Forskjell mellom versjoner av «En nyfunnen skildring af lapparnas björnfest»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Linje 119: Linje 119:
 
När lungorne kokas, sjunges af karlarne följande wisa:
 
När lungorne kokas, sjunges af karlarne följande wisa:
  
27:o ''Dili monjen dat Soamos vueiniä labolatsch gåbbode diene giede tiätschien nälling''i. På swenska: Det är mig kärt at se anden flyta på wår watnet. ''labolatsch'' är ett slags watn-  fogel, som simmar, och på detta stället efter Lappska skaldkonsten betyder lunga.
+
27:o ''Dili monjen dat Soamos vueiniä labolatsch gåbbode diene giede tiätschien nälling''i. På swenska: Det är mig kärt at se anden flyta på wår watnet. ''labolatsch'' är ett slags watnfogel, som simmar, och på detta stället efter Lappska skaldkonsten betyder lunga.
  
 
När hufwudet skall tagas upp utur kittelen. sedan lefren är kokad, sjunges följande wisa af Lapparne, med särskilt Melodie, liksom alla de öfriga.
 
När hufwudet skall tagas upp utur kittelen. sedan lefren är kokad, sjunges följande wisa af Lapparne, med särskilt Melodie, liksom alla de öfriga.

Revisjonen fra 10. mai 2021 kl. 20:59

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Karl Bernhard Wiklund (1868–1934)


K. B. Wiklund

En nyfunnen skildring
af lapparnas björnfest

1912


Bland de primitiva folken i Sibirien och norra Europa anses som bekant björnen som ett på visst sätt heligt djur, hvars dödande åtföljes af allehanda ceremonier, dramatiska prestationer etc. Särskildt framträdande är denna björnkult bland folken vid Amurflodens mynning och bland ostjaker och voguler. I forna tider har den spelat en stor roll äfven bland lapparna, från hvilka vi äga skildringar af densamma redan från 1600-talet. Dessa skildringar begagnades af SCHEFFERUS för det 19 kapitlet af hans bekanta "Lapponia" 1673 och ha i vår tid blifvit fullständigt utgifna efter de ännu bevarade manuskripten af RHEEN (Svenska Landsmålen XVII, 1, s. 43 ff.), GRAAN (XVII, 2, s. 67), NIURENIUS (XVII, 4, s. 18 f.), LUNDIUS (XVII, 5, s. 18), TUDERUS (XVII, 6, s. 12 ff.; E. N. SETÄLÄ, "Pari suomalaista poimintoa Upsalan yliopiston kirjastosta", Helsingfors 1891) och en anonym författare (SETÄLÄ, Journ. de la Soc. Finno-Ougr. VIII, s. 119 f.). Från 1700-talet härstamma uppgifterna hos THURENIUS (I. FELLMAN, "Handlingar och uppsatser ang. Finska Lappmarken och lapparne" I. s. 393 f.), FJELLSTRÖM ("Kort Berättelse, Om Lapparnas Björna-fänge. Samt Deras der wid brukade widskeppelser", Stockholm 1755), HÖGSTRÖM ("Beskrifning Öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker". Stockholm 1747. kap. 11, § 32). LEEM ("Beskrivelse over Finmarkens Lapper", Köpenhamn 1767, s. 502 f.) och JESSEN hos LEEM, S. 64 f. Från senare tid härstamma notiserna hos HOGGUÉR, "Reise nach Lappland und dem nördlichen Schweden", Berlin 1841, s. 77 f. och CHARUZIN. "Russkie lopari", Moskva 1890, s. 204. Särskild uppmärksamhet förtjäna dessutom i detta sammanhang de ganska fylliga notiserna om björnfesten hos finnarna ("Suomen kansan muinaisia taikoja I. Metsästys-taikoja", Helsingfors 1891, s. 85 ff.). Det är nämligen att märka, att dessa notiser härstamma från trakter, där lappar för ej så länge sedan bott (jfr min framställning af lapparnas forna utbredning i Finland och Ryssland i Le Monde Oriental V, ss. 101 ff. 175 ff.), och det är därför möjligt och troligt, att en större eller mindre del af dessa rituella plägseder hos finnarna egentligen är af lapskt ursprung: intressant är också, att den björnsång, som TUDERUS anför i sin beskrifning öfver de österbottniska lapparna, är finsk, ej lapsk.

Den utförligaste och mest detaljerade skildring af lapparnas björnfest, som väl någonsin blifvit satt på papperet, kom emellertid i dagen först innevarande år 1912. Vid genomgående af den bekante språkforskaren JOHAN IHRES efterlämnade, synnerligen värdefulla papper, som år 1911 deponerades i Upsala Universitetsbibliotek af herr löjtnant JOH. A. IHRE å Ekebyhof, anträffade nämligen bibliotekarien ANDERS GRAPE ett häfte, innehållande en mängd lapska etnografiska och språkliga anteckningar. hvilket han benäget öfverlämnade till mig för vidare undersökning. Det befanns då både till sina etnografiska och språkliga delar vara af allra största intresse. Den variant af "Lapparnes Björn wisa", som häri förekommer, är nämligen vida utförligare än någon förut bekant sådan, och dessutom meddelas en mängd notiser "Om deras öfriga, bekanta widskepelser" samt ett "Vocabularium Linguæ Lapponum mendicantium" på hela 1644 rubriker, åtföljdt af ett försök till "Verborum Conjugatio".

De tiggarelappar, af hvilka manuskriptets författare fått sina uppgifter, torde att döma af språkformen ha kommit från Åsele lappmark. Om de från början varit fjällappar eller skogslappar är tillsvidare omöjligt att afgöra. Närmast tillhands ligger det kanske att antaga, att de varit utarmade skogslappar, som slagit sig på tiggeri. Under dessa tider börjar nämligen nybyggarväsendet i Åsele lappmarks skogstrakter mer och mer blomstra upp, en mängd bönder skaffa sig rätt att slå sig ned på odlingsbara marker inom lapparnas skatteland, och särskildt skogslapparna upphöra alltmera med sitt gamla näringsfång, fiske, jakt och renskötsel, och ge sig ut på bygden som tiggare eller lösa arbetare.

