Hjalmters och Ölvers saga

Fra heimskringla.no
Revisjon per 5. feb. 2020 kl. 15:09 av Marina (diskusjon | bidrag)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Svensk.gif


Nils Fredrik Sander
(1828-1900)

Fornnordiska sagor


Hjalmters och Ölvers saga


Öfversättning från isländskan af
Dr. Fredrik Sander


Stockholm 1887


1. Konung Ynge och drottning Marsibil. Deras son Hjalmter. Herröd jarl och hans son Ölver.

Denna saga börjar med en berömlig konung, som hette Ynge: han var en man, väl förfaren i alla idrotter, kraftigare och mäktigare, vänare och visare, större och starkare än hvarje annan man, som var samtida med honom i verlden. Under förra delen af sin lefnads ålder låg han i härnad och vann under sig många konungariken. Han egde att råda öfver Mannhem, som var mera värdt och bördigare än all andra land. Konungen hade en utmärkt drottning, som hette Marsibil, dotter af konung Margatus af Syrien. Hon var härligt begåfvad med alla qvinliga färdigheter och egenskaper. De välsignades med en son, som hette Hjalmter: han var vän, stor och stark och hurtig i alla idrotter redan i ung ålder. Konungen lät undervisa honom i alla de manliga dygder, som det var önskvärdt för unga män att lära.

I konungens rike var en jarl, som hette Herröd: han kände alla de färdigheter, som då för tiden voro skattbara, och hade insigter och kunskaper mer än hvarje annan. Han var sin konungs ypperste vän. Han hade en ung och vacker son, som hette Ölver; jarlen undervisade honom i alla idrotter, han hade trettio leksvenner och red dagligen i skogen att skjuta djur och foglar. Led så tiden framåt, att Ölver var femton vintrar; han var då den störste och starkaste, och öfverträffade hvarje man i tafvelspel, simning, tornering och ridkonst.

Det hände en sommar, att konung Ynge lät tillreda ett gästabud med all den välfägnad, som kunde åstadkommas; dit inbjödos jarlen, hans son och andra stormän, och var gästabudet det allra som bästa. En dag när konungen och jarlen sutto till bords och voro gladlynta, sade konungen: det vill jag, jarl, att du tager emot min son till uppfostran! Jarlen bad honom råda. Men när gästabudet var slut, förlänade konungen fader och son goda gåfvor. Hjalmter for nu med jarlen och inhemtade alla de konster, som Herröd kunde. Det sades, att ett vänskapligt förhållande egde rum mellan Hjalmter och Ölver; men jarlen ålade sin son att tjena Hjalmter i allt och visa eftergifvenhet för honom. Ölver gjorde så.


2. Hjalmter och Ölver blifva fosterbröder. Drottning Marsibils död. Konung Ynges sorg.

När tre vintrar voro lidna, sände konungen efter sin son. Hjalmter gick inför jarlen och mälte: det vill jag bedja dig om, att du låter Ölver fara med mig. Jarlen bad Ölver råda häri. De gjorde nu så. Jarlen var sjelf med dem på färden. Konungen hade tillredt gästabud och tog emot jarlen och sin son med all heder. Å festgillets tredje dag var tillstäld en tornering å fältet, som låg nära intill borgen, och der hade mycket hoffolk kommit samman. Hjalmter red fram mellan dem, förde sin lansstång åt ömse sidor och kastade mången riddare till jorden. Der fanns ingen så rask och kraftfull, så betydande och mäktig, att han vågade rida emot honom. Ölver såg detta, och hade äfven han förut kastat mången riddare af sin häst, red nu hurtigt fram till Hjalmter, den ene mot den andre, och fick man der se ett vackert anlopp å de snabba hästarna. Den ene syftade nu mot den andres sköld, och gick det så länge, till dess att Hjalmter vredgades, eggade sin häst med sporrarna, red mot Ölver och rände sin lansstång i hans sköld med all kraft. Men Ölver satt så fast, att hästens rygg bröts, och han kom ned upprätt stående. De foro derefter hem till borgen, och alla voro upprymda. Men när Herröd var redo att vända hem, gick han till Hjalmter och sin son Ölver och sade, att ett och samma öde månde öfver dem gånga: det önskar jag, att I svärjen hvarandra fostbrödralag, så att edert vänförbund må fast varda. Hjalmter sade sig vilja detta, och de gjorde så. Jarlen for nu hem.

Derefter lät Hjalmter utföra åtskilliga arbeten och bygga sig ett fäste (kastell) ute å skogen; och när det var färdigt, for han dit med hundra riddare. Han bad sina män, att de skulle igenlåsa fästet, när han sutte derinne. Litet derefter tog drottningen sot och afled; en hög uppkastades, och hon sattes deri. Detta var en stor sorg för konungen och alla andra. Hjalmter lät då göra ett gästabud efter sin moder, och efter arfölet gaf han värdefulla gåfvor åt alla. Som oftast var han i riket, men red i skogen att förlusta sig. Konungen lät sätta en stol på drottningens hög och satt der nätter och dagar, ådagaläggande sin sorg och sitt bekymmer öfver drottningens förlust. Det hände en dag, när solen sken fagert och konungen med mycken saknad hvälfde i hugen många tankeämnen, att han såg sin son komma gående med många andra hofmän, präktigt klädda. Hjalmter gick inför sin fader, helsade honom vänligt och mälte: skolen I länge sitta här eller tråna af saknad efter eder drottning? Slikt är icke konungsligt gjordt. Hellre vill jag med edert bifall draga bort ur riket att vinna eder en ny drottning och söka med udd och egg, om hon icke på annat sätt kan fås. Konungen svarade intet. Hjalmter stod länge inför sin fader och gick sedan bort mycket vred.


3. Konungadottern Luda och hennes träl. Konung Ynge tager henne till äkta.

Förlopp nu en lång tid, till dess det en dag tidigt i bjärt solsken bar så till, att konungen blickade åt hafvet. Han såg då en båt hastigt närma sig land, och var han till utseendet såsom af gull. Konungen fäste mycken uppmärksamhet vid denna syn; två personer voro i farkosten. Med mycket bryderi och undran hastade konungen ned till stranden och tänkte på, huru föränderlig denna verlden måtte vara. Han såg en man komma gående till sig och bära en qvinna så ovanligt fager, att konungen tyckte sig aldrig hafva sett någon med sådan belefvenhet och behag; och straxt intogs han af mycken älskogslust till henne och helsade henne välkommen. Hon tog emot hans hyllning. Han frågade efter hennes namn och andra förhållanden. Jag heter Luda, sade hon, och nog är att säga eder tidender, herre. Lucartus, min egen konung, som herskade öfver borgen Boesia, vardt ihjelslagen af Serklands konung, som heter Nudus och är större och starkare än hvarje annan och i allt sitt åtgörande långt framom hvarje man i denna verldshalfvan. Han hade med sig allehanda slags följen, blåmän och troll, bärsärkar och resar, dvergar och annat uselt slödder. Förty mäktade ingen mensklig varelse stå emot honom och hans ömkliga följe, utan dräpte de konungen, togo borgen i sitt våld och ville hafva tvungit mig till förbindelse med sig. Men jag ville det icke. Näst följande natt kom jag hemligen bort ur min skämma jemte denne träl, som här står. Vi gingo ned till sjön och flydde hit i edert rike, och är jag nu kommen under edert hägn, dock med det vilkor häremot, att jag vill vara eder äkta hustru, men icke frilla. Konungen sade: mycket lyckligt har här burit sig till, ty min drottning dog för kort tid sedan, och månde vi göra detta till ett godt stöd och gå hem till min sal. Hon jakade härtill. De gingo nu hem, och vardt bröllopsfest tillredd och försiggick med glans. Hjalmter var icke med vid gästabudet. För många i riket tycktes husfrun högdragen och hersklysten. Det dröjde icke länge, förr än en man försvann hvarje natt, och detta förekom mången underligt. Den träl, som hade ditfört drottningen, lät hon vakta svin: han var stor och stark som ett troll, men fager till åsyn. Led nu så fram i riket en lång tid.


4. Hjalmter och Ölver draga i härnad. De besegra vikingen Kal.

Det hände en dag, då konungen lustvandrade ute, att hans son Hjalmter kom honom till mötes med sina män och helsade sin fader. Konungen upptog hans helsning väl. Hjalmter mälte: i den afsigt är jag hit kommen, herre, att uttala den önskan, att I gifven mig fem skepp, väl utrustade med vapen och män till strids, ty jag vill fara ur landet för att vinna mig gods och ära, desslikes, att allt detta må vara verkstäldt innan månadens slut. Detta vill jag gerna göra, min käre son, sade konungen. Vardt nu ting utlyst och dit kallad allmoge jemte en mängd annat folk. Konungen bad sin son välja sig så många män, som han ville hafva, och likaså skepp och utredningsgods. Hjalmter gjorde så och utvalde fem hundra härmän, alla ungt folk.

