Hjalmters och Ölvers saga

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Nils Fredrik Sander
(1828-1900)

Fornnordiska sagor

Hjalmters och Ölvers saga

Öfversättning från isländskan af
Dr. Fredrik Sander

Stockholm 1887

1. Konung Ynge och drottning Marsibil. Deras son Hjalmter. Herröd jarl och hans son Ölver.

Denna saga börjar med en berömlig konung, som hette Ynge: han var en man, väl förfaren i alla idrotter, kraftigare och mäktigare, vänare och visare, större och starkare än hvarje annan man, som var samtida med honom i verlden. Under förra delen af sin lefnads ålder låg han i härnad och vann under sig många konungariken. Han egde att råda öfver Mannhem, som var mera värdt och bördigare än all andra land. Konungen hade en utmärkt drottning, som hette Marsibil, dotter af konung Margatus af Syrien. Hon var härligt begåfvad med alla qvinliga färdigheter och egenskaper. De välsignades med en son, som hette Hjalmter: han var vän, stor och stark och hurtig i alla idrotter redan i ung ålder. Konungen lät undervisa honom i alla de manliga dygder, som det var önskvärdt för unga män att lära.

I konungens rike var en jarl, som hette Herröd: han kände alla de färdigheter, som då för tiden voro skattbara, och hade insigter och kunskaper mer än hvarje annan. Han var sin konungs ypperste vän. Han hade en ung och vacker son, som hette Ölver; jarlen undervisade honom i alla idrotter, han hade trettio leksvenner och red dagligen i skogen att skjuta djur och foglar. Led så tiden framåt, att Ölver var femton vintrar; han var då den störste och starkaste, och öfverträffade hvarje man i tafvelspel, simning, tornering och ridkonst.

Det hände en sommar, att konung Ynge lät tillreda ett gästabud med all den välfägnad, som kunde åstadkommas; dit inbjödos jarlen, hans son och andra stormän, och var gästabudet det allra som bästa. En dag när konungen och jarlen sutto till bords och voro gladlynta, sade konungen: det vill jag, jarl, att du tager emot min son till uppfostran! Jarlen bad honom råda. Men när gästabudet var slut, förlänade konungen fader och son goda gåfvor. Hjalmter for nu med jarlen och inhemtade alla de konster, som Herröd kunde. Det sades, att ett vänskapligt förhållande egde rum mellan Hjalmter och Ölver; men jarlen ålade sin son att tjena Hjalmter i allt och visa eftergifvenhet för honom. Ölver gjorde så.

2. Hjalmter och Ölver blifva fosterbröder. Drottning Marsibils död. Konung Ynges sorg.

När tre vintrar voro lidna, sände konungen efter sin son. Hjalmter gick inför jarlen och mälte: det vill jag bedja dig om, att du låter Ölver fara med mig. Jarlen bad Ölver råda häri. De gjorde nu så. Jarlen var sjelf med dem på färden. Konungen hade tillredt gästabud och tog emot jarlen och sin son med all heder. Å festgillets tredje dag var tillstäld en tornering å fältet, som låg nära intill borgen, och der hade mycket hoffolk kommit samman. Hjalmter red fram mellan dem, förde sin lansstång åt ömse sidor och kastade mången riddare till jorden. Der fanns ingen så rask och kraftfull, så betydande och mäktig, att han vågade rida emot honom. Ölver såg detta, och hade äfven han förut kastat mången riddare af sin häst, red nu hurtigt fram till Hjalmter, den ene mot den andre, och fick man der se ett vackert anlopp å de snabba hästarna. Den ene syftade nu mot den andres sköld, och gick det så länge, till dess att Hjalmter vredgades, eggade sin häst med sporrarna, red mot Ölver och rände sin lansstång i hans sköld med all kraft. Men Ölver satt så fast, att hästens rygg bröts, och han kom ned upprätt stående. De foro derefter hem till borgen, och alla voro upprymda. Men när Herröd var redo att vända hem, gick han till Hjalmter och sin son Ölver och sade, att ett och samma öde månde öfver dem gånga: det önskar jag, att I svärjen hvarandra fostbrödralag, så att edert vänförbund må fast varda. Hjalmter sade sig vilja detta, och de gjorde så. Jarlen for nu hem.