På språkliga grunder kan man tillsvidare icke. oaktadt materialets rikhaltighet, afgöra, huruvida det härstammar från skogs- eller fjällappar. Väl är det troligt, att dessas dialekter något skiljt sig från hvarandra, men äfven fjällapparna ha kanske haft något olika språk i norr och söder inom denna samma lappmark, och några säkert skogslapska texter eller annat har man icke, från hvilka man vid den jämförande undersökningen kunde utgå. Nu äro Åsele skogslappar för länge sedan försvunna. I alla händelser är manuskriptets "Vocabularium Linguæ Lapponum mendicantium" ett intressant språkminnesmärke, icke minst därför, att dess författare tydligen varit alldeles okunnig i lapska och särskildt icke känt till de lapska språkformer, som på hans tid redan funnit användning i tryck, hvarför han sålunda icke kunnat röna inflytande af något skriftspråk eller några språkriktighetsfunderingar. Han har dessutom haft ett godt öra, som lagt märke till en mängd af de fonetiska petitesser, hvaraf de sydlapska dialekterna öfverflöda, och sökt att — naturligtvis högeligen ofullkomligt — få dem uttryckta i skrift utan alla de generaliseringar och förenklingar, som göra det sydlapska bokspråket så stereotypt och magert. I ordlistan, där han haft att göra med enstaka ord, har detta ofta lyckats honom rätt bra, men i björnvisan med dess sammanhängande satser har han nästan öfverallt så grundligt misslyckats, att det utan den efter sagesmännens diktamen bifogade öfversättningen nu skulle vara fullkomligt omöjligt att utfundera textens betydelse, allra hälst som också en hop fel synas ha begåtts vid renskrifvandet af primäranteckningarna. Endast här och där kan man med hjälp af öfversättningen ha en mer eller mindre säker mening om textens verkliga lydelse i lapparnas mun. Jag har därför, då jag nedan aftryckt björnvisan, ansett mig kunna bortse från alla försök till riktig läsning af den lapska texten och uppskjuta mina konjekturer till något annat tillfälle, då jag i samband med en systematisk framställning af den nuvarande Åseledialekten (Vilhelmina) kan behandla äfven detta vocabularium.

Hvem manuskriptets upphofsman varit har icke kunnat utrönas. Det har utskrifvits efter den tid, då Linné blef nordstjärneriddare (1753), enär på ett ställe däri "Arkiatern och Riddaren Linné" omtalas, och före IHRES år 1780 inträffade död. Platsen, där manuskriptet tillkommit, är likaledes okänd; troligen har det skett någonstädes i Ångermanland eller Medelpad, d. v. s. de trakter, som ligga närmast till Åsele lappmark.

Här aftryckas nu de delar af manuskriptet, som hafva etnografiskt värde. De ge en ganska god inblick i de tiggarlappars  eller "sockenlappars" föreställningar, hvilka, afsöndrade från sitt folk, lefde som parias bland kusttrakternas svenskar och som nästan aldrig beaktades af lappforskarne. Så mycket tacksammare är man då för detta värdefulla bidrag till kännedomen om dem. Manuskriptet om "Lapparnes Björn wisa" m. m. är dessutom ett vältaligt, nytt vittnesbörd om IHRES vidsträckta och mångsidiga forskareintresse.


Lapparnes Björn wisa

Då Lappen kommer hem ifrån skogen, sedan björnen är skuten, berättar han för sin hustru och de öfrige af sine anhörige i kojan, huru wäl och lykligt hans och de öfrige skogs Cameraters jagt aflupit; och under denna hans berättelse, lemnas honom i handen, af hustrun eller någon annan, en hopflätad björksweg, hwarpå hänges utaf qwinfolcken under sjelfwi sången, mässings kedstumpar i ändan på swegen, och under det karlar och Qwin folck sjunga tillsammans, weftar karlen upp och ned med Björkswegen. Wisan som bruckas wid detta tillfället är följande:

1:o Sojovum Soväjäks Schiälhåt leenat. Meningen på swenska är denna: Wefta upp och neder med björkswegen på hwilcken kedstumpen och linneslarfwan är bunden. Det är till at märka at hwar sång har sin aparta ton. När qwinfolcken binda linneslarfwan på björkswegen, så sjunges efter särskilt tone så wäl af man som qwinfolck efterföljande wisa.

2:o Bångat Sijviä uäckädom Sjan. Hwilcket, utan at binda sig så noga efter Lappskan, på wårt språk kan öfwersättas sålunda: Wefwa lärfts lappen om swegen på ett rum där solen eij synes: hwilcket äfwen af Lapperne wärk ställes på ofwan nämde sätt.

Nu införes björnen talande om denna swegen, till det kringstående Lappfolcket. Karlar och qwinfolck tolcka hans mening med en afskilt Tone, uti efterföljande wisa:

3:o Dili monjen dat diarakoms akt nain Soioam. På swenska är innehållet detta: Ack käraste! Denna enda swegen är för min skull. Nu talas icke widare om denna Björkswegen; utan lägges aldeles bort, i det stället begynna de mangrant at supa bränwin, som de antingen köpt eller tigt sig och under det de pläga sig på bästa sätt, samt glädja sig af sin lyckeliga jacht sjunga qwinfolcken ensamt med apart melodie, denna wisan

4:o Caisse monjen viarti dili monj åstatt barnasan vino goksja.  På swenska: Om jag hade till at betala med! så skulle jag köpa åt min son en brännwins kappe. Gummorne lära tro, at ingen ting är bättre än bränwins kappar: de wisa dock, at brämvinet är dem mera om hjertat än kappen: skada nog, at de nu eij mer få tillfälle at läska sin törstiga kropp, sedan bränwinsförbudet utkommit: deras björnwisa torde utan twifwel eij sjungas med så stort plaisir, som förut, och ruset lärer eij gifwa dem tillfälle till önskningar.

