Grottesången (AC)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Snorre Sturlesons Edda samt Skalda Öfversättning från Skandinaviska Forn-Språket:
Anders Jacob D. Cnattingius

Grottesången

Sköld hette en son af Oden, från hvilken Sköldungarne härstamma. Han hade, sitt konungasäte och sin regering i de länder, som nu kallas Dannemark, men då kallades Gotland. Sköld hade en son, som hette Fridleif, hvilken regerade öfver landet efter honom. Fridleifs son hette Frode, som tog regeringen efter sin far. I den tid då Kejsar Augustus stiftade frid öfver hela världen , blef Christus född. Men emedan Frode var den mäktigaste konung i Norden, blef denna frid honom tillegnad, öfver allt der man talade Danska (nordiska) tungomålet, och detta kallade nordboerne Frode-fred. Då skadade ingen menniska den andra, om hon än fann sin faders eller broders baneman för sig, lös eller bunden. Då fans ej heller någon tjuf eller rånsman, så att en guldring låg länge orörd på Jalangers hed. Konung Frode for på gästabud till konung Fjölner i Sverige, och köpte vid samma tillfälle tvänne trälinnor, Fenja och Menja, hvilka voro stora och starka. Vid samma tid funnos i Danmark tvänne så stora qvarnstenar, att ingen var nog stark, för att kunna draga dem. Men qvarnen hade den egenskapen, att det maldes på qvarnen, som den malande söng före. Denna qvarn kallades Grotte. Hängekäft hette den man, som förärade konung Frode denna qvarnen. Konungen lät föra sina trälinnor till qvarnen och bad dem mala åt Frode guld, frid och lycka: dock gaf han dem ej längre hvila eller sömn, än göken teg eller en visa kunde sjungas. Då berättas det, att de hafva sjungit en sång som kallas Grotte-sången; men förr än sången var ändad, malde de konung Frode en här på halsen, så att samma natt kom en sjö-konung vid namn Mysing, hvilken dräpte Frode, tog der mycket byte och slutades så Frode freden. Mysing förde Grotte bort med sig, äfvensom Fenja och Menja och befallte dem mala salt: vid midnatten sporde de, om icke Mysing nu hade tillräckligt salt; men han bad dem mala ännu längre. De malde ännu en liten stund innan skeppen sjönko. Det blef sedermera ett svalg i hafvet, der som hafsvattnet faller i qvarnöppningen. Sålunda blef hafvet salt.

1.
Nu äro komna
Till konungens hus
De tvänne kunniga
Fenja och Menja.
Dessa äro hos Frode,
Fridleifs son,
Mäktiga mör,
Men som trälinnor hållna.
De till qvarnen
Förda blefvo.
Man dem qvarnstenen
Bad sätta i gång.

2.
Ej någon utaf dem
Han hvila lofvade,
Förr än han hörde
Tärnornas sång.
De sjunga läto
Den bullrande qvarnen.
Med armarna vredo
Den lätta stenen,
Åter han bad
Tärnorna mala.

3.
De söngo och vredo
Den surrande stenen,
Så att af Frodes folk
De fleste somnade.
Då qvad Menja,
Som börjat att mala:

4.
Vi mala Frode lycklig!
Vi tillmala honom rikedom,
Med rågade skatter,
På lyckans qvarn!
Han hvile på skatter!
Han sofve på dun!
Han vakne efter önskan!
Då är det väl malit.

5.
Här må ej någon
En annan skada!
Icke ställa försåt!
Icke mord påtänka!
Ej derföre
Med hvassa svärd hugga?
Fastän broders dråpsman
Han bunden finner!

6.
Men konungen nu,
Dem så tilltalade:
”Ej längre J sofven
Än göken tiger,
Eller medan jag
En visa sjunger.”

7.
Icke var Du, Frode
Fullt försiktig,
Fast fiendtlig mot män,
När Du dina tjenare köpte,
Du valde efter styrkan,
Och efter utseendet:
Men om härkomsten
Du icke sporde.

8.
Hård var Rungner
Och hans fader.
Dock var Thjasse
Än starkare.
Ide och Örner
Våre fränder äro,
Berg-jättens bröder,
Hvars barn vi äro.

9.
Ej hade Grotte
Från gråa fjället kommit!
Ej den hårda stenen
Upp ur jorden,
Och icke här
Bergresens dotter malit,
Om slägten
Derom något vetat.

10.
Vi i nio vintrar
Leksystrar voro:
Långt under jorden
Uppfödde blefvo.
Der vi flickor
Storverk gjorde,
Vi sjelfve flyttat
Klippor från stället.

11.
Vi vältade stenar
Till jättens gårdar,
Så att jorden dervid
Skalf och bäfvade.
Så vi slungade
Den surrande sten,
Den tunga hällen,
Att männerne den grepo.

12.
Ej länge derefter
Vi uti Sverige,
Kunnige begge,
Till strid vandes.
Här björnar vi mättade,
Och sköldar klöfvo;
Tågade genom
Gråbrynjad här.

13.
Vi störtade höfdingar
Och andra hjelpte.
Den gode Guttorm
Vi bistånd gåfvo.
Ej förr vi hvilade,
Än hårda fienden föll,

14.
Sådane bragder
Vi en lång tid öfvade;
Så att vi sedan
Stridskunnige blefvo.
Der vi skuro,
Med skarpa svärd,
Blod ur såren,
Och färgade klingan.

15.
Nu äro vi komna
Till konungens gårdar,
Och obarmhertigt
Vi som slafvar behandlas.
Grus fräter foten
Och köld kroppen.
Vi draga en fiendes qvarn.
Tråkigt är det hos Frode.

16.
Handen skall hvila
Och qvarnen stå.
Jag hafver malit
Nog för min del:
Nu får handen
Förr ej hvila,
Än Frode finner
Det nog vara malit.

17.
Nu skola män gripa
De hårda spjuten
Och bloddrypande vapen.
Vaka du, Frode!
Vaka du, Frode!
Om du höra vill
Våra sånger
Och fornsägner.

18.
Eld ser jag brinna
Östan om staden.
Krigsbud är på färde,
Man det vårdkasar kallar.
En här skall komma
Hit innan kort,
Och borgen afbränna
För Sköldungen.

19.
Ej länge du behåller
Ledre stolen,
De röda ringar
Och mäktiga stenen.
Låt oss mala
Fortare, flicka!
Oss icke angår
Blodiga striden.

20.
Mol min faders
Mö väldigt;
Ty mången mans
Död hon förutsåg.
Der sprungo stora flisor
Bort från qvarnen
I Örne fjärden.
Låt oss än fortare mala!

21.
Ja låt oss fortare mala!
Yrsas son,
Halfdans frände,
Skall Frode hämnas.
Han skall hennes
Son och broder
Kallad varda.
Vi vela det begge.

22.
Så malde de tärnor
Och styrka brukade.
De unga voro
I jättemod.
Handtaget skalf,
Qvarnstenen sköts neder.
Den tunga hällen
Brast midt i tu.

23.
Men Jättens dotter
Talade så:
Åt Frode hafva vi malit.
Nu vilja vi sluta.
Nog hafva tärnorna
Nu malit.