Gunnars harpo-sång (AAA)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Sæmund den vises
Edda
Gunnars harpo-sång*)
öfversat af
Arvid August Afzelius
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► |
Edda
Gunnars harpo-sång*)
öfversat af
Arvid August Afzelius
- 1.
- Fordom hände att Gunnar
- fördes att dö,
- Gjukes son,
- i Gråbaks (ormarnes) salar:
- hans fötter lösa voro,
- men hans händer bundna
- med fjättrar hårda.
- 2.
- Lemnad vardt en harpa
- åt den djerfve, folkens höfding,
- han visade sin idrott,
- fotblads - qvistarne han rörde
- konsteliga trampade
- harpans strängar:
- ej sådan konst var öfvad
- af någon ann’ än konungssonen,
- 3.
- Söng då Gunnar,
- så ljudande:
- fick harpan röst,
- som menniska det varit,
- och icke mindre ljuf,
- än om det svanens varit;
- det klang i ormasalen
- utaf de gyllne strängar:
- 4.
- Min syster vet jag,
- osällast gift bland alla,
- och fästad vid
- Niflungarnes Niding.
- Attle hembjöd
- Högne och Gunnar,
- fränder sina
- och mördade båda.
- 5.
- Strid fingo de
- för gästabud,
- och fiendskap
- får dryckes-glädje:
- det månd’ evigt spörjas,
- medan verlden står:
- så med fränder fordom
- ingen lekte.
- 6.
- Hvi rasar du så, Attle!
- uppbragt utaf vrede:
- Brynhild vållde
- sjelf sin död,
- och Sigurds
- svåra bane;
- Hvi vill du låta
- Gudrun gråta?
- 7.
- Söng fordom korpen
- å högan qvist,
- om vår ofärd;
- mig sade Brynhild,
- Budles dotter,
- hur' Attle skulle
- oss besvika:
- 8.
- Det sade äfven Glömvor.
- när vi samman sofvo
- sista gången
- i samma hvilostad:
- hade min maka
- starka drömmar;
- ”Far nu icke, Gunnar!
- svekfull är dig Attle:
- 9.
- Spjut såg jag färgadt
- i ditt blod;
- en galge upprest,
- för Gjukes söner:
- Dig Disor tyckte jag
- hem till sig bjuda:
- eder månde, bröder!
- försåt beredde varda.” -
- 10.
- Qvad också Kostbera
- om villadt ristade runor
- och betydande drömmar:
- Friskt var hjertat
- i Furstliga brösten;
- ingen månde frukta
- döden hårda.
- 11.
- Oss hafva Nornor
- åldren utmätt,
- åt Gjukes söner
- efter Odins vilja:
- Mot sitt öde
- ingen kan sig vakta
- eller ryckt frän lyckan
- på sitt hjerta trösta.
- 12.
- Det mig gläder, Attle!
- att du icke hafver
- de ringar röda,
- som Hreidmar egde
- ensam vet jag, hvar det gull
- förborgadt ligger,
- sedan J från Högne
- hjertat skurit.
- 13. Det mig gläder, Altle!
- att J, Huna-barn!
- at Högne leende
- skurit bort hans hjerta:
- Ej gaf sig Niflungen,
- vid såret djupa,
- ej skiftade han färg,
- vid döden svåra.
- 14.
- Det mig gläder, Altle!
- att du har förlorat
- män af dina, många
- som de förnämste voro,
- för svärden våra,
- förr'n du går att dö:
- Så har ock vår fagra syster
- fällt din broder.
- 15.
- Ej skall än Gunnar
- med bäfvan tala,
- Gjukes son
- i Grafvitners boning:
- ej sorgsen komma
- till Här-fadren;
- förr har ock Fursten
- sig vant vid smärtan.
- 16.
- Förr skall mig Moin
- till hjertat grafva ,
- och Nidhögg
- njurarne suga,
- Linn-orm och Långbak
- lefren slita ,
- än jag skall lemna
- min hug-prydnad.
- 17.
- Det månde Gudrun
- gräsligt hämnas,
- att oss Attle
- svikit hafver;
- Hon skall dig, konung!
- dina söners
- varma hjertan gifva,
- till afton-vard:
- 18.
- Och mjöd, blandadt
- med deras blod,
- du dricka månde
- ur deras hufvudskålar:
- den sinnes oro
- dig hårdast träffar,
- när dig Gudrun
- slik gärning säger.
- 19.
- Kort blir din lefnad
- efter de framlidne Furstar,
- du får ett elakt slut,
- för brottet mot vår frändskap:
- så du väl förtjent,
- att det svek umgälla,
- på tillskyndan
- af vår syster,
- dertill bragt af sorgen.
- 20.
- Dig månde Gudrun
- med spjut stinga,
- och Niflungen
- sid der nära:
- Kringflammas skall din sal
- af rödan låge:
- Sedan skall å Na-strand,
- du åt Nidhögg gifvas.
- 21.
- Insöfd är nu Gråbak,
- Goin och Moin
- och Grafvöllud,
- Ofner och Svafner
- de etter-glänsande:
- Nad och Nidhögg,
- de huggormar alla,
- Hring och Höggvard,
- af harpo-slagen.
- 22.
- Ensamt uppe vakar
- Attles moder,
- hon mig genomgrafvit,
- till hjertats rötter,
- suger lefren
- och tungan sliter,
- längre unnas ej att lefva
- Konungs-sonen.
- 23.
- Nu stadna, Harpa!
- hädan skall jag lida,
- och i vida
- Wallhall bygga:
- och med Asar dricka
- mjödet dyra,
- af Särimner mättas
- uti Odins samqväm! –
- 24.
- Nu är Gunnars Harpo-sång
- till ända qväden:
- men’skor jag förnöjt
- sista gången:
- knappt någon konung skall härefter,
- med fota-bladets qvistar
- slå de väl-ljudande
- Harpans strängar.
Noter:
*) En sång af detta namn omtalas sålunda i Olof Tryggv. Saga: Tog då Gesten harpan sin, och spelade väl och länge om qvällen; så att allom tycktes en glädje att höra derpä: och slog då Gunnars Slagr och till slut sången om Gudruns list, den fordnas, den hade man alldrig förr hört. — Men att nämnde Gunnars-Slagr icke finnes mer, i någon af de kände Eddiska samlingar; och att den som här införes efter de Handskrifter Herr G. Magnæus och Rask på Island funnit, blott är en lycklig härmning och fullkomligen i forntidens anda författad sång; derom äro de fleste Fornforskare öfverens. Se vidare i A. Magn. Commissionens anmärkningar till denna Sang, och Prof. Rasks, i Noten till Texten, meddelade omdöme.