Kvädet om Rig (NFS)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 12. jan. 2013 kl. 12:19 av Jesper (diskusjon | bidrag) (Kvädet om Rig (NFS))
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif


Edda

Öfversättning:
Nils Fredrik Sander

Kvädet om Rig



Rig på sin vandring. (W.G. Collingwood, 1908)

Kragen advarer Kon. (W.G. Collingwood, 1908)

Så säga män i forna sagor att en viss af asarne, som hette Heimdall, for sin led fram och utmed stranden af en sjö, kom till en gård och kallade sig då Rig. Efter denna saga är detta kväde:

1.


Började gånga
å gröna stigar
kraftige, vuxne,
och kloke asen,
väldige, raske,
vandrande Rig.

2.
Gick så vidare
midt på vägen,
drog till ett hus,
hvars dörr var stängd;
in han gick där,
eld var på golfvet,
vid härden granadt
hjonelag satt,
Åe och Edda
med åldrigt huckle.

3.
Rig förstod att
råd dem gifva,
satte sig midt på
sätet sedan,
men på hvardera sidan
salens hjon.

4.
Då tog Edda
en oskuren lef,
tung och tjock
med täta sädor;
bar mera därtill
midt på faten,
soppa i skålen,
som sattes å bordet,
suden kalf,
sofvel det bästa.

5.
Rig förstod att
råd dem gifva,
reste sig upp och
redde sig att sofva,
lade sig sedan
midt i sängen,
men på hvardera sidan
salens hjon.

6.
Tre nätter han dvaldes
med dem samman,
gick så vidare
midt på vägen;
ledo allt mer
månader nio.

7.
En son fick Edda,
som östes med vatten,
var svart till hyn
och fick heta Träl.

8.
Ä händerna skrynkligt
skinn han hade,
krökta knogar
(och kartnaglar),
tjocka fingrar,
och fult anlet,
lutande rygg
och långa hälar.

9.
Han började växa
och väl trifvas,
tog också till
att öfva sin styrka,
bast att binda,
bördor att göra
och drog hem ris
dagen i ända.

10.
Kom till gården
gångande jänta
med fotblad ärriga,
armen solbränd
och nedböjd näsa:
hon nämndes Tir.

11.
Midt på sätet
hon satte sig sedan,
satt hos henne
husets son:
de tisslade, tasslade,
tillredde sängplats,
Träl och Tir,
i tungsamma dagar.

12.
Nöjda de bodde
och barn aflade,
som fingo heta:
Fjosner och Reim,
Klur och Klegge,
Kefser och Fulner,
Drumb och Digralde,
Drott och Hösner,
Lut och Leggjalde;
de lade gårdar,
gödslade åkrar,
ansade svin,
vallade getter
och grofvo torf.

13.
Döttrarna voro:
Drumba, Kumba,
Öckvinkalfva
och Arinnefja,
Ysja och Ambått,
Eikintjasna,
Tötrughypja
och Tranbena;
af dem äga tillkomst
trälars ätter.

14.
Gick så Rig
raka vägen,
kom till en hall
med halfstängd dörr;
in han gick,
eld var å golfvet,
sutto vid sina
sysslor hjonen.

15.
Afve och Amma
ägde huset.
Mannen täljde
en trädstam till väfbom,
hade putsadt skägg,
och stram skjorta;
på golfvet stod en kista.

16.
Satt där hustrun
vid surrande spinnrock,
bredde ut famnen
och byggde opp väf,
hade knollror å hufvudet,
kläde för barmen,
duk om halsen
och dvärgar å axlarna.

17.
Rig förstod att
råd dem gifva,
satte sig midt på
sätet sedan,
och på hvardera sidan
salens hjon.

18.
Då tog Amma
- - - - -

19.
Rig förstod att
råd dem gifva,
reste sig från bordet
och redde sig att sofva;
lade sig sedan
midt i sängen,
men på hvardera sidan
salens hjon.

20.
Tre nätter han dvaldes
med dem samman,
gick så vidare
midt på vägen;
ledo allt mer
månader nio.

21.
Ett barn fick Amma,
det östes med vatten
och kallades Karl;
pilten knöts i blöja,
rödlett ocb täck,
tindrande ögon.

22.
Han började växa
och väl trifvas,
oxar han tämde,
och årder gjorde,
timrade hus
och höga lador,
slöjdade kärra
och körde plog.

23.
Hem de skjutsa en mö
med hängande nycklar,
i getskinnskjortel,
och gifte med Karl.
Snar hon hette,
sattes under slöja;
de byggde hjonelag,
blandade håfvor,
satte sitt bo
och bäddade säng.

24.
Nöjda de bodde
och barn aflade:
hette Hal och Dräng,
Höld, Tegn ocb Smed,
Bred och Bonde,
Bundenskägge,
Bue och Bodde,
Brattskägg och Segg.

