Femtonde Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Lemminkäinens død
Maleri af Akseli Gallen-Kallela

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Femtonde Sången

---

Femtonde Sången. En dag ser Kyllikki blod drypa ur Lemminkäinens borste; hon och hans moder ana då att han är fallen; den gamla modren skyndar till Pohjola och frågar af dess värdinna, hvart hon gjort af Lemminkäinen: 1—62. — Louhi bekänner efter långa omsvep hvart hon sändt hjelten, och solen gifver närmare besked rörande hans död: 63—194. — Lemminkäinens moder uppsamlar ur elfven de skilda delarne af hans kropp, sammanfogar dem och återkallar sin son till lifvet genom anlitande af besvärjelser och salvor: 195—554. — Lemminkäinen redogör för tillgången vid sin död och återvänder med sin moder till hemmet: 555—650.

---

Lemminkäinens gamla moder

Tänker ständigt uti hemmet:

"Hvar månn' Lemminkäinen hamnat,

Hvart månn' Kauko har försvunnit,

Då han icke ren hörs komma,

Från sin färd i vida verlden?"

Icke vet den arma modren,

Fostrarinnan kan ej ana,

Hvar sig hennes kött må röra,

10. Hennes eget blod må irra:

Om på kottbeströdda kullar,

Uppå ljungbevuxna hedar,

Eller ute uppå hafvet,

På de skumbetäckta böljor,

Eller i det stora kriget,

I det svåra stridstumultet,

Hvarest blodet går till vaden,

Stiger ända upp till knäna.

Kylikki, den fagra qvinnan,

20. Ser sig om åt alla sidor

Uti Lemminkäinens boning,

Uti Kaukomielis hemgård,

Blickar hvarje qväll på borsten,

Mönstrar kammen hvarje morgon.

Slutligen en dag det hände.

Tilldrog sig en morgon tidigt,

Att ur borsten blod sågs drypa.

Nedrann röd från kammens tinnar.

Kyllikki, den fagra qvinnan,

30. Tog till orda då och sade:

"Död är nu helt visst min make,

Hädangången sköne Kauko,

Uppå obebodda vägar,

Uppå obekanta stigar,"

Ty ur borsten bloden dryper,

Rinner röd ur kammens tinnar!"

Derpå Lemminkäinens moder

Sjelf en blick på borsten kastar.

Och då brister hon i tårar:

40."Ve mig arma! ve min lefnad,

Mina olyckssälla dagar!

Nu min egen arme gosse,

Nu min son, den olycksfulle,

Råkat ut för onda dagar:

Ofärd har den arme drabbat.

Död är muntre Lemminkäinen,

Ty ur borsten bloden dryper,

Rinner röd ur kammens tinnar!"

Och hon lyfter sina fållar,

50. Bär dem upp med begge händer,

Hastar genast ut mot fjerran,

Springer snabbt och ilar skyndsamt.

Kullar dåna, der hon framgår,

Dälder höjas, berg sig sänka.

Höga marker blifva lägre,

Låga marker stiga högre.

Fram till Pohjola hon kommer,

Frågar efter Lemminkäinen,

Spörjer så och tar till orda:

60. "O, du Pohjolas värdinna,

Säg, hvar finnes Lemminkäinen?

Hvart har du gjort af min gosse?"

Louhi, Pohjolas värdinna,

Svarar henne då och säger:

"Icke vet jag af din gosse,

Vet ej hvart han har försvunnit:

Jag i släden honom satte,

Med en eldig hingst i redet:

Kanske han förgåtts i stöpet,

70. Stelnat uppå hafvets isar,

Råkat ut för vargens käftar,

Nått i björnens gap sin bane."

Sade Lemminkäinens moder:

"Detta ljuger du förvisso!

Vargen rår ej på de mina,

Björnen ej på Lemminkäinen;

Med ett finger slår han vargar,

Björnarne med blotta handen;

Om du icke vill mig säga,

80. Hvart du bringat Lemminkäinen,

Skall din rias dörr jag bräcka,

Sampos gångjern sönderbryta.

Sade Pohjolas värdinna:

"Mannen jag med mat har mättat,

Har med dryck undfägnat honom,

Tills han här blef nog förplägad;

Satte honom så i båten,

Till att styra-utför forsar,

Och jag känner ej för öfrigt

90. Hvar den stackaren har hamnat,

Om i forsens vilda hvirflar,

Om i strömmens svall han sjunkit."