Derefter lät Hjalmter utföra åtskilliga arbeten och bygga sig ett fäste (kastell) ute å skogen; och när det var färdigt, for han dit med hundra riddare. Han bad sina män, att de skulle igenlåsa fästet, när han sutte derinne. Litet derefter tog drottningen sot och afled; en hög uppkastades, och hon sattes deri. Detta var en stor sorg för konungen och alla andra. Hjalmter lät då göra ett gästabud efter sin moder, och efter arfölet gaf han värdefulla gåfvor åt alla. Som oftast var han i riket, men red i skogen att förlusta sig. Konungen lät sätta en stol på drottningens hög och satt der nätter och dagar, ådagaläggande sin sorg och sitt bekymmer öfver drottningens förlust. Det hände en dag, när solen sken fagert och konungen med mycken saknad hvälfde i hugen många tankeämnen, att han såg sin son komma gående med många andra hofmän, präktigt klädda. Hjalmter gick inför sin fader, helsade honom vänligt och mälte: skolen I länge sitta här eller tråna af saknad efter eder drottning? Slikt är icke konungsligt gjordt. Hellre vill jag med edert bifall draga bort ur riket att vinna eder en ny drottning och söka med udd och egg, om hon icke på annat sätt kan fås. Konungen svarade intet. Hjalmter stod länge inför sin fader och gick sedan bort mycket vred.

3. Konungadottern Luda och hennes träl. Konung Ynge tager henne till äkta.

Förlopp nu en lång tid, till dess det en dag tidigt i bjärt solsken bar så till, att konungen blickade åt hafvet. Han såg då en båt hastigt närma sig land, och var han till utseendet såsom af gull. Konungen fäste mycken uppmärksamhet vid denna syn; två personer voro i farkosten. Med mycket bryderi och undran hastade konungen ned till stranden och tänkte på, huru föränderlig denna verlden måtte vara. Han såg en man komma gående till sig och bära en qvinna så ovanligt fager, att konungen tyckte sig aldrig hafva sett någon med sådan belefvenhet och behag; och straxt intogs han af mycken älskogslust till henne och helsade henne välkommen. Hon tog emot hans hyllning. Han frågade efter hennes namn och andra förhållanden. Jag heter Luda, sade hon, och nog är att säga eder tidender, herre. Lucartus, min egen konung, som herskade öfver borgen Boesia, vardt ihjelslagen af Serklands konung, som heter Nudus och är större och starkare än hvarje annan och i allt sitt åtgörande långt framom hvarje man i denna verldshalfvan. Han hade med sig allehanda slags följen, blåmän och troll, bärsärkar och resar, dvergar och annat uselt slödder. Förty mäktade ingen mensklig varelse stå emot honom och hans ömkliga följe, utan dräpte de zonungen, togo borgen i sitt våld och ville hafva tvungit mig till förbindelse med sig. Men jag ville det icke. Näst följande natt kom jag hemligen bort ur min skämma jemte denne träl, som här står. Vi gingo ned till sjön och flydde hit i edert rike, och är jag nu kommen under edert hägn, dock med det vilkor häremot, att jag vill vara eder äkta hustru, men icke frilla. Konungen sade: mycket lyckligt har här burit sig till, ty min drottning dog för kort tid sedan, och månde vi göra detta till ett godt stöd och gå hem till min sal. Hon jakade härtill. De gingo nu hem, och vardt bröllopsfest tillredd och försiggick med glans. Hjalmter var icke med vid gästabudet. För många i riket tycktes husfrun högdragen och hersklysten. Det dröjde icke länge, förr än en man försvann hvarje natt, och detta förekom mången underligt. Den träl, som hade ditfört drottningen, lät hon vakta svin: han var stor och stark som ett troll, men fager till åsyn. Led nu så fram i riket en lång tid.

