Forskjell mellom versjoner av «Frithiofs lycka (Frithiofs saga)»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
(Frithiofs lycka (Frithiofs saga))
 
 
Linje 14: Linje 14:
  
  
<blockquote>Kung Beles söner gerna drage
+
::Kung Beles söner gerna drage
<br>från dal till dal att be om svärd.
+
::från dal till dal att be om svärd.
<br>Mitt få de ej; i Balders hage
+
::Mitt få de ej; i Balders hage
<br>der är min valplats, är min verld.
+
::der är min valplats, är min verld.
<br>Der vill jag ej tillbaka blicka
+
::Der vill jag ej tillbaka blicka
<br>på kungars hämnd, på jordens sorg,
+
::på kungars hämnd, på jordens sorg,
<br>men endast gudars glädje dricka
+
::men endast gudars glädje dricka
<br>tvemännings med min Ingeborg.
+
::tvemännings med min Ingeborg.
  
<br><br>Så länge ännu solen tömmer
 
<br>sin purpurglans på blomstren varm,
 
<br>lik rosenfärgadt skir, som gömmer
 
<br>en blomsterverld, min Ingborgs barm:
 
<br>så länge irrar jag på stranden,
 
<br>af längtan, evig längtan tärd,
 
<br>och ritar suckande i sanden
 
<br>det kära namnet med mitt svärd.
 
  
<br><br>Hur långsamt gå de tröga stunder!
+
::Så länge ännu solen tömmer
<br>Du Dellings son, hvi dröjer du?
+
::sin purpurglans på blomstren varm,
<br>Har du ej skådat berg och lunder
+
::lik rosenfärgadt skir, som gömmer
<br>och sund och öar förr än nu?
+
::en blomsterverld, min Ingborgs barm:
<br>Bor ingen mö i vestersalar,
+
::så länge irrar jag på stranden,
<br>som väntar dig för länge se'n
+
::af längtan, evig längtan tärd,
<br>och flyger till ditt bröst och talar
+
::och ritar suckande i sanden
<br>om kärlek först, om kärlek se'n?
+
::det kära namnet med mitt svärd.
  
<br><br>Dock ändtlig, trött af vägens möda,
 
<br>du sjunker ner ifrån din höjd,
 
<br>och qvällen drar det rosenröda
 
<br>sparlakanet för gudars fröjd.
 
<br>Om kärlek hviska jordens floder,
 
<br>om kärlek hviskar himlens fläkt.
 
<br>Välkommen, natt, du gudars moder,
 
<br>med perlor på din bröllopsdrägt!
 
  
<br><br>Hur tyst de höga stjernor skrida,
+
::Hur långsamt gå de tröga stunder!
<br>likt älskarn till en mö på tå!
+
::Du Dellings son, hvi dröjer du?
<br>Flyg öfver färden, min Ellida,
+
::Har du ej skådat berg och lunder
<br>skjut på, skjut på, du bölja blå!
+
::och sund och öar förr än nu?
<br>Der borta ligga gudens lunder,
+
::Bor ingen mö i vestersalar,
<br>till goda gudar styra vi,
+
::som väntar dig för länge se'n
<br>och Balderstemplet står derunder,
+
::och flyger till ditt bröst och talar
<br>med kärlekens gudinna i.
+
::om kärlek först, om kärlek se'n?
  
<br><br>Hur lycklig träder jag på stranden!
 
<br>Du jord, jag ville kyssa dig,
 
<br>och er, I blommor små, som randen
 
<br>med hvitt och rödt den krökta stig!
 
<br>Du måne, som ditt skimmer tömmer
 
<br>kring lund och tempel, hög och vård,
 
<br>hur skön du sitter der och drömmer,
 
<br>lik Saga i en bröllopsgård!
 
