Inledning (PAG)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 25. des. 2013 kl. 00:15 av JJ.Sandal (diskusjon | bidrag)
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Svensk.gif


Titelside
P. A. Gödecke: Eddan
EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Inledning.


Den samling sånger om Nordens gudar och hjältar, som nu för andra [tredje] gången i en fullständig öfversättning lemnas i den svenska allmänhetens händer, var på ett högst egendomligt sätt räddats åt efterverlden. Mycket af det gamla sagostoffet har, efter alla tecken att döma, i urälsta tider till sina hufvuddrag varit en gemensam egendom för de götiska folken på båda sidorna om Östersjön, om ej för hela den germaniska folkstammen. Med olika fullkomlighet och på olika tider hafva enskilda områden af så väl guda- som hjältesägnerna framträdt dels i versens mer konstnärliga skrud, dels i den traditonella prosans mindre skyddande omhölje. Huru mycket hvarje folk en gång egt i den ena eller andra skepnaden, vet nu mera ingen. Får man, af hvad som nu finnes bevaradt, våga några slutsatser, så har Norden varit långt rikare på dikter och sagor öfver mytiska och heroiska ämnen än Tyskland. I detta sistnämda land finnes nämligen intet enda med Eddasångerna jämförligt kväde bevaradt om de gamle hedniske gudarne, och af dikter, som besjunga den heroiska tidsålderns hjältegestalter, känner man nu mera blott en enda, som, ehuru vida yngre, i betydenhet kan mäta sig med de nordiska hjältedikterna, och denna enda är ”Der Nibelunge Not”, hvars hufvudhjälte, drakdödaren Sigfrid, är den samme som den nordiska diktens och sagans Sigurd Fåfnesbane.


Det är emellertid blott ett af de nordiska landen, som väsendtligen har hedern af att så mycket, som vi nu känna af Nordens gamla guda- och hjältediktning, verkligen i sin gamla om än ej älsta skepnad blifvit bevaradt till våra dagar. Ty medan i Sverige, Norge och Danmark, med undantag af en del runeskrifter, icke ett ord från hedna tiden, ingen enda gammal hednisk vers och icke en enda hednisk saga blifvit på modersmålet upptecknad, så hafva däremot de mestadels från Norge härstammande isländingarne, så snart i den älsta kristna tiden en bekvämare skrifkonst än runristningen blifvit känd på ön, med stor flit och mycken omsorg upptecknat en mängd af sina fäders då ännu ej glömda guda- och hjältesånger samt en mängd icke versifierade sagor öfver samma ämnen. Medan man sålunda i vårt land liksom i Danmark och Norge endast af en mängd ortnamn och yngre sägner kan sluta sig till att äfven våra fäder dyrkat samma gudar som isländingarne, och medan vi hos oss endast uti några få medeltida krönikor och folkvisor och uti några än färre bildverk kunna uppvisa enskilda drag, som förråda ett ursprung ur den gamla heroiska tidsålderns diktning och folkföreställningssätt, så hafva däremot det gamla Islands lärde i goda uppteckningar bevarat dessa dikter själfva i en gestalt, som, om än ej den första och ursprungliga, dock tvifvels utan står denna mycket nära.


Till denna Islands, för hela Nordens häfder och bildning vigtiga literära blomstring, hvilken yttermera ådagalagt sin lifskraft genom en stor mängd, på Island författade diktverk samt historiska sagor af högt värde, hafva många egendomligt gynsamma omständigheter bidragit. Förutom det allra första grundvilkoret för all högre literär odling, nämligen att folket själft har en utpräglad nationalkarakter, är vaket, klartänkt, viljestarkt, dådfullt och fantasirikt, tillkommo här många, fördelaktigt samverkande förhållanden.


Ön genomgick nämligen i tidehvarfven närmast före och efter kristendomens införande, huru ringa hennes folkmängd än var, stora inre, politiska strider, på samma gång som de mäktiga ätternas söner gemenligen i sin ungdom, under krigartjänst i främmande land, utbildade det mannamod, det frihetssinne och den verldserfarenhet, som, då de sedan togo del i sitt hemlands partistrider och slägtfäjder, voro egnade att skapa starka karakterer och förvärfva sina innehafvare rykte, makt och inflytande. Lefnadssättet var också i det hela så enkelt, och de sinliga behofven så små, att riklig tid ständigt fans öfrig till andlig verksamhet, hvarjämte naturens hemska väldighet, den långa vinterns kulna, tryckande enslighet och det af ständiga faror omgifna lifvet på fjällen och på hafvet i lika grad voro egnade att gifva denna andliga verksamhet en stark prägel af sluten, dold, vulkanisk kraft och fantasifull dysterhet. Det är klart, att ett folklynne af sådan art i sällsynt grad skulle utbilda aristokratiskt stolta tänkesätt, och att det med stor trohet skulle bevara fäderneärfda traditioner. Därför lefde också dessa gamla guda- och hjältesånger i århundrade efter århundrade på folkets läppar, fortplantade från fader till son, från slägtled till slägtled i de stora ätterna. Och då slutligen kristendomen kom hit upp till Norden, och med honom nya seder och föreställningssätt, hvilka voro egnade att döda och utöda den gamla, inhemska, hedniska kulturens märkliga skapelser, var det åter isländingarnes sega konservatism, som frälste den gamla diktens goda guld från tillintetgörelsen. Medan nämligen de kristne presterne i Sverige och Danmark och äfven, om än ej lika fullständigt, i Norge måste, böjande sig under påfvedömets lagar, afsäga sig äktenskapet och med äktenskapet sambandet med sin ätt och sina fäders folk, för att uppgå i en annan organism, kyrkan, och medan denna omplantering i våra land gemenligen hade till följd, att presten, som i tal och skrift lärt sig bruka kyrkans språk, latinet, snart vardt främmande för sitt eget folks språk och likgiltig för dettas forntida minnesmärken, så fogade sig den isländske presten däremot i detta stycke ej efter kyrkans bud, utan tog sig hustru, såsom de hedniske offerpresterne före honom, födde barn, lefde ett hemlif, snarlikt sina grannars, samt tänkte, talade och skref på sina fäders tungomål. Sålunda stod den isländske presten midt uti sitt eget folk, såsom en lefvande länk i slägtledens långa kedja, och ej, likt fastlandets prest, som en afhuggen gren, lösrykt från stammen och öde på afkomma. Däraf följde också, att den isländske presten, långt ifrån att hata och söka utrota de gamla, inhemska dikterna, lät dem ljuda i sitt hus och för sina barn, såsom han själf hört dem i sin faders, ja upptecknade dem och sökte bevara dem för samtid och efterverld, samt att han, såsom nyss sagdt, då han själf författade, brukade sina fäders mål hällre än latinet. Häraf är den yttersta följden vorden den, att hela Norden och på vis och sätt hela den germaniska verlden står i den största tacksamhetsskuld till de gamle isländingarne, och att desse lemnat till efterverlden en rik literatur, inneslutande dels åtskilliga uppteckningar från älsta tider, dels också många egna verk af odödligt värde, medan vi, öfrige nordbor, af våra skrifkunnige från medeltiden, förutom de gamla lagarna, ej fått i arf annat än omätligt långtrådiga krönikor och en latinsk bastardliteratur, som, om man undantager den heliga Birgittas skrifter, Saxos ädla verk och några få andra ting, är så kärf, att knappast ens forskaren har tålamod att pina sig igenom den samma.


