Elfte Runan (Kalevala, Castrén)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 17. mar. 2024 kl. 18:14 av Jesper (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Dansk.gif Svensk.gif


Väinämöinen
Maleri af Robert Wilhelm Ekman

Kalevala

Elfte Runan

Öfversatt af

Matthias Alexander Castrén



Gamle trygge Wäinämöinen
For att fria till en jungfru,
Till en mö med smyckad panna
Uti Pohjola det mörka,
I den by, der männer dräpas
Och i hafvet hjeltar dränkas.


Sköt han ut sin båt på vattnet,
Nya skeppet uppå böljan,
Ofvan från de glatta rullor,
Från de släta furu-stockar.
Reste mäster på sitt fartyg,
Som uppå en bergshöjd tallar,
Hissade i masten segel,
Såsom granar på en kulle.
Steg så sjelf ombord på skeppet,
Gick uti sitt nya fartyg,
Styrde sedan ut på hafvet,
Klöf den blåa fjärdens böljor
Med det stora vackra skeppet,
Med den nya, röda båten.


Vinden blåste uti seglet,
Vårens vind hans fartyg framdref.
Redan seglar furu-skeppet,
Hundrabrädigt fartyg flyter
Vid den dimomhöljda udden,
Vid den skogbeväxta holmen.


Fanns på ön en jungfru Anni,
Smeden Ilmarinens syster.
Råkade sitt byke trampa,
Tvätta kläder invid stranden
På den vackra bryggans ända,
Ytterst på den röda färjan.


Vände sig och såg omkring sig
Öfverallt i blida rymden;
Kastade sin blick på fjärden,
Vände hufvudet åt söder,
Varseblef en skymt på hafvet,
Såg en strimma blå på böljan.
Yttrade ett ord och sade:
"Hvad kan strimma blå du vara,
Som på hafvets böljor skymtar?


Om du är af gäss en skara,
Eller ock en prydlig andskock,
Eller annan väldig fogel,
Må du breda dina vingar
Och mot höga himlen flyga.


Om du är en svärm af fiskar,
Eller ock ett laxrikt sjögrund,
Eller någon större sikart,
Må du simma, neråt sänkas,
Dra dig under vattenbrynet.


Skulle du ett stengrund vara,
Någon klippa ut' i hafvet,
Eller ock en vatten-ruska,
Må du sköljas då af vatten,
Öfverhöljas af en störtvåg.


Om du är en båt från hemmet,
Farkost, som min broder timrat,
Må du vända fören hemåt,
Emot egna landnings-ställen,
Aktern emot andra hamnar.


Om du är en bya-farkost,
Må du åter utåt simma,
Emot andra landnings-ställen,
Vändande din bakstam hitåt.


Är du Wäinämöinens farkost,
Den evärdelige sångarns,
Närma dig då hit till stranden,
Segla när mig till ett samtal,
Tag ett ord, bär hit ett annat,
Låt i ro ett tredje talas."


Båten var nu Wäinämöinens,
Den evärdelige sångarns,
Och den nalkades till stranden,
Närmade sig till ett samtal,
Tog ett ord, bar bort ett annat,
Lät i ro ett tredje talas.


Det var holmens jungfru Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
Talte så till vandringsmannen,
Sporde honom om hans resa:
"Hvart, o Wäinämöinen far du,
Styr din kosa, vattnets älskling.
Far så grannklädd, landets prydnad?"


Sade gamle Wäinämöinen:
"Har mig ämnat ut på laxfångst,
Ville se, hur fisken leker
Der vid Tuoni-elfvens stränder,
Uti Manala det låga."


Holmens jungfru Anni åter
Yttrade ett ord och sade:
"Lätt en bakslug man jag känner,
Märker den som osannt talar.
Annorlunda förr min fader,
Annorlunda gamle farfar
Plägade på laxfångst fara,
Lade ut att fånga taimen.
Utaf nät hans farkost fylldes,
Full var båten utaf bragder;
Stötel-stängerna på bottnet,
Ljuster-jernen under bågen,
Gyllne nålarna i fören.
Hvart då far du Wäinämöinen,
Färdas nu Uvantolainen?"


Sade gamle Wäinämöinen:
"Ämnade mig ut på gåsjagt,
For till skimmervingars lekort
För att fånga dregelnäbbar
Från de sund, der köpmän färdas,
Från det vida, öppna hafvet."


Åter sade jungfrun Anni,
Tennbriskprydda flickan talte:
"Så en bakslug man jag känner,
Märker den, som osannt talar;
Annorlunda förr min fader,
Annorlunda gamle farfar
Plägade till gåsjagt färdas,
For till skimmervinge-leken
För att fånga dregelnäbbar.
Dragen var då sköna bågen,
Starka fjäder-stålet tillspändt,
Gråa skallet låg i båten,
Kopplad var den svarta hunden,
Men kring stränderna sprang rackan,
Valpen flög längs strandens stenar.
Hvart då far du Wäinämöinen,
Färdas nu Uvantolainen?"