  
<br><br>Hvem lärde dig, du bäck, som talar
+
::Dock ändtlig, trött af vägens möda,
<br>med blommorna, min känslas röst?
+
::du sjunker ner ifrån din höjd,
<br>Hvem gaf er, Nordens näktergalar,
+
::och qvällen drar det rosenröda
<br>den klagan, stulen ur mitt bröst?
+
::sparlakanet för gudars fröjd.
<br>Med qvällens rodnad alfer måla
+
::Om kärlek hviska jordens floder,
<br>min Ingborgs bild mörkblå duk;
+
::om kärlek hviskar himlens fläkt.
<br>den bilden kan ej Freja tåla,
+
::Välkommen, natt, du gudars moder,
<br>hon blåser bort den, afundsjuk.
+
::med perlor din bröllopsdrägt!
  
<br><br>Dock gerna hennes bild försvinne!
 
<br>Der är hon sjelf, som hoppet skön,
 
<br>och trogen som ett barndomsminne;
 
<br>hon kommer med min kärleks lön.
 
<br>Kom, älskade, och låt mig trycka
 
<br>dig till det hjerta, du är kär!
 
<br>Min själs begär, min lefnads lycka,
 
<br>kom i min famn och hvila der!
 
  
<br><br>Så smärt som stjelken af en lilja,
+
::Hur tyst de höga stjernor skrida,
<br>så fyllig som en mognad ros!
+
::likt älskarn till en mö på tå!
<br>Du är så ren som gudars vilja,
+
::Flyg öfver färden, min Ellida,
<br>och dock så varm som Freja tros.
+
::skjut på, skjut på, du bölja blå!
<br>Kyss mig, min sköna! Låt min låga
+
::Der borta ligga gudens lunder,
<br>få genomströmma äfven dig!
+
::till goda gudar styra vi,
<br>Ack! jordens rund och himlens båga
+
::och Balderstemplet står derunder,
<br>försvinna, när du kysser mig.
+
::med kärlekens gudinna i.
  
<br><br>Var icke rädd, här fins ej fara;
 
<br>Björn står der nere med sitt svärd,
 
<br>med kämpar nog att oss försvara,
 
<br>om det behöfdes, mot en verld.
 
<br>Jag sjelf, o att jag strida finge
 
<br>för dig, som jag dig håller nu!
 
<br>Hur lycklig jag till Valhall ginge,
 
<br>om min valkyria vore du!
 
  
<br><br>Hvad hviskar du om Balders vrede?
+
::Hur lycklig träder jag på stranden!
<br>Han vredgas ej, den fromme gud,
+
::Du jord, jag ville kyssa dig,
<br>den älskande, som vi tillbede,
+
::och er, I blommor små, som randen
<br>vårt hjertas kärlek är hans hud;
+
::med hvitt och rödt den krökta stig!
<br>den gud med solsken på sin panna,
+
::Du måne, som ditt skimmer tömmer
<br>med evig trohet i sin barm:
+
::kring lund och tempel, hög och vård,
<br>var ej hans kärlek till sin Nanna,
+
::hur skön du sitter der och drömmer,
<br>som min till dig, så ren, så varm?
+
::lik Saga i en bröllopsgård!
  
<br><br>Der står hans bild, han sjelf är nära,
 
<br>hur mildt han ser på mig, hur huldt!
 
<br>Till offer vill jag honom bära
 
<br>ett hjerta varmt och kärleksfullt
 
<br>Böj knä med mig! ej bättre gåfva,
 
<br>ej skönare för Balder fans,
 
<br>än tvenne hjertan, hvilka lofva
 
<br>hvarann en trohet, fast som hans.
 
