Forskjell mellom versjoner av «Hymeskvädet (PAG)»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
m
Linje 22: Linje 22:
 
|-
 
|-
 
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Hymirkvadet (1925)]] !!  !!  
 
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Hymirkvadet (1925)]] !!  !!  
 +
|-
 +
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Tors fisketur]] !!  !!
 
|-
 
|-
 
|}
 
|}

Revisjonen fra 12. jan. 2020 kl. 19:46

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Hymeskvädet
Bort.1.(PAG).jpg


1.
De gamle gudarne
glammade kring steken;
halfmätte de tykte
törsten svår.
Spåstafvar de sporde,
späjade i blodet,
funno hos Öge
fulla visthus.

2.
Satt bärgets bonde,
barnaglad, ute,
i dragen lik
de dimögdes söner.
Då såg Tors öga
trotsigt i hans:
“Gör litet oftare
gille åt Åsar!”

3.
Våndades jätten
för den väldiges tal,
och hämd hade
i hugen han strax,
bad Sifs man bringa
bålen till städes.
“Se’n brygger jag öl
att bjuda Eder!” —

4.
Då viste ej råd
väldige gudar,
ej häller de höge
hört, hvar han fans;
tills en gång Ty
i tysthet sade
Tor ett vist
vänskapsråd:

5.
“Öster om
Elivågor
bor hundvis Hyme
vid himlens ända.
Hos min fäjdlystne fader
fins nog en kittel,
en vidhamrad, milsdjup,
väldig bål.”


Tor kvad:

6.
'Tror du, vi kunna
den kokarn få?”


Ty kvad:

“Om vi två, min vän!
ha vett till list.”

7.
Den dagen de drogo
så drygt stycke
ut från Åsgård,
att de till Ägil kommo.
Han hölls och hemdref
höghornade bockar,
som hoppade hurtigt
mot Hymes sal.

8.
Sin leda mormor
mötte sonen;
hufvuden hon hade
hundra gånger nio.
Men en annan gick,
en gyllne kvinna,
med skinande panna,
att skänka åt sonen.


Hustrun kvad:

9.
“Jättars ättlägg!
Eder jag vill.
I hugfulle två.
hölja med kitteln;
ty maken min
mången gång
mot gäster rasar,
är rask till vrede.”

10.
Till skräck skapad
skred nu trögt
hårdhjärtade Hyme
hem från jagten.
Fram gick han i salen,
frusen i skägget,
så att istapp skrälde
mot skramlande istapp.


Hustrun kvad:

11.
“Hell dig, Hyme!
Harmas ej!
Nu är sonen kommen
till salarna dina,
han, som vi två väntat
från vägar långa;
en fräjdad fiende
följer honom,
mänskors vän,
Vior, det är.

12.
“Se, hvar de sitta
vid salens gafvel;
bakom stolpen
de böjt sig af skrämsel!”
Nu brast för jättens
blick stolpen.
och ryggåsen
remnade i tu.

13.
Åtta stora kittlar
störtade med bjälken,
blott en, hårdhamrad,
höll i fallet.
Fram gingo de gömde,
men jätten gamle
sin fiende följde
med flammande blick.

14.
Anade honom
intet godt,
när på sitt golf han gygjors
grämelse såg.
Tre tjurar
togos strax,
dem jätten böd
bäras till stekning.

15.
Hufvudet höggs
med hast från hvarje,
och bålen bars
att brynas på härden.
Före sofdags
åt Sifs man ensam
hela och hållna
två af Hymes oxar.

16.
Rungnes gråe
granne nog tykte,
att Lorride tog
lustigt för sig.

Hyme kvad:

“Tills i morgon kväll
månde vi tre
med fångst och fiske
få oss mat.”

17-
Vior ville
å vågen fresta,
om bålde jätten
bete gåfve.

Hyme kvad:

“Gack till min hjord,
du jättars skräck!
har du mod i bröstet,
sök bete där!

18.
“Dock menar jag,
att en man som du
icke tar agn
af min oxe så lätt.” —
Svennen styrde
strax till skogs,
mötte en härlig,
helsvart oxe.

19.
Tursars bane
bröt från tjurens
hufvuds högfjäll
hornen tvänne.

Hyme kvad:

“Vådlig är du,
vagnars herre.
när i ro du hvilar,
värre, då du handlar.”

20.
Bockars herre bad
buttre trollet
ut att hålla
mot hafvet bättre.
Men jätten sade
sig nu hafva
ringa lust
att ro längre.

