Första kvädet om Hälge Hundingsbane (PAG)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 5. feb. 2017 kl. 15:31 av Jesper (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Första kvädet om Hälge Hundingsbane
Bort.2.(PAG).jpg


1.
I åldrars urtid,
då örnar skriade,
och heliga strömmar flöto
från himmelsfjällen,
då vardt Hälge
den hugstore
af Borghild boren
i Brålunda.

2.
Natt vardt i borgen,
norner kommo,
som utlade
ädlingens lifsmål.
De bödo honom
den bäste höfding
och den mest fräjdade
bland furstar varda.

3.
Ödets trådar
de tvunno med makt,
medan borgar bräcktes
i Brålunda;
gyllne länkarna
de ledigt redde
och fäste dem midt-
under månens sal.

4.
I öster och väster
de ändarna dolde,
lade under fursten
alt land där emellan.
Men norr ut slängde
Näres syster
en ända, som hon också
böd evigt hålla.

5.
Ett var till ångest
för Ylfvingars son,
så ock för henne,
som sin älskling födde.
Korp till korp
kraksade hungrig
högt i trädet:
“Hör hvad jag vet!

6.
”Nu är dagen kommen,
då dygnsgammal
i brynja Sigmunds
son ståndar.
Väldige hjälten
har hvassa ögon,
han är ulfvars vän
och oss en glädje.”

7.
En höfding han tyktes
hirden vara,
och de sade honom
sänd från gudar.
Själf kungen gick
från kampens brak
med en ädel ört
till unge fursten,

8.
Gaf honom namnet Hälge
och gårdarna Ringstad,
Solfjäll, Snöfjäll
och Sigarsvalla,
Ringsta, Håtuna
och Himmelsvanga,
därtill ett siradt svärd
till Sinfjötles broder.

9.
Upp växte
vid vänners bröst
högboren yngling
i ädel glans;
gull och gåfvor
gaf han sin svit,
högsinnad höfding
ej sina håfvor sparde.

10.
Kort blott kungen
på kamp bidade;
då fursten fylt
femton år
drap han hårde
Hunding strax,
som land och folk
länge styrt.

11.
Af Sigmunds son
sedan kräfde
Hundings söner
smycken och skatt,
kräfde med kraft
af kungen böter
för stora stölden
och stupad fader.

12.
Men böter bragte
den bistre icke,
gaf ej slägten
för den slagne gäld,
kvad endast
om Odins vrede
och om stundande storm
för stålgrå spjuten.

13.
Till strids de stolte
stämt hvar andra,
mötet är lagdt
till Lågefjällen,
Frodes frid
slits fiender emellan,
Vidres hundar gorma
och till valen storma.

14.
Under örnaklippan
kungen sig satte,
då han Alf
och Öjolf dräpt
samt Hjörvard och Håvard,
Hundings söner;
i grund han utödt
Geirmimes ätt.

15.
Då lyste ett sken
öfver Lågefjällen,
och ur skenet bröto
blixtar fram.

16.
Där såg milde fursten
möar rida
hjälmklädda, höga,
öfver himlens slätter;
deras brynjor
blodsprängda voro,
och stråle vid stråle
stod af spjuten.

17.
Ur ulfvars ide
arla sporde
kungen dessa
diser från södern,
om hem de dristade
draga den natten
under bågars brak
och med bistre kämpar.

18.
Men högt från hästen
Högnes dotter,
tystande sköldgnyt,
talte till kungen:
“Nu tycks mig, att vi hafva
högre sysslor
än att dricka smycke-
slösarns öl.

19.
“Fader min
fäst har
sin mö med Granmars
grymme son,
fast, Hälge! jag har
sagt Hödbrodd vara
kung så dådlös
som katt i vrån.

20.
“Och fursten kommer
om få nätter
och hemtar med sig hem
Högnes dotter,
om ej du till strids
stämmer honom
eller mön röfvar
från mäktige fursten.”

Hälge kvad:

21.
“Ängslas ej
för Isungs bane!
Förr, än jag fallit,
skall jag fäjda med honom”

22.
Den mäktige sände
sändebud dädan
öfver land, öfver haf
att till leding kalla
och att bjuda kämpar
och kämpars söner
fullt upp af
flodernas glans:

23.
“Bjud dem att skyndsamt
till skepps stiga
och i full bonad
vid Brandö samlas!”
Där bidade kungen
på bålde kämpar,
som hoptals kommo
från Hädins ö.