  
<br><br>Till himlen mera än till jorden
+
::Hvem lärde dig, du bäck, som talar
<br>min kärlek hör, försmå ej den!
+
::med blommorna, min känslas röst?
<br>I himlen är han ammad vorden
+
::Hvem gaf er, Nordens näktergalar,
<br>och längtar till sitt hem igen.
+
::den klagan, stulen ur mitt bröst?
<br>O, den som re'n der uppe vore!
+
::Med qvällens rodnad alfer måla
<br>O, den som nu med dig fick dö
+
::min Ingborgs bild på mörkblå duk;
<br>och segrande till gudar fore
+
::den bilden kan ej Freja tåla,
<br>i famnen på sin bleka mö!
+
::hon blåser bort den, afundsjuk.
  
<br><br>När då de andra kämpar rida
 
<br>ur silfverportarna till krig,
 
<br>jag skulle sitta vid din sida,
 
<br>en trogen vän, och se på dig.
 
<br>När Valhalls mör kring bordet bringa
 
<br>de mjödhorn med sitt skum af gull,
 
<br>med dig jag ensamt skulle klinga,
 
<br>och hviska öm och kärleksfull.
 
  
<br><br>En löfsal ville jag oss bygga
+
::Dock gerna hennes bild försvinne!
<br>på näset vid en mörkblå bugt.
+
::Der är hon sjelf, som hoppet skön,
<br>Der låge vi i skuggan trygga
+
::och trogen som ett barndomsminne;
<br>af lunden med den gyllne frukt.
+
::hon kommer med min kärleks lön.
<br>När Valhalls sol sig återtände
+
::Kom, älskade, och låt mig trycka
<br>(hur klart, hur härligt är dess bloss!),
+
::dig till det hjerta, du är kär!
<br>till gudarna vi återvände
+
::Min själs begär, min lefnads lycka,
<br>och längtade dock hem till oss.
+
::kom i min famn och hvila der!
  
<br><br>Med stjernor skulle jag bekransa
 
<br>din panna, dina lockars glöd:
 
<br>i Vingolfs sal jag skulle dansa
 
<br>min bleka lilja rosenröd;
 
<br>till dess jag dig ur dansen droge
 
<br>till kärlekens, till fridens tjäll,
 
<br>der silfverskäggig Brage sloge
 
<br>din brudsång ny för hvarje qväll.
 
  
<br><br>Hur vakan sjunger genom lunden!
+
::Så smärt som stjelken af en lilja,
<br>den sången är från Valhalls strand
+
::så fyllig som en mognad ros!
<br>Hur månen skiner öfver sunden!
+
::Du är så ren som gudars vilja,
<br>han lyser ur de dödas land.
+
::och dock så varm som Freja tros.
<br>Den sången och det ljuset båda
+
::Kyss mig, min sköna! Låt min låga
<br>en verld af kärlek utan sorg;
+
::få genomströmma äfven dig!
<br>den verlden ville jag väl skåda
+
::Ack! jordens rund och himlens båga
<br>med dig, med dig, min Ingeborg!
+
::försvinna, när du kysser mig.
  
<br><br>Gråt icke! ännu lifvet strömmar
 
<br>i mina ådror, gråt ej så!
 
<br>Men kärlekens och mannens drömmar
 
<br>kringsvärma gerna i det blå.
 
<br>Ack, blott din famn mot mig du breder,
 
<br>blott dina ögon se på mig,
 
<br>hur lätt du lockar svärmarn neder
 
<br>från gudars salighet till dig! -
 
  
<br><br>"Tyst, det är lärkan." Nej, en dufva
+
::Var icke rädd, här fins ej fara;
<br>i skogen kuttrar om sin tro;
+
::Björn står der nere med sitt svärd,
<br>men lärkan slumrar än på tufva
+
::med kämpar nog att oss försvara,
<br>hos maken i sitt varma bo.
+
::om det behöfdes, mot en verld.
<br>De lycklige! dem skiljer ingen,
+
::Jag sjelf, o att jag strida finge
<br>när dagen kommer eller far,
+
::för dig, som jag dig håller nu!
<br>men deras lif är fritt som vingen,
+
::Hur lycklig jag till Valhall ginge,
<br>som bär i skyn det glada par.
+
::om min valkyria vore du!
  
