Forskjell mellom versjoner av «Frithiofs frestelse (Frithiofs saga)»
Hopp til navigering
Hopp til søk
Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
m |
|||
Linje 14: | Linje 14: | ||
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Våren kommer: fogeln qvittrar, skogen löfvas, solen ler, | |
− | + | ::och de lösta floder dansa sjungande mot hafvet ner. | |
− | + | ::Glödande som Frejas kinder tittar rosen ur sin knopp, | |
− | + | ::och i menskans hjerta vakna lefnadslust och mod och hopp. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Då vill gamle kungen jaga, drottningen skall med på jagt, | |
− | + | ::och det hela hof församlas, vimlande i brokig prakt. | |
− | + | ::Bågar klinga, koger skramla, hingstar skrapa mark med hof, | |
− | + | ::och med kappor öfver ögat skrika falkarna på rof. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Se, der kommer jagtens drottning! Arme Frithiof, se ej dit! | |
− | + | ::Som en stjerna på en vårsky sitter hon på gångarn hvit, | |
− | + | ::hälften Freja, hälften Rota, skönare än bägge två, | |
− | + | ::och från lätta purpurhatten vaja högt de fjädrar blå. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull! | |
− | + | ::Akta dig, det lif är smidigt, akta dig, den barm är full! | |
− | + | ::Blicka ej på ros och lilja, skiftande på hennes kind, | |
− | + | ::hör ej på den kära stämman, susande som vårens vind! | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Nu är jägarskaran färdig. Hejsan, öfver berg och dal! | |
− | + | ::Hornet smattrar, falken stiger lodrätt emot Odens sal. | |
− | + | ::Skogens åbor fly med ångest, söka sina kulors hem, | |
− | + | ::men med spjutet sträckt framför sig är valkyrian efter dem. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Gamle kungen kan ej följa jagten som hon flyger fram, | |
− | + | ::ensam vid hans sida rider Frithiof, tyst och allvarsam. | |
− | + | ::Mörka, vemodsfulla tankar växa i hans qvalda bröst, | |
− | + | ::och hvart helst han än sig vänder, hör han deras klagoröst. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::"O! hvi öfvergaf jag hafvet, för min egen fara blind! | |
− | + | ::Sorgen trifs ej rätt på vågen, blåser bort med himlens vind. | |
− | + | ::Grubblar viking, kommer faran, bjuder honom opp till dans, | |
− | + | ::och de mörka tankar vika, bländade af vapnens glans. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Men här är det annorlunda: outsäglig längtan slår | |
− | + | ::sina vingar kring min panna, som en drömmande jag går, | |
− | + | ::kan ej glömma Balders hage, kan ej glömma eden än, | |
− | + | ::som hon svor, - hon bröt den icke, grymma gudar bröto den. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Ty de hata menskors ätter, skåda deras fröjd med harm, | |
− | + | ::och min rosenknopp de togo, satte den i vinterns barm. | |
− | + | ::Hvad skall vintern väl med rosen? Han förstår ej hennes pris, | |
− | + | ::men hans kalla ande kläder knopp och blad och stjelk med is." | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Så han klagade. Då kommo de uti en enslig dal, | |
− | + | ::dyster, hopträngd mellan bergen, öfverskyggd af björk och al. | |
− | + | ::Der steg kungen af och sade: "Se, hur skön, hur sval den lund! | |
− | + | ::jag är trött, kom, låt oss hvila! jag vill slumra här en stund." - | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::"Icke må du sofva, konung, kall är marken här och hård, | |
− | + | ::tung blir sömnen, upp! jag för dig snart tillbaka till din gård." - | |
− | + | ::"Sömnen, som de andra gudar, kommer när vi minst det tro", | |
− | + | ::sade gubben, "unnar gästen ej sin värd en timmas ro?" | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Då tog Frithiof af sin mantel, bredde den på marken hän, | |
− | + | ::och den gamle kungen lade tryggt sitt hufvud på hans knän, | |
− | + | ::somnade så lugnt som hjelten somnar efter stridens larm | |
− | + | ::på sin sköld, så lugnt som barnet somnar på sin moders arm. | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Som han slumrar, hör! då sjunger kolsvart fogel ifrån qvist: | |
− | + | ::"Skynda, Frithiof, dräp den gamle, sluta på en gång er tvist! | |
− | + | ::Tag hans drottning! dig tillhör hon, dig har hon som brudgum kysst, | |
− | + | ::intet menskligt öga ser dig, och den djupa graf är tyst." - | |
− | |||
− | |||
− | |||
− | |||
− | + | ::Frithiof lyssnar; hör! då sjunger snöhvit fogel ifrån qvist: | |
− | + | ::"Ser dig intet menskligt öga, Odens öga ser dig visst. | |
− | + | ::Niding, vill du mörda sömnen? vill du värnlös gubbe slå? | |
− | + | ::Hvad du vinner, hjelterykte vinner du dock ej derpå." - | |
+ | |||
+ | |||