24.
Från stränderna där
Stamsnäsingars
skepp skrida,
skinande af guld.
Då sporde Hälge
Hjörleif så:
“Känner du våra käcke
kämpars tal?”

25.
Unge kungen
till den andre sade:
“Sent varit att tälja
från Tranaöre
långhöfdade skeppen,
med sjömän fulla,
som styrde inåt
Örfvasund.

26.
“Tolf hundra
trofaste män
och hälften därhos
i Håtuna,
det är konungahären,
hugad att strida.”

27.
Styrmannen tog
tälten ned
och väkte de många
mäktige furstarne,
så att drottnarne sågo
dagen bräcka,
och kungarne vindade
i Varinsfjärden
sina sömmade
segel i topp.

28.
Nu vardt årknak
och vapenbrak,
sköld brast mot sköld,
där sjöhjältar rodde.
I skummande fart
flög med kungar
furstens flotta
fjärran från land.

29.
Så det lät,
när långa kölarna
med Kolgas syster
sammanstötte,
som när bärg och bränning
brytas mot hvar andra.

30.
Högre böd Hälge
att seglen hissa,
ingen vek från våg
till värjande hamn,
fastän Öges
falska dotter
segelhästarna sökte
i sank draga.

31.
Men dem själfve
och deras färd
halp Sigrun ofvan,
den segerdjärfva,
ref med makt
från Rån kungens
goda drakar
vid Gnipalunden.

32.
Om aftonen in
i Unaviken
flöt den fagra
flottan samlad;
och Granmars söner
från Svarinshögen
med harmse hug
hären sågo.

33.
Sporde då Gudmund,
den gudaborne:
“Hvilken furste är det,
som folken styr
och förer fienders
flock till landet?”

34.
Sinfjötle svarade
och svang till väders
röda skölden
med rand af guld,
en väktare vid sundet,
som svara kunde
och med ädlingar
ord skifta:

35.
“Säg du i afton,
när du svinen fodrar
och tikarnas hunger
och törst släcker,
att Ylfvingar äro
östan komne
för Gnipalunden,
längtande att strida.

36.
“Här skall Hödbrodd
Hälge finna,
flykthatarn,
i flottans midt,
honom, som ofta
örnar mättat,
medan du trälakvinnor
vid kvarnen kyst”.

Gudmund kvad:

37.
“Föga mins du, furste!
af forntidsvisdom,
när du med lögn lastar
lysande furstar.

38.
“Ätit har du
ulfvars kost
och dina bröders
bane vållat,
ofta sår sugit
med svala läppar
och för hvars mans hat
i hålor flytt.”

Sinfjötle kvad:

39.
“Du var völfva
på Varins ö
och samkade lögn
som listig kvinna!
Ingen man
du ega ville,
ingen i brynja sluten,
utom Sinfjötle.

40.
“Du skadeskarn!
en skräckingifvande
valkyria var du
hos Valfader;
vållade, att alle
enhärjar stredo,
dolska kvinna!
för din skull.

41.
“På Sågas näs
nio barn,
nio ulfvar, vi aflat,
och jag är allas fader.”

Gudmund kvad:

42.
“Ej var du fader
till fänresulfvar,
fast du är äldre än alla
ulfvar jag minnes;
ty gallskuren vardt du
vid Gnipalunden
af tursamöar
å Torsnäset.

43.
“Du vardt Siggeirs stjufson:
en stackare i hemmet,
vande du dig vid
vargatjutet ute.
All slags ofärd
öfver dig kom,
se'n din broders bröst
du genomborrat;
namnkunnig är du
af nidingsverk.”

Sinfjötle kvad:

44.
“Du vardt Granes brud
å Bråvalla,
vardt gullbetslad
och bråd att springa.
På mången resa
jag ridit dig trött,
att du under sadeln stönat
i stalpen, häxa!”

Gudmund kvad:

45.
“Föga karlavulen
visade ock du dig,
då du Gyllnes
getter mjölkade,
så ock, då du gick,
en jättinnedotter,
i trasmantel;
vill mer du höra?”

Sinfjötle kvad:

46.
“Förr jag ville
vid Fräkasten
kasta din kropp
för korpar ut,
än edra tikars hunger
och törst släcka
eller galtar fodra;
gräle med dig trollen!”