21.
Drog mäktige Hyme
modigt hvalar,
två i sänder,
upp å sin krok.
Men akter ut
Odins son
listigt sin linas
länkar redde.

22.
Den folken frälsar
och fäller ormen
hof nu oxens
hufvud på kroken;
då gapade kring agnet
den gudar hata,
den kring verldens rund
sig ringlar i djupet.

23.
Djärf drog
dristige Tor
etterormen
upp å skeppsbord.
Hammarn högg han
i hårets klippgrund,
slog ofvan i skallen
ulfvens broder.

24.
Isbärg brakade,
eldfjäll skakade,
urgamla verlden
af ångest skalf,
men hiskliga fisken
sank i hafsens djup.

25.
Surmulen hängde
Hyme vid åran,
sade intet
på återvägen,
men vilse på vanda
vågor han rodde.


Hyme kvad:

26.
“Halfva mödan
med mig du dele!
Bär nu hem
till bys hvalarna
eller bind böljornas
bock vid stranden!”

27.
Lorride grep
gladt i stäfven,
hof med åror, öskar
och alt kölvattnet
hafvets häst
högt upp å land.
Genom hult i skogen
och hålväg bar han
bränningsbrytarn
till bys åt jätten.

28.
Men, van vid trots,
med Tor den höge
än Hyme stred
om styrkans pris.
Hvad båtade, kvad han,
kraft att ro,
om ej karl att kalken
krossa man vore.

29.
Lorride vrok
i väggen kalken;
starkt var glaset,
stenstolpen brast.
Sittande slog han
fler slike tvärs igenom;
men hel gafs kalken
till Hyme åter.

30.
Tills jättens sköna
sköteskvinna
ett råd gaf,
så godt hon kunde:
“Slå i Hymes hufvud;
ty hårdare är detta
på den öfvermätte
än alla kalkar!”

31.
Upp sprang Tor,
tog spjärn med knäna,
iförde sig all
sin åsakraft;
helt var jättens
hjälmstöd ofvan,
men vingömmarns rund
remnade i tu.


Hyme kvad:

32.
“Mist jag har
en härlig klenod,
ser kalken krossad
från mitt knä falla.
Det ordet aldrig
återtar jag,
att denna dryck
dock var för besk.

33.
“Nu stånde Eder fritt
strax att hemta
bryggkitteln
bort ur gården.” —
Ty grep tag
två gånger;
men kitteln stod,
som han stått förut.

34.
Modes fader
grep så fast i randen,
att han trampade ned
tvärs genom golfvet.
På sitt hufvud hof
Sifs herre kitteln,
men grepens hankar
mot hans hälar skrälde.

35.
Ej långt de farit
sin led framåt,
förr'n Odins son
såg sig om.
Då kommo ur klippans
klyftor fram,
hufvud vid hufvud,
Hymes skaror.

36.
Af härdarna hof han
högresta kitteln,
svang Mjöllne,
den mordlystne,
och drap klippans
klumpiga odjur.

37.
Ej långt de farit,
förr'n Lorrides bock
halfdöd föll
framför kärran.
Halt var han,
hurtige springarn,
och det hade lömske
Loke vållat.

38.
Men hört I hafven
(Den hemma är
i gudasägner
glömmer det ej),
hvad han i bot krafde
af bonden i fjället:
båda barnen
i böter tog han.

39.
Till gudars ting
drog Tor, den starke,
och hade med sig
Hymes kittel.
Nu dricka gudar
dråpligt hos Öge
hvar höst, när det lena
linet skördas


Deko.3.(PAG).jpg


Noter till Hymeskvädet

Detta kväde, hvilket, liksom det föregående, handlar om ett af Tors storverk, har, genom själfva sitt innehåll, sin tydliga plats närmast framför Sången om Öges gästebud. Hymeskvädet skildar nämligen Tors färd till jätten Hyme samt de stordåd, han hos denne måste utføra, innan han får tage med sig Hymes väldige kittel, som skall gagnas vid Öges gästabud. Äfven denna sång innehåller ett drag, som går igen i senare medeltida dikter och sägner, nämligen jättens vrede, då han stiger in i sitt hus och instinktlikt känner på sig, att väsenden af annat och högre slag än han själf finnas där inna. Fastän de de gömt sig, så att han ej kan se dem, vet han dock, att de finnas där, hvadan också hustrun, som inser, att hon ej lyckats dölja gästerne, söker blidka honom genom att öppet säga, att hon tagit emot dem. Kärnan af dikten är emellertid Tors strid med Midgårdsormen, hvilken strid dock lycktade så, att ormen till slut kom undan.