<br><br>"Se, dagen gryr." Nej, det är flamman
 
<br>af någon vårdkas österut.
 
<br>Ännu vi kunna språka samman,
 
<br>än har den kära natt ej slut.
 
<br>Försof dig, dagens gyllne stjerna,
 
<br>och morna se'n dig långsamt till!
 
<br>För Frithiof må du sofva gerna
 
<br>till Ragnarök, om du så vill.
 
  
<br><br>Dock, det är fåfängt till att hoppas,
+
::Hvad hviskar du om Balders vrede?
<br>der blåser re'n en morgonvind,
+
::Han vredgas ej, den fromme gud,
<br>och redan österns rosor knoppas
+
::den älskande, som vi tillbede,
<br>så friska som Ingborgs kind.
+
::vårt hjertas kärlek är hans hud;
<br>En vingad sångarskara qvittrar
+
::den gud med solsken sin panna,
<br>(en tanklös hop) i klarnad sky,
+
::med evig trohet i sin barm:
<br>och lifvet rörs och vågen glittrar,
+
::var ej hans kärlek till sin Nanna,
<br>och skuggorna och älskarn fly.
+
::som min till dig, så ren, så varm?
  
<br><br>Der kommer hon i all sin ära!
 
<br>Förlåt mig, gyllne sol, min bön!
 
<br>Jag känner det, en gud är nära,
 
<br>hur präktig är hon dock, hur skön!
 
<br>O, den som fram i banan trädde
 
<br>så väldig, som du träder nu,
 
<br>och stolt och glad sin lefnad klädde
 
<br>i ljus och seger, liksom du!
 
  
<br><br>Här ställer jag inför ditt öga
+
::Der står hans bild, han sjelf är nära,
<br>det skönaste, du sett i Nord.
+
::hur mildt han ser på mig, hur huldt!
<br>Tag henne i din vård, du höga!
+
::Till offer vill jag honom bära
<br>hon är din bild på grönklädd jord.
+
::ett hjerta varmt och kärleksfullt
<br>Dess själ är ren som dina strålar,
+
::Böj knä med mig! ej bättre gåfva,
<br>dess öga som din himmel blått,
+
::ej skönare för Balder fans,
<br>och samma guld, din hjessa målar,
+
::än tvenne hjertan, hvilka lofva
<br>har hon i sina lockar fått. -
+
::hvarann en trohet, fast som hans.
  
<br><br>Farväl, min älskade! En annan,
+
 
<br>en längre natt vi ses igen.
+
::Till himlen mera än till jorden
<br>Farväl! Ännu en kyss på pannan,
+
::min kärlek hör, försmå ej den!
<br>och en på dina läppar än!
+
::I himlen är han ammad vorden
<br>Sof nu, och dröm om mig och vakna
+
::och längtar till sitt hem igen.
<br>vid middag; och med trogen själ
+
::O, den som re'n der uppe vore!
<br>tälj timmarna som jag, och sakna
+
::O, den som nu med dig fick dö
<br>och brinn som jag! Farväl, farväl!</blockquote>
+
::och segrande till gudar fore
 +
::i famnen på sin bleka mö!
 +
 
 +
 
 +
::När då de andra kämpar rida
 +
::ur silfverportarna till krig,
 +
::jag skulle sitta vid din sida,
 +
::en trogen vän, och se på dig.
 +
::När Valhalls mör kring bordet bringa
 +
::de mjödhorn med sitt skum af gull,
 +
::med dig jag ensamt skulle klinga,
 +
::och hviska öm och kärleksfull.
 +
 
 +
 
 +
::En löfsal ville jag oss bygga
 +
::på näset vid en mörkblå bugt.
 +
::Der låge vi i skuggan trygga
 +
::af lunden med den gyllne frukt.
 +
::När Valhalls sol sig återtände
 +
::(hur klart, hur härligt är dess bloss!),
 +
::till gudarna vi återvände
 +
::och längtade dock hem till oss.
 +
 