Nu fråga Gummorne, kararne huru resan har gådt; och emedan de få ett behageligit swar, kunna qwinfolcken eij afhålla sig från at uttryka sin glädje öfwer deras stora lycka; fördenskull sjunga qwinfolcken ensamt med en från de förra wisorne skild Melodie följande sång.

5:o Bådie Barnie juäikiät mab olmai diadda? På swenska: Kommer mina barn wi skole sjunga: hwad är det du har kar? Därpå swaras intet af kararne; utan qwinfolcken låssa sig eij wilja höra mera om deras lykliga jacht; då de med en annan Melodie sjunga denna korta wisa:

6:o Boälloen buällas. På swenska: tala eij mera därom; men efter Lappska ordens bemärkelse betyder det så mycket som Under knä hwilcket uttryk bemärker en stor glädje, enligt deras [öfver raden: Poesie] munart, öfwer en sak. Härefter sjunges åter med annor ton af qwinfolcken ensamt denna sång.

7:o Guättie aoupp Soamo buärrie Doures veeraki buaräst faroupt gärvom. På swenska: Haf heder och tack du dyra och kära Björn, som gjordt ett så godt fähle mål. Ack! En widskepelig och syndig tacksäjelse! Här tackas björnen för det han låtit skjuta sig; och således till ägnas ett oskäligt Creatur den heder; som Lappen borde gifwa åt Gud: ty det är han endast som styrer och bibehåller alla skapade ting; men eij de sjelfwa. Det bör ock ingen inbilla sig at detta talesättet är allenast Poetiskt ty de tro fullwist det som här säges.

Nu införes åter Björnen talande, då qwinfolcken med olika Melodie med de förra föreställa hans Person så talande uti följande sång.

8:o Maje li Monj osjeddamen ami årrana qoikoa barnia, kotseh darke sjadde fåre jenut. På swenska: Jag tänkte till at gå til min gamla ort; men desse ungkarlar de stäkte min resa. Härefter repræsenteras Björnen af karlarne ensamt, så talande som följer uti hos stående wisa:

9:o Dia ma dalie bååtam, råvnoa mist Sidias låatoist gardan tiotsch jäa virgåt. På swenska: Nu kommer jag ifrån stora och widsträkta skogar, där jag warit, till tätt bebodda bygden.

Nu Agera qwinfolcken ensamt Björnens personnage på sätt som följer dock med olika Ton

10:o Fei Fei! dai barniei voäikäl dat goaudi [öfver raden: löpare] niuännie [ö. r.: ändan] leösan bledaxe dasna kriska Scavoa glakka alnas nan. På swenska: si si! de bär drängarne huru de komma på sina skidor: ten naglen skiner: här ut när mig hörer jag skidstafwen knarka.

När denna wisan är sluten sjunger Björnkarlen efter egen Melodie; således:

11:o Slippkie Slappkie Syvia niäiat oloken gaetan. På swenska spring spring! utur kojan du som har lindat Björnkarlens sweg. hwilcket ock twifwelsutan efterkommes. Här kommer återigen Monsieur Nalle fram på Theatren förestäld talande af qwinfolks trouppen uti denna wisa:

12:o Niåämnalen juälickie valgas olgen gaetan. På swenska. Björn karlen springer ut och in genom kojan: han kallas af Björnen niåämnalen juälickie på detta stället hwilket betyder harefot. Björnen torde äfwen hafwa skähl på sin sida. Licknelsen har eljest sin rapport på Lapparnes sko eller stöflar af ludna renbelningar. Qwinfolcken längta, at få weta huru snart Björnen kåmmer hemtågandes: emedan karlarne långt för detta kjört efter honom: fördenskull sjunga de, kan hända sorgsne nog och fulle med längtan efter en läcker bisslein, efter apart melodie, denna sång.

13:o Gåbboa gatoei audakken faro? På swenska. Hwart tog Björnens fählemål wägen? Nå hafwa de nu länge wäntat Björnen, så är han nu redan eij långt borta ifrån sitt tillkommande hem: det är därföre eij underligit at karlarne tala i hans person och exprimera sin annalkande glädje fäst uti följande sång:

14:0 Die ma dalie manä båta bialunn dei variei bualdi. På swenska. Nu kommer jag. (resande) öfwer berg och dalar. Lappgummorna höra än huru lappen skriker på renarne: de sjunga fördenskull helt nögde denna wisa:

15:o Gåbatjen Dablåpp mån dalie goålapp nioktjen voai stuermannien. På swenska. Hwilcken theras röst är som jag hörer, swanans eller Björnkarlens. lnterdum male audit Sexus.

När Björnen är så nära till lappkojorne at den som körer honom kan höra wisan sjunga Gummorna följande wisa.

16:o Vallia andie månä guålapp Skaigiati Skadasi leutiapp låtoa dieatji. På swenska. Nu hörer jag Björnwisan sjungas från ändan af skogen. När de renoxar äro hem komne som dragit björnen, hänges på dem ullgarns ändar, färgade med ålderbark på tre ställen; besynnerligit nog at tretalet har warit och är mycket i bruk äfwen hos lapparne: och sedan detta tekn är hängdt på oxarne, sjunga qwinfolcken denna sång.

17:o Reeinätsen datta goadda galdak ebias dea då mo boalva Svaines. På swenska: Renoxen den bär ett besynnerligit märke! min kära Björnkarl. dvs:[?] Karlarne färga de renoxar, som dragit hem Björnen, med alderbark tuggad i en skål, och gjöra röda ränder på dem, i hufwudet, på halsen, litet nedan för bogarna, och än bättre bort mellan bogarna; under det at Lapp gubbarne hafwa at sysla härmed, sjunga qwinfolcken denna wisa.

18:o Stuermannien vuäjam Härikie rimoän nämåm. På swenska. Björn åker efter en rödfärgad renoxe.

