Källskrifter till Lapparnas mytologi Kap. VIII
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► | ![]() |
VIII.
Forbus’ bref till Arvid Horn den 28 jan. 1728.
Högwälborne Hr Grefwe, Kongl.-M[aijtz och] Riksens Råd, samt Præsident
Nådige Herre
Eders hög Grefl. Excellence och dess höga anhörige at det innewarande Nyija åhret jemte många påfölliande, må warda lyckosamt, frögdefult och i alla måtto af Herranom Gudi wälsignat, är min tro innerliga önskan! Til underdån ödmiuckast föllie af min skyldighet och i mit fö[re] gifne försäkran, jemwäl i anledning af Eders Excel[l:ces] nådigste swar, understår hos Eders Excell:ce iag med [den] diupast wyrdnad inkomma, bönfallandes med lika u[nder]dån ödmiuckhet om et nådigt uptagande och påögnan [af] föliande berättelser: Min resa til Lappmarcken har iag [ge]nom den Högstes hielp och bistånd lyckel:n giort, för [sådan] nåd den alsmechtige wari evinnerl:n ährad! [och fått i] händer Missionariens Lenart Sidenii egenhän[diga bref] och berättelse om Lapparnes stygga afgude[ri som här] jämte in Originali öfwerskickas, hwaraf [Eders Excell:ce] nådigst förnimma täckes, at den relati[on iag hos Hans] Kongl. — Maij:tt så wäl, som hos Eders [Excell:ce förle]dit åhr under påstående Rikzdag i största underdånighet insinuera månde, om bem:te lappars fasliga afgudadyrckan, är sann och richtig, hafwandes iag säkert förmodat, at råka någon Missionarium personl. i lappmarcken, men det slog mig felt, af hwad orsak och hinder, kan eij veta, hwarföre och föran iag fick Sidenii berättelser i hand, iag skref 2:ne Missionarier[1] till och afskickade åfwanförmälte min Relation, med begiäran, at de med flere af Missionen wille genomse den och meddela mig sin tancka, om iag deri rätt träffat, eller i något och hvad felat, anmodandes, at de nästkommande åhr, vil gud, skulle åtaga sig beswäret och möta mig i Jukasjerfz lapmarck, det de otvifwelachtigt så mycket häller giörandes warda, såsom de wijsa en stor ömhet om den Högstes ähra och det arma Lappfolcketz sanna omwändelse. Nog är det sant, at ett stort afguderij än i dag hos dem beklagel:n går i swang, såsom Eders Excell:ce äfwen af den andra berättelsen och hosgående relationen säkert i nåder afftaga täckes, det iag ock af några wed föreställandet deraf, förnam; men de fås ogiörligen til en uppenbar bekännelse så länge lifstraffet dem öfwerhänger, hvilcket om Hans Maij:tt täcktes allernådigst upsäija medelst öpit Placat, så wore intet tvifwelsmål, at ju många komme til sin syndz bekännelse: wed hvilcken högt angelägen och Gudi tacknämlig sysla nödigt är, at wederbörande Prästerskap och andre anläggia all flijt och möda dertill, och att alt brändvijn i lappmarcken må förbiudas, som giör ett beklageligit hinder i lapparnes artan[de och böjjande til det godt är och Gudi behageligit[2]; i lärande, läs[ande och] deras Gudztienst, medan en hop tid effter annan nedifrån 6, [10,] 15 och 20 Miler begifwa sig til dem til helge- och stora högtidz[dagar,] tå lappen til en stor del allenast 3 gångor om åhret infinner sigh uti Gudz hus, och öfwerlasta med brändvin, at de til intet godt beqvämlige äro, såsom äfwen nu i Jultiden uti Jukasjerf skedde och altid tilförende sammaleds skedt, det iag hwar gång, tå visitation hållitz, sökt hindra och förmena: anfört ock klagan deröfwer på någre Rikzdagar, och i underdånighet wed senaste Rikzdag föredragit af visitations Acten, hållen i Koutokeino d. 16 Ianuarii 1726, samma beträffande, hwarest folcket nu, Gud wari evinnerl. prisad och högtlåfwad! den bästa fruchten i Torneå lappmarck, förspöria låtit, at ändock Borgerskapet wed marcknadens påstående hade brändvijn öfwer nog med sig, likwäl på 6 dagar, tå iag der vistades, såg ingen fuller. Hans Maij:tt i Danmarck skall förbudit alt brändwijns supande sine Lappar wed kyrckiostraff