Fyrationdefemte Sången (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Sampo forsvares
Af Joseph Alanen

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala

öfversatt af
Karl Collan

Fyrationdefemte Sången

---

Fyrationdefemte Sången. Pohjolas värdinna utsänder förut okända sjukdomar öfver Kalevala: 1—190. — Wainämöinen botar folket genom kraftiga besvärjelser och läkemedel: 191—362.

---

Louhi, Pohjolas värdinna,

Hörde och förnam en tidning,

Att sig Wäinölä förkofrat,

Kalevalas välstånd vuxit

Genom bitarne af Sampo,

Genom granna lockets spillror.

Häftig afund henne griper,

Och hon öfvertänker ständigt,

Huru döden bringas kunde,

10. Hur förderf hon skulle draga

Öfver Wäinöläs befolkning,

Öfver Kalevala-slägtet.

Böner sänder hon till Ukko,

Beder så till dundrets herre:

"O du Ukko, gud i höjden!

Nedslå Kalevala-folket

Med en skur af jernhårdt hagel,

Medelst nålar, som ha stålspets,

Eller döda det med sjukdom,

20. Dräp det ondskefulla slägtet,

Män på deras vida gårdar,

Qvinnor uppå fähusgolfven!"

Blind en dotter Tuoni hade,

Loviatar, en gammal qvinna,

Värst bland alla Tuonis döttrar,

Vidrigast bland Manuttaret,

Alla svåra plågors upphof,

Tusen vedermödors källa;

Mörk var hela hennes uppsyn,

30. Vederstygglig ansigtsfårgen.

Denna Tuonis svarta dotter,

Ulappalas blinda qvinna,

Redde på en väg sitt läger,

På en usel plats sin stråbädd,

Låg med ryggen vänd mot vinden,

Tvärs emot det skarpa vädret,

Vänd bakut mot drag och kyla,

Mot det håll, der dagen randas.

Nalkades en häftig vindstöt,

40. Stark en stormil kom från öster,

Vinden gjorde henne fruktsam,

Häfdade den dumma qvinnan

På en löflös svedjesträcka,

På en utmark utan tufvor.

Och hon bar sitt tyngda sköte,

Bar den mödosamma bördan

Tvenne månader och trenne,

Fyra måna’r, fem desslikes,

Under sju och under åtta,

50. Nio månader igenom,

Enligt qvinnans gamla räkning,

Och den tionde till hälften.

När den nionde förflutit,

När den tionde begynte,

Vexte hennes vedermöda,

Tyngdes hon alltmer af plågan,

Kunde dock ej fostret föda,

Icke bringa fram sin lifsfrukt.

Upp hon steg ifrån sitt läger,

60. Sökte sig ett annat ställe,

Vindens sköka gick att föda,

Gick att alstra fram sin lifsfrukt

Mellan tvenne höga klippor,

I en klyfta mellan fem berg,

Men ej föddes hennes foster,

Bragtes icke fram till verlden.

Plats hon sökte för att föda,

För att tömma ut sitt sköte,

På den sanka, lösa gungflyn,

70. Invid vattenrika källsprång,

Men hon fann ej der ett ställe,

Fick ej der sitt sköte lätta.

Föda ville hon sin lifsfrukt,

Sökte lättnad från sin börda

Midt i skummet af en eldfors,

I en väldig vattenhvirfvel,

Under trenne forsars vågsvall,

Under nio branta brådjup,

Men ännu ej föddes fostret,

80. Ingen lättnad fick den usla.

Ut hon brast i gråt, den leda,

Klagade, den afskyvärda,

Såg ej hvart hon borde vandra,

Hvart hon kunde taga vägen

För att fostret från sig gifva,

För att sina söner föda.

Talte Jumala ur molnen,

Sade skaparen från himlen:

"Der, i kärret, finns en smygvrå,

90. Uppå stranden, invid hafvet,

Uti Pohjola, det mörka,

I det starka Sariola;

Gå att der din lifsfrukt föda,

Att ditt tyngda sköte lätta;

Dig behöfver man derborta,

På din afvel der man väntar!"

Det var Tuonis svarta dotter,

Manas afskyvärda jungfru:

Bort hon gick till Pohjas stugor,

100. Sariolas badstu-marker

För att sina söner föda,

Sina barn till verlden bringa.

Louhi, Pohjolas värdinna,

Gumman med de glesa tänder,

Hemligt henne tog i badstun,

Lönligen uppå sin lafve,

Utan att i byn det märktes,

Att ett ord derom förspordes,

Värmde badstun i all tysthet,

110. Bragte skyndsamt allt i ordning,

Och med öl begöt hon dörren,

Slog uppå dess gångjern spisöl,

Att ej dörren knarra finge,

Ej dess gångjern skulle gnälla.