25.
Döttrarna åter
dessa nämndes:
Snot, Brud, Svanni,
Svarri, Spracki,
Fjold, Sprund och Vif,
Fima och Ristill.
Af dem fingo ursprung
fria mäns ätter.

26.
Dädan gick Rig
å räta vägar,
drog till en sal
med dörrn åt söder,
hon stod på glänt,
i stolpen satt ring.

27.
Han gick där in,
golfvet var strödt;
sutto där, vänligt
växlande blickar,
Fader och Moder,
fingrarna lekte.

28.
Husbonden böjde
en båge af alm,
snodde sträng
och skäftade pilar,
Husmodern ifrigt
armarna rörde,
linne strök
och stärkte ärmar.

29.
Hög hufva hon bar,
å barmen smycke,
bläsirad särk
och sid kjortel,
bryn bjärtare,
bröst ljusare,
hals hvitare
än den hvita snö.

30.
Rig förstod
att råd dem gifva,
satte sig midt på
sätet sedan,
men på hvardera sidan
salens hjon.

31.
Då tog Moder
den märkta, hvita
duken af linne
och lade å bordet;
därpå tog hon
tunna, hvita
skifvor af hvetebröd
och bredde å duken.

32.
Fram hon satte
fulla fat,
hamrade af silfver,
(med sofvel) å bordet:
fisk och fläsk
och fåglar stekta,
vin i kanna,
kalkar dyrbara;
de drucko och glammade,
tills dagen var all.

33.
Rig förstod att
råd dem gifva,
reste sig upp och
redde sig att sofva,
lade sig sedan
midt i sängen,
men på hvardera sidan
salens hjon.

34.
Tre nätter han dvaldes
med dem samman,
gick så vidare
midt på vägen ;
ledo alltmer
månader nio.

35.
Son fick Moder,
vardt i silke lindad,
östes med vatten
och Jarl nämndes,
håret var ljust,
högröda kinderna,
ögonen spelande
som ormayngels.

36.
Upp där växte
Jarl å salsgolf,
svang tidigt sköld
och skaftade pilar,
almbåge böjde
och bågsträng snodde,
slungade spjut och
skakade lans,
hästar red och
hetsade hundar,
slog med svärd
och sam öfver våg.

37.
Ur gömmande skog
kom gångande Rig,
kom gungande Rig
och runor honom lärde,
gaf honom sitt namn,
och son honom nämnde,
gaf till arf och ägo
odalmarker, —
odalmarker
och urgamla bygder.

38.
Red mäktig Jarl
genom mörkan skog,
öfver snöiga fjäll,
till en sal han kom;
slungade sitt spjut,
skakade sköld,
sporrade sin häst
och högg med svärd;
började strid att väcka,
vall att bloda,
val att fälla
och vann sig land.

39.
Ensam han rådde
öfver aderton gårdar,
skiftade gods,
gaf åt alla
smycken, ädelstenar
och smidiga hästar,
fördelade ringar,
klöf det röda guld.

40.
Sändebud foro
på fuktiga stigar,
kommo till en hall,
där Herse bodde;
mö han ägde,
en mjukfingrad,
hvithylt, ädelsinnad,
Erna hon hette.

41.
Om henne de bådo,
och hem henne sände.
Hon gick under brudlin
och giftes med Jarl;
de byggde samman
och sälla voro,
ökade sin ätt
och till ålderdom hunno.

42.
Bur var äldst,
men Barn därnäst,
Jod och Adal,
Arfve och Mög,
Nid och Nidjung
nyttjade lekfullt
som sonen Sven
simning och tafvel;
Kund hette en,
Kon var den yngste.

43.
Upp där växte
Jarls söner,
tämde hästar,
hvälfde sköldar,
skuro pilar
och skakade lansar.

44.
Men Kon den unge
kunde runor,
evighetsrunor
och åldersrunor;
mäktig var han
att män bärga,
svärdsegg döfva
och stilla haf.

45.
Lärde sig fåglalåt,
lågor att kväfva,
smärtor söfva
och sorger läka,
hadde åtte mans kraft
och klarsynt blick.

46.
Jarl med Rig
om runor stred,
öfvade bragder
och bättre stod sig;
då vann han det,
då vardt hans lott
Rig att heta
och runor känna.

47.
Red Kon den unge
i kärr och skogar,
lät flygande pil
fågel sig kora.

48.
Kvad så kråka
på kvist en gång:
”Hvi skall du, Kon unge,
kora dig fåglar?
Hellre du borde
häst rida,
hugga med svärd
och här fälla.

49.
Dan och Danp
hafva dyrbara salar
och bättre odal
än I ägen;
väl de kunna
å köl rida,
svärdsegg bloda
och sår rista.”