När detta var ombesörjdt, stego Hjalmter och Ölver om bord med alla sina män och seglade ut å hafvet. De fingo godt om byte, ty de slogo ned blåmän och bärsärkar, men lemnade fredliga män i ro.

Sent om hösten kommo de till en ö och lade in i en lönvik; det var sent om qvällen, der var skogbeväxt mark och bergländt. Hjalmter och Ölver gingo i land och upp å marken till en höjd; der sågo de en talrik och ansenligt stark skeppsflotta, derjemte ett stort och präktigt drakskepp samt vidare femton långskepp. Å land var ett stort tält, och mycken rök syntes. Hjalmter mälte: hvilka månde desse män vara, som visa sig så ansenliga? Jag vill gå åstad och uppsöka dem för att få veta, hvilka de äro. Gör så! — sade Ölver. De klädde sig nu i näfverskrudar, togo påkar i händerna och linkade fram till tältet. De, som inne voro, bådo dem gå fram från dörren. Men desse sade sig icke mäkta det för köldens skull; men hvad heter höfdingen, som råder öfver denna flotta? I spörjen fåkunnigt, sade de andra; eller ären I så fjerran födde, att I icke förnummit något rykte om vår berömlige husbonde? Han heter Kal (Kollr), men hans broder Toke. De äro de ypperste idrottsmän i allt, och de hafva legat i viking både vinter och sommar, allt sedan de voro tolf år gamla; både konungar och jarlar och deras riken hafva de lagt under sig med härsköld. Men nu i sommar skildes de; Toke for åt England till, och Kal är nyligen kommen hit; vi hafva nu varit en half månad i denna hamn. Väl hafven I utbredt förderf, svarade de komne. Derefter gingo de tillbaka till sina skepp och omtalade för sina män allt hvad de inhemtat. Vi skola göra vår tillrustning i natt, sade Hjalmter, och bära vårt gods i land, men sten å skeppen, för att i morgon utföra ett käckt angrepp mot vikingarna. Och de gjorde så.

När morgonen började gry och solen rann opp, rodde de ut till skeppen och gjorde ett hårdt anfall med stenkastning å vikingarnas flotta, så att desse vaknade liksom ur en elak dröm. Fosterbröderna hade redan tagit fem skepp af vikingarna, innan desse ännu voro härklädde. Kal sporde, hvem så skräckligt föll öfver dem: här skolen I dock för visso få mottagande. Hjalmter ordade om sitt. Nu började en skarp strid. Kal hade hårdfört och talrikt härfölje, begge gingo käckt fram, och föll der mycket folk å båda sidor, men dock flera af Kals följe, ty fosterbröderna qvistade ned dem såsom ungvide. Likväl stod det icke länge på, innan Hjalmter och Ölver hade mist fyra af sina skepp och folket derjemte; då hade de också dräpt hvarje menniskobarn å Kals skepp, utom dem som togo sin tillflykt till honom å draken. Då mälte Ölver: bäst är för oss, fosterbroder, att pröfva på, om vi icke kunna komma om bord å draken till Kal. Det skall ske, sade Hjalmter. De gjorde så och kommo upp å draken, och derpå hvar emot annan. Nu började på nytt en hård strid: den ene föll öfver den andre, till dess Hjalmter och Kal träffades, och högg den ene straxt in på den andre med bettbegärliga svärd, till dess att beggederas sköldar voro sönderhuggna. Hjalmter beslöt nu med sig sjelf, att så fattadt månde icke länge förblifva, utan svingar han högt sitt svärd, hugger motståndaren å halsen och tog af hans hufvud. Derefter bjöd han dem, som voro öfverlefvande, att svärja sig trohetsed. De jakade härtill. Der fingo de mycket byte i guld och dyrgripar, seglade sedermera hem i sin faders rike och sutto i fästet om vintern.


5. Vikingen Toke öfvervinnes.

Med vårdagarna foro de i härnad och hade tio skepp samt draken Kalsnöt (Kollsnaut). De härjade vida om sommaren, och man såg sig om efter byte. Men när de drogo hemledes, lågo de en qväll i en lönvik: de sågo då en stor drake och med honom trettio skepp segla in å lugnvattnet. De lade in i bugten ganska skickligt och kastade ankar. Vid seglet å draken stod en man, stor och till utseendet ondskefull; han qvad denna visa:

Hvilka äro de skälmar,
som öfver skeppen råda,
ganska hårdföra,
dock hopplösa?
Vi skola folket
fråntaga lifvet
och bland oss alla
utskifta godset.

Hjalmter hörde detta och qvad:

Hjalmter jag heter,
hvem helst det spörjer,
svartlett man
å sjödjuret;
dräpa skola vi kämpar
och dyrgripar taga,
du falske fuling,
eller fly din kos!

Toke sade: är du den Hjalmter, som dräpte min broder Kal förra sommaren? Jag är samme man, svarade Hjalmter. Det är godt, att vi träffats, sade Toke. Icke lastar jag det, att du lofvar så mycket, sade Hjalmter. Fred skall vara tills i morgon, sade Toke. Skall vara så, svarade Hjalmter. De höllo sig nu i stillhet.

När det var tillräckligt dager, togo de till strids med skott och stenkastning; men när detta var slut, grepo de till vapen och slogos tappert. Der brast icke å skarpa hugg, som de måttade åt hvarandra; fosterbröderna tyckte sig icke förut hafva träffat slika kämpar, som desse voro, och den ene föll nu öfver den andre. De slogos den dagen till qvällen, men då vardt fredssköld uppsatt. Af fosterbrödernas skepp voro tre öfriga, men af Tokes fyra. Förled så natten.

Följande morgon började de åter striden. Toke gick hastigt fram och slog åt begge sidor; han hade en stor och stark härdstake i handen och dräpte inom en kort stund trettio män. Detta såg Ölver, sprang upp på draken med mycken hetsighet, röjde sig väg rundt om och dräpte en hvar kors eller tvärs, till dess han mötte Toke, måttade ett hugg å hans sköld och klöf den midt igenom. Toke fattade härdstaken, lade den igenom Ölvers sköld och så igenom begge handlofvarna, svängde honom upp i luften och slängde honom ned å däcket, så att han låg der medvetslös. I detta ögonblick kom Hjalmter till och högg Toke å handen, så att den gick af, och härdstaken damp ned. Nu vek ock Toke undan och störtade sig öfver bord i sjön. Hjalmter lopp efter honom, Toke sam undan ansträngdt raskt, men Hjalmter hack i häl, till dess att Toke tröttnade; de nappade då i hop, men Hjalmter rådde straxt på honom, och det vardt nu hårda slitningar mellan dem och ett långvarigt neddykande, ty den ene drog den andre med sig till bottnen, till dess att blodförlusten gjorde Toke medtagen, och Hjalmter lemnade honom såsom död. Han vände nu tillbaka till sina skepp, der hans män mottogo honom med glädje och tyckte sig hafva honom återfången ur underjorden (Hels rike). Hjalmter förband Ölvers sår. De fingo der mycket gods af sällsynta dyrgripar, guld, nyttiga ting och smycken. Efter få dagar seglade de hemåt, Hjalmter styrde draken Kalsnöt, men Ölver Tokanöt; och sutto de sedan i fästet öfver vintern.


6. Konungadottern Diana. Hennes faders hofgård. Konung Nudus friar till Diana, men hennes fader nekar sitt samtycke.

Följande sommar drogo de i härnad och härjade vida; det vardt godt om byte. När det led fram på sommaren, kommo de till ett land, der de sågo ståtliga borgar, prydliga fästen och en konungs hofgård. Konungen skickade män ned till stranden och inbjöd dem till gästabud; de jakade dertill. Sändemännen vände tillbaka att säga honom besked härom, och vardt då tillrustning gjord med alla slags anrättningar. Konungen hade en dotter, som hette Diana och var väl hemmastadd i alla bokliga kunskaper. Å aftalad tid gingo fosterbröderna hem till borgsalen med två hundra män, de andra voro qvar vid skeppen. Konungen gick dem till mötes med en präktig uppvaktning och följde dem till salen; sjelf satte han sig i högsätet, men Hjalmter och Ölver utanom; gästabudet var det bästa, männen upprymda. När det led till qvällen, gingo männen till sängs och sofvo om natten. Men om morgonen gingo de till dryckesgille, både konungen och alla i salen voro vid det bästa lynne. Konungen sände nu efter sin dotter, och hon infann sig med sin qvinnoskara; gycklare spelade å harpor, gigor, cymbaler samt allehanda slags sträng- och blåsinstrument, och der var mycket bifall och fröjd i salen. Ungmön gick nu inför sin fader, helsade honom och alla andra, som sutto åt sidorna; hon var gladlynt mot alla. Hjalmter och Ölver berättade för konungen ett som annat om sina färder, och han prisade deras krigsära. Hjalmter och Diana underhöllo sig mycket med hvarandra. Led så denna dagen till qvällen.