 +
 
 +
::Med stjernor skulle jag bekransa
 +
::din panna, dina lockars glöd:
 +
::i Vingolfs sal jag skulle dansa
 +
::min bleka lilja rosenröd;
 +
::till dess jag dig ur dansen droge
 +
::till kärlekens, till fridens tjäll,
 +
::der silfverskäggig Brage sloge
 +
::din brudsång ny för hvarje qväll.
 +
 
 +
 
 +
::Hur vakan sjunger genom lunden!
 +
::den sången är från Valhalls strand
 +
::Hur månen skiner öfver sunden!
 +
::han lyser ur de dödas land.
 +
::Den sången och det ljuset båda
 +
::en verld af kärlek utan sorg;
 +
::den verlden ville jag väl skåda
 +
::med dig, med dig, min Ingeborg!
 +
 
 +
 
 +
::Gråt icke! ännu lifvet strömmar
 +
::i mina ådror, gråt ej så!
 +
::Men kärlekens och mannens drömmar
 +
::kringsvärma gerna i det blå.
 +
::Ack, blott din famn mot mig du breder,
 +
::blott dina ögon se på mig,
 +
::hur lätt du lockar svärmarn neder
 +
::från gudars salighet till dig! -
 +
 
 +
 
 +
::"Tyst, det är lärkan." Nej, en dufva
 +
::i skogen kuttrar om sin tro;
 +
::men lärkan slumrar än på tufva
 +
::hos maken i sitt varma bo.
 +
::De lycklige! dem skiljer ingen,
 +
::när dagen kommer eller far,
 +
::men deras lif är fritt som vingen,
 +
::som bär i skyn det glada par.
 +
 
 +
 
 +
::"Se, dagen gryr." Nej, det är flamman
 +
::af någon vårdkas österut.
 +
::Ännu vi kunna språka samman,
 +
::än har den kära natt ej slut.
 +
::Försof dig, dagens gyllne stjerna,
 +
::och morna se'n dig långsamt till!
 +
::För Frithiof må du sofva gerna
 +
::till Ragnarök, om du så vill.
 +
 
 +
 
 +
::Dock, det är fåfängt till att hoppas,
 +
::der blåser re'n en morgonvind,
 +
::och redan österns rosor knoppas
 +
::så friska som på Ingborgs kind.
 +
::En vingad sångarskara qvittrar
 +
::(en tanklös hop) i klarnad sky,
 +
::och lifvet rörs och vågen glittrar,
 +
::och skuggorna och älskarn fly.
 +
 
 +
 
 +
::Der kommer hon i all sin ära!
 +
::Förlåt mig, gyllne sol, min bön!
 +
::Jag känner det, en gud är nära,
 +
::hur präktig är hon dock, hur skön!
 +
::O, den som fram i banan trädde
 +
::så väldig, som du träder nu,
 +
::och stolt och glad sin lefnad klädde
 +
::i ljus och seger, liksom du!
 +
 
 +
 
 +
::Här ställer jag inför ditt öga
 +
::det skönaste, du sett i Nord.
 +
::Tag henne i din vård, du höga!
 +
::hon är din bild på grönklädd jord.
 +
::Dess själ är ren som dina strålar,
 +
::dess öga som din himmel blått,
 +
::och samma guld, din hjessa målar,
 +
::har hon i sina lockar fått. -
 +
 
 +
 
 +
::Farväl, min älskade! En annan,
 +
::en längre natt vi ses igen.
 +
::Farväl! Ännu en kyss på pannan,
 +
::och en på dina läppar än!
 +
::Sof nu, och dröm om mig och vakna
 +
::vid middag; och med trogen själ
 +
::tälj timmarna som jag, och sakna
 +
::och brinn som jag! Farväl, farväl!
  
