Kung Bele och Thorsten Vikingsson (Frithiofs saga)
Hopp til navigering
Hopp til søk
Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
---|---|---|---|---|---|---|
Denne teksten finnes på følgende språk ► |
af Esaias Tegnér
(1782-1846)
- Kung Bele, stödd på svärdet, i kungssal stod,
- hos honom Thorsten Vikingsson, den bonde god,
- hans gamle vapenbroder, snart hundraårig,
- och ärrig som en runsten och silfverhårig.
- De stodo, som bland bergen två offerhus
- åt hedna gudar vigda, nu halft i grus;
- men visdomsrunor många på muren täljas,
- och höga forntidsminnen i hvalfven dväljas.
- "Det lider emot qvällen", sad' Bele kung,
- "ej mjödet vill mig smaka, och hjelm käns tung.
- Inför mitt öga mörkna de menskoöden,
- men Valhall skiner närmre, jag anar döden.
- Jag kallat mina söner och din också,
- ty de tillsammans höra, liksom vi två.
- En varning vill jag gifva de örnar unga,
- förr'n orden somnat alla på död mans tunga." -
- Då trådde de i salen, som kung befalt,
- och främst bland dem gick Helge, en mörk gestalt.
- Han dvaldes helst bland spåmän kring altarrunden
- och kom med blod på händren ur offerlunden.
- Derefter syntes Halfdan, ljuslockig sven,
- hvart anletsdrag var ädelt, men vekligt än.
- Till lek han tycktes bära ett svärd vid bälte
- och liknade en jungfru, förklädd till hjelte.
- Men efter dem kom Frithiof med mantel blå,
- ett hufvud var han högre än bägge två.
- Han stod emellan brödren, som dag står mogen
- emellan rosig morgon och natt i skogen.
- "I söner", sade kungen, "min sol går ned.
- I endrägt styren riket, i brödrafred!
- ty endrägt håller samman: hon är som ringen
- på lansen; den förutan hans kraft är ingen.
- Låt styrkan stå som dörrsven vid landets port
- och friden blomstra inom å hägnad ort!
- Till skygd blef svärdet gifvet, men ej till skada,
- och sköld är smidd till hänglås för bondens lada.
- Sitt eget land förtrycker dåraktig man,
- ty kungen kan allenast hvad folket kan.
- Grönlummig krona vissnar, så snart som mergen
- i stammen är förtorkad på nakna bergen.
- På pelarstoder fyra står himlens rund,
- men tronen hvilar endast på lagens grund.
- Mär väld på tinget dömmer, står ofärd nära;
- men rätt är landets fromma och kungens ära.
- Väl dväljas gudar, Helge, i disarsal,
- men ej som snäckan dväljes i slutet skal.
- Så långt som dagsljus skiner, som stämma ljudar,
- så långt som tanke flyger, bo höge gudar.
- Nog svika lungans tecken i offrad falk,
- och flärd är mången runa, som skärs på balk;
- men redligt hjerta, Helge, och friskt tillika,
- skref Oden fullt med runor, som aldrig svika.
- Var icke hård, kung Helge, men endast fast!
- det svärd, som biter skarpast, är böjligast.
- Mildt sinne pryder kungen, som blommor skölden,
- och vardag bringar mera än vinterkölden.
- En man förutan vänner, om än så stark,
- dör hän, som stam i öken med skalad bark.
- Men vänsäll man han trifves, som träd i lunden,
- der bäcken vattnar roten och storm är bunden.
- Yfs ej af fädrens ära! en hvar har dock blott sin;
- kan du ej spänna bågen, är han ej din.
- Hvad vill du med det värde, som är begrafvet?
- Stark ström med egna vågor går genom hafvet.
- Du Halfdan, glädtigt sinne är vis mans vinst;
- men joller höfves ingen, och kungen minst.
- Med humle brygges mjödet, ej blott med honung;
- lägg stål i svärd och allvar i leken, konung!
- För mycket vett fick ingen, hur vis han het,
- men litet nog vet mången, som intet vet.
- Fåkunnig gäst i högbänk försmås, men vitter
- har ständigt lagets öra, hur lågt han sitter.
- Till trofast vän, o Halfdan, till fosterbror
- är vägen gen, om också han fjärran bor;
- men deremot afsides, långt hän belägen
- är oväns gård, om äfven han står vid vägen.
- Välj icke till förtrogen hvem helst som vill!