När de hålla på at flå honom sjunga karlarne, hwars gjöremål altid är at flå björnar etc. denna wisa.

19:o Gaode gaida njuännä, niuånnie soariei [öfver raden: rita] raggot gaida niuånnie soariei. På swenska: Björnen åker widöpen med en spitsad näsa; Björnen ligger på sida med en spitsig näsa.

När karlarne skola hänga upp kittelen på kroken sjunga de således

20:o Biäl Bati joadåu geikiep urro aukiel gut. På swenska. Upp du silkes kittel du har nog länge stått stilla. Kallas silkes kittel för det sköna björnköttet som skall kokas i honom: efter Lapsk Poesie.

När Lappgubbarne lägga köttet i kittelen bruka de denna wisa, som repnesenterar Björnen såsom frågande:

21:o Svalver li gåslam meidie såtten goåttät goanän gile sotten guätta te. På swenska. Gaffelen sänker sig ned i watnet: hwad bär du i kittelen? en skrika bär du. Svalver li gåslam är efter ordens bemärkelse: Swalan är en watnfogel: emedan de bruka gaffelen som förstås med Gåslam till at lägga köttet i kittelen med, hwilken gaffel har tre krokar spitsade åt ena ändan lika denna obekanta watnfogels klor: swalan åter igen sänker sig ned i watnet mot hösten; således blir då meningen af deras gammelmodiga Poesie den, jag i öfwersättningen har utsatt. Man felar således eij om det påstås at denna Björmvisa är mycket gammal: iufwen[?]

När kittelen begynner på at koka begära karlarne flott af Björnen och under det at de sjunga nedanstående wisa hafwa de i hwar hand en slef. som de föra fram och åter.

22:o Oaiåpp anoemin giette våtjom geäiosemin. På swenska. Flott begärer jag i handskopan.

Mycket wil hafwa ännu mer: så är det äfwen beskaffat med Lappgubbarne: ty när de eij fått så mycket flott efter Björnen, som de welat hafwa; så reprochera de honom därföre uti följande wisa.

Melitj dat duäreit itj våtjoa akten jen voeidamen deaås duli anos atjapp månä dsytsakka datte balatz våtsioei guäktien golemån vaidaman deavås. På swenska: Hwad är den här för en björn som eij gifwer en sked full med flott: jag minnes den tiden då jag fick twå till 3 skedar mera flott efter en Entita.

Qwinfolken sjunga härefter denna wisa:

23:o Voäje coäje anoa dattie dourest: På swenska: Flott Flott bedes jag af denna björn. Torde hända om de eij wore sa enträgna i sin bön, kunde de lättligen gå miste om denna dyra spisen.

När karlarne blåsa af skummet, som är ofwan på i kittelen, införes björnen talande till dem. på nedanstående sätt.

24:o Mab olmai laivol biaggos li Saptas. På swenska: Mine Gubbar blåsen af fradgan och skummet.

När de hafwa lyktat skumma af flottet, invitera de Gummorna till flåttgästebud, med denna wisa:

25:o Ånet vuäje: På swenska: Flottet är färdigt: efter orden: smöret är gjordt: O ett ljufligit sändningebud: Unga gåssar, som af Lapparne wid detta kallas Dravanter, föra ock snart denna i gummornas munn wälsmakande spis fram, då de likwäl swara Gubbarne med följande sång:

26:o Voäjen anoemin tjuiosmin ulkuälist moäre fyno. På swenska. Flott begär jag. som sitter krokig bak om dörren. Vuaje betyder eljest smör, som dock här propter excellentiam flottet kallas.

När lungorne kokas, sjunges af karlarne följande wisa:

27:o Dili monjen dat Soamos vueiniä labolatsch gåbbode diene giede tiätschien nällingi. På swenska: Det är mig kärt at se anden flyta på wår watnet. labolatsch är ett slags watnfogel, som simmar, och på detta stället efter Lappska skaldkonsten betyder lunga.

När hufwudet skall tagas upp utur kittelen. sedan lefren är kokad, sjunges följande wisa af Lapparne, med särskilt Melodie, liksom alla de öfriga.

28:o Mabien utna batasin jaoloen ålmav utnan batasin dodie dodie jaoloa jealhåps. På swenska: Hwad har du i kittelen björnkarl? Hwad har du i kittelen för en som pratar, som pratar, med så dristigt tungomål? med detta talesättet har Lappskalden welat gifwa tillkänna Björnens mumlande, samt oförskräkta mod: hwar tid har sin egen smak. Dessa wisor ehuru osmakeliga de äro för wår tid, torde warit och wara, mästerstycken, efter Lapparnes tycke.

När karlarne taga köttet utur kittelen, sjunga de på sätt, som följer:

29:o Gåslam jaskadi buällein apai maidie Sotten oaiänna guäli doajänna viedas ålijäm. På swenska: Watnfoglen doppar sig i brinnande fårsen: hwad är det du ser? jag ser fiskfenor röras. Om skalden på något ställe warit mer Allegorisk och mörk än på detta stället twiflar jag: ty med watnfogeln förstår han gaffelen med brinnande fårsen watnet som häftigt kokar i den heta kittelen, med fiskfenorne förstår han björnköttet:

Da köttet och såppan bytes, sjunga karlarne denna wisa:

30:o Juäckät akka dåtne gitj juckaliap date recties juäckei. På swenska: Byt du sjelf k: Björnkarl, som är den räta delaren.

Gummorna städa härpå kojan och gjöra henne snygg och wacker, och wid detta tillfälle sjunges följande sång:

31:o Gåleckutsch duäjäts nits tjäskiäm duäiedemin. På swenska: gummorne arbeta sitt arbete liksom lekatten sitt gjöremål. Lappqwinfolckens arbete, liknas här wid lekattens, emedan det sker mycket snabbt. Då städningen är slutad, tugga qwinfolcken så mycket alderbark, at en träskål blir full; emedan Lappgubbarne har begärdt det, som nu skola med denna färg randa björnkojan på tre ställen: hon kallas björn koja: för den ordsaken; emedan björnen därstädes blir flådd, kokad och delad. Qwinfolken få icke komma in uti denna koja. eij heller äta där, utan allenast Lappgubbarne.

