 
::som vi beslutat, 
::fast jag ej tror, att 
::länge vi lefva.'


::– – –


::28. 	
::Morgonen inbröt; 
::upp de sig reste, 
::lystna att fara,
:: lyddes till råd ej. 
::Fem man de foro
::— dubbelt så många 
::svenner dock fanns det—. 
::Det var högst illa.


::29.	
::Snævar och Solar, 
::söner till Hogne, 
::Orkning, till Hognes
::maka en broder,
::följde på färden; 
::kvinnorna fagert 
::klädda ock följde 
::ända till fjorden. 
::Fåfängt de sökte 
::männen kvarhålla.	


::30. 
::Hördes då Glaumvor, 
::maka åt Gunnar,	
::säga till Vinge 
::hvad hon bäst tyckte: 
::'Vet ej, hur I vår 
::vänlighet lönen.
::Brott är gästs ankomst, 
::bor det svek i den.'


::31. 
::Svarade Vinge 
::mot sig själf skonslös: 
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .
::'Tage mig jättar, 
::om jag har ljugit! 
::Häng mig i galgen, 
::om jag fred bryter!'


::32. 
::Sade då Bera<ref>''Bera'' förkortning af ''Kostbera'' såsom ''Hild'' af ''Brynhild'' o. s. v. vanligt i kvinnonamn.</ref> 
::blid uti hågen:	
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .
::'Seglen nu lyckligt!
::Vinnen nu seger!
::Ske, som jag önskar, 
::allt utan hinder!’


::33. 
::Svarade Hogne 
::för att dem hugna: 
::'Trösten er, kvinnor, 
::hvad än må hända! 
::Många så säga, 
::motsatt dock går det. 
::Litet det gagnar
::dem, som bort fara.'


::34. 
::Länge till afsked 
::blickar de bytte. 
::Skildes så deras 
::vägar och öden.


::– – –	


::35. 
::Kraftigt de rodde. 
::Midt af bröts kölen. 
::Vredgade än mer 
::kraftigt de rodde.
::Årbanden tänjdes, 
::tullarna brusto, 
::båten vardt lämnad 
::lös invid stranden.


::36. 
::Än blott en bit och 
::lyktad var färden. 
::Stolt där sig reste 
::Budlungaborgen.
::Hogne på porten 
::slog – gällt den skrällde.
::Då sade Vinge, 
::hvad ej bort sägas.


::37.
::'Flykten från borgen! 
::Farligt hit komma. 
::Brådt skall man eder 
::bränna som fallne. 
::Vänligt jag bjöd er. 
::Svek var inunder. 
::Eller stån kvar, tills 
::galgen är timrad.'


::38.	
::Sade då Hogne 
::utan all hänsyn, 
::aktande intet,
::som man fick röna: 
::'Tänk ej oss skrämma! 
::Skryt med det sällan! 
::Skräflar du mera, 
::ökas din ofärd.'


::39.	
::Vinge sen slogs till 
::marken och dräptes. 
::Yxhugg han fick, tills 
::han gaf upp andan.


::40.	
::Fylkades Atles 
::folk, sig i brynjor 
::klädde; så rustadt 
::stod inför porten.
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .


::. . . . . . . . . . . . . . <ref>Här torde, att döma af Volsungasagan, flera strofer ha utfallit, i hvilka det skildrats, huru Atle sökt i godo förmå Giukungarne att utlämna Andvares skatt, hvilken begäran af Gunnar afslagits.</ref>


::41. 
::Växlades ord af 
::vredgade kämpar: 
::'Länge beslutadt 
::var att er dräpa.'
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .


::42 <small>''Hogne kvad:''</small>	
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .
::'Märks ej, att länge 
::det var beslutadt. 
::Redo I än ej 
::ären, men redan 
::en vi lamslagit, 
::dräpt af ert följe.'


::43.	
::Vreda de blefvo, 
::som detta hörde, 
::spände med vana 
::fingrar bågsträngar, 
::häftigt i skydd af 
::sköldar de sköto 
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .

 
::44.	
::Budskap vardt buret 
::in om hvad ute 
::skedde, en träl i 	 	
::salen det sade. 
::Vred vardt då Gudrun, 
::när hon det hörde, 
::slängde ifrån sig 
::alla halssmycken.