+ | ::Så de bägge foglar sjöngo; men sitt slagsvärd Frithiof tog, | ||
+ | ::slängde det med fasa från sig fjärran i den mörka skog. | ||
+ | ::Kolsvart fogel flyr till Nastrand, men på lätta vingars par | ||
+ | ::som en harpoton den andra klingande mot solen far. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Strax är gamle kungen vaken. "Mycket var den sömn mig värd, | ||
+ | ::ljufligt sofver man i skuggan, skyddad af den tappres svärd. | ||
+ | ::Dock, hvar är ditt svärd, o främling? blixtens broder, hvar är han? | ||
+ | ::hvem har skilt er, I som aldrig skulle skiljas från hvarann?" - | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::"Lika mycket", Frithiof sade, "svärd jag finner nog i Nord; | ||
+ | ::skarp är svärdets tunga, konung, talar icke fridens ord. | ||
+ | ::Mörka andar bo i stålet, andar ifrån Nifelhem, | ||
+ | ::sömnen är ej säker för dem, silfverlockar reta dem." - | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::"Jag har icke sofvit, yngling, jag har blott dig pröfvat så, | ||
+ | ::obepröfvad man och klinga litar ej den kloke på. | ||
+ | ::Du är Frithiof, jag har känt dig, allt se'n i min sal du steg, | ||
+ | ::gamle Ring har vetat länge, hvad hans kloka gäst förteg. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Hvarför smög du till min boning, djupt förklädd och utan namn; | ||
+ | ::Hvarför, om ej för att stjäla bruden ur den gamles famn: | ||
+ | ::Äran, Frithiof, sätter sig ej namnlös uti gästfritt lag, | ||
+ | ::blank är hennes sköld som solen, öppna hennes anletsdrag. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Ryktet talte om en Frithiof, menniskors och gudars skräck, | ||
+ | ::sköldar klöf och tempel brände den förvågne lika käck. | ||
+ | ::Snart med härsköld, så jag trodde, kommer han emot ditt land, | ||
+ | ::och han kom, men höljd i lumpor, med en tiggarstaf i hand. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Hvarför slår du ner ditt öga? Jag var också ung en gång; | ||
+ | ::lifvet är en strid från början, ungdomen dess berserksgång. | ||
+ | ::Klämmas skall hon mellan sköldar, tills det vilda mod är tömdt; | ||
+ | ::jag har pröfvat och förlåtit, jag har ömkat och förglömt. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Ser du, jag är gammal vorden, stiger snart i högen in; | ||
+ | ::tag mitt rike då, o yngling! tag min drottning, hon är din. | ||
+ | ::Blif min son till dess och gästa i min kungssal som förut! | ||
+ | ::svärdlös kämpe skall mig skydda, och vår gamla tvist har slut." | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::"Icke", svarar Frithiof dyster, "kom jag som en tjuf till dig; | ||
+ | ::ville jag din drottning taga, säg, hvem skulle hindrat mig? | ||
+ | ::Men min brud jag ville skåda, en gång, ack! blott en gång än. | ||
+ | ::O jag dåre! halfsläckt låga tände jag på nytt igen. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::I din sal jag dröjt för länge, gästar mer ej der, o kung! | ||
+ | ::Oförsonta gudars vrede hvilar på mitt hufvud tung. | ||
+ | ::Balder med de ljusa lockar, han som har hvar dödlig kär, | ||
+ | ::se, han hatar mig allena, ensamt jag förkastad är. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Ja, jag stack i brand hans tempel; Varg i veum heter jag; | ||
+ | ::när jag nämnes, skrika barnen, glädjen flyr ur gästfritt lag. | ||
+ | ::Fosterjorden har förkastat en förlorad son med harm, | ||
+ | ::fridlös är jag i min hembygd, fridlös i min egen barm. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Icke på den gröna jorden vill jag söka friden mer, | ||
+ | ::marken bränner under foten, trädet ingen skugga ger. | ||
+ | ::Ingeborg har jag förlorat, henne tog den gamle Ring: | ||
+ | ::solen i mitt lif är slocknad, bara mörker rundt omkring. | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Derför hän till mina vågor! Eja, ut, min drake god! | ||
+ | ::bada åter becksvart bringa lustigt i den salta flod; | ||
+ | ::vifta vingarna i molnen, hväsande de vågor skär, | ||
+ | ::flyg så långt som stjernan leder, som besegrad bölja bär! | ||
+ | |||
+ | |||
+ | ::Låt mig höra stormens dunder, låt mig höra åskans röst! | ||
+ | ::När det dånar rundt omkring mig, då är lugn i Frithiofs bröst. | ||
+ | ::Sköldeklang och pilregn, gubbe! Midt i hafvet slaget står, | ||
+ | ::och jag stupar glad och renad till försonta gudar går." | ||
[[Kategori:Alfabetisk indeks]] | [[Kategori:Alfabetisk indeks]] |
Nåværende revisjon fra 23. des. 2013 kl. 20:02
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► |
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
- Våren kommer: fogeln qvittrar, skogen löfvas, solen ler,
- och de lösta floder dansa sjungande mot hafvet ner.