Sade Lemminkäinens moder:

"Detta ljuger du förvisso;

Tala sanning, utan omsvep,

Kom till sist med dina lögner!

Säg mig, hvart du Kauko bringat,

Undanröjt Kalevalainen,

Eller skall förderf dig drabba,

100. Döden innankort dig hinna!"

Sade Pohjolas värdinna:

"Sanning må jag då dig säga:

Jag har honom sändt på elgjagt,

Ut att stolta renar fånga

Och att stora hästar tygla,

Fålar uti redet spänna;

Sänd han blef att svanen söka,

Att den helga fogeln fånga,

Men nu vet jag icke mera

110. Hvilken ofärd honom drabbat,

Hvilka hinder hunnit möta,

Då han icke ren hörs komma,

För att sig en brud begära,

För att här min dotter fordra."

Modren nu den vilsne söker,

Letar efter den försvunne,

Springer som en varg på kärren,

Som en björn i djupa skogar,

Går i vattnet som en utter,

120. Som ett gräfsvin öfver fälten,

Som en igelkott längs uddar,

Långsmed sjöar som en hare,

Kastar alla stenar unnan,

Vänder stubbarne på snedden,

Skjuter unnan vägens ruskor,

Sammansparkar granris-spångar.

Länge söker hon den vilsne,

Söker, finner honom icke;

Träden om sin son hon spörjer,

130. Frågar dem om den försvunne.

Trädet talar, furan suckar,

Eken henne fyndigt svarar:

"Sjelf jag har för många sorger,

Att mig om din son bekymra;

Till en oblid lott jag föddes,

Alstrades till svåra dagar,

Att till ved i trafven klyfvas,

Att till klabbar sönderhuggas,

Och att bränsle bli i rian,

140. Ner till svedjestockar fällas."

Länge söker hon den vilsne,

Söker, finner honom icke;

Slutligt af en väg hon mötes,

Och för vägen hon sig bugar:

"O du väg, som Gud har skapat

Har du icke sett min gosse,

Skådat här mitt gyllne äpple,

Varseblifvit silfverstafven?

Vägen henne fyndigt svarar,

150. Yttrar dessa ord och säger:

"Sjelf jag har för många sorger

Att mig om din son bekymra;

Ty till oblid lott jag föddes,

Alstrades till hårda dagar:

Att af hvarje hund beträdas,

Att af ryttare befaras,

Att af styfva skodon stampas,

Att af hårda klackar trampas."

Länge söker hon den vilsne,

160. Söker, finner honom icke.

Slutligt månen henne möter,

Och för månen hon sig bugar:

"Måne du, som Gud har skapat,

Har du icke sett min gosse,

Ej mitt gyllne äpple skådat,

Varseblifvit silfverstafven?"

"Månen, som af Gud är skapad

Svarar henne ganska fyndigt:

"Sjelf jag har för många sorger,

170. Att mig om din son bekymra;

Till en oblid lott jag föddes,

Alstrades till hårda dagar,

Att om natten ensam vandra,

Att i kölden ständigt lysa,

Att om vintern flitigt vaka,

Och om sommaren försvinna."

Länge söker hon den vilsne,

Söker, finner honom icke;

Solen slutligt möter henne,

180. Och för solen hon sig bugar:

"O du sol, som Gud har skapat,

Har du icke sett min gosse,

Ej mitt gyllne äpple skådat,

Varseblifvit silfverstafven?"

Solen vet dock redan något,

Dagens sköna ljus förtäljer:

"Dödad är din son, du arma,

Dödad är han, bragt om lifvet

I den svarta Tuoni-elfven,

190. Manalas urgamla vatten;

Flutit har han nedför forsar,

Skymtande bland strömmens vågor,

Ända bort till Tuonis gårdar,

Ner till Manala, det låga."

Derpå Lemminkäinens moder

Brister ut i bittra tårar,

Skyndar sig till smedens smedja:

"Hör mig smed, o Ilmarinen,

Förr du smidt, i går du smidde:

200. Smid nu ock på denna dagen!

Smid en räfsa, koppar skaftad,

Hamra utaf jern dess tenar,

Smid dem hundra famnar långa,

Hamra skaftet femfaldt längre!"

