Joikun – Lappens sång

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi


Erik Therman
Joikun – Lappens sång

Stockholm
1940

Noaideseance
Illustration af Samuel Rheen

Lapparna ha som bekant sina egna sånger, »joikurna», och sitt eget sätt att sjunga. Somliga finna det fult, andra behagligt, nästan vackert, det beror på vilken sångarmästare man råkat höra, men ingen kan undgå att taga intryck av deras egendomliga sångsätt, och ingen som inte är född i Lappland torde ha lyckats efterhärma lappens joiku. Tonerna slå liksom volter i strupen och klinga än med självsvåldig styrka, än med sorgmodig monotoni över fjäll och vidder.

Då man någon tid rört sig i Lapplands ödemarker synes det en självfallet, att Lappland skall ha sina egna sånger och sitt eget sångsätt. Går en skara turister på en fjällstig och stämmer upp en hurtig vandringsvisa, känns det rätt snart som om tonerna ville fastna i strupen. Det är som om sången inte ville passa in i landskapet. Fjällens blå kummel bjuda tystnad med sin tryckande stentyngd, vindens ödsliga vin tränger genom sången, de stora ödevidderna vilja inte vidkännas några hurtiga landsvägsvisor, och vintertid förfryser och förstummas sången ohjälpligt inför landets ändlösa, vitbländande tystnad.

Men när lappen joikar, då är det som om ödemarken fått röst. Stämman ljuder låg och mjuk över markens tomma våglinjer, faller in i ödemarkstystnaden och framhäver den ytterligare i stället för att bryta den. Eller också är det en vild och galen lapp, som kanske tagit sig en tår på tand och som för fulla lungor låter sina gutturala toner falla ut i rymden. Då är det i själva vildheten och kraften något av stenarnas trolskhet, av den snabba renfärdens berusning, av det brutala och vilda ödemarkstrotset som besjälar de skinnklädda männen, där de taga sig fram med ren eller på skidor över obanade vägar. Joikun nyttjas någon gång som ett trolldomsmedel, ty den löser fjällens och tundrornas krafter och den väcker fjällens vilda andehär till liv.

Därför är den också hednisk och syndfull enligt laestadiansk uppfattning, och myndigheterna misstänka ofta den joikande för att ha tagit sig för mycket till bästa. Är lappen berusad konverserar han sjungande eller joikande, ty joikningen är så beskaffad, att om man är en mästare i konsten kan man genom den säga och uttrycka vad man vill.

Det väsentliga för en joiku är melodin. Orden behöva varken vura rimmande eller rytmiska. För rytmen svara de betydelselösa ljudramsorna, vilka utfylla största delen av visan, ramsor sådana som: voia voia nana nana eller det mindre lyriska: nun nun nuu nun nun nuu.

I sin bok om lapparnas liv anför Turi en joiku av följande lydelse:

Socknens bästa karl förledde Anni

voia voia nana nana, voia voia nana nana,

då han tog en annan pojkes käraste

voia voia nana nana, voia voia nana nana,

och lämnade Matti gråtande.

Och för egen del minnes jag bland annat, hur min körkarl joikade då vi körde till renlappen Vilkunas kåta:

Här kommer vi nu farande

nun nun nuu nun nun nuu,

sätt på kaffepannan nu Vilkuna

nun nun nuu nun nun nuu,

tänd eld i kåtan och sätt kaffet att koka

nun nun nuu nun nun nuu,

för vi vill ha varmt kaffe när vi kommer

nun nun nuu nun nun nuu.

Orden i sin joiku improviserade körkarlen, men med melodin var han noga. Melodin var Vilkunas, ty varje någorlunda namnkunnig lapp har sin egen joiku och sin egen melodi. Det är melodin som skall återgiva karaktären hos motivet; ett fjäll har en ödslig enformig melodi, renarna ha hurtiga och hastigt löpande melodier, en stor rentjuv har en vild och trotsig melodi, medan en försiktig och gnidig lapp har en släpande och nedslagen melodi. Ofta måste man beundra lapparnas förmåga att med små rytmiska variationer beteckna olika karaktärer och tilldragelser. Lapparna ha i allmänhet ett utpräglat sinne för humor och en vaken blick för varandras svagheter, och deras förmåga att så att säga teckna karrikatyrer i toner är rentav häpnadsväckande.