Hälge kvad:

47.
“Bättre dig höfdes,
bålde Sinfjötle!
att krig föra
och örnar fröjda,
än att öfva usla
ordaträtor,
om ock herskarne hyste
hat inbördes.

48.
“Ej godt jag hoppas
af Granmars söner;
men sanning höfves
herskarn dock:
I Moinsheim
härligt de visat
sig mod hafva
med svärd att hugga.” —

49.
Ur riket de redo
på raska hästar,
på Svipud och Sväggjud,
till Solheim bort
genom daggiga dalar
och disiga liar;
skalf misthöljda marken
för männens ridt.

50.
Ute stod Hödbrodd,
i hjälm höljd,
såg sina fränders
färd till häst:
“Hvad vållar Niflingars
vreda uppsyn?”

51.
Så mötte de kungen
midt i porten
och sade fiendens
färd för honom.

Gudmund kvad:

52.
“Här gunga snabba
snäckor vid stranden,
raska hjortar
med rår långa,
otaliga sköldar,
skinande åror,
kunglig krigshär,
karske Ylfvingar.

53.
“Nu gånga femton
flockar i land,
men sju tusen
på sjön dröja.

54.
“Här vid Gnipalunden
ligga i hamn
blåsvarte, gullbodde
bränningshästar;
på dem stannat
största hären.
Nu stämme Hälge
till stormande svärdsting!'

Hödbrodd kvad:

55.
“Ränne betslade kampar
till kungliga tinget,
Spårvitne
till Sparinshed,
Mälne och Mylne
till Mörkveden bort!

56.
“Kvarlemnen ingen
enda man,
som lågande svärd
svinga mäktar!

57.
“Bjuden Högne
och Rings söner,
Atle och Yngve,
samt Alf hin gamle !
De längta alle
efter kampen;
väldigt vi tage
Völsungar mot!”

58.
Brak det vardt,
när bleka lansar
flögo mot hvar andra
vid Fräkasten.

59.
Stads var Hälge
Hundingsbane
främst i flocken,
där fiender stredo,
hetast i kampen
och hatade flygt;
det var kung, som hade
kraft i barmen.

60.
Från himlen kommo
kampvittra möar —
då växte vapenbraket —
till värn för kungen;
då sade Sigrun
bland susande pilar,
mens ulf af korpens
kost åt:

61.
“Hell dig, höfding!
herska öfver män,
du gudaborne!
och gläds åt lifvet,
då fält du har
flygthatarn,
drottnen, som kämpens
död vållat!

62.
“Du, höge herre!
hafva skall
både ringar röda
och rådande mö.

63.
“Hell dig, du höge!
herre du varde
öfver Högnes dotter
och Ringstad gård,
öfver seger och land!
Då lyktar kampen.”