- Glödande som Frejas kinder tittar rosen ur sin knopp,
- och i menskans hjerta vakna lefnadslust och mod och hopp.
- Då vill gamle kungen jaga, drottningen skall med på jagt,
- och det hela hof församlas, vimlande i brokig prakt.
- Bågar klinga, koger skramla, hingstar skrapa mark med hof,
- och med kappor öfver ögat skrika falkarna på rof.
- Se, der kommer jagtens drottning! Arme Frithiof, se ej dit!
- Som en stjerna på en vårsky sitter hon på gångarn hvit,
- hälften Freja, hälften Rota, skönare än bägge två,
- och från lätta purpurhatten vaja högt de fjädrar blå.
- Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull!
- Akta dig, det lif är smidigt, akta dig, den barm är full!
- Blicka ej på ros och lilja, skiftande på hennes kind,
- hör ej på den kära stämman, susande som vårens vind!
- Nu är jägarskaran färdig. Hejsan, öfver berg och dal!
- Hornet smattrar, falken stiger lodrätt emot Odens sal.
- Skogens åbor fly med ångest, söka sina kulors hem,
- men med spjutet sträckt framför sig är valkyrian efter dem.
- Gamle kungen kan ej följa jagten som hon flyger fram,
- ensam vid hans sida rider Frithiof, tyst och allvarsam.
- Mörka, vemodsfulla tankar växa i hans qvalda bröst,
- och hvart helst han än sig vänder, hör han deras klagoröst.
- "O! hvi öfvergaf jag hafvet, för min egen fara blind!
- Sorgen trifs ej rätt på vågen, blåser bort med himlens vind.
- Grubblar viking, kommer faran, bjuder honom opp till dans,
- och de mörka tankar vika, bländade af vapnens glans.
- Men här är det annorlunda: outsäglig längtan slår
- sina vingar kring min panna, som en drömmande jag går,
- kan ej glömma Balders hage, kan ej glömma eden än,
- som hon svor, - hon bröt den icke, grymma gudar bröto den.
- Ty de hata menskors ätter, skåda deras fröjd med harm,
- och min rosenknopp de togo, satte den i vinterns barm.
- Hvad skall vintern väl med rosen? Han förstår ej hennes pris,
- men hans kalla ande kläder knopp och blad och stjelk med is."
- Så han klagade. Då kommo de uti en enslig dal,
- dyster, hopträngd mellan bergen, öfverskyggd af björk och al.
- Der steg kungen af och sade: "Se, hur skön, hur sval den lund!
- jag är trött, kom, låt oss hvila! jag vill slumra här en stund." -
- "Icke må du sofva, konung, kall är marken här och hård,
- tung blir sömnen, upp! jag för dig snart tillbaka till din gård." -
- "Sömnen, som de andra gudar, kommer när vi minst det tro",
- sade gubben, "unnar gästen ej sin värd en timmas ro?"
- Då tog Frithiof af sin mantel, bredde den på marken hän,
- och den gamle kungen lade tryggt sitt hufvud på hans knän,
- somnade så lugnt som hjelten somnar efter stridens larm
- på sin sköld, så lugnt som barnet somnar på sin moders arm.
- Som han slumrar, hör! då sjunger kolsvart fogel ifrån qvist:
- "Skynda, Frithiof, dräp den gamle, sluta på en gång er tvist!