Och dock äro de flesta joikur varandra så lika, att främlingen till en början kanske tycker att det existerar blott två, tre melodier. Han fäster sig vid den långsamma och ljusa melodi en ung lapp använder, då han i ensamheten sjunger om sin längtan, och den glada och uppsluppna, litet skränande melodi lapparna joika, då de från fjällen komma körande till kyrkbyn och som får en att tro att själva fjällens troll äro på väg ned till bygden, eller det vanligaste, rätt kraftfyllda joikandet i halvlångsam takt med ett om jodling påminnande inslag, som nyttjas av lappen då han sjunger om vänner och bekanta. Men när man vant sig att lyssna till joikurna häpnar man över den mångfald av karaktärer och effekter lappen trollar fram ur de i grunden så enformiga melodierna genom blott några små tonförändringar och rytmiska variationer.

Joikun om Ounastunturi, anförd i Paulaharjus verk, är blott en uppräkning av Ounastunturis toppar och klyftor och består till största delen av nunnandet, men just i sin släpande enformighet uttrycker den fjällens ödslighet och tyngande stenmassa. Joikurna äro således ytterst primitiva sånger som stå naturlätena nära, och i dem har ett sensibelt naturfolk nedlagt sina stämningar och upplevelser. Det är som sjönge de tillsammans med fjäll och mark, som manade de fram ödemarkens väsen i primitiva suggestiva rytmer.

Som manade de fram – –. Just häri ligger joikuns betydelse, och det förklarar kanske även laestadianernas ovilja mot joikun. Den har ofta uppfattats som ett trolldomsmedel, just tack vare den entoniga suggestiva melodien. Forntidens noider joikade sig ibland till extas innan de föllo i trans och sände sin själ ut på sällsamma irrfärder, och än i dag tror sig mången lapp kunna joika fram norrsken och oväder. Då han en vinternatt på en fjälltopp joikar om norrskenets flammor och bågar komma norrskensIågorna dansande genom luften och vidröra nästan den joikande. Då Pienan Jussa står på Haltia och där joikar Haltias ovädersfyllda melodi uppstår ett sådant väder att ingen färdman, vare sig länsman eller präst eller någon annan, kan taga sig fram i fjällmarken.

Men kan joikun vara vild och dyster så kan den också vara så underligt vacker och blid som ett längtande milt ljus strömmande genom ödemarken. Jag minnes en morgon då jag vaknade i Jussi Näkkäläjärvis kåta vid att lappynglingen i morgongryningen joikade om sina drömmar, stilla, vemodigt, med en underbart klar och mjuk röst, som om luftens andar svävat i melodin . . . Så skär och ljus klingade den i kåtan och gled fram över viddernas frusna drivor.

Sådan är joikun, ödemarkens, lappens sång. Somliga finna den ful och skrämmande, full av vildsinne och ödemarkstrots. Men då ha de icke hört Jussi Näkkäläjärvi eller Niilo Maaka joika. Hur som helst är den i släkt med Lapplands ödemark och ödemarksmänniskor, den hör hemma i fjäll och tundra och den födor sig själv i lappens bröst. Men man måste vara född lapp för att kunna joika riktigt. Nybyggarna i Lappland försöka sig gärna på att joika, men de ha inte den rätta, i sin enformighet ständigt skiftande rytmen, och framför allt ha de inte lappens mjuka, ofta veka röst.

lön som kunde joikur i mängd var Jooseppi Maaka i Nunnanen. En fullblodslapp med graciös gestalt och gång och ett brunt ynglingaansikte trots sina 30 år. Han är glädjens representant bland de allvarliga och värdiga Maakat. Han är något av en lapsk bohem, men en duktig och skötsam renkarl. En gång t. ex. försvunno från Maakats hjord, som sommartid betar vid Kalkujärvi vid norska gränsen, inemot 100 renar till Norge. Jooseppi och. Heikki, en äldre broder, gingo själva efter in i Norge och funno både rentjuvar och renar ett par dagsleder bortom gränsen, där de även togo sitt tillbaka av tjuvarna.

I den inbitne ungkarlen Levis stuga — det är egentligen en lada, som han gjort till stuga åt sig — samlas vi en februaridag, dricka kaffe och litet annat och joika. Jooseppi, som är något av en Don Juan, joikar också gärna om vackra flickor. När han joikar om Tuomas Anni förstår man nog att hon är vacker, men det är något i tonen som antyder att en mor kanske inte gärna ville att hennes dotter hyllades just på den melodien — åtminstone inte om det vore en mor i södern, men här kan det vara litet annorlunda.

Och den Tuomas Anni

loo-loko-loo, loo-loko-loo,

den där Tuomas-Anni

loo-loko-loo, loo-loko-loo,

loo-loko-loo, loo-loko-loo,

ja, den Tuomas Anni.

Grann måste hon vara, Tuomas-Anni, såsom han kan slå volter av loo-loko-loo. Men än varmare hyllar han Maaritan Anni som – – na-na-nan, nan naa — är »liivis on liekkis» (lapska som betyder mjuk och varm) — na-na-nan, nan naa.