::45.	
::Ut gick hon sedan, 
::öppnade dörren 
::utan all fruktan, 
::mottog de komna 
::— det var den sista 
::hälsning de bytte — 
::sade dem trofast, 
::hur allt förhöll sig.


::46.	
::'Sökte er rädda, 
::hindra er affärd. 
::Ingen dock ödet 
::hindrar: I kommit.' 
::Sökte förmå dem 
::sen att förlikas. 
::Ingen det ville.
::Alla nej sade.


::47.	
::Såg den högborna, 
::huru de stredo; 
::kampdjärf i hågen 
::slängde hon manteln, 
::svängde sitt svärd att 
::fränderna värja, 
::mildt hon sin hand i 
::kampen ej höjde.


::48.	
::Dottern af Giuke 
::högg så en Atles 
::broder, att denne<ref>Om Atles bröder — se vidare nedan strof 52 — nämnes intet i de öfriga eddasångarna. I Niebelungenlied uppträder däremot ''Etzels'' (= Atles) broder ''Blödel''	(= den historiske ''Bleda'') hvilken stupar i en strid mellan burgunderna och hunnerna .</ref>  
::bort måste bäras; 
::sedan en ann', som 
::mer ej sig reste, 
::sände till Hel med 
::hand, som ej skälfde.


::49.	
::Kampen, som upptändts, 
::vardt mera frejdad
::än allt hvad Giukes 
::söner förr utfört.
::Svärden de svängde, 
::brynjor de klufvo, 
::hjälmar de bräckte. 
::Hjältemod brast ej.


::50.	
::Striden höll på från 
::morgon till middag. 
::Blodsköljdt var fältet, 
::innan man slutat. 
::Aderton kämpar 
::fälldes af Beras 
::söner och broder, 
::förrn de fällts själfva.<ref>Nämligen Snävar, Solar och Orkning.</ref>  


::51. 
::Atle då sade 
::midt i sin vrede:	
::'Skamligt att skåda. 
::Er skuld är detta: 
::nyss här vi voro	
::trettio kämpar, 
::nu endast elfva.
::Mycket vi mistat.'


::52. 
::'Voro vid Budles 
::död vi fem bröder,<ref>Enligt Volsungasagan hade Budle blott fyra söner.</ref> 
::Hel har nu hälften. 
::Två ligga huggna. 
::Mäktiga svågrar 
::fick jag —det erkänns—, 
::olycksfödt vif, som 
::föga har gladt mig.'


::53. 
::'Aldrig det frid var, 
::sen du kom till mig	
::. . . . . . . . . . . . . .
::. . . . . . . . . . . . . .
::utödt min ätt, på 
::skatter mig svikit, 
::Brynhild till Hel sändt. 
::Mest det mig grämer.'


::54. <small>''Gudrun kvad:''</small>
::'Slikt säger du, fast 
::du var den förste. 
::För att få skatten 
::drap du min moder,
::svälte ihjäl min 
::fränka i hålan. <ref>Härom är för öfrigt intet kändt. Volsungasagan talar blott om en fränka till Gudrun, som Atle lät hungra ihjäl.</ref>
::Löjligt mig tycks, att 
::du dig beklagar.
::Gudar må tackas, 
::går det dig illa.'


::55. <small>''Atle kvad:''</small>
::'Upp nu, I jarlar!
::Låten den skönas 
::sorg än mer ökas! 
::Jag vill det skåda. 
::Gören allt, för att 
::Gudrun må kvida! 
::Vore en fröjd att 
::se henne gråta.'


::56. 
::'Gripen nu Hogne! 
::Karfven i honom! 
::Skären ut hjärtat! 
::Varen strax redo!
::Gunnar, den grymme, 
::hängen i galgen!
::Dröj en ej! Honom 
::kasten åt ormar!’

	
::57. <small>''Hogne kvad:''</small>
::'Gör, som dig lyster! 
::Glad jag det bidar. 
::Ej skall jag rädas. 
::Ondt förr jag pröfvat.
::Motstånd jag gjort, då 
::kraft än jag hade. 
::Matt jag af sår är. 
::Nu må du råda.'


::58.	
::Sade då Beite, 
::munskänk hos Atle: 
::'Låt oss i stället 
::gripa nu Hialle! 
::Dräpom den kraken, 
::mogen för döden. 
::Varder i hela 
::lifvet en lathund.'