Sedan qwinfolcken hafwa tuggat alderbarken. gifwa de det tillkänna åt karlarne. med följande sång:

32:o Siabadali mo leibie gaibon. På swenska: Nu är min skål full med färg af alderbark. Denna skål bäres nu af Dravanter till karlarne, som blifwit anmodade derom af dem.

När karlarne hafwa lyktat, at byta uti lika stora delar Björnköttet sins emellan; så anmoda de qwinfolken, at sätta sig till bords på detta sätt:

33:o Nuks sallat årrejan dan viaikie guckien geati. På swenska Sätter eder nu ned gummor och tagen mässingsskafts knifwar i händerna. En sådan mässingskaft knif brukas altjd på deras Björn gästebud, såsom en oumbärlig meuble.

Då maten bäres in till gummorna, sjunga Gubbarne således:

34:o Vuänje tist olme djätti soao oaalai. På swenska: Jag får mat gummor! af samma rätt. När nu maten bäres in få Gummorna eij se karlarne, som bära, förän de sedt genom en därtill gjord mässingsring, samt sprutat genom honom, den tuggade alderbarks saften på karlarne: jag bör på detta stället eij förglömma at samma Ceremonie i achtages till alla sina delar, när karlarne berätta för Gummorna det de skutit björnen. Sedan de läsit till bords och börjat äta, siunga qwin folken denna svisa:

35:o Muässen lok olme jätsi ålmiti Fiadoa. På ssvenska: War wälkommen du folksmat folksmat!

När såppan supes, sjunges denna wisa af qwinfolken.

36:o Dase båuti lagermanje Schiatti brödjarin gindia gandie vuälatt bulle. På swenska: Här kommer min Björn som blef bryggare och gifwer full drickesskåhl. Han kallas Bryggare efter Lappska skaldens högtrafsvande talesätt emedan han warit förnämsta hufwudman för såppans tillredning och kokning.

Är könet pratsjuktl så har åtminstone Björnwisskrifwaren welat gifwa dem tillfälle: ty nedanstående sång hörer och dem till at sjunga:

37:o Tjådnie Tjådnie orrojen viäckie guekien [guo-?, guc-?] geätsen. På swenska. Ät ät! mina gummor med messingsskafts knifwar i händerna. Ja ja de äta nog obudne Björn behöfwer eij bedja dem därom.

Då de hafwa läsit ifrån bordet sjunga qwinfolcken helt mätte och förnögde kan hända drukna denna härliga tacksägelse Psalm:

38:o Getoåb ådna biäres jakka mo ai buikt Soavai voalai. På swenska. Tack skall du hafwa K: Björn at jag fick ock komma med till samma måltid.

Härpå sjunga åter gummorna denna wisstump:

39:o Dasnie Guädden roala gåbb, gåbelen gåbalen. På swenska.  Gubbarne Gubbarne de bära hit dricka, såppan kallas här för dricka.

Änkorna hafwa icke heller blifwit förbigågna wid invitationen; men få dock låf at nöija sig med at sitta längst bort wid dörren: hwilket de dock eij taga illa up: men i det stället sjunga följande wisa

40:o Geetalåbb lavajeth mo gålk tjoästin sagge jeatjän. På swenska: Jag tackar Björnkarlen, som bad mig till måltid, ytterst på ändan.

När Karlarne tänka sig at gå ifrån Björnkojan eller Köket sjunga de på sätt, som nedanföre står.

41:o Dasse fontoa lhäppi gueroes mo leibie båschie. På swenska. Nu har Björn lemnat tom min alder koja. När de efter denna sång tänka begifwa sig till Gummorna twätta de sig ganska wäl; och emedan de märka at Juhl eij wil räcka till Påsk för dem, trösta de sig på följande sätt:

42:o Dupp såtten biälliä galka anje åppalät nuärit bärnit. På swenska: det sade Björnen at han åter skulle komma igen till de unga gåssar: en mycket farlig willo sats; ty de mena, at Björnen skall åter stiga upp och låta skjuta sig å nyo: sådan mening borde Presterskapet på de orter, där desse tiggare lappar wistas, högeligen beifra.

Uti hwar Lappkoja är en så kallad helig dörr: mitt framför den dören genom hwilcken ingången i kojan är jämte. Denna dör får aldrig någon Lappqwinna sitta mycket mindre gå ut genom henne jämte henne får man se Lapparnes matwaror mjölk, ost, koppar kittlar och träkäril satte. Wid högtideliga tillfällen sitter Lappgubben här, men genom dörren går han eij, så framt han icke råkat skjuta någon Björn: Man bör likwäl märka at Lapparne eij hafwa aparte dörar på de kojor, som de här och där på tjenliga ställen under deras kring drifwande med sina renar slå upp; utan allenast på dem som de en lång tid wistas uti, hwilka jag nämner deras winterkojor: men för öfrigit hålles altid detta rummet heligt på ofwannämde sätt, änskönt de skulle allenast wistas en dag uti deras koja.

Då karlarne hafwa öfwergifwit Björnkojan och redan kommit in genom den heliga dörren, twätta de sig ganska wäl uti watn, som är blandad med aska af njo brända björktundrar, och wid detta tillfället, sjunga de denna wisa:

43:o Bassut buäräst buähloa Svainesan uktist, gäktist daola gäets.  På swenska: twätta dig wäl Björnkarl, uti 8 och9 Björktundrars watn.

Då de hafwa tvättat sig sjunges denna wäl sammanhängande wisa:

44:o Gåbboa olmai Saioval aktien gaktien niälsom båktjo. På swenska: Hwart skola Gubbarne taga wägen med åtta Nju säckar på ryggen: hwarföre det blifwit uti wisan insatt at Gubbarne hafwa 8. 9 säckar på ryggen: kunna eij Lapparne gifwa raison till.