Jooseppi är också diktare, han är inte en orolig och varm själ för ro skull, och han gör en dikt som ger oss något att tänka på:

På vintern säga de bygdemän

att lappen är så hjärtegod,

men på sommaren säga de samma män

att lappen är förskräckligt ful.

Ty Nunnanen är en av krigsskådeplatserna mellan lappar och nybyggare, så där i all tysthet. Men på vintern, när det blir tomt i nybyggarens matgryta, då kommer den gode lappen i alla fall och fyller den, delvis för att han inte kan se någon lika nöd rakt inför sina ögon, delvis också för att köpa fred och inte få renhjorden beskattad i smyg; men på sommaren, när nybyggaren står sig väl, då är lappen ful och hans renar hornhövdade djävlar, som hota nybyggarens myrängar, vilka ligga spridda långt upp i ödemarken.

Vi veta dock inte om Jooseppis bitterhet riktar sig så mycket mot Nunnanen, där vintertid lapp och nybyggare bo sida vid sida och där Maakat upprätthålla en klok fredspolitik, eller mot det myndiga Peltovuoma, som inte behöver bettla av lapparna och vars kärva från Österbotten härstammande invånare ha sina jaktmarker och myrängar långt förbi Nunnanen, inne i ödemarken. Där regera släkterna Turi eller Tuuri och Eira, men dessa tillhöra inte de gamla lappsläkterna; de ha flyttat och nybyggarna ha tagit namn efter deras gamla gårdar, Turis och Eiras. Jooseppi diktar en visa om lapparna och Peltovuomaborna, som han gör efter en känd finsk landsvägsvisa:

Vi är vanliga hurtiga mammasgossar

fast från andra sidan av fjällen,

jala-jallalei, jala jallalei —

fast från andra sidan av fjällen.

Glada och hurtiga mammasgossar

fast för Peltovuoma blott trälar

jala-jallalei, jala jallalei

fast för Peltovuoma blott trälar,

men inte äro vi trälar till sinnet,

bara i böndernas tycke,

jala-jallalei, jala jallalei

bara i böndernas tycke.

Då min körkarl och jag en februariafton i snöyra i våra ruggiga pälsar kommo till Nunnanen, vågade ingen giva oss kvarter. Ty bönderna trodde att vi voro »jätkät», stockjunkare och luffare. Jooseppi skaffade oss då nattkvarter hos sin bror Juhani. Därför diktar han:

Nunnanen är så fin en by,

man ger ej kvarter fastän kölden brinner,

fastän man talar så väl som en himmelens ängel

och är från andra sidan av Finland.

Nunnanen är ett så härligt ställe,

som har sina egna seder,

men herrar de hänga ej läpp ändå

men bjuda på långa supar,

och nog har jag roligt med dem ändå,

Jooseppi detta har diktat.

Och så diktar han om lapparna, ty han ville på allt sätt utnyttja det lilla och naturliga missförståndet i nationellt lapskt Syfte:

Lappar är männer av annat slag

fastän gödselmännen dem smädar,

och hota att dräpa dem då och då,

fastän de hjälpa som goda bröder

gödselmännen, när nöd faller på,

dessa blott hotar och smädar,

men ingenting det gör oss ändå

i frihet vi ännu dock lever,

jala-jallalei, jala-jallalei

i frihet vi ännu dock lever.

Men jag bör i rättvisans namn tillägga att några »gödselmän» med högst gemytlig uppsyn och synbarligen roade åhörde Jooseppis diktning. Det är troligen några speciellt bittra minnen som satt hans heta blod i svallning. I varje fall är det icke berättigat att skära Nunnanen och Peltovuoma över en kam, och bortser man från det litet invecklade förhållandet till lapparna äro dessa sega och samtidigt i regeln ödemarksmilda nybyggare i flera avseenden imponerande. Men säkert skapar deras ställning till lapparna månget tråkigt komplex. — Att de, »de överlägsna kristna», stundtals få känna sin underlägsenhet och ty till lapparnas hjälp gör dem inte mildare stämda — tyvärr. Själva erkänna de inte att de bli hjälpta, de mena sig bara skörda sina rättfärdiga skördar i ödemarken, där de anse sig ha herrerätt. Man kan inta förtänka lappen att han är av annan mening.

Men alltför länge orkar inte Jooseppi fylla sinnet med mörka tankar. Han kommer i annan stämning och snart ljuder Leenas melodi:

Non-non noo, non non noo

nun nun nun, loko loo loo loo

non-non-noo, non-non-noo

non-non-noo, non-non-noo,

niin joo.

Kilde

Uddrag af Erik Therman: Bland noider och nomader, Stockholm, 1940.