- Tag hans drottning! dig tillhör hon, dig har hon som brudgum kysst,
- intet menskligt öga ser dig, och den djupa graf är tyst." -
- Frithiof lyssnar; hör! då sjunger snöhvit fogel ifrån qvist:
- "Ser dig intet menskligt öga, Odens öga ser dig visst.
- Niding, vill du mörda sömnen? vill du värnlös gubbe slå?
- Hvad du vinner, hjelterykte vinner du dock ej derpå." -
- Så de bägge foglar sjöngo; men sitt slagsvärd Frithiof tog,
- slängde det med fasa från sig fjärran i den mörka skog.
- Kolsvart fogel flyr till Nastrand, men på lätta vingars par
- som en harpoton den andra klingande mot solen far.
- Strax är gamle kungen vaken. "Mycket var den sömn mig värd,
- ljufligt sofver man i skuggan, skyddad af den tappres svärd.
- Dock, hvar är ditt svärd, o främling? blixtens broder, hvar är han?
- hvem har skilt er, I som aldrig skulle skiljas från hvarann?" -
- "Lika mycket", Frithiof sade, "svärd jag finner nog i Nord;
- skarp är svärdets tunga, konung, talar icke fridens ord.
- Mörka andar bo i stålet, andar ifrån Nifelhem,
- sömnen är ej säker för dem, silfverlockar reta dem." -
- "Jag har icke sofvit, yngling, jag har blott dig pröfvat så,
- obepröfvad man och klinga litar ej den kloke på.
- Du är Frithiof, jag har känt dig, allt se'n i min sal du steg,
- gamle Ring har vetat länge, hvad hans kloka gäst förteg.
- Hvarför smög du till min boning, djupt förklädd och utan namn;
- Hvarför, om ej för att stjäla bruden ur den gamles famn:
- Äran, Frithiof, sätter sig ej namnlös uti gästfritt lag,
- blank är hennes sköld som solen, öppna hennes anletsdrag.
- Ryktet talte om en Frithiof, menniskors och gudars skräck,
- sköldar klöf och tempel brände den förvågne lika käck.
- Snart med härsköld, så jag trodde, kommer han emot ditt land,
- och han kom, men höljd i lumpor, med en tiggarstaf i hand.
- Hvarför slår du ner ditt öga? Jag var också ung en gång;
- lifvet är en strid från början, ungdomen dess berserksgång.
- Klämmas skall hon mellan sköldar, tills det vilda mod är tömdt;
- jag har pröfvat och förlåtit, jag har ömkat och förglömt.
- Ser du, jag är gammal vorden, stiger snart i högen in;
- tag mitt rike då, o yngling! tag min drottning, hon är din.
- Blif min son till dess och gästa i min kungssal som förut!
- svärdlös kämpe skall mig skydda, och vår gamla tvist har slut."
- "Icke", svarar Frithiof dyster, "kom jag som en tjuf till dig;
- ville jag din drottning taga, säg, hvem skulle hindrat mig?
- Men min brud jag ville skåda, en gång, ack! blott en gång än.
- O jag dåre! halfsläckt låga tände jag på nytt igen.
- I din sal jag dröjt för länge, gästar mer ej der, o kung!
- Oförsonta gudars vrede hvilar på mitt hufvud tung.
- Balder med de ljusa lockar, han som har hvar dödlig kär,
- se, han hatar mig allena, ensamt jag förkastad är.
- Ja, jag stack i brand hans tempel; Varg i veum heter jag;
- när jag nämnes, skrika barnen, glädjen flyr ur gästfritt lag.
- Fosterjorden har förkastat en förlorad son med harm,
- fridlös är jag i min hembygd, fridlös i min egen barm.
- Icke på den gröna jorden vill jag söka friden mer,
- marken bränner under foten, trädet ingen skugga ger.
- Ingeborg har jag förlorat, henne tog den gamle Ring:
- solen i mitt lif är slocknad, bara mörker rundt omkring.
- Derför hän till mina vågor! Eja, ut, min drake god!
- bada åter becksvart bringa lustigt i den salta flod;
- vifta vingarna i molnen, hväsande de vågor skär,
- flyg så långt som stjernan leder, som besegrad bölja bär!
- Låt mig höra stormens dunder, låt mig höra åskans röst!
- När det dånar rundt omkring mig, då är lugn i Frithiofs bröst.
- Sköldeklang och pilregn, gubbe! Midt i hafvet slaget står,
- och jag stupar glad och renad till försonta gudar går."