Derpå smeden Ilmarinen,

Den evärdelige hamrarn,

Gör en räfsa, kopparskaftad,

Hamrar utaf jern dess tenar,

Gör dem hundra famnar långa,

210. Sjelfva skaftet femfaldt längre.

Lemminkäinens gamla moder

Tar den jernbesmidda räfsan

Och till Tuonis elf hon flyger,

Men till solen så hon beder:

"O du sol, som Gud har danat,

Du vårt ljus, af skaparn alstradt!

Stråla nu en stund med värme,

Skina hett den andra stunden

Och med brännhet glöd en tredje,

220. Sänk i sömn den tvära skaran,

Trötta Manalas befolkning,

Insöf Tuonis hela härsmakt!"

Solen, som af Gud är danad,

Dagens ljus, af skaparn alstradt,

På en krokig björk sig sänkte,

Nedflög i den krumpna alen,

Strålade en stund med värme,

Sken en annan stund med hetta

Och med brännhet glöd en tredje,

230. Söfde in den tvära skaran,

Sänkte Manas folk i slummer,

Unge män, mot svärden stödda,

Gubbar, lutade mot stafvar.

Medelålders män mot spjuten,

Derpå fladdrade hon åter

Mot det jemna himlafästet

Till sin fordna plats deruppe,

Till sitt förra hem tillbaka.

Derpå Lemininkäinens moder

240. Tar sin jernförsedda räfsa,

Räfsar dermed efter Kauko

Uti forsens vilda vågsvall,

I den strida strömmens vatten,

Räfsar, finner honom icke.

Längre ner hon nu sig drager,

Stiger ända ner i hafvet,

Uti öppna sjön till vaden,

Intill midjan ner i vattnet.

Här hon räfsar efter Kauko,

250. Längs den svarta Tuoni-elfven,

Drager räfsan uppför strömmen,

Drar en gång, och drar en annan,

Får så tag uti hans skjorta,

Till sin sorg, i skjortan endast;

Drager än en gång med räfsan,

Fångar strumporna och hatten,

Strumporna med sorg och smärta,

Hatten under största ångest.

Ännu lägre ner hon stiger,

260. Ner till Manas lägsta sänkning,

Räfsar en gång längsmed strömmen

Drar ett annat tag tvärsöfver,

Drar ett tredje uppå snedden,

Men till slut, vid tredje taget,

Stannar då en sädeskärfve

I den jernbesmidda räfsan.

Ej det var en sädeskärfve,

Det var muntre Lemminkäinen,

Kaukomieli sjelf, den sköne,

270. Som i räfsans tenar fastnat

Med det ej benämnda fingret,

Med en tå på venstra foten.

Nu steg muntre Lemminkäinen,

Kaleva-sonen nu sig höjde

Uti räfsan utaf koppar

Fram till vattnets klara yta;

Likväl feltes ännu litet:

Ena handen, halfva hufvu't

Flere andra smärre bitar,

280. Dertill slutligt sjelfva lifvet.

Modren detta öfverväger,

Under tårar så hon säger:

"Månn' häraf en karl kan blifva,

Vexa upp en nyfödd hjelte?"

Detta råkar korpen höra,

Tar till orda då och svarar:

"Karl kan ej den döde blifva,

Ej en man den hädangångne:

Siken ren hans ögon ätit,

290. Gäddan klufvit skulderbladen;

Kasta karlen ner i hafvet,

Vräk i Tuonis elf den döde,

Kanske blir han der en vallross,

Vexer kanske der till hvalfisk."

Det var Lemminkäinens moder,

Ej sin gosse bort hon kastar;

Drager än ett tag i vattnet

Med sin räfsa utaf koppar

Längs den svarta Tuoni-elfven,

300. Längsmed strömmen, tvärs deröfver

Uppdrar hufvudet och handen,

Hälften utaf ryggens knotor

Och den ena sidans refben,

Flere andra smärre bitar,

Sammansätter nu sin gosse,

Formar häraf Lemminkäinen.

Kött med kött hon sammanhäftar

Ben vid ben hon åter fogar,

Led med led hon sammanbinder,

310. Brustna ådror hon förenar.

Ådrorna hon sjelf förbinder,

Sammanknyter deras ändor,

Räknar alla ådersträngar,

Yttrar dessa ord och säger:

"O du ådrornas gudinna,         Läknings-ord för ådrorna, v. 315—376.

