Eddas naturhistoria - Väderlek

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Johan Gustaf Hjalmar Kinberg

Eddas naturhistoria

1. Väderlek

Vik, Island

De ställen, hvilka häntyda på temperatur och väderlek, kunna vi icke lemna å sido.

Völund i Ulfdalarna var den mest konstförfarne man, som omtalas i de gamla sångerna. Han och hans bröder, söner af Finnkonungen, gingo på skidor och jagade djur, veiddu dýr.

(Völund. Inledn.)

Egil gick österut från UIfdalarna på skidor att söka sin hustru. (Völund. 5).

Då Odin ridit till Valans graf och genom dödskväden tvungit henne att stiga upp derur, kvad hon:

Hvad är det för en

mig okänd man,

som för mig förökat

min tunga färd?

jag i snön insnöad

var, af regn slagen

och dränkt af daggen;

död var jag länge. (Vegt. 5).

Då Hyme kom hem från jagten, var det stark köld, äfven om man af ordalagen icke kan sluta dertill, att kvädet är diktadt i norra Skandinavien eller på Island.

Så förskräcklig

kom senfärdig,

hjerthård Hyme

hem från jagten;

gick i saln in,

isar ljödo:

karln, som kom, bar

kindskägg fruset. (Hým. 10).

Istappar, jöklar, hängde i skägget och klingade mot hvarandra. Isberg och äfven eldberg, kratrar, hölkn, samt jordskalf omtalas annorstädes. (Hým. 24).

Uti Hárbarðsljóð förekommer ett dunkelt, på olika sätt förklaradt, ställe. Tor frågade nemligen, om han kunde hinna till Verland (eller Odins land) i dag. Derpå svarade Hårbard, att Tor kunde

Nå dit med nöd och stort besvär, medan soln är uppe, — när jag får töslask.

Taka við víl ok erfiði at uppverandi sólu, — er ek get þána. (Hárb. 58).

Man har äfven läst stället sålunda: er ek get þá ná. Äfvenså: "vid det lag, tror jag".

Jmf. BUGGE, p. 103 och GRUNDTVIG, p. 202. Då det heter þáná i Codex regius, och ingen förändring är för meningen nödvändig, må den gamla texten tagas for god. Tö förutsätter frost.

Odin frågade:

hvad menskor lefva, då öfver män väldig fimbulvinter är faren?

hvat lifir manna, þá er inn inn mœra Iiðr fimbulvetr með firum? (Vafþr. 44).

Vaftrudne svarade Odin:

Lif och Liftrase;

de lönligt månde bo

uti Hoddmimes hult;

morgondaggen

till sin mat de hafva;

af dem nya åldrar alstras. (Vafþr. 45).

Fimbulþul: en mystisk flod; Fimbultýr: Odin; vetr: vinter, bör tagas som år; Odins år är den tid, då Odin förgås. (Grímn. 41. Völ. 66).

Endast uti ett land, der vinterns längd betydligt öfverskrider sommarens, kan året benämnas vinter, eller tiden räknas i vintrar.

Tor frågade:

hvad heter skyn, som

med skurar blandas,

uti hvarje verld? (Alvíssm. 18).

Allvis svarade:

Sky nämns han hos menskor,

men skurhopp hos gudar

och af vaner vindflott,

af jättar regnhopp,

af alfer stormens kraft,

den doldes hjelm i Hels hemvist. (Alvíssm. 19).

Tor frågade:

hur heter den vind,

som vidast far,

i hvarje verld? (Alvíssm. 20).

Allvis svarade:

Vind nämns han hos menskor,

ruskväder hos gudar,

hos makter goda gnäggarn

af jättar skrålarn,

af alfer dundrarn,

i Hels hus nämns han hvinarn. (Alvíssm. 21).

Tor frågade:

hur heter lugnet,

som ligga skall,

uti hvarje verld? (Alvíssm. 22).

Allvis svarade:

Lugn nämns det hos menskor,

men lä utaf gudar,

hos vaner vindstilla,

jättar varmluft,

alfer dagslugnet,

dvergar dagshvila kalla't. (Alvíssm. 23).

På ett kallt klimat och fjelltrakt häntyder Hávamál:

Eld tarfvar

den in är kommen

och å knä är kall;

mat och kläder

är den mans tarf,

som har öfver fjell farit. (Háv. 3).

På ombytlig väderlek häntyda:

Blott en natt du lungt

kan på matsäck lita,

skeppsrån räcka kort;

höstnatt omvexlar;

vädret å fem

dagar vexlar,

men mera på en månad. (Háv. 74).

På kallt klimat hänvisa följande vers, utom 84 och 89 hvilka synas hafva blifvit införda från ett annat kväde, en mening som jag, på grund af både deras form och innehåll, delar med GRUNDTVIG.

Om kvällen må dag rosas,

kvinna, som bränd är,

svärd, sen pröfvadt,

mö, som bortskänkt är,

is öfver kommen,

öl, som drucket är. (Háv. 81).

I vind må man ved hugga,

med god vind till sjös ro,

i mörker med mö skämta,

mångögd är ju dagen;

å skepp skall färd främjas

men försvar med skölden,

af svärd slag

och af mö kyssar. (Háv. 82).

Vid eld öl du dricke, å is gå på skridsko, köp stoet magert men svärdet söladt, föd väl häst hemma, men hund å utgård.

Við eld skal öl drekka, en á ísi skriða, magran mar kaupa, en mæki saurgan, heima hest feita, en hund á búi. (Háv. 83).

Til tal af mö må man ej tro sätta, ej hvad kvinna kväder; ty på den svingande svarfven vardt i dem hjertat skapadt, otro lagd i bröstet;

Meyjar orðum skyli manngi trúa, né þvi er kveðr kona; þviat á hverfanda hveli váru þeim hjörtu sköpuð, brigð i brjóst um lagið; (Háv. 84).

Bristande båge, brinnande låga, gapande ulfvar, galande kråka, rytande svinet, rotlösa trädet, växande vågen, vällande kitteln,

Brestanda boga, brennanda loga, gínanda úlfi, galandi kráku, rýtanda svíni, rótlausum viði, vaxanda vági, vellanda katli, (Háv. 85).

Flygande spjutet, fallande bölja, isen nattgamla, ormen, i ring lagd, brudens bäddtalan, eller bräckta svärdet, björnaleken eller kungabarnen,

Fljúganda fleini, fallandi báru, isi einnættum, ormi hringlegnum, brúðar beðmálum eða brotnu sverði, bjarnar leiki eða barni konungs, (Háv. 86).

En sjuk kalf, en träl sjelfrådig, valas välgångsord, vild, nyss fäld man.

Sjúkum kálfi, sjálfráða þræli, völu vilmæli, val nýfeldum. (Háv. 87).

Skörden beror af väderleken, som är ostadig. (Háv. 89).

Odin kunde stilla stormen; han sade:

Det kan jag det nionde,

om mig nöd tvingar,

att berga min båt på vida hafvet:

vind jag stillar

å vågen,

skänker hela sjön lugn. (Háv. 153).

Se vidare: Hyndl. 42. Gróg. 12. Sig. Fáfn. Ill, 8