Hamders sång (AAA)

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Hamders sång
(Hamdis-mál)


öfversat af
Arvid August Afzelius


1. Lätt uppspritte
sorge-tankarne,
de hulde Elfvors gråt,
den glädje-störande:
Om morgonen arla
uppväcker sorgen
mensko-lidandets
hvarje plåga.

2. Det var icke nu,
och ej i går,
det hafver långt
lidit sedan,
(få ting spordes fordnare)
mycket förr var det,
att Gjukes dotter
Gudrun uppmante
sina söner unga,
att Svanhild hämnas:

3. “Svanhild kallad
var Eder syster;
den Jormunrek
lät utaf hästar trampas,
hvita och svarta,
å öppna vägen:
af gångare grå,
de resandes ök.

4. Trångt vardt kring eder sedan,
folk-höfdingar!
ensamme J öfverblefven
bland grenar af min ätt:

5. Enslig är jag vorden,
som asp i snäret;
blottad på fränder,
som granen på qvistar;
glädje beröfvad,
som videt löf,
då qvist-skadande stormen
kommer på den varma dagen.”

6. Då qvad så Hamdir,
den storsinte:
“Litet lär du, Gudrun!
rosat Högnes dåd,
när de Sigurd väckte
upp ur sömnen:
du å bädden satt,
men banemännen logo.

7. I blod utaf din man
flöt o dina lakan,
de blå-hvita,
konstigt väfda:
då dog Sigurd;
vid hans lik du satt,
ej om löje då du skötte:
så dig Gunnar ville.

8. Du dig tänkte Attle skada
med Erps mord
och med Eitils
ålders härjning;
men dig vardt det värre:
thy bör hvar man
så emot andra bruka
sårbitande svärdet
till ålders-härjning,
att han mot sig sjelf ej strider.

9. Då qvad så Sorli,
vist hade han sinnet:
“Ej vill jag med min moder
ord växla;
tyckas ord än fattas
eder båda:
Nu hvad beder Gudrun,
det hon vid tårar icke ernår?

10. Gråt du bröder dina,
och de blida söner;
de sednast födde
gå till striden:
Oss båda skall du äfven gråta, Gudrun!
som här å våra hästar,
att dö bestämde, sitta:
vi skola falla fjerran.” –

11. Gingo af gården,
färdige till strids-gny;
öfver fuktiga fjällen
foro de unge,
på Hunländske hästar,
mordet att hämnas.

12. Då qvad så Erp,
ena reso:
den ädle skämtade
å hästens rygg:
“Svårt är en blödig man
till vägs visa:
nog hård man sade
träl-ungen vara.” -

13. De funno å vägen
den bragd-store:
“Hur månd’ den brun-lockige
nu oss hjelpa?” –

14. Svarade Erp
den skild-mödrade:
sade sig den vise,
så vilja hjelpa
sina fränder,
som en fot den andra,
och som vid kroppen vuxen
hand den andra.

15. “Hvad kan en fot
den andra hjelpa?
eller den vid kroppen vuxna
hand, den andra?” –

16. De drogo ur skidan
skidans järn,
svärds eggen,
till trollens glädje:
minskade sin magt
till tredjedelen,
läto brodren unga
till mullen digna:

17. De skakade sina kappor,
insatte svärden;
iklädde sig de Guda-burne
Guda-klädnaden.

18. Fram lågo deras vägar,
olycks-stig de funno,
och systersonen
sårad å qvist,
i mordträdet vind-kalla,
västan by:
allt fram med tranans snabbhet skyndas;
tid var ej at bida.

19. Sorl var i salen,
männerne voro druckne ,
och ljudet af de kommande
kunde de ej höra,
f örr’n hugfulle mannen
tutade i hornet.

20. De skyndade att säga
för Jormunrek,
att sedde voro
män under hjelmar:
“Betänken Er om råd ,
de rike äro komne!
för mägtige män J hafven
en mö förtrampa låtit.

21. Då log Jormunrek,
strök sitt skägg med handen,
begärde icke brynjan,
han kämpade med vishet,
skakade sitt bruna hufvud,
såg på skölden hvita,
och lät sig i händer
fort gifva gyllne skålen:

22. “Säll då jag skulle tyckas,
när jag skåda månde
Hamdir och Sorli,
uti mina salar;
då skulle jag dem binda
med båg-strängar;
de goda barnen Gjukes
i galge fästa.” –

23. Det qvad Roderglöd, (den rygt-glada)
stod å trappan höga,
“ja konung!” (sade hon
till sonen denna)
“emedan så de våga,
att de ej kunna framgång hafva:
månne tvänne män allena
kunna tio hundra stridsmän
binda och basta,
uti borgen höga?”-

24. Buller vardt i huset,
öl-skålarne kastades,
i blod lågo hjeltar,
flutet ur krigares bröst:

25. Då qvad så Hamdir,
den stor-sinte:
“Du har Jormunrek!
vår ankomst önskat,
de sam-mödra bröders,
inom borgen din;
nu ser du fötter dina,
och ser händer dina,
Jormunrek!
kastade i elden heta.” -

26. Då röt dervid
den kraft-kunnige, (Odin?)
båld i brynja,
som björnen ryta månde:
“Kasten sten på männen,
då svärden icke bita,
ej eller ägg-järn
på Jonakurs söner.” –

27. Då qvad så Hamdir,
den storsinte:
“Ondt du åstadkom, Broder,
då du din mun öppnade,
ofta ur den mun
onda råden kommo.”-

28. “Mod du egde, Hamdir!
blott du ägde klokhet;
mycket menn'skan felas,
när förståndet brister.”

29. “Af vore hufvudet,
om Erp nu lefde,
vår stridgode broder,
den vi å vägen dräpte:
den tappre mannen!
mot honom eggade mig ödets magter;
Den bland menn’skor hei’ge!
honom gingo vi att dräpa.

30. Icke månd’ vi vara
ulfvar like,
at hvarandra sjelfva vi anfalla;
som de Nornors hundar,
hvilka glupande,
uti öknen fostras!

31. Väl stridt vi hafva;
vi stå på fallne stridsmän,
ofvan de af svärdsegg trötte vordne,
såsom örn å qvisten:
hjeltars namn vi vunnit
när vi än må falla;
ingen lefver qvällen
efter Norna-domen.”

32. Der föll Sorli
vid salens gafvel,
men Hamdir nedsönk
bakom huset.