Tredje dagen var festgillet ypperligast med hvarjehanda slags förlustelser. Sedan borden voro afdukade, gick konungen ut att lustvandra, men Hjalmter och Ölver till konungadotterns skämma. Hon tog emot dem kärligt och inbjöd Hjalmter att spela tafvel; men Ölver fördref tiden med tärnorna, som voro till antalet trettio. Dit gingo de hvarje dag, och led så någon tid.

Det hände en blidvädersdag, medan solen kastade sitt sken öfver borgar och fästen, att de sågo en mängd skepp styra till kusten och lägga in i hamn, män bära upp tält å land och resa sina härbodar. Vidare sågo de hundra män gå upp från stranden och dit, der konungen var. Hjalmter och Ölver voro ock hos honom. De ankomne männen trädde inför konungen, och en af dem talade så: konungasonen af det stora Serkland, han som Nudus heter, sänder eder, herre, sin helsning. Honom är sagdt, att I egen en vän dotter, henne vill han undfå med heder och ära; men om I icke viljen bortgifta ungmön med honom, uppfordrar han eder till strid inom tre nätters frist. Och det väntar jag mig, att I då med liten heder misten eder dotter och riket och lifvet dertill. För eder är ingen utväg att neka till detta, utan låten honom hellre få sin vilja fram!

Konungen svarade: sägen eder konung detta återbud, att jag icke vill gifta min dotter med honom; utan skall jag på detta fält å utsatt dag komma med den här, som jag kan få samman. Sändemännen gingo bort och sade konungasonen, huru saken utfallit. Nu lät konungen skära upp härpil för allt sitt rike och kallade till sig allmoge och en mängd folk. Der samlades då en ofantlig här, och vidtogos tillrustningar å ömse sidor.


7. Strid. Hjalmter fäller Nudus.

Å utsatt tid fylkade hvardera sin här till strid; derefter blåstes i lurar, och fylkingarna drabbade samman med härskri och uppeggande; först flögo alla slags skottvapen så häftigt, att deraf vardt ett starkt gny; somliga sårades, andra fingo sin bane. Derefter bjöd konungen Hjalmter och Ölver att höja härskri och rusa fram å dem med hugg och slag. Fosterbröderna voro å sina hästar och med dem en talrik riddaresvit; båda hade mordiska spjut i händerna, höjde härskri och störtade sig så fram å dem. Nu började den skarpaste strid, och Hjalmter jemte Ölver och deras män gingo så hårdt fram, att konungasonens fylking bågnade framföre, och många af hans män föllo i samma draget. När han såg sina fylkingar vara gångna tillbaka och att många af hans folk fallit, uppfyldes han af mycken vrede, kallade på sina män, bärsärkar och blåmän, befalte dem att vända sig emot konungen och hans ömkliga följe och bjöd dem att icke hafva någon fruktan. De gjorde så, gingo stadigt framåt med väldigt härskri och ondskefulla åthäfvor. Dem åkom då bärsärkagång, de hugga och stinga, slå och bita konungens hird å begge sidor, bryta sig igenom fylkingarna, så att många af konungsmännen fly undan dem för sin räddhågas skull. Det sågo Hjalmter och Ölver, att konungsmännen flydde, medan somliga voro dräpte. De vände sig emot detta slödder, och vardt då ett kraftigt angrepp; och det slöt så, att de dräpte konungasonens alla blåmän och bärsärkar och satte åter fylkingaflygeln i stånd. Det såg Nudus, konungasonen, att hans vilda sällar voro nedmejade som strån, såg ock Hjalmters och Ölvers anlopp och tänkte, att han månde komma i fullt rön deraf; dock tröstar han väl på sin kraft och sin hamingja, och detta gjorde, att han eggade sin häst med sporrarna och red emot Hjalmter. Och när han såg, huru denne storståtlige konungason red fram som en fogel i flygt, tyckte han sig skönja, att denne ville träffa honom. Derför störtar han sig skyndsamt till hans möte, skakar sitt spjut grymmeligen, sporrar sin häst, rider emot konungasonen, och hvar af dem lade emot den andres sköld. Men så fast sutto de, att ingendera rubbades i sin sadel, hvaremot begge lansarna bräcktes, och brottstyckena flögo tillbaka och förbi deras hufvud. De fattade nu sina svärd och höggo hvar å annan med mycken kraft och ansträngning. Men de skräckliga följder, som voro att vänta af huggen, förfelade sin verkan, hästarna stegrade sig under dem, så att de icke kunde nå hvarandra med huggen. De stego då af, lemnade sina hästar åt sköldsvennerna, drabbade samman och slogos så öfverdådigt, att mot himmelen var att se löfverksprydnaden å deras hjelmar och bucklorna af deras sköldar, medan svärden syntes såsom fyra i luften. Ingen tyckte sig hafva sett ett så vildsint envig mellan två män; och så länge slogos de, att det förekom alla som ett under, att de icke längesedan voro uppgifna af trötthet. Hjalmter förtretades deröfver, att så länge stod på utan att något omskifte dem emellan egde rum; och derföre svängde han svärdet med mycken kraft och vrede. Men af den orsak att skölden var helt och hållet sönderhuggen för konungasonen, fick han ej med någon betäckning mottaga slagen, utan kom hugget å hjelmen så att den klöfs, likaså brynjan och buken, och tog ända ned till bältestaden. Nudus föll till jorden.

Alla, och främst konungen sjelf, prisade Hjalmter för det stora afrättningsverk, som han hade utfört i denna sin framgång. Nu flydde hela hären till skeppen och seglade bort, men konungen tog der mycket byte. Hela hirden vände hem till borgsalen och var vid gladt lynne; der vardt det bästa gästabud, och ingenting sparades af hvad som kunde tillfredsställa buken.

Hjalmter och Ölver gingo till konungadotterns skämma; hon tog emot dem vänligt och bjöd dem sitta ned. Hjalmter sade sig vilja fara hem. Hon gick då bort, men kom tillbaka och mälte: här är ett tält, Hjalmter, som jag vill gifva dig; och den egenskap följer det, att intet skall skada dig, medan du är i tältet. Det är helt och hållet gjordt af gulltråd och besatt med ädelstenar. Han tackade ungmön, talade om sina minnen af henne, och hon gret bittert. Hjalmter gick till skeppen, konungen var der redan i förväg; han gaf fosterbröderna goda skänker, de talades vid om sin inbördes vänskap och skildes med kärlek. Derefter seglade de hem och sutto i sitt fäste öfver vintern.

Hjalmter hade ännu icke sett sin styfmoder.


8. Hjalmter lär känna sin styfmoder Luda.

En morgon, när konungen och drottningen lågo i sin säng, tog hon till orda: herre, sade hon, har du ingen arfving? Jo, svarade konungen, jag har en sådan, han uppehåller sig i ett fäste å skogen. Hvarför skall han icke vara hemma? — sade drottningen. Icke vill han dricka i vår sal, sade konungen; men dock har han kunskaper och duglighet öfver alla män. Jag skulle vilja se honom, sade drottningen. Härmed slöto de samtalet.

Det hände en dag, att husfrun skickade alla sina tärnor ut i skogen att hemta sig äpplen och andra frukter: och de gjorde så. Men drottningen for ensam till skogs; hon stannade icke förr än hon kom till fästet och gick der in genom lyckta dörrar. Hjalmter och hans hofmän sutto till bords, han såg qvinnan gå in och tyckte sig af andra mäns utsago känna igen sin styfmoder, helsade henne vänligt och satte henne i sitt knä. Hon upptog detta väl, såg på honom med blida blickar och talade till honom sålunda: min käre son, hvad vållar slikt, att du icke vill vara hemma hos din fader? Dock är det mera gladligt att sitta der än fjerran från andra män. Hjalmter svarade: dertill är orsaken mera mitt eget tycke än någon illvilja. Hon mälte: mycket är sagdt om dina kunskaper och din duglighet, och väl gift vore den qvinna, som hade en sådan man. Han menade det icke vara så. Medan de talades vid, gingo alla ut ur fästet, Ölver ensam dock sist. Drottningen mälte då: hvad tycker du om mig? Är jag icke fin, qvinlig och belefvad? För visso, sade Hjalmter. Hon mälte: hvi månde hamingjans hjul hafva blifvit så valdt åt mig? Bättre hade det varit lämpadt samman för oss, som äro unga och till hela vår natur hafva tycke för hvarandra. Ja, min käre, det må jag säga dig för sant, att din fader ännu icke har spilt mig, ty han är kraftlös och oförmögen till hvilobragder, men jag har ett mycket skönt lif och en frisk natur i mina qvinliga lemmar, och det är mycken skada för verlden, att en så lefnadslustig kropp skall famna en så gammal man, som din fader är, men icke förmå sätta blom till verldens uppehållelse. Måtte vi hellre blanda våra unga varelser samman efter hullets naturliga begärelse, så att en fager afkomma må fägna sig deraf; men vi måste göra ett kort råd för den gamle mannen, så att han icke gör oss något afbräck!

