Gunnars harpo-sång (AAA)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Islandsk.gif Svensk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Gunnars harpo-sång*)

öfversat af
Arvid August Afzelius



1.
Fordom hände att Gunnar
fördes att dö,
Gjukes son,
i Gråbaks (ormarnes) salar:
hans fötter lösa voro,
men hans händer bundna
med fjättrar hårda.


2.
Lemnad vardt en harpa
åt den djerfve, folkens höfding,
han visade sin idrott,
fotblads - qvistarne han rörde
konsteliga trampade
harpans strängar:
ej sådan konst var öfvad
af någon ann’ än konungssonen,


3.
Söng då Gunnar,
så ljudande:
fick harpan röst,
som menniska det varit,
och icke mindre ljuf,
än om det svanens varit;
det klang i ormasalen
utaf de gyllne strängar:


4.
Min syster vet jag,
osällast gift bland alla,
och fästad vid
Niflungarnes Niding.
Attle hembjöd
Högne och Gunnar,
fränder sina
och mördade båda.


5.
Strid fingo de
för gästabud,
och fiendskap
får dryckes-glädje:
det månd’ evigt spörjas,
medan verlden står:
så med fränder fordom
ingen lekte.


6.
Hvi rasar du så, Attle!
uppbragt utaf vrede:
Brynhild vållde
sjelf sin död,
och Sigurds
svåra bane;
Hvi vill du låta
Gudrun gråta?


7.
Söng fordom korpen
å högan qvist,
om vår ofärd;
mig sade Brynhild,
Budles dotter,
hur' Attle skulle
oss besvika:


8.
Det sade äfven Glömvor.
när vi samman sofvo
sista gången
i samma hvilostad:
hade min maka
starka drömmar;
”Far nu icke, Gunnar!
svekfull är dig Attle:


9.
Spjut såg jag färgadt
i ditt blod;
en galge upprest,
för Gjukes söner:
Dig Disor tyckte jag
hem till sig bjuda:
eder månde, bröder!
försåt beredde varda.” -


10.
Qvad också Kostbera
om villadt ristade runor
och betydande drömmar:
Friskt var hjertat
i Furstliga brösten;
ingen månde frukta
döden hårda.


11.
Oss hafva Nornor
åldren utmätt,
åt Gjukes söner
efter Odins vilja:
Mot sitt öde
ingen kan sig vakta
eller ryckt frän lyckan
på sitt hjerta trösta.


12.
Det mig gläder, Attle!
att du icke hafver
de ringar röda,
som Hreidmar egde
ensam vet jag, hvar det gull
förborgadt ligger,
sedan J från Högne
hjertat skurit.


13. Det mig gläder, Altle!
att J, Huna-barn!
at Högne leende
skurit bort hans hjerta:
Ej gaf sig Niflungen,
vid såret djupa,
ej skiftade han färg,
vid döden svåra.


14.
Det mig gläder, Altle!
att du har förlorat
män af dina, många
som de förnämste voro,
för svärden våra,
förr'n du går att dö:
Så har ock vår fagra syster
fällt din broder.


15.
Ej skall än Gunnar
med bäfvan tala,
Gjukes son
i Grafvitners boning:
ej sorgsen komma
till Här-fadren;
förr har ock Fursten
sig vant vid smärtan.


16.
Förr skall mig Moin
till hjertat grafva ,
och Nidhögg
njurarne suga,
Linn-orm och Långbak
lefren slita ,
än jag skall lemna
min hug-prydnad.


17.
Det månde Gudrun
gräsligt hämnas,
att oss Attle
svikit hafver;
Hon skall dig, konung!
dina söners
varma hjertan gifva,
till afton-vard:


18.
Och mjöd, blandadt
med deras blod,
du dricka månde
ur deras hufvudskålar:
den sinnes oro
dig hårdast träffar,
när dig Gudrun
slik gärning säger.


19.
Kort blir din lefnad
efter de framlidne Furstar,
du får ett elakt slut,
för brottet mot vår frändskap:
så du väl förtjent,
att det svek umgälla,
på tillskyndan
af vår syster,
dertill bragt af sorgen.


20.
Dig månde Gudrun
med spjut stinga,
och Niflungen
sid der nära:
Kringflammas skall din sal
af rödan låge:
Sedan skall å Na-strand,
du åt Nidhögg gifvas.


21.
Insöfd är nu Gråbak,
Goin och Moin
och Grafvöllud,
Ofner och Svafner
de etter-glänsande:
Nad och Nidhögg,
de huggormar alla,
Hring och Höggvard,
af harpo-slagen.


22.
Ensamt uppe vakar
Attles moder,
hon mig genomgrafvit,
till hjertats rötter,
suger lefren
och tungan sliter,
längre unnas ej att lefva
Konungs-sonen.


23.
Nu stadna, Harpa!
hädan skall jag lida,
och i vida
Wallhall bygga:
och med Asar dricka
mjödet dyra,
af Särimner mättas
uti Odins samqväm! –


24.
Nu är Gunnars Harpo-sång
till ända qväden:
men’skor jag förnöjt
sista gången:
knappt någon konung skall härefter,
med fota-bladets qvistar
slå de väl-ljudande
Harpans strängar.




Noter:
*) En sång af detta namn omtalas sålunda i Olof Tryggv. Saga: Tog då Gesten harpan sin, och spelade väl och länge om qvällen; så att allom tycktes en glädje att höra derpä: och slog då Gunnars Slagr och till slut sången om Gudruns list, den fordnas, den hade man alldrig förr hört. — Men att nämnde Gunnars-Slagr icke finnes mer, i någon af de kände Eddiska samlingar; och att den som här införes efter de Handskrifter Herr G. Magnæus och Rask på Island funnit, blott är en lycklig härmning och fullkomligen i forntidens anda författad sång; derom äro de fleste Fornforskare öfverens. Se vidare i A. Magn. Commissionens anmärkningar till denna Sang, och Prof. Rasks, i Noten till Texten, meddelade omdöme.