Det första Gudrun kvädet

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Skrifter utgivna av modersmålslärarnas förening
Sånger ur den äldre Eddan

Översatta av Axel Åkerblom
1923

Det första Gudrun kvädet
(Gudrun och Brynhild vid Sigurds lik)

Gudrun satt hos den döde Sigurd. Hon grät icke, såsom kvinnor eljes bruka, men hon var färdig att brista av sorg. Både kvinnor och män kommo till henne för att trösta henne, men det var ingen lätt sak. Det är en allmän sägen, att Gudrun hade ätit av Fåvnes hjärta och därigenom hade fått förmåga att förstå fåglars tal. Följande är också diktat om Gudrun.

Då bar Gudrun
döden i hågen,
när hon satt sorgfylld
vid Sigurds lik.
Högt hon grät ej,
händerna vred ej,
klagade icke,
som kvinnor pläga.

Till henne kommo
kloka jarlar.
Sorgens förstening
sökte de lösa.
Men Gudrun fick ej
gråtens hugnad,
och bröstet var färdigt
att brista av sorg.

Jarlars hustrur,
höga till ursprung,
sutto hos Gudrun
guldglansprydda.
Sin levnads sorger
sade de alla.
En var då talde,
vad tyngst hon burit.

Då talte Gjävlaug,
Gjukes syster:
«Glädjelösast
jag lever på jorden.
Fem dådrika makars
död har jag lidit,
åtta bröders,
och ensam får leva.»

Men Gudrun fick ej
gråtens hugnad.
Så hon sörjde
slagne maken,
av kval förstenad
vid konungens lik.

Då talte Härborg,
hunnernas drottning:
»Sorgens tunga
mig tyngre har drabbat.
Med min make
mina sju söner
i samma stridslek
söderut föllo.

Själv måste jag ansa
de ädlas kroppar,
själv dem smycka,
själv dem jorda.
Det allt har jag lidit
ett enda halvår,
och ingen sade
ett ord till tröst.

Sedan blev jag
samma halvår
tagen som byte,
bortförd i träldom.
På hersens^[1] maka
var morgon jag hade
kläder att skruda,
skotvång^[2] att binda.

I svartsjuk vrede
hon vresig snäste
och med hårda
hugg drev på mig.
Ej någonsin herre
i hus fann jag bättre,
men aldrig värre
var väl en husfru.»

Men Gudrun fick ej
gråtens hugnad.
Så hon sörjde
slagne maken,
av kval förstenad
vid konungens lik.

Då talte Gullrand,
Gjukes dotter:
»Fast vis, blott föga,
fostermoder,
mäktar du unga
makan trösta.»

Lakanet hastigt
hon lyfte från Sigurd,
hon vände hans kudde,
vred den mot makan.
»Se din käre!
Kyss hans läppar,
som slöt du i famnen
fursten i livet!»

Blott med en enda
blick såg Gudrun:
håret blodat
på härskaren såg hon;
brusten var blicken,
som brann så glansfull,
den höges hugborg^[3]
av hugg var skuren.

Och mot bolstret
böjd hon nedsjönk,
håret löstes,
hyn fick rodnad,
ett regn av tårar
rann i skötet.

Då grät Gudrun,
Gjukes dotter;
tätt och ymnigt
tårarna föllo.
Och gässen skreko
gällt från gården,
de härliga fåglar,
som den höga ägde.

Gullrand:

»Eder kärlek
har ypperst varit
av alla mänskors
ovan mullen.
Om ute, om inne,
aldrig du kände
glädje, min syster,
om Sigurd ej var där.»

Gudrun:

»Så var min Sigurd
bland söner till Gjuke
såsom en spjutlök,
som spirar ur gräset,
och så över furstar
som flammande stenen,
ädelstenen,
i ädlings pannband.

Då syntes jag också
för siklingens^[4] kämpar
mer hög än alla
Herjans diser^[5].
Nu är jag så liten,
som lövet ter sig
på sälgens kvistar,
då min konung är fallen.

I bänken jag saknar,
i bädden desslikes,
min vän och förtrogne.
Det vålla Gjukes
söner, de vålla
mitt ve, det svåra,
sin syster de vålla
sorgens tårar.

Landet I öden
på ädla kämpar,
så, som I hållen
svurna eder.
Ej får du, Gunnar,
av guldet njuta;
den ed, du har svurit
Sigurd, det vållar^[6].

I gården var ofta
glädjen större,
som när min Sigurd
sadlade Grane
och därpå de foro
att fria till Brynhild,
den osällt elända,
i osäll timma.»

Då talte Brynhild,
Budles dotter:
«Måtte hon aldrig
få man och barn,
som gav dig, Gudrun,
gåvan att gråta
och makt till att tala
i morgonens stund!»

Då talte Gullrand,
Gjukes dotter:
«Tig du, avskum,
med ord som dessa,
du, ädla furstars
olycksnorna,
av vefullt ödes
vågsvall kringvräkt.»

Då talte Brynhild,
Budles dotter:
«All olycka ensam
Atle vållar,
då vi två i hallen
hos hunnerfolket
å allvalden^[7] sågo
ormbäddselden^[8].»

Stödd mot stolpen
sin styrka hon uppbjöd.
Då brann på Brynhild,
Budles dotter,
eld ur ögat;
etter hon fnyste,
när hon såg Sigurd
sargad ligga.

Gudrun gick därifrån bort till skogs i öde marker och fortsatte ända till Danmark samt vistades där sju halvår hos Tora Håkansdotter.

Brynhild ville icke överleva Sigurd. Hon lät dräpa åtta av sina trälar och fem trälinnor. Därpå stack hon sig till döds med sitt svärd.

---

[1] Herse var i det forntida Norge titeln på den ärftlige härskaren över ett mindre område. Här står ordet som beteckning för en hövding eller furste i allmänhet.
[2] Skotvång: skorem.
[3] «Hugborg»: själens borg, bröstet.
[4] «Sikling»: furste; egentligen: medlem av siklingarnas konungaätt.
[5] «Herjans diser», Odens mör, äro valkyrjorna.
[6] Gudrun förutspår här, att Gunnars och Hågnes edsbrott mot Sigurd skall vålla deras egen undergång.
[7] «Allvalden»: härskaren; här: Sigurd.
[8] «Ormbäddselden»: guldet.