Hjalmter mälte: är detta ditt allvar, sade han. För visso, sade hon. Det förmodade jag, sade han, att du vore ond till sinnet, men aldrig så vanvördig som jag nu vet dig vara. Han kastade henne framför bordet och slog henne på näsan, så att bloden rann öfver henne hel och hållen. Hon mälte: vi skola träffas en annan gång. Han sade henne, att de icke skulle komma att glädjas deröfver. Sjönk hon så ned i jorden der som hon var kommen.

Litet derefter trädde männen in i fästet. Hjalmter var då så vred, att han icke ville tala vid någon. Ölver gick då till honom och bad honom icke vara så vred; och lärer din styfmoder hafva detta vållat, tillade han. Hjalmter sade detta sant vara.


9. Fosterbröderna komma till en okänd jätte i en bergshåla. Jätteflickan Skinnhufva.

En dag ville Hjalmter rida till skogs och Ölver med honom; och som de ströfvade i skogen, sågo de en stor och vän hind och redo efter henne, men hon skyndade undan. De lupo, till dess de sprängde begge sina hästar. Då hastade de båda efter djuret, voro mycket trötta och kastade af sig kläderna, utom skjorta och linnebrokor. Derefter stack opp längst norrut ett digert moln med regn och snöslask; det utbredde sig helt och hållet till nattmörker, vållande derpå mycken frost med köld och oväder. De voro då komna å en fjällsluttning. Ölver mälte: det tyckes mig vara kallt, fosterbroder. Hjalmter bad honom icke i sitt tal förråda någon ängslan. Det var då långt lidet å natten. Litet derefter aftog ovädret, och de voro då komna till en stor bergskrefva. Ölver mälte: jag är mycket medtagen. Hjalmter sade: här månde vi söka oss skydd. De gingo in under hälleberget och sågo en stor jätte sitta vid en glödeld. Vid elden satt en lefvande varelse och klådde jätten med en kam, men han höll deremot fram sitt hufvud och brummade oaflåtet. Han mälte: Skinnhufva, spring ut och se dig noga omkring, gå efter mina ord och utforska, om du ser till några nykomlingar, ty omsider tyckas mig de två män anlända, som syster min lofvade mig skulle komma i qväll; men nu vill jag snart komma i stillhet och börjar blifva ganska qvällsömnig. Hon lopp ut, fick så se fosterbröderna, bredde ut sina händer öfver dem och bjöd dem förvandlas till tvenne tuppar (fogelhanar) samt flyga upp i berggrottan. Litet senare for hon sjelf in. Jätten tog till orda: såg du något till nykomlingar, min fostra? — sade han. Långt derifrån, svarade hon. Derefter lade han sig ned och snarkade högt. Skinnhufva talte till tupparna: blifven I nu åter till män! Det skedde så. Hjalmter mälte: dig ega vi att tacka och löna för lifvets gåfva! Hvad vill du nu taga dig före? — sade hon. Dräpa jätten, sade han, och sålunda stäcka för min styfmoder den sändningsfärd, som hon orsakat oss hit till honom. En rask man är du, Hjalmter, sade hon. De vanka nu omkring inne i hällen. Öfver jättens säng hängde ett svärd, helt och hållet insmidt med guld. Hon mälte: intet svärd biter på honom utom detta. Hjalmter vidrörde knappen derå, och straxt rann det ur slidan, men Skinnhufva grep det och mälte; lyckliga skattar jag oss, men jag månde undersöka, om han sofver. Hon tog en stor träkloss, slog dermed på sängen och mälte: det vill jag, Hjalmter, att du stiger opp på sängställningen och lägger djerft till å honom, och stick sedan opp öfver sängen! Han gjorde så och lade till jätten och tryckte på knappen, så att svärdet stod ned i bädden. Jätten mälte: svek du mig nu, Skinnhufva? Han spratt opp ur sängen och famlade med händerna i grottan. Litet derefter dog han. Hjalmter tog svärdet och utlät sig väl derom. Skinnhufva mälte: icke skall du ega detta svärd, utan skall Ölver hafva det, och fäst du icke någon större vigt dervid, om du ser något bättre svärd, ty så skall ett slikt vara öfver andra svärd som du öfver andra konungasöner. Hon gaf dem många sällsynta dyrgripar och bad dem åkalla henne, om de komme i behof af någon liten härhjelp. Derefter foro de hem, och vordo alla glada öfver dem.


10. Besök hos jätteqvinnan Vargeysa.

Om våren foro de i härnad, nedslogo blåmän och bärsärkar och undfingo mycket byte i skepp, kläder, guld och silfver. Men om hösten foro de i riktning hemåt med en mängd gods. De kommo om qvällen till en skogbeväxt ö, tältade å land och lottade om vakten. Hjalmter fick lotten att vaka. När de andra voro insomnade, gick han ut ur tältet, kom till en höjd, stod der länge och såg sig omkring. Han hörde mycket gny och väldiga slitningar, så att ekarna darrade. Litet derefter kom fram ur marken ett stort och obäkligt finntroll, som hade hästsvans, hofvar ock riktig man, ögonen voro ljusa, munnen bred och händerna stora. Hon hade i handen ett så vänt svärd, att ingen skådat ett sådant. Hon gick till honom, men han stod framför henne och eftertänkte, att ordutbyte icke skulle komma att tryta honom, qvad så denna visa:

Hvem är du, dotter,
som dråpligt i mörker
flyger och flaxar
med fölsvans?
Olik du tyckes mig
andra qvinnor,
eller hvadan kom
hundvis mö?

Hon svarade och qvad:

Vargeysa jag heter,
hör mig, du höfdingason,
om du vill, att jag sjelf
må dig i sinnet vara.
Om dig jag tror,
att du tarfvar alla
dina goda vänners
vilja och ynnest.

Han qvad:

Skräcklig månde du tyckas
mängden af män,
ändock du hädanefter
må oss i hugen vara;
ingen af våra svärdmän
du dock svika må,
väldiga och hårdföra
vänqvinna!

Hon mälte: icke månde jag hellre svika mina vänner än du dina; må jag ock vara dig i sinnet, fastän jag icke far med dig. Han mälte: eger du det svärd, som du förer? För visso, sade hon. Vill du sälja mig det? — sade han. Under intet vilkor, svarade hon. Skall jag under intet vilkor få det? — frågade han. Icke skall det slå fel, karlakarl, sade hon; du skall kyssa mig, tillade hon; och kom henne denna sång i munnen:

Sök du Snarvendel,
seger skall honom följa,
hurtige höfding, om du vill
i handen honom hafva!
En kyss, en liten, vill jag
kora af dig,
då månde du mimmung
mig ur handen få!

Icke vill jag kyssa ditt tryne, sade Hjalmter, ty kanhända torde jag då blifva fast för dig. Försöka skall du det, sade hon, men råd dock sjelf! Han vände sig bort ifrån henne. Nu kom han ihåg hvad Skinnhufva hade sagt, vek tillbaka och qvad denna visa:

Kan du mjukligen,
mö hårdföra,
fånga med irrbloss
karlar än andra sex?
Sälj mig sårliga
slingerormsdynan,
lysten är jag att qvinnan kyssa,
kom för att herskarn slita!

Då skall du löpa mig å halsen med det samma jag kastar opp svärdet; men om du åtrar dig, skall det vara din bane. Hon kastar nu opp svärdet, med detsamma löper han henne å halsen och kysser henne, men hon passade svärdet bakom hans rygg. Hon räckte nu vapnet åt honom och qvad denna visa:

Snarvendel jag säljer dig,
seger må honom följa
i din ålders dagar,
du dådkraftige höfding!
Sträfve din lefnad
städse till seger och rykte,
hvar du ett hem söker, —
hug är i konungs barn!

Än vidare qvad hon

Vare du aldrig så full af åtrå,
att du Ölver skadar!
Var honom hederlig höfding,
han är dig huld en stridsman;
låte du aldrig illmäle
ängsla ditt lynne,
välj dig trofasta vänner,
var dem en huld drotten!