Deko.2.(PAG).jpg


Noter till Första kvädet om Hälge Hundingsbane

I detta kväde möter oss den första i Eddan bevarade länken af den stora kedja sånger, hvari den yppersta af Nordens hjälteätter, Völsungaslägten, är besjungen. Denna ätts anor ledas på äkta sagovis upp till Odin, hvilken, enligt den på Island upptecknade Völsungasagan, skulle hafva egt en son, Sige, som, vorden konung i Hunaland, födde en son, som hette Räre. Efter Räres död födde dennes drottning en son, som hette Völsung, hvilken också vardt konung i Hunaland, och efter hvilken slägten fick sitt fräjdade ättnamn. Völsung fick elfva barn, bland hvilka sonen Sigmund och dottern Signy, tvillingar, voro älst. Dessa voro, liksom alla Völsungs barn, i folksägnerna framför andra fräjdade för visdom, idrotter och dådlust. Konung Völsung lät bygga sig en härlig sal, i hvars midt stod en apel, hvars grenar med sina fagra blomster öfverskuggade salens tak, medan stammen stod nere i salen. Detta träd kallade man »barnastocken». En konung i Götland vid namn Siggeir, friade till Signy, och under deras bröllop kom en gammal, enögd man i sid hatt till Völsungs sal. Denne man, som var Odin själf, stötte in ett svärd ända till hjaltet i apelns stam och sade, att den, som kunde utdraga detta svärd, också skulle ega det. Sedan alle fåfängt frestat att draga ut svärdet, trädde Völsungs son, Sigmund, fram och drog ut svärdet, som var det yppersta af vapen. Sigmunds svåger, Siggeir, bjöd nu Sigmund tre gånger svärdets vigt i guld för att få det, men då Sigmund vägrade, sägande, att Siggeir själf kunde hafva vunnit det, om han mäktat draga ut det, vardt Siggeir vred och vände med sin drottning, Signy, och sitt följe hem till sitt land igen, sedan han dock först inbjudit sin svärfader att med hela sin slägt komma på återbesök om tre månader. Vid detta återbesök öfverföll Siggeir Völsung och drap honom med alt hans folk. Men Völsungs tio söner miste ej då lifvet, utan togos lefvande och dråpos, en efter den andre, på det grymmaste af Siggeirs moder, som i ulfhamn öfverföll dem, där de lågo i skogen, slagne i stock. Blott den siste, Sigmund, vardt genom sin systers list frälst och bodde sedan länge i en jordhydda i skogen. Nu grubblade Signy på intet annat än hämd på sin faders och sina bröders bane, det vill säga på sin man och hans slägt. Först ämnade hon fostra sina och sin mans söner till detta storverk, men då de, pröfvade af Sigmund i jordhyddan och funna alt för vekhjärtade, förkastats och undanrödts, gick Signy själf i lånad hamn till sin broder, som, icke anande hvem hon var, mottog henne och behöll henne hos sig i tre nätter. Någon tid därefter födde Signy en son, som vardt kallad Sinfjötle. Han vardt stor och stark, kunde uthärda de svåraste plågor och hade ett mod, som vek för intet. Han var sålunda en äkta völsung; men så var han också både på faders och moders sida barnbarn af konung Völsung själf. Då Sigmund en gång med Sinfjötle vandrade i skogen, funno de på ett hus, däri de funno två män sofvande med guldringar om armen. De voro konungasöner, som voro förhäxade; det såg man af ulfhamnarna, som hängde öfver deras läger. Blott hvar tionde dag kunde de komma ur sina hamnar. Sigmund och Sinfjötle togo nu dessa hamnar på sig, men vordo därigenom offer för samma förtrollning, så att de tjöto som ulfvar och förstodo ulfvalåt. Först efter lång tid och med stor svårighet vordo de frie från dessa ulfhamnar. Härpå syftar Gudmund i sitt tal till Sinfjötle i visan 38. Då Sigmund, dock ännu utan att veta, att Sinfjötle var hans egen son, pröfvat dennes mod och styrka på många sätt och funnit honom vara en fullkommen hjälte, beslöt han, att de skulle fresta på att utföra den farliga frändehämden på Siggeir. De vordo därvid dock ertappade och af Siggeir lefvande begrafne i en grafhög, som genom en uppstående häll var delad i två kamrar, en för hvar dera af männen. Innan högen igenkastades, hade dock Signy vältrat ned till Sinfjötle en knippa med halm. Inuti denna knippa fann Sinfjötle ett stycke fläsk, och inuti fläsket var ett svärd instucket. Detta svärd var Sigmunds eget, Odins gåfva, och med det samma klöfvo Sigmund och Sinfjötle först stenhällen, som var rest mellan dem båda, och bröto sig sedan ut ur grafhögen samt gingo till konung Siggeirs sal, hvilken de påtände om natten, medan alle männen sofvo. Endast sin syster, Signy, lät Sigmund komma ut, men hon ville ej lefva efter detta dåd, utan gick åter in i elden och omkom, sedan hon för Sigmund uppenbarat, att det var hon, som i lånad hamn gästat hans jordkula i skogen, och att det var hennes och sin egen son, som Sigmund fostrat till detta hämdeverk. Sedan hon nu fått hämden utförd, hade lifvet för henne ej längre något värde, utan ville hon nu lika gärna dö med konung Siggeir, som hon förut ogärna lefvat med honom. Härefter drogo Sigmund och Sinfjötle hem till sina fäders rike och jagade ur landet den konung, som kommit till makten där efter Völsung.

Om denne Sinfjötle, Sigmunds och Signys, de två tvillingssyskonens, son hafva tvifvels utan särskilda hjältesånger handlat. Några sådana finnas emellertid ej bevarade. Sinfjötle förekommer endast som biperson i de båda Kvädena om Hälge Hundingsbane, hvarjämte det femte stycket i denna afdelning af Eddan, hvilket stycke dock nu endast innehåller prosa och ingen vers, bär till öfverskrift »Sinfjötles död».