både för den som köper och super, jemwäl den som sällier, hvilcket en köpman ifrån Alten, Christian And för säkert berättade, lärandes iag innan kortt få part af högst förmälte kongl:t förbod. Om höga öfwerheten såge [det] stygga framfarande med brändvijn, som än öfwes, äf[wen i] marcknadz tider[3], ändock eij så uppenbart med försal[liande så]som förr, så skulle hon sannerl. fasa före, och iag [finner mig] incapabel med pennan beskrifwa, dock vill i un[derdånig]het nämna ett, som nästan alment practicabelt [war, så snart] någon handel drifwes skulle, är brändvijn [derwid brukat som] Lappen så öfwerflödigt niuter, at han hafwer [hwarken hand] eller foth, wett och skiäl, utan ligger på golfwet såsom [oskiäligt] creatur (ja 10 och 20 uti ett huus) mumlar i sång och joickning, eller dessförinnan ursinnigt fälas och framfar: Man kan tänckia, huru med handeln tilgått, ty föran Lappen derifrån trädt, är alt hwad han sålt, consummerat, och kan händt, at han ändå blifvit skyldig. I Enontekis giorde iag för några åhr den remarqven, effter inkommen berättelse af det brändvijn, som Borgerskapet med sig hafft, at 70 hushold af Lappar på 3 dagar supit öfwer 2000 D:r Kopp:r M:tz wärde[4], det iag äfwen på en Rikzdag angifvit, och sammalunda i Visitations Acten vill erhindra mig hafwa infört. Hwad skulle sådant ösande tiena Lappen till nytta, som til större delen ogiörligen kan hålla sig, när han slipper til smaken, och om han än skulle gifwa 2, 3 plåtar för en kanna, achtar han det intet, allenast han får, som iag ock under krijgztiden för wisso erfarit. Wore ock önskan wärdt, at Prästefolcket sielfwe skulle för missbruk af brändvijn wara befriade, hvilcket af dem mångenstädes förspöries wara öfwat och än öfwas, som är mehr än beklageligit: Domaren och Befalningz-hafwande äfwen af samma missbruk lottlöse, och att med Justicens och Kongl. Maij:ttz förordningars handhafwande icke så lamt skulle tilgå, hwarigenom alt med mera, den arme Lappen i mehr än mången måtto är högeligen til beklagandes. Skulle Eders Excellence härutinnan genom Gudz nådiga bistånd förmå någon ändring, wore det herranom visserligen en tacknämlig giärning. Scholehus i Jukasjerf äro nu färdige, och de som skola upbyggia dem i Utisjoki, mötte mig i Koutokeino: af informatorer har iag ännu intet hört, hvilcka borde wara walde karlar och til den angelägna förrättningen skickelige; skulle Venerandum Consistorium lämna det här i Torneå lappmarck uti mitt förslag, så vill iag näst gudz hielp see til at kunna förskaffa tienliga subjecta dertill, hwarwid wore önskeligit, at de på en sådan swår och aflägen ort med nödigt och tilräckeligit subsistence af höga öfwerheten blefwe föresedde: och iag tiltror mig säkert gifwa den anledning til hielp och understöd af ett så högnödigt wärck, som anseenligit är och ingen med raison och skiäl disputera kan. Herren Gud, som sitt ord, then oförgängeliga säden så ymnigt i wårt k. fädernesland nådel. förlänt, sände trogna Tienare i sinom vijngård, til at riklia och af vägen taga alt ogräs och tistel, som owännen enkannerl. i de arme diup såfwande lappar sådt, at de opwäckte mage blifwa en god jord, til at bära frucht i tålamod, rättfärdighetz fruchter til Gudz låf och prijs! förstöre Satans Rijke och bryte hans macht: förmere sit egit Rijke ibland och uti oss, som äro hans folck, med Jesu blod dyrt kiöpte, samt stadfäste det emot hins ondas mordsäd och högst fördärfweliga förgifft: emot alla helfwetis portar, at de oss icke warda öfwermächtige! uplyse de i mörckret swäfwande : uprätte de falne: igensökie de willfarande: råde, regere och styre oss med sin h. Anda, at vij måge vijsliga wandra, såsom liusens barn, och sielfvilligt icke försättia och förlora det saliga lif och arff, som herren Jesus med sin alraheligaste pijna oss förwärfwat haf:r!!!