::59.	
::Rädd vardt då kocken; 
::skyndade bort och 
::modlös han kröp i 
::vråarna undan;
::ville för andras 
::skull icke lida.
::Dystert det var att 
::dö ifrån svinen.


::60.	
::Dock grep man Budles 
::kock och drog knifven. 
::Trälstackarn grät, förrn 
::udden han kände: 
::skulle få tid att 
::gödsla, att göra 
::uslaste sysslor, 
::sluppe han undan.


::61.	
::Hördes då Hogne
::— få väl så gjorde — 
::bedja, att trälens
::lif blefve skonadt: 
::'Mindre mig gör att 
::utstå den leken.
::Hvem kan väl vilja 
::sådant skrik höra.'


::62.	
::Rådiga kämpar 
::grepo då kungen. 
::Utväg ej fanns att 
::mer det uppskjuta. 
::Högt log då Hogne
::— männen det hörde — 
::modigt han kunde 
::uthärda kvalen.


::. . . . . . . . . . . . . . <ref>Här torde åtminstone en strof vara bortfallen, hvari det väl skildrats, huru Gunnar kastats i ormgropen.</ref>


::63.	
::Gunnar tog harpan, 
::slog den med tårna, 
::spelade så, att 
::kvinnorna gräto, 
::spelade så, att 
::kämparne rördes, 
::spelade, tills att 
::strängarna brusto.


::64.	
::Dogo de redan 
::tidigt på dagen, 
::men deras bragder 
::städs skola lefva
::. . . . . . . . . . . . . . 
::. . . . . . . . . . . . . . 
::. . . . . . . . . . . . . . 
::. . . . . . . . . . . . . . 


::– – –


::65.	
::Atle sig ställde 
::stolt uppå liken. 
::Hånfullt han Gudrun 
::sorgbudet sade:
::'Nu är det morgon. 
::Fränder du mistat. 
::Själf har du delvis 
::skuld i det skedda.'


::66. <small>''Gudrun kvad:''</small>	
::'Glad är du, när du 
::mord kan förkunna. 
::Ångern skall komma, 
::då du allt röner.
::Du skall ett arf få 
::— jag det nu yppar —: 
::dör jag ej äfven, 
::går det dig illa.'


::67. <small>''Atle kvad:''</small>	
::'Kan slikt ej hindra. 
::Vet dock ett annat 
::råd, vida bättre. 
::Lätt vi försmå hvad 
::bäst är. Du tröstas 
::skall med en mö, med 
::smycken, med silfver, 
::allt som du själf vill.'


::68. <small>''Gudrun kvad:''</small>	
::'Hoppas ej därpå. 
::Jag skall det afslå. 
::Böter för brott långt 
::mindre jag afböjt.
::Vild förr jag tyckts dig. 
::Mer vild jag varder. 
::Mycket, när Hogne 
::lefde, jag tålde.'


::69.	
::'Vet att i samma 
::hus ha vi fostrats, 
::samman vi lekt och 
::samman uppvuxit; 
::Grimhild oss skänkte 
::guld och halssmycken; — 
::aldrig ditt dåd med 
::böter kan sonas.'


::70.	
::'Männens kraft krossar 
::kvinnornas lycka; 
::afkvistas stammen, 
::vissnar sen kronan; 
::afhugges roten,
::faller ock trädet. — 
::Ensam du öfver 
::allt nu må råda.'


::71.	
::Lättrogne kungen 
::trodde på henne. 
::Öppet var sveket, 
::om han akt gifvit.
::Gudrun förstod att 
::slugt sig förställa, 
::lekte behändigt 
::med tvenne sköldar.<ref>D. v. s. gömde den ''röda'' skölden, som var tecken till strid, och visade den ''hvita'', som var tecken till fred = dolde sina fientliga afsikter under sken af eftergifvenhet.</ref>

 
::72.	
::Arföl hon redde 
::åt sina bröder, 
::Atle så äfven 
::åt sina fränder. 
::Ord mer ej byttes. 
::Färdigt var mjödet. 
::Stort larm sen uppstod 
::vid detta gille.