4. Hjalmter och Ölver draga i härnad. De besegra vikingen Kal.

Det hände en dag, då konungen lustvandrade ute, att hans son Hjalmter kom honom till mötes med sina män och helsade sin fader. Konungen upptog hans helsning väl. Hjalmter mälte: i den afsigt är jag hit kommen, herre, att uttala den önskan, att I gifven mig fem skepp, väl utrustade med vapen och män till strids, ty jag vill fara ur landet för att vinna mig gods och ära, desslikes, att allt detta må vara verkstäldt innan månadens slut. Detta vill jag gerna göra, min käre son, sade konungen. Vardt nu ting utlyst och dit kallad allmoge jemte en mängd annat folk. Konungen bad sin son välja sig så många män, som han ville hafva, och likaså skepp och utredningsgods. Hjalmter gjorde så och utvalde fem hundra härmän, alla ungt folk. När detta var ombesörjdt, stego Hjalmter och Ölver om bord med alla sina män och seglade ut å hafvet. De fingo godt om byte, ty de slogo ned blåmän och bärsärkar, men lemnade fredliga män i ro.

Sent om hösten kommo de till en ö och lade in i en lönvik; det var sent om qvällen, der var skogbeväxt mark och bergländt. Hjalmter och Ölver gingo i land och upp å marken till en höjd; der sågo de en talrik och ansenligt stark skeppsflotta, derjemte ett stort och präktigt drakskepp samt vidare femton långskepp. Å land var ett stort tält, och mycken rök syntes. Hjalmter mälte: hvilka månde desse män vara, som visa sig så ansenliga? Jag vill gå åstad och uppsöka dem för att få veta, hvilka de äro. Gör så! — sade Ölver. De klädde sig nu i näfverskrudar, togo påkar i händerna och linkade fram till tältet. De, som inne voro, bådo dem gå fram från dörren. Men desse sade sig icke mäkta det för köldens skull; men hvad heter höfdingen, som råder öfver denna flotta? I spörjen fåkunnigt, sade de andra; eller ären I så fjerran födde, att I icke förnummit något rykte om vår berömlige husbonde? Han heter Kal (Kollr), men hans broder Toke. De äro de ypperste idrottsmän i allt, och de hafva legat i viking både vinter och sommar, allt sedan de voro tolf år gamla; både konungar och jarlar och deras riken hafva de lagt under sig med härsköld. Men nu i sommar skildes de; Toke for åt England till, och Kal är nyligen kommen hit; vi hafva nu varit en half månad i denna hamn. Väl hafven I utbredt förderf, svarade de komne. Derefter gingo de tillbaka till sina skepp och omtalade för sina män allt hvad de inhemtat. Vi skola göra vår tillrustning i natt, sade Hjalmter, och bära vårt gods i land, men sten å skeppen, för att i morgon utföra ett käckt angrepp mot vikingarna. Och de gjorde så.

När morgonen började gry och solen rann opp, rodde de ut till skeppen och gjorde ett hårdt anfall med stenkastning å vikingarnas flotta, så att desse vaknade liksom ur en elak dröm. Fosterbröderna hade redan tagit fem skepp af vikingarna, innan desse ännu voro härklädde. Kal sporde, hvem så skräckligt föll öfver dem: här skolen I dock för visso få mottagande. Hjalmter ordade om sitt. Nu började en skarp strid. Kal hade hårdfört och talrikt härfölje, begge gingo käckt fram, och föll der mycket folk å båda sidor, men dock flera af Kals följe, ty fosterbröderna qvistade ned dem såsom ungvide. Likväl stod det icke länge på, innan Hjalmter och Ölver hade mist fyra af sina skepp och folket derjemte; då hade de också dräpt hvarje menniskobarn å Kals skepp, utom dem som togo sin tillflykt till honom å draken. Då mälte Ölver: bäst är för oss, fosterbroder, att pröfva på, om vi icke kunna komma om bord å draken till Kal. Det skall ske, sade Hjalmter. De gjorde så och kommo upp å draken, och derpå hvar emot annan. Nu började på nytt en hård strid: den ene föll öfver den andre, till dess Hjalmter och Kal träffades, och högg den ene straxt in på den andre med bettbegärliga svärd, till dess att beggederas sköldar voro sönderhuggna. Hjalmter beslöt nu med sig sjelf, att så fattadt månde icke länge förblifva, utan svingar han högt sitt svärd, hugger motståndaren å halsen och tog af hans hufvud. Derefter bjöd han dem, som voro öfverlefvande, att svärja sig trohetsed. De jakade härtill. Der fingo de mycket byte i guld och dyrgripar, seglade sedermera hem i sin faders rike och sutto i fästet om vintern.