 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
 
[[Kategori:Alfabetisk indeks]]

Nåværende revisjon fra 23. des. 2013 kl. 20:22

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)


Frithiofs lycka


Kung Beles söner gerna drage
från dal till dal att be om svärd.
Mitt få de ej; i Balders hage
der är min valplats, är min verld.
Der vill jag ej tillbaka blicka
på kungars hämnd, på jordens sorg,
men endast gudars glädje dricka
tvemännings med min Ingeborg.


Så länge ännu solen tömmer
sin purpurglans på blomstren varm,
lik rosenfärgadt skir, som gömmer
en blomsterverld, min Ingborgs barm:
så länge irrar jag på stranden,
af längtan, evig längtan tärd,
och ritar suckande i sanden
det kära namnet med mitt svärd.


Hur långsamt gå de tröga stunder!
Du Dellings son, hvi dröjer du?
Har du ej skådat berg och lunder
och sund och öar förr än nu?
Bor ingen mö i vestersalar,
som väntar dig för länge se'n
och flyger till ditt bröst och talar
om kärlek först, om kärlek se'n?


Dock ändtlig, trött af vägens möda,
du sjunker ner ifrån din höjd,
och qvällen drar det rosenröda
sparlakanet för gudars fröjd.
Om kärlek hviska jordens floder,
om kärlek hviskar himlens fläkt.
Välkommen, natt, du gudars moder,
med perlor på din bröllopsdrägt!


Hur tyst de höga stjernor skrida,
likt älskarn till en mö på tå!
Flyg öfver färden, min Ellida,
skjut på, skjut på, du bölja blå!
Der borta ligga gudens lunder,
till goda gudar styra vi,
och Balderstemplet står derunder,
med kärlekens gudinna i.


Hur lycklig träder jag på stranden!
Du jord, jag ville kyssa dig,
och er, I blommor små, som randen
med hvitt och rödt den krökta stig!
Du måne, som ditt skimmer tömmer
kring lund och tempel, hög och vård,
hur skön du sitter der och drömmer,
lik Saga i en bröllopsgård!


Hvem lärde dig, du bäck, som talar
med blommorna, min känslas röst?
Hvem gaf er, Nordens näktergalar,
den klagan, stulen ur mitt bröst?
Med qvällens rodnad alfer måla
min Ingborgs bild på mörkblå duk;
den bilden kan ej Freja tåla,
hon blåser bort den, afundsjuk.


Dock gerna hennes bild försvinne!
Der är hon sjelf, som hoppet skön,
och trogen som ett barndomsminne;
hon kommer med min kärleks lön.
Kom, älskade, och låt mig trycka
dig till det hjerta, du är kär!
Min själs begär, min lefnads lycka,
kom i min famn och hvila der!


Så smärt som stjelken af en lilja,
så fyllig som en mognad ros!
Du är så ren som gudars vilja,
och dock så varm som Freja tros.
Kyss mig, min sköna! Låt min låga
få genomströmma äfven dig!
Ack! jordens rund och himlens båga
försvinna, när du kysser mig.


Var icke rädd, här fins ej fara;
Björn står der nere med sitt svärd,
med kämpar nog att oss försvara,
om det behöfdes, mot en verld.
Jag sjelf, o att jag strida finge
för dig, som jag dig håller nu!
Hur lycklig jag till Valhall ginge,
om min valkyria vore du!


Hvad hviskar du om Balders vrede?
Han vredgas ej, den fromme gud,
den älskande, som vi tillbede,
vårt hjertas kärlek är hans hud;
den gud med solsken på sin panna,
med evig trohet i sin barm:
var ej hans kärlek till sin Nanna,
som min till dig, så ren, så varm?