Är ingen förpligtelse fäst vid vapnet? — sade han. Nej ingen, sade hon; men dock må jag nu lägga en sådan derå: den första dust, som du vill utkämpa, skall du icke få det rördt, men andra gången skall det icke bita. Gånge dig nu allt till segers och handa, åkalla mig, om du något litet tarfvar, och månde du nu ämna dig hem. Han sade så vara: och gif mig råd, hvilken man jag skall hafva af min faders hird i sommar. Hon svarade, att så skulle ske; men mycket opassande tyckes det vara för ringa jäntor, att jag må känna något råd eller att den ädlaste konungason må fråga mig till råds; och dock må detta vara dig främjadt. I vinter skall du vara hemma, men vid vårtiden träda inför din fader och bedja honom om härfölje; han kommer att svara, att han har litet härfölje till öfverlopps. Bed honom då att gifva dig en enda man. Han skall nog undantaga fäherden Björn; men honom månde du välja. Hjalmter menade sin fader nog vilja behålla honom. Det skall du icke tillstädja, sade hon; kom henne så en sång i munnen:

Kora den träl
ur kungens följer
som förer till svinen föda!
Ej månde en man duga
ur mildingens hird,
om dig göres en svår svekstrid.

Derefter skildes de. Ölver vaknade och klädde sig; han såg, att Hjalmter var borta, och fattade sitt svärd. Han såg, hvar Hjalmter gick, mycket vred, och hof upp sitt svärd, men det var honom så tungt, att det föll ned framför hans fötter. Ölver gick honom till mötes, gjorde sig bemärkt af honom och mälte: slikt vålla dina nattfärder, fosterbroder. Hjalmter mälte: min tack hafve du, Vargeysa, och vare du mig huld i råd! Om morgonen foro de hem och sutto i fästet om vintern.


11. Nytt härnadståg. Ludas träl Hord i följe med Hjalmter och Ölver.

Om våren utrustade Hjalmter sin skeppsflotta, gick derefter till sin fader och bad honom att få några män. Konungen sade sig icke hafva några. Hjalmter mälte: gif mig en enda man af din hird! Så tag du hvem du vill, utom Björn! — sade konungen. Hjalmter gick till svinhuset och såg der en man ligga, mycket groflemmad, stor och vådligt stark, iklädd en skinnskrud. Hjalmter stack på honom med spjutskaftet och mälte: statt upp du, träl! Han låg icke desto mindre. Hjalmter satte spjutskaftet på honom andra gången. Han satte sig då upp och mälte: månne det icke är så, som mig synes, att detta är konungasonen? Hjalmter tog till orda, bad honom stå upp och följa sig. Göra skall jag dig det vilkor derför, sade han, att jag vill råda i allt, men du uti intet. Hjalmter mälte: det lofvar jag icke någon man; hvad heter du? Han mälte: förty skall du råda, men jag heter Hord.

Hjalmter gick bort. Han kom till en bäck och såg der Vargeysa stå. Honom rann då i hugen hvad hon hade sagt. Han gick tillbaka och mälte: statt upp du, träl, följ med mig och råd ensam i allt! Han sade: jag vill gå till skeppen, men du månde träffa din styfmoder.

Hjalmter gick hem till hallen; han såg då sin styfmoder gå emot sig. Honom syntes hon ingalunda vänlig, utan var då både vederstygglig och förskräcklig till skepnad och ful till åsyn. Hon mälte: väl är det, Hjalmter, sade hon, att vi träffats! Han sade sig icke kunna klandra det. Hon mälte: nu skall jag löna dig för kindpusten, som du gaf mig för länge sedan: det lägger jag å dig, att du skall ingen ro finna, hvarken natt eller dag, utom på skeppen och i tältet, förr än du får se Hervör Hundingsdotter. Hjalmter mälte: icke skall du lägga något mer å mig, ehuru din käft skall stå öppen; men dock tyckes mig intet värdt att trängta efter en konungadotter. Nere vid skeppsläget resa sig två bergshamrar; å dem skall du ställa dig med en fot på hvardera hammarn, men fyra min faders trälar skola tända eld under dig, och af intet annat skall du lefva än af det, som korpar bringa dig, till dess jag kommer tillbaka. Derefter gick han till skeppen, och landgångarna indrogos. Han hade fem skepp ur landet, bemannade med utvalda kämpar, och foro de så bort. Vid första måltiden bad Hjalmter Hord sitta hos sig. Han sade sig icke vilja det; ensam vill jag maten hafva i ditt sängrum. Hjalmter bad honom råda.


12. Trollqvinnan Yma och hennes nio tärnor. Hords tvetydiga handlingssätt. Fosterbröderna innestängda 1 ett hus.

Om sommaren foro de vida, och dem vardt godt om byte, men de fingo svår sjögång och mycken storm. Om hösten kommo de till ett vidsträckt land, hvarest fanns en rymlig fjord och ett stort fjäll. Hord mälte: här böra vi sofva å land. Hjalmter gjorde invändningar deremot. Hord sade sig vilja råda och fick sin vilja fram; tält buros upp å land. Hjalmter sade: ondt skall vederfaras dem, som äro å skeppen. Det skall icke ske, sade Hord. Han gick ut å skeppen, bad männen göra sig lustiga och gaf dem vin att dricka; åt hvar af dem gaf han en värdesak. De vordo snart druckna. Hord tog mat och öl och gick i land. När de voro insomnade, gick Hjalmter ut ur tältet och fram efter sjön. Derinvid reste sig ett väldigt och mycket högt fjäll, men midt på fjället såg han stå en storskuren trollkona, som hade en gullväfd duk om sitt sköte och kammade sig med guldkam. Nere vid sjön var en brunn; hon doppade sina händer i den och tvådde sig med sitt hår. Hjalmter qvad denna visa:

Hvad är det för ett beläte,
som å berget sitter
och ser på konungen -- ?
ingen vet jag
omåttligare
af menskor ofvan marken.

Hon strök håret från ögonen, vardt vred vid hans ord och qvad:

Illa helsar du på mig,
ty månde du, den unge
fursten, å seid vara hafd
af härmän dina;
med gullväfda duken må
mön, den förståndiga,
torka sina ljusa lockar.
med gullväfda duken må
mön, den förståndiga,
torka sina ljusa lockar.

Illa är den duk faren, som torkar ditt hår och kommer vid dina glosögon, sade Hjalmter och qvad:

Dig månde Snarvendel
snärta förr
än du å seid alla
konungasöner sätter;
händerna skall du mista
och högt skräna;
så skola vi skiljas,
du ömkliga skarnhylsa.

Hon sade honom tala månget vanvördigt ord; det vore dock mera tillbörligt för en manhaftig karl att göra annat försök med en ung och fin möstumpa än tala illa; tyckes du vara mer skickad till en karl, än jag förut varit nyfiken på, att pröfva din unga kraft och taga min jungfrudom och låta handtera mig å midten. Hon sträckte nu händerna i brunnen. Hjalmter högg då af henne händerna vid ulfleden. Hon hof upp ett fasligt skrik, såg å armstumparna och mälte: föga berömlig gerning är detta af en konungason att smyga sig på mig; men det gläder mig, att slikt verk skall varda hämnadt, och detta icke långt till. Hon qvad:

Ett mig gläder för visso,
att du icke vet,
kampdjerfve furste,
hvad som kommer att hända;
mina leksystrar skola
till lik göra
ute å härskeppen
alla dina män.

Hjalmter blickade åt sjön och såg nio trollqvinnor, så stora och ondskefulla, att han tyckte sig aldrig hafva sett några deras likar; de hade sönderslitit alla skeppen, dräpt alla männen, burit allt godset i land och voro icke klena i arbetet. De hade hört hvart ord af Hjalmter och Yma. De nämndes så: Hergunn, Remsa, Nál och Nefja, Runa och Trana, Greip och Glyrna, Margerd den nionde, som hade en stor puckel och bar den högre än hufvudet. Hon hade ett enda öga, som satt midt i ännet, och var käringen ingalunda blid till utseendet. Hon gick framför systrarna, hade näsa och klor af jern och två alnslånga tänder, som stodo fram ur käften på henne, men underläppen hängde ned å bringan. Det såg Hjalmter, att hon nog mäktade gifva en kostbar kyss, om hon med läppen kunde komma sig så före, som han var stor till. De voro trasigt klädda, jäntorna, gapade med käftarna och skakade sina hufvud. Hjalmter tänkte, att för honom månde det icke under så fatta förhållanden aflöpa väl, hvarföre han gick från fjället och ned framför tältöppningen. De gingo derefter till tältet. Hjalmter öfvertänkte, att han ingenting förmådde mot dem alla. Han qvad denna visa:

Vakna, Ölver,
om du vif vill se!
Du är kyssbegärlig
för qvinnor, mycket.
Här dig bida
Hundings möar,
hasta du hit,
om dig hugen står bi!

Ölver qvad:

Hvad för tal är detta?
Hvar för hånar du mig
för qvinnoynnest, konung,
katig om midnatt?
En och hvarje hårslyna,
som å hed du finner,
vill du i sinnet
samtligen hafva.