Suonetar, du fagra qvinna,

Du som ådror skickligt spinner

Med den nätta, vackra tenen,

Med en slända utaf koppar,

320. Med ett hjul, af jern arbetadt,

Kom nu hit, der du behöfves,

Närma dig, då hit du kallas,

Tag en åder-bundt i famnen,

Tag en knippa hull på armen,

För att ådrorna förbinda,

Deras ändor sammanknyta,

I de stora öppna såren,

I de svårt upprifna hålen!

"Om ej detta är tillräckligt,

330. Finns en jungfru ofvan luften

I en farkost utaf koppar,

I en båt med högröd bakstam:

Kom, du jungfru, ner ur luften,

Kom, från himlens midt, o tärna,

Ro i ådrorna med båten,

Framglid här längs dessa leder,

Genom benens alla hålor,

Längsmed alla dessa ledbrott!

"Lägg hvar åder på sitt ställe,

340. Gif en hvar sitt rätta läge,

Sammanfoga större blodkärl,

Pulsar tätt intill hvarandra,

Hopknyt korsvis fina nerver,

Mindre ådror likaledes!

"Tag derpå den fina nålen,

Träd deri en tråd af silke,

Sömma sen med fina nålen,

Sy tillhopa med dess tenn-udd

Ändorna på alla ådror,

350. Knyt dem till med band af silke!

"Om ej detta är tillräckligt,

Spänn då, Gud, du uppenbare,

Dina fålar sjelf i redet,

Ställ i ordning dina hästar,

Åk uti din granna släde

Genom ben och brutna leder,

Längs det ännu lösa köttet,

Genom än ej fästa ådror,

Foga benen invid köttet,

360. Hopfäst ådror vid hvarandra,

Lägg i benens hålor silfver,

Guld, der någon åder brustit!

"Men der huden sönderslitits,

Låt på nytt en hud sig bilda;

Der en åder blifvit skadad.

Må du nya ådror knyta;

Öch der bloden har förrunnit,

Må du blod ånyo gjuta,

Der ett ben är sönderkrossadt,

370. Må ett nytt du åter foga;

Der ett stycke kött har lossnat,

Må du kött ånyo fästa:

Signa allt uppå sitt ställe,

Gif åt allt sitt rätta läge,

Ben vid benet, kött vid köttet,

Ena leden vid den andra!"

Härmed Lemminkäinens moder

Bragte mannen, hjelpte hjelten

Till det lif han fordom egde,

380. Till hans förra form och skapnad.

Ådrorna med ord hon läkte,

Sammanfäste deras ändor,

Fick ej mannen dock att tala,

Ej sitt barn att tungan röra.

Derför tager hon till orda,

Höjer sjelf sin röst och säger:

"Hvar skall läkemedlet tagas,

Hvar en droppe honing hemtas

För att nu den svage smörja,

390. Och den illa farne bota,

Att han åter börjar tala,

Får igen sin sångförmåga?

"Du vår fogel, Mehiläinen,

Konung öfver skogens blommor,

Flyg åstad att honing hemta,

Att den ljufva saften bringa

Ifrån Metsola, det ljufva,

Från det trägna Tapiola,

Utur många blommors knoppar,

400. Utur många grässtråns hylsor,

Till en bot för dessa skador,

Till en läkedom för såren!"

"Mehiläinen, snabbe fogeln,

Flyger dädan lätt och ledigt,

Bort till Metsola, det ljufva,

Till det trägna Tapiola,

Stinger blommorna på fältet,

Samlar honing på sin tunga

Ifrån sex små blommors toppar,

410. Ifrån hundra grässtråns hylsor;

Flyger surrande tillbaka,

Brummande han återvänder.

Med i honing vätta vingar,

Fjädrar, dränkta uti blom-saft.

Derpå Lemminkäinens moder

Tager detta läkemedel,

Smörjer dermed nu den svage.

Söker så att honom bota;

Ingen hjelp dock häraf vinnes,

420. Mannen får hon ej att tala.

Upp hon hof sin röst och sade:

"Mehiläinen, lilla fogel!