Denna sorgliga ringaktning för vårt eget modersmål, som det romerska kyrkospråkets öfvervälde i medeltiden vållat, tog emellertid ej en ända ens vid medeltidens slut. Tidsomständigheterna hafva tvärt emot vållat, att latinet fortfarande, alt från Gustaf Vasas tid och ända in i vårt århundrade, har herskat såsom skolundervisningens och den vetenskapliga lärdomens språk, på samma gång som än tysk än fransk literatur haft ett öfvervägande inflytande på de bildade klassernas uppfostran och smak. Många förhållanden hafva sålunda hos oss, äfven i det protestantiska tidehvarfvet, hämmat och motverkat en tidigare utveckling af språk och literatur på rent inhemsk botten. Genom Gustaf Vasas bibelöfversättning stadgades för kommande tider i modersmålet bruket af den mängd germanismer, som inkommit under medeltiden, och då den svenska skaldekonsten med Stjernhjelm vaknade till nytt lif, fans det ingen tanke på att man egde gamla, om ej inhemska så åtminstone äkta nordiska grundvalar, på hvilka något godt nytt kunnat byggas. Om man undantager några alldeles enstaka ljuspunkter, bland hvilka den främsta är den kärlek till fornminnen och gammalnordisk literatur, som utmärkte det sista skedet af vår stormaktstid, och som synes hafva varit en frukt af den stegrade nationalkänsla, som de yttre framgångarna alstrat, kan man säga, att det väsendtligen först varit den Götiska skolans framträdande i vitterheten, som hos oss bådat en ny dag för språkets och literaturens utveckling i nationel och nordisk anda. Den götiska skolan har emellertid af helt naturliga skäl ej med ens kunnat föra så stora ting till målet. Men den väckelse, hon gifvit, har nu, efter ett hälft århundrades ny domning, åter framkallat ett mångsidigt arbete både på den egentliga fornforskningens och på språkgranskningens område, ett arbete, som säkerligen skall bära rika frukter både för vårt språk, vår vitterhet och vår konst. Ty på alla områden af kulturlifvet röjes nu, såsom här ofvan antydts, en kraftig om än af många, ja kanske de fleste, misskänd riktning, som sträfvar att för nya ändamål upptaga och bruka det inhemska och gammalnordiska.


Uti en sådan tidpunkt synes det kunna vara att vänta, att en ny öfversättning af Eddan skall af många med välvilja mottagas; om man än beklagligen måste frukta, att flertalet ännu icke skall fatta hela betydelsen af detta väldiga fornverk, hvilket nu, å nyo gjordt tillgängligt, onekligen står såsom en skäligen enstaka företeelse i vår literatur. Af själfva originalet har nämligen ingen enda upplaga utgifvits af någon svensk lärd *), medan man har minst fyra från danske, två från norske, en från en fransk och tre från tyske vetenskapsmän härflytande upplagor. Ett likartadt förhållande råder med öfversättningar. Vi hafva sålunda till nutida svenska, före denna, blott en enda fullständig öfversättning af Eddan, nämligen A. A. Afzelii från 1818, hvilken åtminstone sedan ett tredjedels århundrade torde varit utgången ur bokhandeln, medan vårt lilla grannland, Danmark, eger fem (Sandvigs från 1783-85, F. Magnusens från 1821-23, V. B. Hjorts från 1863-65, Fr. Winkel-Horns från 1869 och H. G. Möllers från 1870) samt Tyskland icke mindre än nio öfversättningar, af hvilka åtminstone en, Simrocks, utkommit i två upplagor.


Noter:
*) Näppeligen torde vi nämligen hafva rätt att tillegna oss äran af Rasks upplaga därför, att hon är trykt under Afzelii uppsigt i Stockholm år 1818.