Sade gamle Wäinämöinen:
"Kom, o flicka, ned i båten,
Stig uti min farkost, jungfru!
Då vill sanningen jag säga,
Tala verklig, sveklös sanning."


Anni fortfor oupphörligt,
Tennbriskprydda flickan talte:
"Stormen i din båt må komma,
Vårens ilar i din farkost.
Upp och ned jag båten vänder,
Låter så af vattnet drifvas,
Om jag ej bestämdt får veta,
Hvart du Wäinämöinen färdas.
Säg då en gång verklig sanning,
Låt mig mer ej lögner höra."


Sade gamle Wäinämöinen:
"Också vill jag sanning tala,
Litet gäckades jag endast:
Jag har farit för att fria
Till den hårbeprydda jungfrun
Uti Pohjola det mörka,
I det mulna Sariola,
I den by, der männer dräpas,
Hjeltar dränkas uti hafvet."


Det var holmens jungfru Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
När hon sanningen förnummit,
Hört en verklig, sveklös sanning,
Lemnade sitt byke obykt,
Hann ej kläderna mer skölja.
Samlade sin klädnings-fållar,
Bar dem upp med sina händer,
Sprang så hem förutan dröjsmål,
Ilade åstad på gården,
Gick från gården in i stugan,
Yttrade ett ord och sade:
"Hör mig smed, o Ilmarinen,
Frände, barn af samma moder!
Smid mig nu en liten spole,
Smid mig några granna ringar,
Två par eller tre örhängen,
Fem, sex kedjor till min gördel,
Och jag säger sanna saker,
Yppar för dig verklig sanning.
Långa sommarn skor du hästen,
Smider hofjern hela vintern,
Ämnar dig på färd att fria,
Tänker fara hän till Pohja;
Men en mera slug nu färdas,
Förekommer dig och bortför
Den med hundra marker lösta,
Den med tusende betalta,
Den du vintrar två har tingat,
Friat till i trenne somrar.
Der nu färdas Wäinämöinen,
Far uppå det blåa hafvet
Uti båtens gyllne bakstam.
Stödd mot rodrets krökta ända,
Bort till Pohjola det mörka,
Till det mulna Sariola."


Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Släggan slintade ur handen,
Tången föll ifrån hans fingrar
Och han hof sin röst och sade:
"Anni du min lilla syster!
Smida vill jag dig en spole,
Prydliga och nätta ringar,
Två par eller tre örhängen,
Fem, sex kedjor till din gördel;
Men ett bad i hast du tillred,
Så att det ej någon märker,
Skaffa äfven lut en smula,
Laga litet slipprig såpa,
Hvarmed denna bofink tvår sig,
Denna snösparf ren sig tvättar
Från höstgamla smidje-sotet,
Vinterstjocka hammar-slagget."


Det var holmens jungfru Anni,
Smeden Ilmarinens syster,
Eldade med snabbhet badstu'n,
Utan att det någon märkte;
Värmde den med aspveds klabbar,
Med småklufna, korta spjelkar,
Bar så vatten ifrån källan,
Från den vasslesöta källan,
Bröt en qvast från unga skogen,
Liten kärleks-qvast ur lunden;
Gjorde sedan lut af surmjölk,
Lagade af benmärg såpa,
Såpa, som var lätt att löddras,
Kunde mannens hufvud rentvå.


Sjelf gick smeden Ilmarinen
Skyndsamt in uti sin smidja,
Smidde snart, hvad jungfrun önskat,
Färdiggjorde gördel-krokar,
Under det man badstu'n värmde,
Medan man om bad besörjde.
Sedan badar han tillräckligt,
Sköljer sig med vatten, renas
Från höstgamla smidje-sotet,
Vinterstjocka hammar-slagget,
Yttrar så ett ord och säger:
"Anni du min lilla syster!
Hemta hit en linne-skjorta
För min kropp från svett befriad,
För det obetäckta hullet;
Hemta sedan snäfva byxor
Uppå mina torra vador,
Mina ben från såpa fria;
Gif mig ock min blåa klädning
Öfver fina linne-skjortan;
Gif kaftanen utaf kläde
Ofvanpå den blåa rocken;
Tag ännu mitt lena bälte
Till att gjorda om kaftanen;
Hemta sist min sammets-mössa,
Hvilken upp i molnen susar,
Som igenom skogen skymtar,
Sök den för mitt torra hufvud."


Derpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Tog af guld hvad mössan rymde,
Tog hattkupan full af silfver;
Stack sin fåle nu i redet,
Eldröd häst emellan stänger.
Sjelf sig så i släden satte,
Höjde sig i granna korgen,
Manade sin häst att springa,
Den hvitmanige att skynda.
Hingsten sprang, det led med färden,
Släden rördes, stranden fräste.