Härjämte insinueres hos Eders Excell:ce med lika underdån-ödmiuckhet en kortt berättelse om detta Kengis Brukz och den dertil hörige Masugnens, samt Svappawara wärckz för tiden warande tilstånd, richtig och sanfärdig, som iag under många härigenom giorde resor til Lappmarcken, enkannerl:n under mitt vistande härstädes mästadelen alt sedan nästledne Julii månad, förfarit och förstått således wara beskaffat med, såsom bemte berättelse utvisar[5].
Under min lappmarckz resa öfwerkom iag en lefwandes swart räfunge, af honaslag, hwartil mig til olycka genom Lappens förwållande makan tå nyligen blifwit död, hwarföre iag tilsagt allestädes, der iag farit, att förskaffa mig makan, emot en nöijachtig betalning, den iag förmodar få til näst kommande Andreæ tid, om icke förr, i hwilcket fall de skola stå til Eders Excell:ces tienst : hafwandes iag för wist låtit berätta mig, at de kunna alstra och formera sig rätt wäl. För öfrigit antvardes Eders Excell:ce med det hös Grefl. huset uti den högstes mächtiga beskydd och milda wård! af den som til min dödh framhärdar
Aller underdån ödmiuckaste
Tienare och trogna förebidiare
Henr. Forbus
[pro]prie
Kengis d. 28
Jan: 1728.
C o p i a.
Den 27 Augusti har Hr Inspectoren wälbetrodde Samuel Mörth framkommit til fiellbärget Karmas[6], sedan han farit d. 23 ifrån Kopparbärget Svappavara, belägit nordwäst ifrån Svappavara a 12 Mijl wäg vid pass, effter gissningen, hafwandes samma dag råkat Lappen Michel Peiponen, som honom bem:te Karmas uptäckt, wed Paitzjerfwi[7] och Reenbäckz Slott[8] så kallat, hwilcken fört Inspectoren fram. Följeslagare med Hr Inspectoren hafwa warit Matz Hindersson och Hindrik Hindersson ifrån Pajala, som nu giöra denne berättelsen, förutan Lars Hervio ifrån Torneå forss och Jöran Stålnacka ifrån Kopparbärget, dhe der under wägen qwar blifwit wed sina boplatzer. När de kommit d. 28 på bärget, så hafwer Peiponen med de andre tå tilstädes warande noga welat sökia igen det ställe, som honom af en annan Lappe för Åtta åhr skall Avara wijst, men intet igenfunnit, menandes at det blifwit af Lapparne betäckt, och intet kunde han erhindra sig det, eij eller hade han så wist märcke derpå satt. Bem:te Peiponen skall vid uppsökiande sagt, att en Lappe Påhl N. berättat för honom, det samma ställe blifvit betäckt, och han då just skall dem öfwerkoramit. Samma Lappe har Matz Hindersson i dess kåta icke långt ifrån bärget, talt med och tilsport om samma betäckiande, som Peiponen tå tilstädes warande honom welat öfwertyga, Men han nekat sig det för Peiponen hafwa berättat. Ber:de Lappes hustro skall tå med bittert tal förehållit sin Man at uptäckia det, effter folcket sig den Mödan företagit, som ända måste bekännas och kungiöras. Skall ock fört för Matz det talet, at bärget är mycket ömt, som intet kan tåla buller: skulle derpå komma att arbetas, så torde folcket wara olyckeligit och mången taga skadan, medan bärget [har] en starck Råå, som intet lär lida, at någon brytning [bul]tande och dylikt derpå skee skall. Hustron skall åffta g[ån]gor bedt både sin Man, jemwäl dem af annat kåtelag, sin måg och dotter, och twänne andre till, att de skulle uptäckia stället. Än har Peiposes berättelse warit, att Lappen, som öfwer kommit, tå stället blifwit betäckt, namn gifvit karlarne, som betäckt, neml. Carlen Ericki och Mellan Iaco, hvilcka ock warit der närwarande, men nekat dertill, och sagt sig ingen ting weta deraf. Andre åtskillige Lappar, som Inspectoren med sitt föllie råkat under wägen, skola öfwer alt tilstått sig hafwa hört, at de nämde karlar, Carlen Ericki och Mellan Jaco betäckt mehrförmälte stället, och att de för långliga tider hört det bem:te Karmas