Frithiofs frieri (Frithiofs saga)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► |
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
- Väl klingar sången i Frithiofs sal,
- och skalderna prisa hans ättartal.
- Men sången gläder
- ej Frithiof, han hör ej hvad skalden qväder.
- Och jorden har åter klädt sig grön,
- och drakarna simma igen på sjön.
- Men hjeltesonen
- han vandrar i skogen och ser på månen.
- Nyss var han likväl så lycklig, så glad,
- ty muntre kung Halfdan till gäst han bad
- och Helge dyster,
- och de hade med sig sin sköna syster.
- Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand
- och kände tillbaka en tryckning ibland,
- och såg betagen
- alltjämt på de kära, de ädla dragen.
- De taltes vid om de glada dar,
- då morgonens dagg låg på lifvet qvar,
- om barndomsminnen,
- de rosengårdar i ädla sinnen.
- Hon helsade honom från dal och park,
- från namnen, som grodde i björkens bark,
- och från den kullen,
- der ekarna frodas i hjeltemullen.
- "Det var ej så trefligt i kungens gård,
- ty Halfdan var barnslig och Helge hård.
- De kungasöner
- de höra ej annat än lof och böner.
- Och ingen (här rodnade hon som en ros),
- åt hvilken en klagan kunde förtros.
- I kungasalar
- hur qvaft var det der mot i Hildings dalar!
- Och dufvorna, som de matat och tämt,
- nu voro de flugna, ty höken dem skrämt.
- Ett par allena
- var qvar; af de tvenne tag du den ena!
- Den dufvan hon flyger väl hem igen,
- hon längtar, som andra, väl till sin vän.
- Bind under vingen
- en vänlig runa! det märker ingen."
- Så sutto de hviskande dagen om,
- de hviskade ännu, när qvällen kom,
- som aftonvindar
- om våren hviska i gröna lindar.
- Men nu är hon borta, och Frithiofs mod
- är borta med henne. Det unga blod
- i kinden stiger,
- han lågar och suckar alltjämt, och tiger.
- Sin sorg, sin klagan med dufvan han skref,
- och glad for hon af med sitt kärleksbref:
- men ack! tillbaka
- hon vände ej mer, hon blef hos sin maka.
- Det väsen behagade icke Björn.
- Han sade: "Hvad fattas vår unga örn,
- så tyst, så sluten:
- Är bröstet träffadt, är vingen skjuten?
- Hvad vill du: Ha vi ej i öfverflöd
- det gula fläsk och det bruna mjöd
- och skalder många?
- Det tar aldrig slut på de visor långa.
- Sant nog, att gångaren stampar i spilt;
- på rof, på rof skriker falken vildt.
- Men Frithiof jagar
- i molnen allena, och tärs och klagar.
- Ellida hon har ingen ro på våg,
- hon rycker alltjämt på sitt ankartåg.
- Ligg still, Ellida!
- ty Frithiof är fredlig, han vill ej strida.
- Den strådöd är också en död: till slut
- jag rister, som Oden, mig sjelf med spjut.
- Det kan ej fela,
- vi blifva välkomna hos blåhvit Hela." -
- Då släppte Frithiof sin drake lös,
- och seglet svälde, och vågen fnös.
- Rakt öfver fjärden
- till kungens söner han styrde färden.
- De sutto på Beles hög den dag
- och hörde folket och skipade lag;
- men Frithiof talar:
- den stämman förnimmes kring berg och dalar.
- "I kungar, skön Ingeborg är mig kär;
- af eder jag henne till brud begär,
- och den förening
- hon var väl äfven kung Beles mening.
- Han lät oss växa hos Hilding opp,
- likt ungträn, som växa tillsammans i topp.
- Der ofvanföre
- band Freja de toppar med gyllne snöre.
- Min far var ej konung, ej jarl en gång,
- dock lefver hans minne i skaldens sång.
- Höghvälfda grifter
- förtälja på runsten min ätts bedrifter.
- Lätt kunde jag vinna mig rike och land,
- men hellre jag blir på min fädernestrand.
- Der vill jag skydda
- så kungens gård som den ringes hydda.
- Vi äro på Beles hög; han hör
- hvart ord i djupet här nedanför.
- Med Frithiof beder
- den gamle i högen: betänken eder!" -
- Då reste sig Helge och talte med hån:
- "Vår syster är ej för en bondeson.
- Nordlandens drotter
- må täfla, ej du, om den Valhallsdotter.
- Yfs gerna att helsas för ypperst i Nord,
- vinn männer med handkraft och qvinnor med ord!
- Men Odensblodet
- till pris ger jag icke åt öfvermodet.
- Mitt rike behöfver du ej ta dig an,
- jag skyddar det sjelf; vill du bli min man,
- en plats är ledig
- ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig." -
- "Din man blir jag knappast", var Frithiofs svar,
- "är man för mig sjelf, som min fader var.
- Ur silfverskida
- flyg, Angurvadel, du får ej bida!"
- I solen glänste den klinga blå,
- och runorna lågade röda derpå.
- "Du Angurvadel,
- du är dock", sad' Frithiof, "af gammal adel.
- Och vore det ej for högens fred,
- på stället jag högge dig, svartekung, ned.
- Vill dock dig lära
- en ann' gång ej komma mitt svärd för nära." -
- Så sagdt, han klöf i ett hugg allen
- kung Helges guldsköld, som hängde på gren.
- I två halfrunder
- han klang emot högen, det klang inunder.
- "Väl träffadt, min klinga! Ligg nu och dröm
- om högre bedrifter; till dess förgöm
- de runolågor!
- Nu segla vi hem öfver mörkblå vågor."