Hervars kväde

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Eddaliknande texter


Hervars kväde


översatt av A. U. Bååth


Albert Bonniers Förlag

Stockholm, 1925


Lorenz Frølich:
Svaverlame och dvärgarnas svärd Tyrfing

Hervar:


Vakna, Angantyr!
Dig väcker Hervar,
enda dottern
av dig och Tova.
Giv mig ur högen
härliga svärdet,
som dvärgar smidde
åt Svaverlame.


Hervard och Rane,
Hjorvard, Angantyr!
Jag ropar till er
under trädets rötter,
väpnad med hjälm
och vasst svärd,
sköld och rustning
och rodnande spjut.


Jag menar, till mörk
mull I blivit,
stridige söner
av starke Arngrim —
om ingen av eder,
Öfuras söner,
med mig skall tala
vid Munarvåg.


Hervard och Rane,
Hjorvard, Angantyr!
Må sådan hug
I hava alle,
som om I mulltnaden
i myrors hög —
om ej svärdet I lämnen,
som smiddes av Dvalen.
Kostliga vapen
ej vålnader gömme!


Då svarade Angantyr:


Vi hör jag dig ropa,
Hervar, min dotter?
Du färdas våldsam
mot fara nu!
Yrande är du
förutan vett
på villande väg —
du väcker de döde!


Ej fader begrov mig,
ej fränder andra.
De kämpar, som kvar
efter kampen blevo —
de tvenne togo
Tyrving om hand.
Dock vart dess ägare
en omsider.


Hon kvad:


Mig sanning säg!
säkert Oden
dig hägne i högen,
som hos dig du icke
Tyrving har!
Trög du är,
när din arvinge ber
en enda bön.


Då öppnade sig högarna, och det var, som om de alla stode i ljus låga. Och Angantyr kvad:


Upp Helsporten sprungit —
högarna öppnas.
Runtom stränderna
stråla lågor.
Hiskligt där ute
är allt att se.
Kan du — till skeppen
dig skynda, mö!


Hon sade:


brännen I ej
bål om natten,
att jag för edra
eldar rädes.
Ungmöns hjärta
icke skälver,
fast spöke hon ser
stånda i dörr.


Då kvad Angantyr:


Jag säger dig, Hervar,
vad hända skall,
orden du höre,
hövdingsdotter!
Den Tyrving skall,
om tro du mig mäktar,
kvinna, all
din ätt förgöra.


En son du föder,
som sedan månde
Tyrving bära
med tro på sin kraft.
Honom skall man
Hedrek kalla,
under himlens valv
väldigast boren.


Hon kvad:


Jag då förtrollar
er, döde män,
så att I skolen
alle vila
i kumlen ruttne
bland rörliga spöken —
om icke ur högen
du, Angantyr, räcker
mig Hjalmars bane,
som brynjor skär.


Han sade:


Mig du ej synes
människor lik,
där, mö, du kring högar
i midnatt vankar;
gjordad med svärd,
i hjälm och brynja,
med spjut du står
framför salens dörr.


Hon kvad:


Mig jag tyckte
nog man till slikt,
förrn salarna edra
att söka jag gick.
Brynjohatarn
ur högen mig giv,
ej duger att dölja
dvärgarnas smide!


Angantyr kvad:


Under skuldrorna gömmer
jag Hjalmars bane.
Helt omfladdrad
av flammor är den.
Ej känner på jorden
jag en mö,
som töres det svärdet
taga i hand.


Hon sade:


Jag väl skulle vårda
det vassa svärdet,
med hand det fatta —
finge jag det!
Icke jag fruktar
eld, som lågar:
den slocknar, så snart
jag ser på den.


Han kvad


Fåvitsk du är,
fastän hugfull —
i eld du med öppna
ögon dig störtar!
Förr jag dig skänker
skinande klingan.
Unga mön
jag den mäktar ej neka!


Hon kvad


Väl du gjorde,
vikingaättling,
när du mig skänkte
skinande klingan.
Högre mig gåvan,
härskare, fröjdar,
än om jag hade
hela Norge.


Han kvad


Ve dina ord,
ovisa kvinna!
Icke du vet,
vad dig fägnar:
det svärdet Tyrving,
om tro du mig mäktar,
skall, Hervar, din ätt
helt förgöra.


Hon sade:


Gånga jag skall
till gungande skeppen;
vid muntert mod
mön nu är.
Fursteättling!
Mig föga bryr,
vad sönerna mina
sedan drabbar.


Han kvad:


Du skall den äga
och älska länge —
Hjalmars bane.
Den göm blott i skidan;
vid eggarna rör ej,
etterbesprängda;
värre än gift,
den giver döden!


Farväl, o dotter!
Dig jag gåve
nu tolv mans kraft —
om tro mig du kunde —
och styrka och mod
och det myckna goda,
som Arngrims söner
sig efterlämnat.


Hon kvad:


Bort jag längtar —
bon I där alle
sälle i hög!
Jag vill hädan fort.
Mellan världarna jag
mig vistas tyckt,
när eldarna rasat
runtomkring mig.