::73.	
::Vildt nu hon stred mot 
::Budlungaätten,
::ville på maken 
::rysligt sig hämna: 
::lockade till sig 
::lekande gossar. 
::Bleka de blefvo, 
::gräto dock icke, 
::sprungo till modern, 
::sporde: 'Hvad vill du?'


::74. <small>''Gudrun kvad:''</small>	
::'Spörjen ej. Döda 
::eder jag önskar. 
::Länge ert lif jag 
::längtat att taga.'

::<small>''Gossarne sade:''</small> 
::'Dräp dina barn då! 
::Ingen det hindrar.
::Dock, när det spörjs, skall
::vreden ej hvila.'


::75.	
::Bråd i sitt sinne 
::barnen hon dräpte, 
::utan all hänsyn 
::halshögg dem båda. 
::Sporde sen Atle, 
::hvart väl hans gossar 
::gått för att leka, 
::kunde ej se dem.


::76. <small>''Gudrun kvad:''</small>	
::'Våga jag vill att 
::sanning dig säga: 
::dottern till Grimhild 
::intet skall dölja. 
::Glad du ej varder, 
::men du själf väckte 
::olyckan, när du 
::svek mina bröder.'


::77.	
::'Sällan jag sofvit, 
::sedan de mördats. 
::Hård hämnd jag lofvat, 
::haft dig i minnet, 
::hvad du en morgon 
::sagt, ej förgätit,
::Nu du en afton 
::erhåller budskap.'


::78.	
::'Vet, att du mistat
::har dina söner
::. . . . . . . . . . . . . . 
::hvad du minst ville: 
::ur deras hufvud- 
::skålar du druckit, 
::sen deras blod i 
::drycken jag blandat.'


::79.	
::'Tog deras hjärtan; 
::stekte på spett dem. 
::Gaf dig dem, sade, 
::att det var kalfkött. 
::Allt själf du njutit, 
::ingenting lämnat. 
::Dina kindtänder 
::duktigt du användt.'


::80.	
::'Barnens lott vet du. 
::Värr’ än din finns knappt. 
::Min jag själf vållat; 
::skryter ej med den.'


::81. <small>''Atle kvad:''</small>	
::'Grym var du, Gudrun. 
::Gräsligt det var att 
::med dina barns blod 
::blanda mig drycken. 
::Dräpt har du fränder, 
::som du minst skulle. 
::Öfver mig har du 
::skymf på skymf hopat.'


::82. <small>''Gudrun kvad:''</small>	
::'Nu ock dig själf 
::jag önskar att dräpa. 
::Aldrig på dig min 
::hämndtörst kan släckas. 
::Sådana illdåd
::har du begått, att 
::motstycke till dem 
::finns ej i världen.'


::83. <small>''Atle kvad:''</small>	
::'Brännas du borde, 
::sen du först stenats, 
::Då har du ernått 
::hvad du jämt önskat.'

::<small>''Gudrun kvad:''</small>
::'Säg åt dig själf slikt 
::tidigt i morgon.
::På ett mer skönt sätt 
::vill jag gå hädan.'


::– – –

  
::84.	
::Samman de bodde, 
::skilda af hätskhet, 
::vreda ord bytte, 
::båda vantrifdes.
::Tanken på hämnd hos 
::Hognes son växte;<ref>Författaren inför här, väl påverkad af sagans tyska form, en son till Hogne. Enligt Didrikssagan aflade Hogne natten före sin död en son, som fick namnet ''Aldrian'', hvilken, sedan han vuxit upp, lockade Attila in i en bergshåla och lät honom där hungra ihjäl.</ref> 
::sade sitt hat till 
::Atle åt Gudrun.


::85.	
::Lifligt hon Hognes 
::dödskval då mindes, 
::prisade den, som 
::hämnade honom. 
::Dräpt vardt då Atle
::— därmed ej dröjdes —. 
::Gudrun vid mordet 
::hjälpte sin brorson.


::86.	
::Väldige kungen 
::väcktes ur sömnen, 
::såg, att hans sår ej 
::kunde förbindas: 
::'Sägen nu sanning! 
::Hvem har mig mördat? 
::Hård var den leken. 
::Lifvet jag låter.'


::87.  <small>''Gudrun kvad:''</small>
::'Dottern till Grimhild
::intet dig döljer.
::Vållat jag har, att 
::lifvet du lämnar, 
::Hognes son ock, att 
::såren dig matta.'