Sedan Sigmund återkommit till sin faders rike, vardt han en mäktig och namnkunnig konung, vis och dådfull. Han äktade en kvinna vid namn Borghild och fick med henne söneme Hälge och Håmund. Det är om denne Hälge, en af Völsungastammens ypperste hjältar, som detta kväde handlar. Det omfattar dock ej Hälges hela lefnad utan endast hans ungdom och hans första hjältedåd och motsvarar alldeles det nionde kapitlet af den här ofvan omtalade Völsungasagan. Kvädet börjar med Hälges födelse och hans furstliga egenskaper, hvilka framträdde redan i ynglingaåren. Vid femton års ålder dräp han konung Hunding af Geirmimes ätt och fick däraf sitt tillnamn, Hundingsbane. Hundings söner, som sökt hämnas sin faders död, fallas också af Hälge; men just då han hvilar ut efter denna bedrift, uppkallas han till en ny. I rymden hörer han sköldgny och ser ett sken öfver Lågefjällen. Ur skenet bryta blixtar fram, och snart ser han en skara valkyrior, klädda i hjälmar och blodsprängda brynjor, rida öfver himlens slätter. Sigrun, konung Högnes dotter, den främsta af dessa valkyrior, uppenbarar sig för Hälge och säger, att hennes fader mot hennes vilja trolofvat henne med en grym och dådlös man, konung Granmars son, Hödbrodd. Hon manar vidare Hälge att frälsa henne från detta vanärande gifte, och den senare afdelningen af kvädet upptages af förberedelserna samt själfva kampen, ända tills Hälge segrat öfver Hödbrodd och vunnit Sigrun.

Ännu längre fram i tiden äktade Sigmund konung Öilimes dotter, Hjördis, och aflade med henne i sin ålderdom en son, som dock ej föddes förr än efter Sigmunds död. Denne son vardt Völsungaättens och hela den heroiska tidsålderns ypperste hjälte, Sigurd Fåfnesbane. Sigmund egde sålunda söner med tre olika hustrur. I dessa tre hustrurs söner påvisar S. Grundtvig en omisskännelig stegring hän emot den fulländade uppenbarelsen af det för ätten gifna hjälteidealet.

Den älste, Sinfjötle, på hvars födsel det hvilar den fläcken, att hans moder är hans faders syster, uppträder aldrig själfständigt eller styrande, utan går först i följe med sin fader både vid hämden på Siggeir och därefter i en rad af strider mot jättar, hvilka jättestrider vi nu blott finna antydda i Bjovulfsdikten och i Völsungasagan; sedan följer han sin broder, Hälge, och är honom underordnad, och han göres då, som den mer vilde, råe och grymme kämpen, till en motsats mot denne ädlare och mer upphöjde hjälte. Märk i afseende härpå hans plumpa träta med Gudmund, Granmars son, i visorna 18-21 af det Andra kvädet om Hälge Hundingsbane! Äfven Sinfjödes död genom gift och hans underliga begrafning och hälfard, hvilka skildras i stycket om Sinfjötles död samt i tionde kapitlet af Völsungasagan, ställa honom på en lägre ståndpunkt än hans yngre bröder och stå i full harmoni med hans onaturliga börd. Men ännu högre än Hälge står den yngste sonen, Sigurd, hvilken öfver alt gör sina största bedrifter allena, till en motsats mot fadern, Sigmund, hvilken utförde sina märkligaste dåd till sammans med Sinfjötle, och hvilken, såsom S. Grundtvig uttrycker sig, så att säga måste vänta på honom för att komma till att öfva dem.

Visan 2.
Norner kommo, som utlade ädlingens lifsmål. Häri ligger tydligen en förebild till de många spådomar och horoskop om den nyfödde, hvilka i alla tider stälts.

Visan 3.
Medan borgar bräcktes i Brålunda. S. Grundtvig framställer den gissningen, att dessa rader i stället bort lyda:
»För honom, som Borghild födde
i Brålunda».

Visan 4.
Men norr ut slängde. Denna tråd mot norr anses af Simrock och S. Grundtvig såsom en olyckstråd, med hvilken den tredje af nornerna korsade sina två systrars goda trådar. Bugge delar ej denna mening, utan anser, att tråden mot norr liksom trådarna mot öster och väster blott beteckna de väderstreck, i hvilka Hälges välde skulle utsträckas.
Näres syster. Denne Näre är eljest okänd.

