Första kvädet om Gudrun (PAG)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 4. jan. 2015 kl. 18:19 av Iwan (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Första kvädet om Gudrun
Bort.3.(PAG).jpg


Gudrun satt öfver den döde Sigurd. Hon grät icke så som andra kvinnor; men hon var nära att brista af sorg. Både kvinnor och män gingo fram att trösta henne, men detta var icke lätt. Det är en sägen bland folk, att Gudrun hade ätit af Fåfnes hjärta, och att hon däraf kunde tyda fäglalåt. Detta är än kvädet om Gudrun:

1.
Den gången ville
Gudrun dö,
när hon satt sorgfull
öfver Sigurd, maken.
Hon grät icke,
hon gaf sig ej,
slog ej händerna hop,
som hustrur bruka.

2.
Allvise jarlar
gingo fram,
som hennes stora sorg
stilla tänkte.
Fastän Gudrun
ej gråta kunde,
var hon djupt kvald,
hjärtat ville brista.

3.
Härliga jarla-
hustrur sutto
guldprydda
hos Gudrun då.
Hvar af dem sade
sitt kval,
alt, hvad bittrast
hon burit hade.

4.
Då kvad Gjaflög,
Gjukes syster:
“Jag har minst ljuft
på jorden rönt,
jag har fem mäns
fall utstått,
två döttrars,
tre systrars,
åtta bröders;
dock jag, ensamma, lefver.”

5.
Fastän Gudrun
ej gråta kunde,
var hon modkvald
af makens död,
i hugen krossad
af höfdingens fall.

6.
Då kvad Härborg,
Hunalands drottning:
“Jag har svårare
sorg att tälja;
sju mina söner
sunnan i landen
och min man, åttonde,
mördats på valplats;

7.
“Fader och moder,
fyra bröder,
dem vinden
å vågen svek,
då böljan bröt
mot bogens plankor.

8.
“Själf skulle jag utsträcka dem,
själf skulle jag utstyra dem,
själf skulle jag handhafva
hälfärd deras;
detta alt jag led
på ett enda halfår,
och ingen ett tröstens
ord mig gaf.

9.
“Sedan som byte
jag bunden vardt
samma halfår,
senare blott.
Smycka jag skulle
och skorna binda
alla morgnar
på herskarns maka.

10.
“Hon hotade mig svårt
i svartsjuka
och dref mig med hårda
hugg fram.
Husbonden
höll mig ej bättre
än husets fröja,
häller ej sämre.”

11.
Fastän Gudrun
ej gråta kunde,
var hon modkvald
af makens död,
i hugen krossad
af höfdingens fall.

12.
Då kvad Gullrand,
Gjukes dotter:
"Föga, fast vis,
o fostermoder!
mäktar du unga
makan trösta.” —
Till hinders tykte hon höljet
på höfdingens lik.

13.
Täckelset strax
tog hon af Sigurd,
lade kinden hans
mot hustruns knä:
“Se, maka! din älskling,
lägg din mun till hans skägg,
som om lefvande herskarn
om halsen du fölle!”

14.
Upp såg Gudrun
ett ögonblick,
såg konungapannan
klibbad af blodet,
klara blicken
brusten i döden,
herskarens hugborg
huggen af svärdet.

15.
På knä sjönk Gudrun
vid kalla bolstret;
håret lossnade,
kinden lågade,
och regnets droppe
rann ned på knäet.

16.
Då grät Gudrun,
Gjukes dotter,
att tårarna trängde
öfver ögats tröskel,
och gässen klagade
gält på gården,
de stora foglar,
den fagra egde.

17
Då kvad Gullrand,
Gjukes dotter:
“Ädlare var
eder kärlek
än alla mänskors
ofvan mullen;
aldrig du trifdes
ute eller inne,,
syster min!
var hos Sigurd du ej.”

18.
Då kvad ock Gudrun,
Gjukes dotter:
”Så var min Sigurd
bland söner af Gjuke,
som glänsande liljan,
bland gräset vuxen,
som klara stenen,
stungen på pärlband,
ädelstenen
öfver furstar.

19.
“Högre då ock jag
herskarens kämpar
tyktes än Odins
egna valkyrior;
nu är jag så liten,
som löfvet är
på videkvistar,
då min konung är fallen.

20.
“Ej ser jag på bänken,
ej på bädden mer
min vän, den trogne;
det vålla Gjukes söner.
Vålla Gjukes söner
mig sorgens kval
och syster sin
svåra gråten.