::<small>''Atle kvad:''</small> 
::'Skamligt det var så 
::hasta med mordet; 
::skändligt att svika 
::den, på dig trodde.'


::88.	
::'Ifrig jag for att 
::vinna ditt jaord. 
::Du var en ärad, 
::storrådig änka.
::Att det var sant, vi 
::snart lärde känna. 
::Hit med dig följde 
::talrika kämpar.'


::89.	
::'Ståtligt var allting 
::under vår hemfärd; 
::högborna hirdmän 
::ökade glansen; 
::mångtalig boskap 
::rikligt oss närde, 
::präktiga gåfvor 
::massvis utdeltes.'


::90.	
::'Brudskatt jag gaf dig: 
::talrika smycken, 
::trettio trälar,
::sju goda tärnor
::. . . . . . . . . . . . . . 
::. . . . . . . . . . . . . . 
::ärad du vardt med 
::silfver än mera.'


::91.	
::'Allt du dock tyckte 
::ingenting vara, 
::förrän jag ärfde 
::riket af Budle. 
::Ofta i gråt du 
::bragte min moder.<ref>Härom nämnes eljest intet.</ref>  
::Aldrig ett lyckligt 
::samlif vi lefvat.'


::92. <small>''Gudrun kvad:''</small>	
::'Lögn är det, men nu 
::litet det rör mig. 
::Var jag ej vänlig, 
::har du det vållat. 
::Med dina bröder
::låg du i strid jämt. 
::Halfva din ätt till 
::Hel du ju sände.'<ref>Historiskt är, att ''Attila'' lät döda sin broder ''Bleda''.</ref>


::93.	
::'Vi trenne syskon 
::trotsiga voro; 
::foro af landet 
::fjärran med Sigurd; 
::ströfvade vida 
::hvar på sin drake. 
::Ödet vi följde, 
::österut kommo.'


::94.	
::'Dräpte först kungen, 
::togo hans rike
::— jarlar till hjälp oss 
::gingo af fruktan —, 
::gåfvo fred mången 
::oskyldigt fredlös, 
::gjorde den burgen, 
::som var utblottad.'


::95.	
::'Död vardt den hunske.<ref>D. v. s. Sigurd.</ref>  
::Dog då min lycka.
::Bittert det var att 
::änkonamn bära. 
::Kvalfullt det var att 
::komma till Atle.
::Grym var förlusten 
::hjälten att mista.'


::96.	
::'Aldrig vi sporde, 
::när du hem vände, 
::att du sökt striden, 
::andra besegrat.
::Jämt vek du undan, 
::motstånd ej gjorde, 
::lugnt allt fördrog du
::. . . . . . . . . . . . . . 


::97. <small>''Atle kvad:''</small>	
::'Lögn är det, Gudrun.
::Det dock ej båta 
::kan våra öden. 
::Båda vi brutit.
::Visa mig nu dock 
::så mycken godhet, 
::att du mig låter 
::jordas med ära.'


::98. <small>''Gudrun kvad:''</small>	
::. . . . . . . . . . . . . . 
::. . . . . . . . . . . . . . 
::'skepp skall jag köpa, 
::skönt målad kista, 
::vaxa det lakan, 
::hvari du svepes, 
::ordna allt, liksom 
::vi hvarann' älskat.'


::99. 
::Atle då dog, och 
::fränderna sörjde.<ref>Väl blott en allmän fras, då Atle ej efterlämnade några arfvingar.</ref>  
::Allt hvad hon lofvat 
::höll den högborna. 
::Gudrun sen ville 
::själf söka döden.
::Länge lät ödet 
::dock henne lefva.<ref>Härmed visar denna dikt öfver på lormunrekssagan, och denna var således redan ihäktad Giukungasagan, då denna sång författades.</ref> 


::– – –


::100. 
::Säll är enhvar, som 
::fostrar upp slika 
::hjältebarn som den 
::frejdade Giuke;
::i hvarje land skall 
::deras mod minnas, 
::medan än folken 
::lyssna till bragder.



----


'''Noter:'''

<references />


::[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
::[[Kategori:Tekster på svensk]]
::[[Kategori:Den eldre Edda]]
::[[Kategori:Karl Ljungstedt]]