Derpå hof hon upp sin stämma,

Fällde dessa ord och sade:

"Du naturens gamla dotter,         Ord vid Barnsbörd: v. 117-146.

O du sköna, gyllne väsen,

Som den äldsta är bland qvinnor,

120. Tidigast af alla mödrar!

Stig till knäna ut i hafvet,

Intill midjan ner i vågen,

Tag ur hafvet slem af girsen,

Slipprig vätska från en lake,

Stryk den mellan alla knotor,

Smörj dermed den sjukas sidor,

För att jungfruns plågor lindra,

Qvinnans vedermöda lätta,

Undandrifva dessa smärtor,

130. Denna svåra födslovånda!

"Om ej detta är tillräckligt:

O du Ukko, höjdens herre!

Skynda hit, der du behöfves,

Närma dig, då hit du kallas,

Här en flicka är i barnsnöd,

I förlossning stadd en qvinna,

Uti röken af en badstu,

Här i byn, uti dess badhus!

"Tag nu fram din gyllne klubba,

140. Fatta den i högra handen,

Undanrödja dermed hindren,

Nedslå dörrens sidoposter,

Öppna skaparns lås och riglar,

Sönderkrossa alla bommar,

Så att både stor och liten,

Att den minste fram kan träda!"

Nu den afskyvärda qvinnan,

Tuonis dotter utan ögon,

Började sitt sköte tömma,

150. Födde fram sin stygga afvel

Under kopparsmyckadt täcke,

Under mjuka sängomhängen.

Nio söner här hon födde

Under samma natt om sommarn,

Under ett och samma imbad,

Under samma badstu-eldning,

Genom samma kraftansträngning,

Utur samma skötes fyllnad.

Sina söner hon benämner,

160. Vårdar dem med samma omsorg

Som en hvar sitt foster egnar,

Det man sjelf har bragt till verlden:

En till håll och styng hon danar,

Fostrar till kolik en annan,

Ammar upp till gikt en tredje,

En gestaltar hon till tvinsot,

Åter en hon gör till bulnad,

Utser en till utslagssjukdom,

En till frätsår hon bestämmer,

170. Och af en hon danar pesten.

Utan namn förblef en enda,

Hennes siste son på halmen;

Denne dref till slut hon dädan,

Att ett troll i vattnet blifva,

Att som gast i dälder dväljas,

Allestäds sin afund öfva.

Louhi, Pohjolas värdinna,

Lät de andra sig begifva

Till den dimomhvärfda udden,

180. Till den töckenhöljda holmen,

Hetsade sin vreda afvel,

Dref de förr ej kända plågor

Uppå Wäinöläs befolkning,

Uppå Kalevala-slägtet.

Wäinöhemmets söner sjukna,

Kalevala-folket täres

Af förut ej sedda krämpor,

Icke ens till namnet kända;

Under till förmultna golfven,

190. Ofvan ruttna takens bräder.

Nu den gamle Wäinämöinen,

Den evärdelige siarn,

Gick att hufvuden befria

Och att själar återlösa,

Gick till Tuoni för att strida,

Att med sjukdomarne kämpa.

Och han värmer upp sin badstu,

Hettar stenar för ett imbad

Med en ved af största renhet,

200. Klabbar, vräkta upp af vattnet;

Bringar vatten i sin gömma.

Tager qvastar i sin värjo,

Värmer sina mjuka qvastar,

Blöter deras hundra qvistar.

Nu han gaf ett Ijufligt imbad,

Dref en hetta, söt som honung,

Upp ur ugnens heta hällar,

Kullerstenarne, som glödde,

Hof derjemte upp sin stämma,

210. Fällde dessa ord och sade:

"Kom, O Jumala i badet,         Ord vid badning: v. 211-228.

Luftens fader, träd i värmen,

För att helsa åstadkomma,

För att ro tillvägabringa!

Undanstryk de helga gnistor,

Släck den helga slaggen äfven,

Drif onödig hetta nedåt,

Jaga ut all skadlig hetta,

Att ej dina barn den bränner,

220. Ej förderfvar dem du skapat!

"Allt det vatten som jag gjuter

Öfver dessa heta stenar,

Må till honing sig förbyta,

Fräsa upp till ljuflig sötma!

Rinna må en ström af honing,

Flyta må en sjö af sötma

Genom denna ugn af stenar,

Denna mossbetäckta badstu!

"Utan skuld vi ej förtäras,         Läkedoms-ord: v. 229—258.

230. Dödas icke utan sjukdom,

Icke utan skaparns tillstånd,

Utan död, af Gud oss skickad.

Den som skuldlöst oss vill dräpa,

Må i munnen få sitt trollord,

Skadorna i eget hufvud,

Och af egna anslag drabbas!