Alla Gummorne hafwa snöhwita linnekläden för ansichtet så at de eij kunna se karlarne: desse sednare sjunga nu denna glädjesång:

45:o Gaikelin doeitides orrojen linje niatsasin, Soamos mo vuäinat. På swenska: Det är mig kärt at se alla Gummorna med snöhwita linkläden på hufwudet.

Äntligen få qwinfolken se på Karlarne dock genom mässingsringen: alla karlarne blifwa nu genom denna ring af qwinfolken med Alderbarks färgen, som de hafwa i munnen besprutade, och det utan åtskilnad till stället. Karlarne tycka eij illa om denna yttersta smörjelsen, ty heljest sjungde de eij denna wisa.

46:o Trostali mo leipbie jahlmie. De hafwa sprutat mig med mun full af alderbarks-färg.

När qwinfolcken hafwa sprutat, komma karlarne fram med björn rumpan och då bindes antingen mässings kedstumpar eller pärlestenar och band äfwen ock insydda styfwers kopparslantar på henne af alla qwinfolcken. Karlarne sjunga i Björnens Person följande wisa.

47:o Jåväle vaikies Skevåå voånua miennie. På swenska. Nu kommer jag igen och wandrar efter mässing. Denna widskepeliga Ceremonie wisar tydeligen deras tro om Björnens upståndelse.

Lapp Gubbarne agera nu för sista gången Björnens Personage uti följande glädjesång:

48:o Scholleri Schuangi uärit bualdit. På swenska: Nu drager jag glad öfwer berg och dalar. Alla karlarne, som warit med pä björnjacht, få mässings kedstumpar till Jnsigne, af qwinfolcken: hwar ock en hustru ger sin man: Härefter sjunges alla de wisor som här på papperet äro upteknade, undantagandes de twå första: och bränwinet är eij undangömt om eljest det finnes. Denna Björnhögtid påstår i tre dagar, och under denna tiden brukas samma sång och Ceremonier, som förut beskrifne äro: wisan sjunges således hwar dag.

Jngen hund får wara lös, när Björnen flås och handteras; utan alle äro bundne; skulle någon olykligt wis slita sig och snatta bort något ben eller något annat af björnen, så får han lof till at gälda skadan åter med samma ben och kött af sin kropp.

Benen efter björnen gräfwa Lapparne ned i jorden; på det han [öfver raden: de] der måtte afbida sin långsamma upståndelse.

Lapparne töras aldrig smörja sina skor och stöflar med Björnister, afråda ock andra därifrån som få sådant utaf dem; ty de tro at Björnen skall slå ihäl den Lappen, som skutit honom. När Christne hafwa så grofwa willfarelser: hwad skola då hedningar hafwa?

De wilja inbilla skyttar, at Björnfett struket inne uti bösspipan skall gjöra så mycket at djuret skall straxt dö, då man träffat det: probatum est; men medlet slog felt:

Till bewis, at de eij utan skähl hedra Björnens lik, framföra de, at aldrig någon Björn skadat antingen dem eller deras Renar; men deremot slagit ofta ihjäl Hästar, kor, oxar och menniskor, för Swenska folcket.

Deras sång konst, som de bruka uti Björn wisan, är så besynnerlig, at jag aldrig hördt en dylik och kan swårligen efterapas af swenskt folck; utan stor insicht i deras språk och starkt gehör.

Lapparne äro jaloux om denna wisa, och wid tillfrågan om de weta utaf henne, beswaras det med okunnogt Neij. Mutor och Conversation kunna dock uträtta det orden eij förmå.



Om deras öfriga, bekanta widskepelser

Lapparne så wäl som widskepeliga Swenskar, tro at Maran är ett slags spökelse eller ande, som under sömnen oroar dem; men bortdrifwes genom Personens namns nämnande. Efter Lapparnes utsago skall denna anden se ut, som en liten gåsse; med mössa på hufwudet: de berätta sig blifwit understundom oroade af honom: då han lägger sig på bröstet på dem och förhindrar andedrächten.

Desse Lappar, så wäl som deras landsmän, uti lappmarken liga hos oss: men gjöra sig dock eij så många och absurda begrepp om desse inbillade små menniskor, som de.

De mena at folck kunna blifwa förgjorde till wargar, och framvisa äfwen exempel; men känna dock ingen ibland Lappfolk som sådant kan uträtta.

Om skogsrå, sjörå, bergstroll, tomtegubbar så väl som om deras besynnerliga skapnad och macht veta de litet eller alsintet at berätta; samma ware sagt om bergtagna; Alt det de kunna säga därom hafwl de hördt af svenskt folk berättas.

Spöken och gastar känna de knapt mera än till namnet.

Ibland dem finnes dock likwäl sådana, efter deras egen utsago, som kunna bota förolyckad Brygningz och Bränwins tillsättning hjelpa menniskor och Boskap uti deras sjukdommar med mera hwartill de bruka Guds heliga namn och löjliga botemedel.

Det är icke at twifla på at ibland desse Lappar äro i svang en hel hop widskepelser, som de eij tala om, och det är äfwen swårt at komma under fund med dem ty de fördölja dem för de wetgiriga.

Rop om Lapparnes trolldom hafwer satt swenskarne uti farhåga för dem och inbillningen öker tusende gånger mera desse sednares tro hwarutaf de förra under sitt tiggeri veta sig artigt betjena. En lyklig eller olyklig händelse, som efter Lappens gissning har händt eller kan hända, kan uti en vidskeplig allmoges tankar gjöra den uslaste fuskare till största trollkarl.

Jag nekar dock icke at ibland desse Lappar kunna kan hända någre gifwas, som hafwa Compact med djefwulen; men jag fordrar dock likwäl utaf dem som lärdt sig tänka, at de eij grunda sin mening på en okunnog och snartrogen almoges berättelse utan antingen sjelfwe eller genom pålitelige lärde och sanningsmän gjöra sig om en onaturlig händelse underkunnige och icke skylla på trolldom då en Naturlig men för dem obekant värkning sker: Tale fördenskull den aldrig om trolldom tillfogas, som eij förut rätt lärdt känna Naturen.