Hord mälte: låtom oss stå upp! Något månde Hjalmter nu tycka af vigt vara. Hergunn qvad:

Håll upp ramarne högt!
Här skall du skåda, furste,
Hergunns händer:
har jag dock oskurna naglar!
Remna månde din mantel,
om vi råkas, furste,
ej skall du klappas varligt,
konung sydländske!

Han qvad:

Gå du framom hotet,
förr än å seid du drager
denne folkkonung,
du farligaste hexa!
Stick så fram dina ramar,
om på din styrka du tröstar,
dolska trollkona,
men mitt dvergasmide jag!

I det samma kommo de ut; Margerd gick straxt lös på Ölver, men han tog kraftigt emot henne. Hon qvad:

Illa du leker, Ölver,
otjenlig är du för qvinnor,
månde ej fång fästa,
furste, å de välborna;
eggar äro etterstrukna,

illrådig är döglingen,

uddarna alla blodiga,
ej skola vi besegras.

Hord slogs mot sju af systrarna; de voro fullt slagfärdiga, hade allesammans stora svärd och anföllo honom häftigt. Han värjde sig manligt, och det inträffade omsider, att han dräpte dem alla; likväl var han då mycket trött. Hjalmter hade en hård lek med Hergunn; hon förde ett vänt svärd i handen och värjde sig väl. Han tyckte sig aldrig hafva kommit i svårare mandomsprof, för hennes vighets skull; ty hvar han högg till henne, träffade det för jemnan svärdet, till dess att hon uttröttades; då fick hon sår, så att hon fläktes sönder hel och hållen af dem. Hon ropade då högt och qvad:

Hvar är du, Margerd,
mäktigaste mö?
Liten seger du vinner
å siklingens följe;
ryggen är halft skadad,
men skuldrorna brutna,
stark är stambon,
stundar nog flykt här.

De sammanstötte hårdt och hvar, som mera kraft hade qvar, började löpa och stiga uppåt med stora steg, men Hord efter upp under fjället. Hergunn vände sig då emot honom; han högg till henne, så att det tog af hufvudet. Ömkligaste af alla män, sade Margerd, nu nedhögg du min syster! Kort har du till slikt, sade Hord; han slog hastigt till henne med svärdet och tog henne sönder vid midjan. Han vek af tillbaka in i tältet. Hjalmter och Ölver voro inne i tältet: de sofvo. Hord gick till sjön, förde samman skeppsvirket och gjorde deraf ett litet och vackert hus, der bergen skylde som mest. Dit bar han mat och öl och allt deras byte. Sedermera gick han tillbaka till dem. Fosterbröderna stodo upp och gingo fram utefter sjön. Hjalmter såg ett hus uppe bland bergen och sade: der borta är ett hus! Hord svarade: månne icke Hervör är der, hon, som du trängtar efter? Der var en säng, ett tafvelspel och en stol, kannor och kärl derjemte. Hord gaf dem att dricka; men när de voro som minst uppmärksamma, gick han ut och slog dörren i lås. Hjalmter mälte: svek du mig nu, Hord? Farligt är att hafva en träl till förtrogen vän. Han ville hugga opp huset, men svärdet bet icke mer än som om han högge i sten. De sutto der helt lugnt, glada och katiga.


13. Jätten med den långa stången. Hord gäckar honom ooh uppsöker Yma.

Det är att säga om Hord, att han gick längs efter sjön, såg der en stor sten på strandbädden och tog den till sig. Han blickade omkring och såg hvar en fruktansvärd rese kom fram å berget, hvilken alls icke var ungdomlig till utseende, och tyckte han sig aldrig hafva sett en slik, i anseende till det storskurna hufvudet. Han hade en lång stång i handen med en tveeggad spets i framändan, fyra alnar lång, och medan resen stod på berget, räckte stången till strandbädden. Jätten mälte: hvar äro de kogerbarn, som dräpt mina döttrar? Gånge de nu fram, om de töras; ty slika deras verk äro de största nidingsdåd, så unga som mina döttrar voro, endast tolf vintrar hon som var äldst! Hit är jag kommen, sade Hord, och jag dräpte dessa dina döttrar, som fastmer voro ganska försigkomna; men jag vill utfinna tröst åt dig. Resen mälte: lyckosamt gånge dig, vän, vare du välkommen och kom hit! Hord genmälte: det likar mig icke på något vilkor, mig har mycket ondt vederfarits, och nu båtar föga, sedan jag i vår for till sjös med fosterbröderna. Räck du gerna din stång till mig, så att jag må gripa i den! Resen talte: det kan jag väl göra, ty icke har något enda skepp kommit hit, utan att jag stuckit spetsen igenom dem och dragit dem så upp till mig, och månde jag nu räcka stången ofvanifrån till dig. Hord fattade i den, som han önskade. Men under det de talats vid, hade han bundit sig fast vid stenen med ett tåg. Jätten drog åt sig mycket kraftigt. Hord sade: tag i du fastare och bättre, kamrat, ty icke är jag alltför lätt. Jätten stack spetsen ned å berget och ryckte till så hårdt, att han sjönk ned i berghammarn ända till brokbältet; men Hord vardt dervid så faren, att han höll på att slitas sönder ben från ben. Resen sade: du är tung, jemnliten! Vanför är du i skuldrorna, sade Hord. Förty spände jätten dem ännu mer, så det hven om, till dess att stenen lossnade, som Hord hade bundit sig fast vid, och hofs denne från jorden sex alnar högt. Med detsamma slapp han af spetsen, och jätten damp baklänges, men Hord kom ofvan med stenen, och låg han länge i sanslöst tillstånd. När han qvicknade vid, sade han: vida mindre stark är du, jemnstor, än jag mente, och förmår litet, efter som du icke låter mig komma upp på berget. Följ nu mitt råd och gack ned till afsatsen å berget, luta dig sedan väl framåt och töj dig som mest! Resen lät dåra sig häraf och gick ned å afsatsen, sträckte ut halsen och räckte stången ofvanifrån. Hord grep i stången och ryckte jätten ned från berget, så att hvart ben i honom brast. Men Hord löste sig, rände straxt upp på berget och kom till en stor klippgrotta, der Yma träffades. Hon föll honom till fota; han skänkte henne lifvet. Der uppehöll han sig om vintern i hålan. Der var öfverflöd på guld och silfver, som jätten hade egt. Under den kommande våren tog han der en värdefull ring, en skjorta och en stor pung med guld. Yma gaf han klippgrottan och allt godset. Hon bad honom åkalla sig, om han hade behof af någon härhjelp.

Hord gick dädan och lyckte upp huset. Hjalmter vardt mycket glad öfver hans ankomst. Icke hade han tänkt på Hervör den vintern. Men samma vinter hade Hord gjort dem ett skepp. De lade ut till hafs; skeppet for lika hurtigt mot som med vinden.


14. Fosterbröderna komma till konung Hundings borg och erhålla vinteruppehälle der. Hervör Hundingsdotter i gulltornet.

Om hösten kommo de till ett stort land. Hjalmter mälte: här jag gå i land. Hord menade, att så icke borde ske. De sågo der stora hallar, och Hjalmter sade: detta månde vara konung Hundings salar. Du säger sant, svarade Hord. De gingo upp till hallen; den var byggd af sten. På ett ställe sågo de ett hus, gjordt af rödt guld. Hjalmter sade: detta månde vara Hervörs torn. Hord svarade, att det förhöll sig så. De gingo fram under tornet och sågo der en mö sitta, så vän, att de aldrig sett någon slik; hennes hår var likt guld, men anletet hvitt som snö, hyn skär som en lilja, ögonen fagra som en karbunkelsten, men hennes kinder som rosor. Hord gick till henne och qvad denna visa:

Hvem är du, fridaste trollmö,
med fager en hy och kind
och ljusgula lockars änne?
aldrig ett vif
mer ädelt jag såg,
inom jordens förgård framfödt.

Hon qvad:

Hervör jag heter,
Hundings dotter,
om du dristar skåda
min djerfve fader;
ditt lif utan dröjsmål
du låta månde,
om du drager
mot döglingen.

Än vidare qvad hon:

Allt går en tillhanda,
som önskar att mycket veta
och lära vänner konster
och val å valrof föda;
förr månde du hänga
i högrest galge
än i glambojor,
gack du ej framom hotet:

Hord qvad:

Den hugstore!
Derför hånar du mig,
Hervör, i ditt tal;
höfdes dock bättre
det skära rif
att vara
den raske kämpen
i rådslag huld.