- Tomt hus står gerna öppet, men rikt stängs till.
- Välj en, onödigt är det den andra leta,
- och verlden vet, o Halfdan, hvad trenne veta". -
- Derefter uppstod Thorsten och talte så:
- "Ej höfves kung att ensam till Oden gå.
- Vi delat lifvets skiften ihop, kung Bele,
- och döden, vill jag hoppas, vi också dele.
- Son Frithiof, ålderdomen har hviskat mig
- i örat mången varning, den ger jag dig.
- På ätthög Odens foglar slå ned i Norden,
- men på den gamles läppar mångvisa orden.
- Främst vörda höga gudar! ty ondt och godt,
- som storm och solsken, komma från himlen blott.
- De se i hjertats lönhvalf, fast det är slutet,
- och långa år få gälda hvad stunden brutit.
- Lyd kungen! En skall styra med kraft och vett;
- skum natt har många ögon, men dagen ett.
- Helt lätt den bättre, Frithiof, fördrar den bäste,
- och egg har svärdet nödig, men äfven fäste.
- Hög kraft är gudars gåfva; men, Frithiof, mins,
- att styrka båtar föga, der vett ej fins.
- Tolfmannakraft har björnen, af en man slagen;
- mot svärdshugg hålles skölden, mot våldet lagen.
- Af få den stolte fruktas, men hatas af en hvar,
- och öfvermod, o Frithiof, är fallets far.
- Högt såg jag mången flyga, nu stödd på krycka,
- ty vädret rår för årsväxt, och vind för lycka.
- Dag skall du prisa, Frithiof, se'n bergad sol sig döljt,
- och öl, när det är drucket, och råd, när följdt.
- På mången sak förlitar sig ungersvennen,
- men striden pröfvar klingan, och nöden vännen.
- Nattgammal is tro icke, ej vardags snö,
- ej somnad orm, ej talet af knäsatt mö;
- ty qvinnans bröst är svarfvadt på hjul, som rullar,
- och vankelmod bor under de liljekullar.
- Du sjelf dör hän, och hän dör hvad dig tillhör;
- men en ting vet jag, Frithiof, som aldrig dör,
- och det är domen öfver död man: derföre
- hvad ädelt är du vilje, hvad rätt du göre!" -
- Så varnade de gamle i kungasal,
- som skalden varnat sedan i Havamal.
- Från slägt till slägte gingo kärnfulla orden,
- och djupt ur kumlen hviska de än i Norden.
- Derefter talte bägge mång hjertligt ord
- allt om sin trogna vänskap, berömd i Nord;
- hur trofast intill döden, i nöd och gamman,
- två knäppta händer lika, de hållit samman.
- "Med rygg mot rygg vi stodo, och hvarifrån
- som Nornan kom, hon stötte på sköld, min son!
- Nu före er till Valhall vi gamle ile;
- men edra fäders ande på eder hvile!"
- Och mycket talte kungen om Frithiofs mod,
- om hjeltekraft, som mer är än kungablod.
- Och mycket talte Thorsten om glans, som kröner
- de höga Nordlands kungar, de Asasöner.
- "Och hållen I tillhopa, I söner tre,
- er öfverman - det vet jag - skall Nord ej se;
- ty kraft, till kungahöghet osvikligt sluten,
- hon är som mörkblå stålrand, kring guldsköld gjuten.
- Och helsen till min dotter, den rosenknopp!
- I lugn, som det sig höfdes, har hon växt opp;
- omhägnen henne, låten ej stormen komma
- och fästa i sin hjelmhatt min späda blomma!
- På dig, o Helge, lägger jag faderns sorg,
- o, älska som en dotter min Ingeborg!
- Tvång retar ädelt sinne, men saktmod leder
- båd' man och qvinna, Helge, till rätt och heder. -
- Men läggen oss, I söner, i högar två
- på hvar sin sida fjärden vid bölja blå!
- ty hennes sång är ljuflig ännu för anden,
- och som ett drapa klinga dess slag vid stranden.
- När månen strör kring bergen sitt bleka sken
- och midnattsdaggen faller på bautasten,
- då sitta vi, o Thorsten, på högar runda
- och språka öfver vattnet om ting, som stunda.
- Och nu farväl, I söner! Gån mer ej hit!
- Vår gång är till Allfader; vi längta dit,
- liksom till hafvet längtar den trötta floden;
- men Frej välsigne eder, och Thor och Oden!"