"Om i mig en man ej finnes,

Ej i Ukkos son en hjelte,

Som från skador kan befria,

240. Som förtrolladt ondt kan hämma,

Är väl Ukko sjelf densamme,

Han, som rymdens skyar länkar,

Han, som bor i regnlös molnsky,

Som beherrskar himlens strömoln.

"Hör mig, Ukko, gud i höjden,

Jumala der ofvan molnen!

Skynda hit, der du behöfves,

Närma dig, då hit du kallas,

Att utforska dessa plågor,

250. Att en dam för nöden sätta,

Trolldomsskador undanjaga

Och besmittelsen fördrifva!

"Bringa mig en eldig klinga,

Hemta mig ett svärd som gnistrar,

Att jag tukta får de onda,

Jaga bort de afskyvärda,

Smärtorna till stormens stråtväg,

Plågorna till vida sveder.

"Plågorna iag bort förvisar,         Plågornas besvärjelse: v. 259-312.

260. Smärtorna jag nu besvärjer:

In i källare af stenar,

In i jernuppfyllda rösen,

För att stenar öfverfalla,

Hällarne med värk besvära;

Stenen qvider ej af smärta,

Klippan klagar ej af plåga,

Äfven om i henne bragtes

Smärtor utan gräns och måtta.

"Plågans dotter, Tuoni-jungfru,

270. Som på plågostenen sitter,

Der de trenne strömmar flöda,

Trenne floder ut sig grena,

Du som plågo-stenen malar,

Som på plågo-berget vrider!

Gå att alla plågor samla

I den blåa klippans inre,

Eller vräk dem ner i vattnet,

Ner i hafvets djup dem störta,

Der ej vinden mera kännes,

280. Der ej solen längre skiner!

"Om ej detta är tillräckligt:

Kivutar, du goda gumma,

Wammatar, du qvinnors prydnad,

Träd med mig uti gemenskap,

Kom att helsa åstadkomma,

Frid och ro tillvägabringa!

Borttag från de svåra smärtor

Deras kraft och deras styrka,

Att den lidande får hvila,

290. Att den svage lugnt kan sofva,

Den betryckte sans behålla,

Sjuklingen till ro sig sträcka.

"Samla smärtorna i skrinet.

Plågorna i koppar-asken,

För att alla smärtor bringa,

För att all slags sjukdom föra

Midt på sjelfva Kipuvuori,

Toppen utaf plågo-berget;

Koka der de svåra smärtor

300. I en oansenlig kittel,

Som ett enda finger rymmer,

Blott en tummes omfång eger.

"Midt i kullen står en klippa

Och ett hål är midt i klippan,

Hålet är med nafvarn borradt,

Har med huggjern blifvit öppnadt;

Dit må alla plågor slängas,

Må de svåra smärtor fösas,

Må all pinsam vånda drifvas,

310. Må all värk och nöd förvisas,

Att de nattetid ej skada,

Ej om dagen undanslippa!"

Derpå gamle Wäinämöinen

Den evärdelige siarn,

Smörjer alla ömma ställen.

Öfverstryker alla skador,

Gnider dem med åtta salvor

Och med nio trolldomsmedel,

Höjande sin röst han säger,

320. Yttrar dessa ord och talar:

"Ukko du, o gud i höjden,

O du gamle man i himlen!

Låt en sky gro upp i öster,

Höj ifrån nordvest en molnvägg,

Drif en annan fram från vester,

Nedsänd honing, nedsänd vatten

Att på dessa skador smörjas

Öfver sjuka ställen gjutas!

"Intet skulle jag väl kunna

330. Utan skaparns lof och tillstånd;

Måtte skaparn hjelp förläna,

Jumala sitt bistånd gifva,

Sen jag sett med egna ögon,

Sen jag smort med egna händer,

Och med ljuflig tunga talat,

Andats med min egen anda!

"Dit ej mina händer räcka,

Dit må skaparns händer hinna;

Der ej mina fingrar passa,

340. Der må skaparns fingrar passa:

Skönare hans fingrar äro,

Rörligare skaparns händer.

"Kom nu, skapare, att trolla,

Kom, o Jumala, att orda,

Kom, allsmäktige, att läka!

Gör den sjuke frisk om natten,

Lifva honom under dagen,

Att ej plågor upptill kännas,

Att ej smärtor midten trycka,

350. Att ej värken flyr till bröstet!

Låt ej någon värk förspörjas,

Ej den allraminsta plåga,

Medan tiden ännu varar,

Medan gyllne månen strålar."

Gamle trygge Wäinämöinen,

Den evärdelige siarn,

Bortdref härmed trolldomsskador,

Hämmade de onda smittor,

Botade all pålagd sjukdom,

360. Hvarje ondt, af andra vålladt,

Räddade sitt folk från döden,

Kaleva ifrån förderfvet.