Flyg nu bort till andra trakter,

Öfver nio haf dig skynda,

Till en ö på öppna fjärden,

Till det honingsrika landet,

Fram till Tuuris nya stuga,

Palvonens ej täckta boning,

Der en ljuflig honing finnes,

430. Ett förträffligt läkemedel,

Som för ådror väl sig egnar,

Som är lämpeligt för ledbrott;

Hemta detta läkemedel,

Denna underbara salva,

Att af mig på såren bredas,

Öfver dessa skador smörjas!"

Mehiläinen, flinke karlen,

Flög på snabba vingar åter,

Öfver alla nio hafven

440. Och ett tionde till hälften,

Flög en dag och flög en annan,

Flög på tredje dagen redan

Utan att i vassen hvila,

Att på något blad sig sätta,

Bort till ön på öppna fjärden,

Till det honingsrika landet,

Upp till fallet af en eldfors,

Till den helga strömmens hvirfvel.

Honing här som bäst man kokte

450. Smörjelser man här beredde

Uti små och låga lerkärl,

Uti ganska vackra kittlar,

Hvilka rymde blott en tumme,

Fylldes af en fingerända:

Mehiläinen, flinke karlen,

Fick af dessa läkemedel.

När en liten tid förlidit,

Någon ringa stund förflutit,

Kommer biet under surrning,

460. Närmar sig med mycket väsen,

Bär i famnen sex små koppar,

Sju på axlarne och ryggen,

Alla fulla utaf balsam,

Fulla utaf goda salvor.

Lemminkäinens moder smörjer

Nu sin son med denna balsam,

Dessa nio läkemedel,

Åtta skilda trolldoms-salvor:

Ingen hjelp häraf föfspordes,

470. Ingen båtnad ens af detta.

Sjelf hon tager då till orda,

Yttrar dessa ord och säger:

"Mehiläinen, luftens fogel,

Flyg ännu för tredje gången

Upp emot den höga rymden,

Öfver fästets nio himlar.

Honing finns der rikeligen,

Saft så mycket man kan önska,

Hvarmed skaparn sjelf har botat,

480. Jumala, den rene, signat,

Gud bestrukit sina söner,

Då dem våldets ondska skadat.

Vät din vinge der i honing,

Sänk den i den klara saften,

Hemta honing i din vinge

Bringa saft i din beklädnad,

Att på dessa skador smörjas,

Öfver sjuka ställen gjutas!"

Mehiläinen, kloke fogeln,

490. Tar till orda då och säger:

"Huru skall då dit jag komma,

Jag, en man med ringa krafter?"

"Lätteligen dit du kommer,

Skönt det blir för dig att flyga

Öfver månen, under solen,

Mellan himlens alla stjernor!

Svinga dig på första dagen

Upp till Kuutamoinens tinning;

Sväfva sedan på den andra

500. Fram till Karlavagnens skuldror;

Höj dig på den tredje dagen

Till sjustjernans rygg deruppe:

Derifrån är blott ett stycke,

Blott en obetydlig sträcka

Fram till Jumala, den höge,

Till den sälles himlasalar."

Mehiläinen steg från marken,

Lättbevingad, upp från tufvan,

Började med snabbhet flyga,

510. Sväfvade på fina vingar;

Månens ring han snart berörde,

Framflög längsmed solens fållar,

Utmed Karlavagnens skuldror,

Längs sjustjernans rygg deruppe,

Flög i skaparns egna källrar,

In uti allherrskarns kamrar;

Balsam här som bäst bereddes,

Salvor här man sammansatte

Uti kittlar utaf silfver,

520. Uti flere gyllne grytor.

Honing sjöd i kärlens inre,

Smör kring alla kanter fräste,

Sötma uppå södra sidan,

Fett uti den norra ändan;

Mehiläinen, luftens fogel,

Fick nu honing här tillräckligt,

Saft så mycket honom lyste.

När en liten tid förlidit,

Surrar biet ren tillbaka,

530. Brummande det återkommer;

Hundra horn det bär i famnen,

Tusen andra smärre käril:

Dels med honing, dels med vatten,

Dels ock med den bästa balsam.

Derpå Lemminkäinens moder

Smakar med sin mun på salvan,

Pröfvar medlet med sin tunga.