För min del önskade jag at de herrar Studerande, som vistas uti de landskaper där desse lappar finnas, gjorde sig möda at få kundskap om deras widskepelser; de gjorde härigenom Prästerskapet där å orten en tjenst, som twifwelsutan eij efterläto, at bortplåcka detta ogräs från sin wilsefarande hjord.   Emedan jag så wäl hördt af sjelfwa Lapparne, såsom och under jämnförelsen märkt, at soknelapparnas och de uti Lappmarken wistande Lappars språk äga en wärkelig åtskilnad uti Dialecten som är så stor at sokne lappen knapt håller det möjligit för sig, at förstå deras, har jag under lediga stunder tykt det wara nöjsamt at uptekna sokne Lapparnes språk, för at därigenom få tillfälle at se deras olikhet.

Wid detta tillfället kommer jag ihog at Lapparne sjelfwa berättade det ungdomen som wäxer upp icke mycket wårdar sig om deras modersspråk utan upspäckar det alt mer och mer med swenska: jag har äfwen med egna öron hört Lappflickorna mäst hwar gång jag war hos Lapparne sjunga swenska wisor och Psalmer.

Här följer nu Orda-förtekningen.



Vocabularium Linguæ Lapponum meindicantium.

1407. Over bieiviäh[1] Januarius emedan dagarne då ökas.

1408. Goao Februarius skedjärns[2] månad ty då arbeta Lapparne med skiedjärn på skålar skedar slefwar etc.

1409. Nioktj Mars swanmånad wid denna tiden komma swanorne fram utur sina winterqvarter.

1410. Vortjä Aprilis kråkmånad emedan wid denna tiden komma kråkorna fram.

1411. Garreisångel Mai kallas så för det skaren bär.

1412. Suepat Junius uti denna månaden kalfwa renkoerne hwadan ock månaden har fått sitt namn.

1413. Solgat idem.

1414. Rofatt Julius uti denna månaden släppa renarne håret.

1415. Seigies nauktoe idem Heter så för den ordsaken skull emedan renarne i denna månad äro magra och smale.

1416. Tjisnauctoe Augustus i denna månaden begynna renarne at få hår igen.

1417. Buaidia Gagya Sangel September renarne begynna blifwa wackra och feta uti denna månaden. 

1418. Rakket October kallas så emedan renoxarne löpa med koerne uti denna månaden.

1419. Galåkkoa November i denna månaden slutar sig renarnes löpetid.

1420. Bässat December denna månaden är mycket helig hos Lapparne; uti denna månaden spinnes aldrig rensenor eller hwad hälst som spinnas kan: och emedan renhonorne under denna tiden äro drächtige så hänga Lapparne en mässings ring bunden i en messings kedja up i taket af deras koja mitt för dören, så at månen kan med sitt sken bestråla mässings ringen: emedan de tro at Månen kan förhjelpa renhonorne till en god barns börd och äfwen bidraga därtill att ingen skada sker dem under den tiden de äro drächtige. Här tyckes mig igenfinna uti denna widskepelsen tydeliga spår af deras För-Fäders månedyrkan hvilcken sed varit så allmän eij allenast hos Europeer utan ock hos Asjaner och andra folckslag: vid sin flyttning hafwa de tvifwelsutan fördt med sig så väl denna som många andra sedwanor: och efter mitt tycke lärer Lapparnes Åsk [måne] vara det samma med de Romares Lucina.


_______________



Spridda notiser om björnfesten ur andra källor.

I samband härmed må äfven meddelas några hittills icke publicerade notiser ur andra källor, äldre och yngre. De i de Nensénska manuskripten å Uppsala Universitetsbibliotek (R. 649. 650) förekommande talrika uppgifterna om björnfesten komma snart att offentliggöras i den under arbete varande, fullständiga editionen af de lapska partierna af dessa manuskript.


Ur Spirri-Nills' relation från Lule lappmark.

I Uppsala Universitetsbibliotek förvaras ett samlingsband i folio med signum S. 164, hvilket tillhört SCHEFFERUS och för hvars innehåll redogjorts i Sv. Landsm. XVII, 1, s. 5 f. I detsamma ingår bl. a. en handskrifven, kortfattad redogörelse för lapparnas offrande, björnfest och plägseder vid frieri, hvilken tydligen är original och bär titeln "SPIRRJ NILLS relation om offrandhe." Datering saknas: förmodligen är dock manuskriptet tillkommet på 1670-talet. Dess uppgifter om offrandet har SCHEFFERUS begagnat och fullständigt aftryckt i sin "Lapponia", s. 110f.; af dem framgår, att de hänföra sig till Lule lappmark: själf var SPIRRI NILS lapp. De öfriga delarna af hans relation, för fullständighetens skull äfven notiserna om frieriet, aftryckas här nedan:

"När dhe hafwa kookat biörnen tagha dhe alla ryggebeenen och trädha på ett spöö i ordningh dett eena effter dett andra såsom dhett natuurlighen tillforendhe hafwer warit, hoopfoogatt tillijka medh hufwudhet, sedhan läggia dhe de andra beenen och ordenteligen tillhoopa nedher på marken och wällta ståckar thär på, att hundar och andhra diuur sådhant ey rööra eller bårtagha skoole, och medhan dhet kookas siunga och dantza the effter sitt wahnligha sätt.

Den som hafwer slagitt biörn går inthet. ihn genom kåttedören vthan genom ett hål innerst ihn på gafwelen strax renner han 3 gångor kringh om elldhen, sedhan gifz honom Allderbark dhen han tuggar och i medhler tijdh låther han såsom een biörn.

Till ett kenmärke sömes sedhan medh theen i hans mössa, och kiortellärm item [?] een messinghznaghel i samma faath som biörnekiöttett oplägges på.