Visan 5.
Ylfvingars son är här Sigmund. Som emellertid Sigmund tillhör Völsungaätten, innebär detta patronym här intet annat, än att han var konungsboren. I visan 52 kallas på samma sätt Hälge och hans följe för Ylfvingar; i Andra kvädet om Hälge Hundingsbane namnes Hälge med ännu andra dylika patronym, såsom i visorna 18 och 28 för Sköldung, och i visan 50 åter för son af Ylfving. Äfven andre hjältar, såsom Sigurd Fåfnesbane, kallas på samma sätt med olika patronym.

Visan 6.
Ulfvars vän kallas hjälten därför, att han genom sin seger på valplatsen skaffar ulfven föda. För korpen är han en glädje af samma orsak.

Visan 7.
En ädel ört. I originalet står: »en ansenlig lök». Tvifvels utan låg det en religiös betydelse i denna faderns handling.

Visan 10.
Kungen och fursten äro Hälge.

Visan 11.
Hundings söner. Dessas namn synas af visan 14.

'Visan 12.
Odin. En egendomlig sak är, att ingen af gudame uppträder i Eddans hjältesånger utom Odin, och äfven han förekommer ytterst sällan.

Visan 13.
Frode är en mytisk konung i Danmark, under hvars regering den djupaste fred rådde i landet.
Vidre är Odin. Med Vidres hundar menas Gäre och Fräke, Odins ulfvar.

Visan 17.
Ulfvars ide, ulfvars hem, d. v. s. slagfältet.

Visan 18.
Högnes dotter är valkyrian Sigrun.

Visan 19.
S. Grundtvig påpekar i sin »Udsigt över den nordiske Oldtids heroiske Digtning» beröringspunkterna mellan Skjoldungasägnerna och Kvädena om Hälge Hundingsbane. Sigruns afsky för Hödbrodd påminner alldeles om Groas för hennes friare. Grams dråp på Groas fader, Sigtrygg, motsvarar sammalunda Hälges seger öfver Sigruns fader, Högne.

Visan 21.
Isungs bane är tydligen Hödbrodd, ehuru man intet vet om denne Isung.

Det samtal mellan Hälge och Sigrun, som innehålles i visorna 18-21, synes, ehuru i detaljerna mycket afvikande, motsvara samtalet i Andra kvädet om Hälge Hundingsbane, visorna, 14-17. Dessa två kväden tyckas sålunda tillhöra två olika diktkretsar öfver samma sagostoff.

Visan 23.
Brandö och Hädins ö anses af Lüning tillhöra de danska öarna, en likgiltig sak.

Visan 29.
Kolga liksom Kolgas systrar äro Öges döttrar, d. v. s. böljor.

Visan 31.
Om Rån, se Kvädet om Hälge Hjörvardsson, visan 18!

Visan 32.
Granmars söner äro Hödbrodd och hans bröder.

Visan 33.
Gudmund är en af Granmars söner.

Visan 34.
Den röda skölden är ett krigstecken.
Det samtal, som här innehålles i visorna 33-46, återfinnes i en annan version i Andra kvädet om Hälge Hundingsbane, visorna 18-21.

Visan 35.
Svinaherdens syssla var i hög grad vanärande.

Visan 38.
Ätit har du ulfvars kost. Detta syftar på den episod af Sinfjötles lif med Sigmund i skogen, när de råkade ut för att komma i ulfhamnar. Se härom inledningen öfver notema till denna sång!
Och dina bröders bane vållat. Detta syftar därpå, att vid hämden på Siggeir äfven Siggeirs och Sigruns små söner, d. v. s. Sinfjötles halfbröder, dråpos af Sinfjötle. Det var till följd af detta dåd, som Sigmund och Sinfjötle, såsom i inledningen till dessa noter namnes, ertappades af Siggeir och till straff lefvande insattes i grafhögen.

Visan 40.
Valfader är Odin. Åtskilliga af de båda trätobrödernes beskyllningar mot hvar andra hvila på eljest okända sägner.

Visan 44.
Med Grane menas här häst i allmänhet.

Visan 47.
Af dessa Hälges förebrående ord till Sinfjötle framlyser Hälges högre och ädlare sinnelag. Denna Hälges förebråelse återfinnes också i Andra kvädet om Hälge Hundingsbane, visorna 22 och 23.

Visan 49.
De äro Granmars söner.

Visan 50.
Niflingar är här en omskrifning för Granmars söner.

Visan 52.
Om Ylfvingar, se noten till visan 5!