Der står hans bild, han sjelf är nära,
hur mildt han ser på mig, hur huldt!
Till offer vill jag honom bära
ett hjerta varmt och kärleksfullt
Böj knä med mig! ej bättre gåfva,
ej skönare för Balder fans,
än tvenne hjertan, hvilka lofva
hvarann en trohet, fast som hans.


Till himlen mera än till jorden
min kärlek hör, försmå ej den!
I himlen är han ammad vorden
och längtar till sitt hem igen.
O, den som re'n der uppe vore!
O, den som nu med dig fick dö
och segrande till gudar fore
i famnen på sin bleka mö!


När då de andra kämpar rida
ur silfverportarna till krig,
jag skulle sitta vid din sida,
en trogen vän, och se på dig.
När Valhalls mör kring bordet bringa
de mjödhorn med sitt skum af gull,
med dig jag ensamt skulle klinga,
och hviska öm och kärleksfull.


En löfsal ville jag oss bygga
på näset vid en mörkblå bugt.
Der låge vi i skuggan trygga
af lunden med den gyllne frukt.
När Valhalls sol sig återtände
(hur klart, hur härligt är dess bloss!),
till gudarna vi återvände
och längtade dock hem till oss.


Med stjernor skulle jag bekransa
din panna, dina lockars glöd:
i Vingolfs sal jag skulle dansa
min bleka lilja rosenröd;
till dess jag dig ur dansen droge
till kärlekens, till fridens tjäll,
der silfverskäggig Brage sloge
din brudsång ny för hvarje qväll.


Hur vakan sjunger genom lunden!
den sången är från Valhalls strand
Hur månen skiner öfver sunden!
han lyser ur de dödas land.
Den sången och det ljuset båda
en verld af kärlek utan sorg;
den verlden ville jag väl skåda
med dig, med dig, min Ingeborg!


Gråt icke! ännu lifvet strömmar
i mina ådror, gråt ej så!
Men kärlekens och mannens drömmar
kringsvärma gerna i det blå.
Ack, blott din famn mot mig du breder,
blott dina ögon se på mig,
hur lätt du lockar svärmarn neder
från gudars salighet till dig! -


"Tyst, det är lärkan." Nej, en dufva
i skogen kuttrar om sin tro;
men lärkan slumrar än på tufva
hos maken i sitt varma bo.
De lycklige! dem skiljer ingen,
när dagen kommer eller far,
men deras lif är fritt som vingen,
som bär i skyn det glada par.


"Se, dagen gryr." Nej, det är flamman
af någon vårdkas österut.
Ännu vi kunna språka samman,
än har den kära natt ej slut.
Försof dig, dagens gyllne stjerna,
och morna se'n dig långsamt till!
För Frithiof må du sofva gerna
till Ragnarök, om du så vill.


Dock, det är fåfängt till att hoppas,
der blåser re'n en morgonvind,
och redan österns rosor knoppas
så friska som på Ingborgs kind.
En vingad sångarskara qvittrar
(en tanklös hop) i klarnad sky,
och lifvet rörs och vågen glittrar,
och skuggorna och älskarn fly.


Der kommer hon i all sin ära!
Förlåt mig, gyllne sol, min bön!
Jag känner det, en gud är nära,
hur präktig är hon dock, hur skön!
O, den som fram i banan trädde
så väldig, som du träder nu,
och stolt och glad sin lefnad klädde
i ljus och seger, liksom du!


Här ställer jag inför ditt öga
det skönaste, du sett i Nord.
Tag henne i din vård, du höga!
hon är din bild på grönklädd jord.
Dess själ är ren som dina strålar,
dess öga som din himmel blått,
och samma guld, din hjessa målar,
har hon i sina lockar fått. -


Farväl, min älskade! En annan,
en längre natt vi ses igen.
Farväl! Ännu en kyss på pannan,
och en på dina läppar än!
Sof nu, och dröm om mig och vakna
vid middag; och med trogen själ
tälj timmarna som jag, och sakna
och brinn som jag! Farväl, farväl!