Hord mälte derpå till Hjalmter: må du visa din konst, man, å Hervör och blidka henne med dina ord! Hord gaf honom då de dyrgripar, som han tog ur klippgrottan, och sade, att han skulle lemna henne dem. Hjalmter gaf henne alla dessa klenoder; hon vardt dervid mycket glad, tackade honom synnerligen, sade sig skola lemna honom dugande bistånd och underrättade honom om mycket, huru der var beskaffadt med ett som annat hos hennes fader, så ock om alla de vanskepnader, som der voro att bekämpa. Så snart min fader får veta, att du träffat mig, sade hon, önskar han dig dödsdömd, ty han varder underkunnig om allt af onda andars ingifvelse. Hon sade sig skola egna honom råd, som hon bäst kunde; men nu genast, sade hon, skall du gånga dristigt inför min fader och helsa honom belefvadt! Han skall taga mot dig väl och spörja dig om mycket, och du skall väl och visligt lösa dig ur svårigheterna. Han har en mycket stor och ondskefull rådgifvare, som heter Hástige; han är väldig som en rese, mäktig som ett troll, och känner konungens alla rådslag. Han är svart som jord, med hårlös skalle och glittrande ögon, en stinkebjörn och flåbuse. Icke är Hástige bättre att till sinnelaget utröna än han är till utseendet. Hon qvad denna visa:

I hallen skall du gånga,
höfding, att buga dig
och städadt helsa
den storrådige kungen;
vankelmod må icke
yppas hos dig,
ändock du i hallen skådar
höga slagskämpar.

Bed du konungen om vinteruppehälle! Han må svara dig som han för godt finner. Men när du har talat, som dig anstår, gå derpå till hirdmännens bänkar och var icke njugg på gåfvor! Hon qvad denna visa:

Gif du gods, höfding,
om du glad dig tycker!
Män, som guld begära,
göras dig gerna hulda.
Men om en man sig yfrer
vid mildingens sida,
visa en led ditt lynne,
låt honom njuta sin dårskap!

Hjalmter gick till sina stallbröder, derefter till hallen och steg derin. Hord dröjde bakefter vid salens dörr, men de andra trädde fram inför konungen. Hjalmter qvad denna visa:

Säll du sitte Hunding!
Aldrig såg jag någon
ädlare vara
under verldens hägn;
vida går ditt rykte
om goda gåfvor,
ty kom jag hit
att herskaren besöka.

Konungen tog emot hans helsning och qvad denna visa:

Hvem är han, som månde
ur Mannhem kommit
ung till åren
att oss helsa?
Har du, yngling,
örnens klara skarpblick,
månde ock jag med bragder
mäkta mig rusta.

Hjalmter qvad:

Hjalmter jag heter,
har blott föga att säga,
furste, af framvisa ting
å första qvällen;
icke jag aktar att vanka
å ättsalens golf,
säg mig till sätes!
Son jag är af kämpen Ynge.

Konungen mälte: fråga bör jag ännu om flera förhållanden; och han qvad denna visa:

Hvem är den hurtige,
som hjelm och bälte eger,
stark och stor ståtlig
står vid din andra sida?
Klarare må du mig förkunna
om kämpar dina,
då vet jag godt,
hvar gästerna bänkas skola.

Hjalmter qvad:

Ölver han heter,
aldrig han rädes
eld eller eggar,
icke heller härnad:
en boren budlung,
som de bästa äro,
för mer än mildingar
menar jag min fosterbroder.

Detta är väl ordadt om mannen, sade konungen och qvad denna visa:

Hvem är den stackarn,
som står i dörren
och reser sig hurtigt
med rotklubban?
Vänder sitt hufvud med hättan
och håller å mängden utkik,
litet skymlig är han,
så vidt jag skönjer saken.

Hjalmter qvad denna visa:

Hord han heter,
har blott ringa prydnad,
sysslar med vapen sällan,
söker ej uppmärksammas;
ensam af gamla stammen
ingalunda rädes
mäkta snartänkte mannen,
mycket jag honom skattar.

Konungen qvad denna visa:

Litet honom pryder
i härmäns följe,
å dem i gudaräfnad
gapa ju alle;
sitte han ytterst
bland ärendemännen mina,
honom skall väl fägnas
bland våra kämpar.

Icke mågen I häruti råda, sade Hjalmter, utan böra vi annorstädes sitta eller ingen af oss afskildt. Slikt är stort under, sade konungen. Hjalmter bad honom om vinteruppehälle. Konungen sade dem till reds dryck och uppehälle; men dertill må du utföra något litet drängverk! Du skall hemta mig de två hornen af min kalf, ty af dem skall jag dricka åtta dagar jul, eller månde du mista lifvet. Detta innebär mycket att vedervåga, sade Hjalmter; eller hvar är denne kalf att söka? Säg dig det sjelf, sade konungen. Hjalmter mälte: herre, gif oss först säte! Konungen sade, att så skulle vara, och qvad denna visa:

Hård du hemma varit
och hoppas i allo råda
här hos oss
i hallen vår;
du har ett hvasst brandvapen,
brynja och prydlig hjelm
och annan fafnersbonad,
i akt häraf tag säte!

Hjalmter qvad:

Ung var jag hemma
och i allt skipade
ädlingars hird
efter eget skön;
det bar gagn till fyllest
för furstens svenner,
de välborna bragnar
och budlungahären.

Konungen såg till Hástige och qvad denna visa:

Så res dig, Hástige,
gif rum för gästerna,
gå med de färdtrötta
och fästande i samspråk!
Mig hafva icke ödlingar
annars hemsökt,
som tett sig för mig
med så talande bragder.

Hástige såg till konungen mycket surmulet och qvad denna visa:

Mig du aldrig bjudit
att brådt ur sätet
upp stånda
för okända:
men vådlig död
månde vållas fursten;
hänga borde de andra
i den högsta galge,
dig skola de svika,
det säger jag för sant.

Konungen såg till honom vresigt och qvad denna visa:

Är du gästerna illvillig?
Ofta har du dock män,
som mig hemsökte,
till Hel bortsändt;
vänd dig till annan bänk,
vrångsinte kämpe!
Hårdlette innehafvarn
till annat bord må skynda!

Hástige stod upp, gick tvärs öfver salen och satte sig ned. Hjalmter gick till sätes, och tarfvade han två mäns rum, men Ölver trennes, medan Hord var jemnstor med de två fosterbröderna. Och dock var dem det säte tillräckligt, hvarå Hástige förut suttit. Litet derefter tog Hord en pung, fyld med guld, och delade ut deraf åt ömse sidor; och när han gifvit åt alla i salen utom åt Hástige, var en gullring öfrig. Denne liksom talade med ögonen till ringen. Hord såg det, räckte honom den, och han sträckte ut sig till mötes. Hord stack en träpinne i ringen, och densamma satte han mot tänderna på Hástige; denne såg oklart derpå, ty solen sken i gluggarna, men träpinnen kom å Hástiges tänder, så att han damp baklänges med ett väldigt dån och stötte hufvudet vådligt. Men hans bänkkamrater logo åt honom, ty han nästan rymde platsen. Omsider qvicknade han vid, ljungade med ögonen och mälte: slagen vardt jag, svenner! Med detsamma räckte Hord ringen åt honom andra gången; han tog då emot den och gömde den. Hord mälte: ofta hafver hund, hvad stallbröder rata. De sade om Hástige: makligen vardt nu lymmeln lurad.

Konungen tilldelade dem ett rum å loftet att sofva i. Han sporde Hjalmter om mångahanda, och denne gick väl ut med allt, ty Hord hade undervisat honom i många stycken af hvad han visste att säga om alla länder. För jemnan var Hjalmter i konungadotterns skämma och spelade tafvel med henne. Hon var utrustad med alla så qvinliga som manliga konster, kände också alla stjernekunskaper och stenidrotter.


15. Farliga kraftprof. Hord dräper den s. k. »Hundings kalf».

Det hände en dag, att Hjalmter satt hos konungadottern och spelade tafvel med henne. Hervör sporde honom hvad han hade att uträtta för vinteruppehället. Han sade sig skola uppsöka en kalf. Hvar ämnar du söka den? -- sade hon. Konungen ville icke gifva mig någon upplysning derom, svarade han. Detta är ingen kalf, sade hon, fast hellre en gammal oxe, till åldern nittio år; han äter fänad, men dräper män och hästar, ty han är grymmare än hvarje annat djur. Han har dräpt alla de män, som farit efter honom och som bedt min fader om vinteruppehälle. Det är det största blotnöt, och föder han sig mest med mannakött. En stämma har han ljudlig och bister, så att ingen man uthärdar den; det är i en gård, hög och stark, midt här i landet. Han får icke vara lös, ty då bryter han ned borgar och fästen och gör mycken skada å menniskor och fänad; alla lefvande varelser äro skrämda för detta ömkliga nöt. De slöto samtalet, Hjalmter gick hem i sitt loft och omtalade för sina kamrater hvad konungadottern hade sagt honom. Led så vintern fram emot julen.