21.
“I läggen för folket
ert land öde
så visst, som I svikit
svurna eder.
Ej skall du, Gunnar!
guldet njuta;
bugtiga ringarna
din bane varda,
sedan du svor
Sigurd eder.

22.
“Större glädje
i gården var,
då Sigurd min
sadlade Grane
och for att bedja
om Brynhilds hand,
den olycksföddas,
i en usel stund.”

23.
Då kvad Brynhild,
Budles dotter:
“Må aldrig den mö
få man eller barn,
som dig, Gudrun!
gråta lärde,
och som bröt din tungas
band i morgse!”

24.
Då kvad Gullrand,
Gjukes dotter:
“Tig, du leda,
med det talet nu!
Städs ädlingars onda
öde du varit;
dig, du usling!
hvar dödlig skyr.
Sju kungar svår
sorg du bragt
och många kvinnors
män du dräpt.”

25.
Då kvad Brynhild,
Budles dotter:
“Alt ondt ensam
Atle vållar,
min egen broder,
Budles son.

26.
“Vi två sett i hallen
hos hunska folket
ormabäddens brand
blänka på kungen;
för den stunden
se’n stads jag bötat,
från den synen
städs se’n jag flytt,”

27
Vid stolpen stod hon
med styrka samlad;
brunno hos Brynhild,
Budles dotter,
ögonen af eld,
och etter fnös hon,
då hon såren såg
å Sigurds lik.

Gudrun gick dädan bort till skogs å ödemarkerna och kom ända till Danmark och var där hos Tora Håkansdotter sju halfår.

Brynhild ville icke öfverlefva Sigurd; hon lät dräpa åtta af sina trälar och fem af sina tärnor och stack sig därefter själf till döds med svärd, så som det säges i det korta Sigurdskvädet.


Deko.2.(PAG).jpg


Noter till Första kvädet om Gudrun

Denna, den mest rörande af alla Eddans sånger, står i poetisk skönhet och psykologisk sanning såsom ett mönster för alla tider. Ämnet är lika enkelt som gripande. Gudrun, en äkta nordisk kvinna i bedröfvelse, sitter sörjande öfver den döde Sigurd. Men hennes sorg är stum. Hon finner icke tårarnas lindring. Män och kvinnor, jarlar och konungadöttrar, gå fram att trösta henne, men utan påföljd. Kvinnorna tälja, för att dela hennes tankar, sina egna sorger, alt hvad de själfva svårast lidit. Men intet hjälper, förr än Gullrand, Gjukes dotter, lyfter täckelset från den döde Sigurd. Åsynen af den bleknade bryter då hos den kvalda på en gång tårarnas dam och tungans band, så att hon får gråta ut och i en strålande lofsång öfver den döde kan gifva sitt hjärta luft.

Efter denna lofsång träder emellertid Gudrun å nyo in i lifvet, varder en annans maka och genomgår nya slitningar, såsom synes af de två senare kvädena om Gudrun och af kvädena om Atle.

Såsom motsats mot Gudruns känslosamma men öfvergående sorg, framträder i slutet af denna dikt Brynhild, söndersliten, mörk och hemsk. För hennes sorg finnes ingen lindring, på hennes kval intet slut. Hennes ännu mer gripande sätt att sörja och dö skildras i sista hälften af Tredje kvädet om Sigurd Fåfnesbane.

Ett och annat uttryck i Gudruns klagan påminner om ställen i Sigruns sköna klagan öfver Hälge i Andra kvädet om Hälge Hundingsbane, visorna 36-38.

Visan 4.
Gjaflög förekommer endast i detta kväde.

Visan 6.
Härborg förekommer endast i detta kväde.

Visan 8.
Hälfärd, likbegängelse.

Visan 12.
Gulrand förekommer endast i detta kväde.

Visan 14.
Hugborg, bröst.

Visan 16.
Gässen klagade. Jämför härmed Tredje kvädet om Sigurd Fåfnesbane, visan 29!

Visan 24.
Sju kungar. »Sju» står här blott såsom ett obestämdt, stort tal.

Visan 25.
Alt ondt Atle vållar. Dessa ord syfta därpå, att det varit Atle, som förmått henne till det löfte, hvarigenom hon nödgats äkta den, som ridit genom lågorna. Däraf har nämligen sedan följt allas ofärd. Detta varder tydligt genom jämförelse med Tredje kvädet om Sigurd Fåfnesbane, visorna 36-39

Visan 26.
Meningen tyckes vara, att Brynhild ursprungligen hos sin broder Atle lärt känna och älska den guldsmyckade Sigurd.
Ormabäddens brand, guldet.