5. Vikingen Toke öfvervinnes.

Med vårdagarna foro de i härnad och hade tio skepp samt draken Kalsnöt (Kollsnaut). De härjade vida om sommaren, och man såg sig om efter byte. Men när de drogo hemledes, lågo de en qväll i en lönvik: de sågo då en stor drake och med honom trettio skepp segla in å lugnvattnet. De lade in i bugten ganska skickligt och kastade ankar. Vid seglet å draken stod en man, stor och till utseendet ondskefull; han qvad denna visa:

Hvilka äro de skälmar,

som öfver skeppen råda,

ganska hårdföra,

dock hopplösa?

Vi skola folket

fråntaga lifvet

och bland oss alla

utskifta godset.

Hjalmter hörde detta och qvad:

Hjalmter jag heter,

hvem helst det spörjer,

svartlett man

å sjödjuret;

dräpa skola vi kämpar

och dyrgripar taga,

du falske fuling,

eller fly din kos!

Toke sade: är du den Hjalmter, som dräpte min broder Kal förra sommaren? Jag är samme man, svarade Hjalmter. Det är godt, att vi träffats, sade Toke. Icke lastar jag det, att du lofvar så mycket, sade Hjalmter. Fred skall vara tills i morgon, sade Toke. Skall vara så, svarade Hjalmter. De höllo sig nu i stillhet.

När det var tillräckligt dager, togo de till strids med skott och stenkastning; men när detta var slut, grepo de till vapen och slogos tappert. Der brast icke å skarpa hugg, som de måttade åt hvarandra; fosterbröderna tyckte sig icke förut hafva träffat slika kämpar, som desse voro, och den ene föll nu öfver den andre. De slogos den dagen till qvällen, men då vardt fredssköld uppsatt. Af fosterbrödernas skepp voro tre öfriga, men af Tokes fyra. Förled så natten.

Följande morgon började de åter striden. Toke gick hastigt fram och slog åt begge sidor; han hade en stor och stark härdstake i handen och dräpte inom en kort stund trettio män. Detta såg Ölver, sprang upp på draken med mycken hetsighet, röjde sig väg rundt om och dräpte en hvar kors eller tvärs, till dess han mötte Toke, måttade ett hugg å hans sköld och klöf den midt igenom. Toke fattade härdstaken, lade den igenom Ölvers sköld och så igenom begge handlofvarna, svängde honom upp i luften och slängde honom ned å däcket, så att han låg der medvetslös. I detta ögonblick kom Hjalmter till och högg Toke å handen, så att den gick af, och härdstaken damp ned. Nu vek ock Toke undan och störtade sig öfver bord i sjön. Hjalmter lopp efter honom, Toke sam undan ansträngdt raskt, men Hjalmter hack i häl, till dess att Toke tröttnade; de nappade då i hop, men Hjalmter rådde straxt på honom, och det vardt nu hårda slitningar mellan dem och ett långvarigt neddykande, ty den ene drog den andre med sig till bottnen, till dess att blodförlusten gjorde Toke medtagen, och Hjalmter lemnade honom såsom död. Han vände nu tillbaka till sina skepp, der hans män mottogo honom med glädje och tyckte sig hafva honom återfången ur underjorden (Hels rike). Hjalmter förband Ölvers sår. De fingo der mycket gods af sällsynta dyrgripar, guld, nyttiga ting och smycken. Efter få dagar seglade de hemåt, Hjalmter styrde draken Kalsnöt, men Ölver Tokanöt; och sutto de sedan i fästet öfver vintern.