Tvä nätter före första juldag stod Hord upp ur sin säng, utan att fosterbröderna visste derom. Han tog Ölvers svärd, gick sedermera ut och till skogs, der som stora vägar lågo; han gick så länge om natten, till dess att vägarna delade sig. Han tänkte mycket öfver sitt förehafvande, huru det månde aflöpa. Han vankade på forntrådd gångstig i tjockt mörker och stannade icke förr än han kom fram till en udde, fager till utseende; han såg der den höga gården, gjord af mursten. Dit stälde han sina steg och hade en tolf alnar lång klubba med stora och långa gaddar och hullingar framtill. Med händerna sträckte han sig upp jemnhögt med skidgården; han gick en stund utefter den, och var den öfver allt lika hög. Han såg, att under så fatta omständigheter icke finge förblifva, utan tog ett tåg och band ändan om en stor sten, kastade in den öfver skidgården och drog sig så upp å stängslet. Men oxen låg å vallen innanföre och hade rifvit upp all jorden; han röt, han sof och lät illa, så att Hord tyckte sig icke veta, huru snart han måtte bryta in i gården för det ilskna näsljudet, och han förstod, att detta månde hafva fört mången till sin bane. Fördenskull löste han stenen ur knuten och slungade den åstad, så att den kom å nötets sida. Oxen vaknade dervid med farlig låt, sprang genast fram, rusade åt alla håll, drog väder å mannen och lopp till skidgården, der som Hord var förut. Han ville icke längre bida, utan lyfte upp gaddklubban, dref den i skallen på tjuren så att alla gaddarna sjönko in; denne riste sig dervid, skakade hufvudet och lät hiskligt, så att Hord miste klubban, och hon slängdes långt bort å vallen. Men oxen lopp nu ett stycke mot skidgården, sträckte ut tungan efter Hord och drog honom till sig. Denne fick ej någon annan utväg än att kasta sig raklång ofvan mellan hornen på oxen och sträcka händerna nedom halsen; men tjuren rände våldsamt fram, löpande fram och tillbaka å gården med skräckligt råmande, stampande med fötterna och ristande hufvudet. Hord visste, att det skulle blifva hans bane, om han fölle ned; men omsider inträffade det, att tjuren uttröttades af den myckna ansträngningen och blodförlusten. Han lopp till skidgården med ilsket bölande och kom med framfötterna å stängslet. I det samma stack honom Hord med svärdet under bogen, så att det stod honom i hjertat. Oxen vred sig till dess att han dog; och hade han då i sin dödskamp brutit ett stort led å skidgården.

Hord flådde af oxen allt skinnet, och hornen följde med huden. Han tog henne på sin rygg, bar hem och nedkastade henne framför loftets dörr. Hjalmter vaknade vid dunkandet och reste sig på fötterna; med det samma kom Hord in, och Hjalmter vardt honom glad af all sin hug. Hord var ganska stygg till utseendet och bad Hjalmter gå ut. Han gjorde så och fick se huden. Hord mälte: tag upp den, ty du tyckes vara nog stark. Hjalmter fattade i huden af all sin kraft, men kunde icke röra henne från stället. Hord sade, att han behöfde gripa i med »krokarna», om det skulle förslå. Hjalmter menade sin mesta kraft vara använd. Det mäler jag nu om, sade Hord, att du öfvertager begges vår kraft, Ölvers och min, utom ur våra lillfingrar, då du träder inför konungen i dag, medan han sitter vid sitt bord, samt bär in huden i dina händer. Detta skedde så som Hord sade. Hjalmter gick inför konungen, och voro alla i salen rädda för honom. Han kastade huden på bordet framför konungen så hårdt, att det brast sönder i två stycken. Derefter gick han bort. Hord och Ölver togo tillbaka sin kraft. Konungen bad Hástige att bära bort huden, men sjelf tog han af hornen. Hástige gjorde så, förrättade det värsta arbetet och framgick mycket lutad i knävecken. Ett annat bord vardt framsatt. Fosterbröderna gingo båda i salen, och var gästabudet det bästa; alla drucko af hornen om vintern.


16. Hords brottning med den s. k. »Hundings pilt».

En dag sporde konungen Hjalmter, om han ville hafva någon förlustelse; han bad konungen råda. Då skall du brottas med min pilt i morgon, sade konungen. Hjalmter bad honom göra som han ville. Nästa dags morgon stodo stallbröderna upp och trädde inför konungen. Då vardt framledd en ovanligt stor blåman, svart och diger som ett nöt; han var i allo omåttlig. Konungen mälte: här är nu pilten kommen, Hjalmter! Hord sade: med denne svennen skall jag brottas, ty vi hafva båda ett gemensamt namnhot, i ty att vi äro trälar. Hord tog icke af sig sin skinnskrud. Derefter nappade de i hop med våldsamma liftag och hårda knyckningar, med krokben och kindknotor, klor och kramningar. Konungen och de som voro i salen tyckte sig aldrig hafva sett en slik åtfärd. En låg påle stod i salen: dit bar Hord blåmannen, fast denne spjernade emot kraftigt, och fick honom nedlagd. Blåmannen såg icke pålen, utan dref den honom upp i bringan och ref upp hans mage, och föll han ned å pålen så hårdt, att ryggen brast. Blåmannen utstötte ett icke välljudande skri, och Hord satte sitt knä öfver hans underlif med fula klaftag och krystade honom till döds. Härvid vardt konungen mycket vred, men alla andra tackade Hord. Den döde vardt släpad ut. Konungen sade: mycken skada har du gjort mig och mitt rike genom dråpet på denne man; förty skola vi draga getstaken öfver elden här i salen i morgon, eller såsom jag bestämmer. I mågen vilja råda, herre, sade Hord, ty mig likar hvem det än är.


17. Hord i en kämpalek med jätten Hástige.

Tidigt följande morgon gingo de till salen; der var gjordt ett stort bål. Kort derefter kom konungen och mälte: Hástige får jag till att brottas med dig, Hord. Det är väl, sade han, att vi skola fresta skinnleken; och rusta dig till, Hástige, sade Hord. Denne tog af sig alla sina kläder, men Hord aflade icke sin skinnskrud. Dem vardt lemnad i händerna en mycket stark hud; kom så i ån starkt stigande — som man säger — och starka slitningar, och voro uppe å dem ömse ändar, men de sleto snart sönder huden mellan sig, och konungen bjöd att uppsöka oxhuden och bringa dem henne. De grepo deri med all kraft och starka ryckningar så att dem ömsom var nära beredt att störta fram å bålet. Hástige var starkare, men Hord raskare och smidigare. Konungen mälte: litet är uträttadt, Hástige, när du låter detta barn så länge streta emot dig. Det skall icke dröja länge, sade Hástige, om jag anstränger min kraft till fullo. Medan de talades vid, konungen och Hástige, tog Hjalmter det tveeggade och det eneggade svärdet och stack dem ned framför Hords fötter, utan att någon såg det, ty skinnskruden skylde framför. Hástige grep då tag så fast, att för Hord knappt var annat öfrigt än att falla framstupa å elden; han tyckte sig aldrig hafva kommit i slika nappatag, och voro båda i det läge, att alla i salen tyckte det ett under vara, att de icke voro uppgifna af trötthet eller hvad de uthärdade af sitt myckna sträfvande och sina starka rörelser. Hord sade till Hástige: håll dig nu redo, ty jag vill anstränga mig, och du skall icke länge lefva. Jag skall göra så, sade Hástige. Hord grep då i med all kraft, drog Hástige fram å bålet, kastade huden ofvan å honom, sprang sjelf öfver hans rygg och gick derefter till sin bänk. Konungen bjöd att taga mannen ur elden. Hástige var mycket bränd. Konungen var ganska vred, men tyckte sig dock veta mycken råd.


18. Hástiges nattliga svek mot fosterbröderna. Hans död.

Om qvällen gick konungen tidigt till sängs, alla ljusen och elden i borgen släcktes. Hjalmter sade sig ock vilja gå till sängs. Hord drog svärdet Snarvendel, och det lyste deraf såsom af ljus. De gingo å loftet och sågo en ny tillrustning öfver sängen; der var anbragt en slagbom med hvass svärdsegg, och en fin sträng var fäst i dess ända. Hord mälte: vi skola icke lägga oss ned, ty den som gjort denna tillrustning har ämnat oss en bråd död. De lade sig på golfvet och somnade snart, men Hord snarkade tungt och låtsade sofva. Kort derefter hörde han, att en man gick ute å loftet, fattade i strängen och lät bommen falla ned, så att svärdseggen skar sönder alla sängkläderna. De kastades alldeles om hvarandra. Dernäst vardt dörrluckan öppnad, och in kom ett mycket storskuret hufvud af en, som trefvade i sängen. Då högg Hord sönder honom vid midjan, så att hvardera delen damp ut och föll ned der. Men om morgonen sades konungen, att Hástige var död till följd af de svek, som han vidtagit mot Hjalmter. Konungen lade föga vigt dervid. Led så vintern.