bärg wore rijkt. När Matz förestält hustron, at den som uptäckte stället, skulle komma anseenligit at niuta af höga Öfwerheten, har hustrun swarat: det kommer sällan i wåra händer kanske, om ock så wara skulle; hwaraf Matz sluter, at Lappen tviflar om wedergälning, ändock Hr Inspectoren både redan wijst dera en hop penningar, och mera än låfwat förskaffa, der stället skulle bli uptäckt. Så har ock Peiponen refererat, at qvinfolcken alrig töras komma bärget närraare, än til Råmärcket af en påta eller bäck, som i denne torra tiden warit utan watn. Hustrons tal skall ytterligare lydt, att samma dag, tå de kommit til bärget, har såsom en hund hörtz skälla i bärget såsom äfwen andre säija wetat, at i gamble tider skall i samma bärg warit hördt hundeskällande. Ytterligare har Peiponen refererat, at en gång skal en wallpoike gått innom råmärcket af bem:te bärg och ätit bär, som skall wara mycket äfwentyrligit, och tå skola Renarne fått en stor anstöt, at inelfworne gått uth. Om natten har hans husbonde fått i drömmen tiltal, hwij han låtit sin poike äta bär innom Råån, som ingen har låf till? och derpå skall husbonden nödgat poiken at gå til bärget och giöra af bön med mera, och tå hafwa Renarne kommit til rätta igen. Bem:te poike, antingen det warit Pissin Juoni, eller Pissin Nilu, kunna desse Relatores intet erhindra sig: Nils lefwer än, men Jon är död. Således har iag afhört åfwannämde Relatores Mattz och Hendrik, på begiäran, hvilcka giort denne berättelsen i Kengis Bruk d. 2 Sept: 1727, det betygar sanfärdel:n
C o p i a.
Åfwanskrefne relation läste herr Probsten Magister Henric Forbus up för Matz Hindersson och Hindrick Hindrickson den 3 påfölliande Sept: och uttolckade ord ifrån ord, tilspöriandes bem:te Matz och Hindrick: om icke deras berättelse af honom wore rätteligen och richtigt författad? Hwartil de bägge swarade, at alt är richtigt infört. Detta wittne wij underskrefne med namn och bomärcken.
Desse 2:ne Copier wara eenlighe med Orrigihalet Attesterar
S: Mörth.
Fodnoter
- ↑ Simon Kildal och Lennart Sidenius; deras svar aftryckas här nedan.
- ↑ Ett sådant för de svenska lappmarkerna gällande, totalt bränvinsförbud utfärdades den 3 dec. 1740. Det upphäfdes emellertid 1752. Förbud mot brännvinsförsäljning till lapparna utfärdades i Norge 1726 och 1728, men tillämpades ej med något större eftertryck. Jfr Haller, s. 35 ff.
- ↑ Genom en kungl. förordning af den 3 okt. 1723 hade det förbjudits att sälja eller skänka bränvin till lapparna under pågående marknad.
- ↑ Det nominella värdet af en daler kopparmynt, uttryckt i nu gällande mynt. var år 1720 2 kr. 68 öre; dess ungefärliga köpvärde var emellertid c:a 3 gånger större än det nominella värdet.
- ↑ Denna berättelse har tydligen hamnat bland några andra handlingar. Endast den del, som här följer, har jag återfunnit. För det ändamål, som här afses, har detta också varit nog.
- ↑ Strax öster om Kebnekaise.
- ↑ Paittasjärvi.
- ↑ Härmed afses troligen en skans, som under det stora nordiska kriget uppfördes någonstädes i dessa trakter. I några anteckningar om Jukkasjärvi socken i Abr. Hülphers’ otryckta samlingar om Lappmarkerna (Vesterås Gymnasiibibliotek) läses härom : »År 1717 woro här ifrån Torneå Stad och Lands bygd en myckenhet folck, som här sökte säkerhet emot ryssens ströfwerier. Af dessa har en handlande benämd Torfast Abramsson, wid Paitasjärvi wid pas 5 mil i W: från kyrckan påkostat en sort Fästnings byggnad, som består af en tre alnars tjock af jord och träwirke i en omkrets upförd wall där flycktingarne skulle förswara sig och sin egendom, om något ryskt partie skulle wåga sig så långt up. Jordwallen är nu nog förfallen.»