Visan 1.
Öge är det öppna hafvets jättemakt; han tyckes bo på klippor fjärran i hafvet och kallas därför såsom andra jättar ”bärgets bonde”. Han plägade, såsom man ser, umgänge med gudarne, bland hvilka en, nämligen Njärd, också herskade öfver det fjärran, vilda element, utan öfver Noatun, det välsignelserika hafvet kring kusterna, där skeppen gå fram.

Visan 2.


Gör litet oftare
gille åt Åsar!

Professor Richert föreslår en annan tolkning:

”Gör ett rikligt
gille åt Åsar!”

eller ock:

”Gör du åt Åsar
ypperligt gille!”


Visan 4.
Ty är Odins son samt krigshederns och djärfhetens gud. I formen Tîr ingår detta namn i ”Tisdag”. Han är enhändt, emedan han en gång i sin djärfhet lade sin hand som pant i den fjättrade Fänresulfvens gap, hvilket dock hade till följd, att ulfven då gudarne ej ville lösa honom, bet af handen. – Det är betydelsefullt, att Tor på den farliga färden till Hyme tager djärfheten till sin följeslagare.

Visan 5.
Elivågorna, som åt alla håll strömma ut från urtidsbrunnen Hvärgelme, tyckas beteckna hafvets brusande strömmar.
Hyme synes vara en hafsjätte, än mer fruktansvärd och fjärrboende än Öge. Månne han såsom frostjätte herskar öfver det isfylda hafvet i yttersta Norden?
Fader kallar Ty Hyme bildligt, emedan jätten hade Tys moder till älskarinna eller hustru. Att djärfhetens gud har sina fränder i fasans hem låter väl säga sig.
Med den vidhamrade, milsdjupa, väldiga bålen menas tydligen intet mer och intet mindre än det måttlösa verldshafvet.

Visan 7.
Denne Ägil är enligt Bugge rimligtvis den jotun eller bonde, som är fader till Tjalfve och Röskva, Tors tjänare, och hos hvilken Tor låter sina bockar stå kvar, medan han själf och Ty draga vidare till Hyme. Af slutet på visan ser det ut, som om Ägil hade något slags herdetjänst hos Hyme.

Visan 8.
Det är naturligtvis Ty, som hos Hyme möter först sin mormor och sedan sin mor.

Visan 11.
Vior är Tor.

Visan 14.
Gygjors eller jättinnors grämelse är Tor såsom den, hvilken dräpit många jättar.

Visan 15.
Ordet oxar står här, såsom af jämförelse med visan 14 framgår, i samma betydelse som »tjurar». Så också i det följande af detta kväde.

Visan 16.
Rungne är också en jätte, hvars hufvudskål Tor enligt en annan myt krossat.
Tor åt så väldigt, att jättens förråd tog slut. Det är därför, som fiske måste företagas.

Visan 19.
Tursars bane är Tor.
Hufvudets högfjäll är naturligtvis likbetydande med högburet hufvud.
Vagnars herre är Tor, som åkte på en vagn, dragen af två bockar, hvarför han också i nästa visa kallas bockars herre.

Visan 21.
Odins son är Tor.

Visan 23.
Etterormen är Midgårdsormen.

Visan 24.
Emellan 4:de och 5:te verserna i denna visa fattas troligen något, som motsvarat hvad som förtäljes i slutet af 49:de stycket i Gylfaginning i Snorres Edda. Där heter det, att jätten, då han såg, att Tor var nära att vinna seger öfver ormen, skar af metrefven och sålunda räddade vidundret. Tor gaf härför jätten ett sjag för örat, så att denne störtade omkull. Det var därför, som Hyme var så surmulen på återfärden.

Visan 26.
Böljornas bock är båten.

Visan 27.
Lorride är Tor.
Hafvets häst är båten.
Bränningsbrytarn är likaledes båten.

Visan 28.
Kalken, d. v. s. jättens vinbägare.

Visan 34.
Modes fader är Tor.
Sifs herre är Tor.

Visan 35.
Odins son är Tor.

Visorna 37 och 38.
Att något fattas på detta ställe är uppenbart. Loke har utfört ett svek mot Tor, men denne hämnas på »bonden i fjället». Det måste således finnas någon förbindelse mellan Loke och denne bonde, som, efter straffet att döma, ej kan vara någon annan än denne Ägil, hos hvilken Tor satt in sina bockar. Se vidare noten till visan 7!