Åker fram med gny och buller
Långsmed reflarna i hafvet,
Färdas invid Simo-sunden,
På de albevuxna höjder,
Och nu skäller gråa hunden,
Borgens portvakt höres gläffsa.


Tog då Pohjas värd till orda:
"Gå nu ut och se, min dotter,
Hvarför gråa hunden skäller,
Hvarför borgens portvakt gläffsar."
Dottren svarade och sade:
"Ej jag hinner nu min fader,
Stor är stenen, som jag malar,
Stenen stor, men fint är mjölet,
Sjelf är orklös den, som malar."


Åter sade Pohja-värden:
"Gå då du att se, min hustru,
Hvarför gråa hunden skäller,
Hvarför borgens portvakt gläffsar."


Hustrun svarade och sade:
"Gerna skulle jag ej hinna,
Tjockt är brödet, som jag bakar,
Brödet tjockt, men fint är mjölet,
Sjelf är orklös den, som bakar."


Yttrade nu Pohja-värden:
"Alltid har ju brådt en qvinna
Och en flicka att bestyra,
Om hon ock på sängen låge;
Gå derför att se, du gosse."


Gossen svarade och sade:
"Gå du sjelf och se, min fader,
Ty jag hinner ändå icke,
Har en trafve stor att hugga,
Trafve stor och fina klabbar,
Sjelf är huggarn svag och orklös."


Ännu skällde gråa hunden,
Borgens ullsvans gnällde flitigt,
Klaga hördes holmens gårdvard,
Sittande på åker-renen,
Svängande sin svans mot jorden.


Tog till orda Pohja-värden:
"Fåfängt skäller ej vår gråhund,
Fåfängt borgens vakt ej gläffsar,
Gnäller icke utan orsak,
Morrar ej åt skogens furur."


Går nu sjelf att se och vandrar
Till den sista åker-renen,
Till det längst belägna fältet
Kastade sin blick åt vester,
Vände hufvudet mot solen;
Ser nu klart och tydligt skälet,
Hvarför gråa hunden skällde,
Markens täckhet hördes klaga
Och den svarta svansen svängdes.
Man med brokig släde åker,
Far om Simo-holmen landvärts,
Och med väldigt fartyg seglar
Sjövärts utom Lempi-viken.


Derpå värden sjelf i Pohja
Skyndsamt in i stugan stiger,
Träder under takets hvälfning,
Yttrar så ett ord och säger:
"Främmande nu till oss nalkas,
Komma på det blåa hafvet."


Pohja-dottren, Pohja-hustrun
Skyndsamt ut på gården gingo,
Skådade åt stora fjärden,
Hufvudet åt solen vände,
Sade Pohjolas värdinna:
"Främmande, som der nu komma,
Komma till oss för att fria.
Hvem, min dotter, vill du taga?
Den som der med hästen åker,
Ilar fram i brokig släde,
Far om Simo-holmen landvärts,
Han är smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn;
Medför guld, hvad mössan rymmer,
Har hattkupan full af silfver.
Den som stora båten styrer,
Seglar på det röda skeppet,
Sjövarts utom Lempi-viken,
Är den gamle Wäinämöinen,
Den evärdelige siarn;
Medför penningar på skeppet,
Hemtar skatter med sitt fartyg.
Må du taga den, min dotter,
Som för penningar på skeppet.
Hemtar skatter med sitt fartyg;
Mera rådfull är den gamle,
Om mer rask den unge synes."


Jungfrun svarade och sade:
"O min moder, som mig fostrat,
Du som vårdat har min barndom!
Ännu ej till denna dagen
Man för penningar oss bortsålt;
Utan penningar vi lemnats
Åt de männer, som begärt oss,
Karlar, hvilka till oss friat.
Den jag ville ta, min moder!
Som det goda Sampo hopsmidt.
Hvilken granna locket hamrat."


Nu den gamle Wäinämöinen
Hinner förr till Pohja-gården,
Skyndsamt in i stugan stiger,
Träder under takets hvälfning,
Börjar sedan sjelf att orda
Framför dörren, under sparren,
Der man kittlarna betäcker,
Tager mössan af sitt hufvud,
Handskarna från handen löser.
Höjande sin röst han sade,
Talade med dessa orden:
"Finnes här för mig en jungfru,
Flicka till min lifstids maka,
Till en dufva vid min sida,
För att bädden åt mig reda,
Ordna vackert hufvud-kudden?"


Nu den sköna Pohja-dottren,
Landets ära, vattnets prydnad,
Skyndade sig sjelf att svara:
"Föga prisar jag en sjöman
Och en ålderstegen gubbe;
Hafvets stormar rubba sinnet,
Vårens ilar skada hjernan,
Till förtret man tar en gammal,
Till besvär en åldrig make.
Här ej finnes någon jungfru,
Flicka till din lifstids maka,
Till en dufva vid din sida,
För att åt dig bädden reda,
Ordna vackert hufvud-kudden."