Första kvädet om Gudrun (NFS)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 8. apr. 2020 kl. 16:33 av Jesper (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Första kvädet om Gudrun



Gudrun
Arthur Rackham, 1913

Gudrun satt hos den döde Sigurd. Hon grät icke men var nära att förgås af sorg. Både män och kvinnor kommo för att trösta henne, men det var icke någon lätt sak. Det är en sägen bland folken, att Gudrun ätit af Fafners hjärta och att hon däraf förstod fåglalåt. Detta kvädes ännu om Gudrun.


1.
För länge sedan Gudrun
gärna ville dö,
när sorgfull hon satt
hos Sigurd;
ej högljudt hon grät
eller händerna vred,
ej hördes hon kvida
som kvinnor andra.

2.
Gingo där erfarna
jarlar fram,
de som hennes svåra
sorg sökte lindra;
men Gudrun icke
gråta kunde,
så hårdt var hon kvald,
hjärtat ville brista.

3.
Där sutto ättgoda
jarlahustrur
i gyllne prakt
inför Gudrun;
enhvar gick att yppa
sin egen sorg,
den bittraste
hon burit hade.

4.
Då kvad Gjaflög,
Gjukes syster:
”Mig vet jag på jorden
jämmerfullast vara,
ty fem mäns förlust
jag lida fått,
tvenne döttrars,
trenne systrars
och åtta bröders;
dock jag ensam lefver.”

5.
Men Gudrun icke
gråta kunde,
så djupt var hon sorgsen
öfver sonens död,
till hugen så förkrossad
vid härskarens lik.

6.
Då kvad Härborg,
Hunalands drottning:
“Än hårdare sorg
jag hafver att säga;
mina sju söner
i söderland
och min man åttonde
i örlig föllo.

7.
Fader och moder
och fyra bröder,
med dem dref vinden
å vågen sin lek,
när böljan skeppets
bordvägg bräckte.

8.
Själf skulle jag begåfva dem,
själf skulle jag begrafva dem,
själf lägga hand
vid deras Hel-färd;
och detta allt jag led
inom ett halfår,
medan ingen gaf mig
ett ord till tröst.

9.
Så värdt jag fängslad,
fången i härnad
under senare delen
af samma halfår;
höfdingens hustru
hvarje morgon
smycka jag skulle
och hennes skor binda.

10.
Svår hon var mig
af svartsjuka
och dref mig med hårda
hugg och slag;
aldrig en husbonde
ädlare fann jag,
aldrig en mera
elak husfru.”

11.
Men Gudrun icke
gråta kunde,
så djupt var hon sorgsen
öfver sonens död,
till hugen så förkrossad
vid härskarens lik.

12.
Då kvad Gullrand,
Gjukes dotter:
“Föga, fast vis du är,
min fostermoder,
kan lindring du ägna
det unga vif.” —
(Gudrun gaf ett tecken:)
— Hon önskade höljet
från härskarens lik.

13.
Tog då Gullrand
täckelset af Sigurd
och mot hustruns knä
hans kind lade:
”Se på den ljufve,
lägg din mun till hans skägg,
som när höfdingen i lifvet
du om halsen föll!”

14.
Upp såg Gudrun
ett ögonblick,
såg droppar af blod
i döglingens hår,
elden i furstens
öga slocknad
och konungens hugborg
klöst med svärd.

16.
Vid bolstret Gudrun
böjde sig lutad,
håret löste sig,
kinden lågade,
men af regn en droppe
rann å hennes knä.

16.
Då grät Gudrun,
Gjukes dotter,
så att strida tårar
sitt stängsel bröto;
och gässen kacklade
gällt i gården,
de härliga fåglar,
dem husfrun hade.

17.
Då kvad Gullrand,
Gjukes dotter:
”Eder älskog visste jag
ädlare vara
än alla mänskors
ofvan mullen;
icke du trifdes
ute eller inne,
syster min,
om ej i Sigurds närhet.”

18.
Gudrun kvad:
”Så var min Sigurd
öfver sönerna af Gjuke
som grönskande lökstjälk
ur gräset vuxen,
som tindrande stenen,
trädd å snöre,
ädelstenen
öfver ödlingar.

19.
Tycktes ock jag
de tappra vara
högre än hvarje
Herjans dis;
nu är jag så liten
som löfvet ofta
å videkvist,
sen min konung är död.

20.
Jag saknar å säte,
jag saknar i säng
förtrogne vännen,
det vålla Gjukes söner;
Gjukes söner vålla
mitt svåra kval,
sin systers
smärtsamma gråt.

21.
De underlydandes
land I öden
likasom I svikit
svurna eder;
ej skall du, Gunnar,
af guldskatten njuta,
dig varda de röda
ringar till bane,
sedan du ederna
Sigurd svor.

22.
Ofta i gården
var glädjen större,
som när min Sigurd
sadlade Grane
och de foro att bedja
om Brynhild,
den olycksaliga,
i en olycksstund.”

23.
Då kvad Brynhild,
Budles dotter:
”Utan man och barn
den ungmö varde,
som dig, Gudrun,
gråta lärde
och i morgonstunden
dig målföre gaf.”

24.
Kvad då Gullrand,
Gjukes dotter:
”Tig du, folkens afsky,
med de orden nu!
Alltid da varit
— hvar ålder dig vrakar —
upphof till ödlingars
oblida skepnad,
du sju konungars
kväljande sorg,
du vänmörderska,
värst för kvinnor!”

25.
Då kvad Brynhild,
Budles dotter:
”Allt det onda
vållar ensam Atle,
Budles son,
broder min.

26.
Vi sågo i hallen
hos hunska folket
härskaren äga
ormbäddselden;
den stunden jag sedan
städse fått gälda,
å den synen för alltid
försåg jag mig.”

27.
Med ansträngd styrka
vid stolpen stod hon,
brann hos Brynhild,
Budles dotter,
eld ur ögonen,
etter hon fnyste,
när såren hon såg
å Sigurd.

Gudrun gick dädan bort till skogar uch ödemarker och for allt till Dans landamären och var där hos Tora, Håkans dotter, i sju halfår. Brynhild ville icke lefva efter Sigurd. Hon lät dräpa ätta sina trälar och fem trälinnor. Därpå stack hon sig med svärd till döds, såsom sägs i det korta kvädet om Sigurd.