När Brudgumen will frija reesar han till brudhens förälldrar medh brenwijn, och angijfwer sitt ährendhe, andra reesan han tijtkommer gifz honom Swahr. Men hwar honom swaret icke behagar, betahla brudens förälldrar hwadh som brudgummen spenderat hafwer.

Daghen för än bröllopet angår bära dhe som budne äre kiött och ost tijt som gestebudhet skall stå och kasta ihn genom ett hål på kåttan."


Björnfest hos nutidens lappar.

Ännu i dag är minnet af björnfesten rätt lefvande hos lapparna i många trakter. År 1891 gjorde jag sålunda efter JOHAN LARSSON, en äldre lapp i Jönsmessholmen i Offerdal i Jämtland, en hop anteckningar härom, och från Jokkmokk har jag likaledes några notiser om samma fest, upptecknade år 1885.


Offerdal.

När en björn hade blifvit fälld och jägarna kommo hem med den, slogo de i jorden eller i träd o. a., så att det dundrade.  Däraf visste kvinnorna hemma i kåtan, att jakten hade lyckats, och började tugga albark eller björkbark, som de sprutade på jägarna, då dessa kommo in i kåtan. De gingo därvid icke in genom den vanliga dörren, utan kröpo in under tältduken antingen vid bòssa (påssjo) eller vid gasska-lòida (midt emellan påssjo och dörren). Vid styckandet af björnen iakttogs ingen särskild ordning. Köttet kokades i en enkom för detta ändamål uppförd liten koja i två kittlar, en för männen och en för kvinnorna. Männens andel var de främre delarna af björnen, kvinnornas de bakre. Då man sedan åt, fingo icke kvinnorna, liksom icke heller annars, uppehålla sig i påssjo och fingo icke taga i köttet med händerna, utan männen togo köttbitar på för ändamålet gjorda trägafflar och räckte dem åt kvinnorna, som togo emot dem på trägafflar. Så åt man björnkött och söp brännvin, så länge björnen räckte.

Då man började äta, joikade björnjägaren någonting, medan han rörde i grytan och räckte kött åt de närvarande. JOHAN LARSSON joikade det för mig två gånger å rad, men då hans tal i följd af ålderdom var synnerligen suddigt, kunde jag icke uppfatta orden fullständigt; emellertid voro de icke desamma båda gångerna, hvilket visar, att innehållet och ej formen var hufvudsaken. De innehöllo en underrättelse om att man hade fått en björn och att man skulle komma tillsammans och äta.

När sista måltiden hölls, kokades björnens svans, och den som fällt björnen, tog den i handen och gick omkring bland de närvarande och joikade: t's'èplε, t's'èplε, šȳlǟ, šȳlǟ, šȳlǟ, šȳlǟ, šȳlǟ (t's'èplε är namnet på björnens svans; det senare ordet hänger tydligen samman med s'èεlε "bröllopsgåfva af silfver", ursprungligen "offergåfva af silfver", jfr REUTERSKIÖLD, Källskrifter", s. 3, not 4). Då skulle de binda fast vid svansen allehanda silfversaker, såsom ringar och silfverkrageprydnader, hvilka jägaren skulle ha till belöning för att han bjudit på björnkött.

När allt var uppätet och huden uppspjälad för torkning, hvilket senare skedde utan särskilda ceremonier, restes den upp, och så kastade de ogifta kvinnorna till måls på den med förbundna ögon. Den, som då träffade huden, skulle få en björnskytt till man. JOHAN LARSSON hade själf varit med på dessa festligheter i sin ungdom.[3]


Jokkmokk.

När männen kommo från björnjakten och gingo in genom kåtadörren, spottade kvinnorna tuggad albark på dem och kastade aska på dem, i det de sade: kutna-kōivut'ś, vèljam, paɔtasit! "en liten skofvel aska i ändan på dig, kära bror!"

Björnen lades i påssjo, och kvinnorna fingo ej gå omkring kåtan, så länge björnen var där (och egentligen icke annars heller). Ett fnösktunder skulle sättas i björnens panna.

Björnen kallades under festen för hä'rrā, resp. fruvvā (herre, fru). Männen matade kvinnorna med björnköttet, satt på trägafflar, och sedan matade kvinnorna männen på samma sätt.

Alla ben af björnen buros till passē (offerstället).

Männen och kvinnorna "skulle vara alldeles åtskilda och ej sofva ihop 1, 2 eller 3 dagar".



Kilde

K. B. Wikland: En nyfunnen skildring af lapparnas björnfest i Le Monde Oriental, Vol. VI, 1912.


Fodnoter

  1. Jfr min artikel «Om lapparnes tidräkning» i Meddelanden från Samfundet för Nordiska Museets främjande 1895 och 1896. Manuskriptets månadsnamn äro ofta till oigenkänlighet vanställda.
  2. Folketymologisk öfversättning i anslutning till lp. skuopa »skedjärn, verktyg att uthålka skålar etc. med».
  3. Jfr. med dessa uppgifter de några decennier tidigare notiserna från Oviken i FALE A. BURMANS konceptdagböcker från lians resor i Jämtland åren 1793—1602, utgifna af JOHAN NORDLANDER i »Norrländska samlingar» II, Stockholm 1894, s. 94: «Lapparne fordom haft till afgudar oformliga beläten af björn, starkt smorda med renfett, begrafvit björnar, rösat öfver dem, lagt benen i ordning, därjämte flinta, fastsatt i en klyfta [trol. = klufven sticka], lindad med tenntråd, dito svansen lindad».


Note

Ifølge Carl-Martin Edsman er teksten skrevet af "prästen P. Holmberger (1745-1807) någon gång mellan 1772 och 1777 i trakten av Valbo, nära Gävle." (s. 61). Edsman giver desuden en grundig gennemgang og tolkning af Bjørnevisen i Jägaren och makterna, (s. 72ff.) Uppsala, 1994. Bogen kan frit downloades på dette link: Institutet för språk och folkminnen / clm. heimskringla.no