Smakar på med största nöje:

"Detta är af samma salva,

540. Samma allmakts-läkemedel,

Hvarmed Jumala bestrukit,

Skaparn botat sjuka ställen."

Derpå smorde hon den svage,

Botade den illa farne,

Smorde mellan alla knotor,

Smorde längsmed alla leder,

Smorde nertill, smorde upptill,

Gned på midten understundom,

Derpå tog hon sjelf till orda,

550. Yttrade och sade detta:

"Uppstig nu ifrån din hvila,

Res dig upp utur din slummer,

Ifrån dessa snöda ställen,

Från ditt hårda ödes läger!"

Mannen uppsteg från sin hvila,

Vaknade utur sin slummer,

Kunde också redan tala,

Kunde sjelf sin tunga röra:

"Länge har jag arme sofvit,

560. Slumrat här i långa tider,

Sött i sömnens famn jag hvilat,

Djupt försjunken uti dvala!"

Derpå Lemminkäinens moder

Tog till orda sjelf och sade:

"Längre hade dock du sofvit,

Slumrat än, i flere tider,

Om din arma mor ej funnits,

Din osälla fostrarinna!

"Säg mig nu, min arme gosse,

570. Nämn för mig, att jag får höra,

Hvem som bragt dig ner till Mana,

Störtat dig i Tuoni-elfven?"

Sade muntre Lemminkäinen,

Svarade sin egen moder:

"Herden i den våta hatten,

Untamolas blinde gubbe,

Han har bragt mig ner till Mana,

Störtat mig i Tuoni-elfven;

Upp han tog en orm ur vattnet,

580. Höjde upp en snok ur vågen

Emot mig beklagansvärde;

Och jag kände derom intet,

Kände ingenting om orm-sår,

Om det slutna rörets verkan!"

Sade Lemminkäinens moder:

"O du insigtslöse dåre!

Trollmän ville du besvärja

Och med sång förhexa Lappar,

Och du känner dock ej orm-sår,

590. Ej det slutna rörets verkan!

"Ormens upphof är i vattnet,         Sjö-ormen ursprung. 501—602.

Rörets ursprung är i vågen,

Uti allans goda hjerna,

Inuti hafssvalans hufvud.

"Syöjätär spottade i vattnet,

Afgaf slem som föll i vågen;

Vattnet drog det ut på längden.

Mjukt i solens sken blef slemmet,

Vaggades af vinden sedan,

600. Gungades af vattnets fläktar;

Vågor vräkte det mot stranden,

Bränningen i land det förde."

Derpå Lemminkäinens moder

Vaggar den så välbekante

Till det lif han fordom egde,

Till hans förra form och skepnad,

Till och med till litet bättre,

Friskare än tillförene;

Spörjer sedan af sin gosse,

610. Huruvida något fattas.

Sade muntre Lemminkäinen:

"Ganska mycket än mig fattas:

Borta dröjer än mitt hjerta,

Borta dväljes håg och sinne

Hos de fagra mör i Pohja,

Hos de sköna, lockomhöljda.

Pohjas gumma, mögel-örat,

Ger mig likväl ej sin dotter,

Förrän jag har allan skjutit,

620. Förrän jag har svanen träffat

På den svarta Tuoni-elfven,

Vid den helga forsens hvirfvel!"

Sade Lemminkäinens moder,

Talade och gaf till gensvar:

"Lemna dina usla svanor,

Låt din alla bo och bygga

På den svarta Tuoni-elfven,

I dess glöduppfyllda hvirfvel,

Återvänd till hemmets nejder

630. Med din stackars gamla moder!

"Prisa dessutom din lycka,

Tacka Gud, den uppenbare,

Att en verklig hjelp han skänkt dig,

Att han väckt dig än till lifvet,

Ifrån Tuonis säkra vägar,

Manas mest aflägsna nejder.

Intet hade jag väl mäktat,

Ingenting af egna krafter,

Om ej Gud sin nåd förlänat,

640. Den sannfärdige mig bistått!"

Derpå muntre Lemminkäinen

Genast hemåt sig begifver

Med sin egen hulda moder,

Med sin gamla fostrarinna.

Här jag sluta vill om Kauko,

Här jag lemnar Lemminkäinen

Bort, för längre tid, ur sången,

Vänder hastigt nu mitt qväde.

Leder sången in på annat,

650. Styr med den på nya stigar.