Kvädet om Rig (PAG)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar

Peter August Gödecke

Kvädet om Rig

Så säges det i fornsägner, att en af Åsarne, som hette Heimdall, for sin led fram utmed en sjöastrand, kom till en gård och kallade sig där Rig. Efter denna sägen är detta kväde diktadt:

1.
Gängade fordom
på gröna stigar,
mäktig, vördig,
välkände Åsen,
väldige, raske,
vandrande Rig.

2.
Han gick längre och längre
sin led framåt,
drog till ett hus
med dörr’n på glänt.
In gick han,
eld var å golfvet,
och gråhåriga makar
vid härden sutto,
Åe och Edda
med åldrigt huckle.

3.
Rig gaf dem
goda råd,
satte sig makligt
midt i huset,
och på hvar dera sidan
sajens hjon.

4.
Gaf honom Edda
grof lef,
tung och tjock
af trängda sådor,
bar så mera
på bordet fram,
soppa i skålen,
som hon å skifvan satte,
samt stekt kalf,
kräsligaste sofvel.

5.
Rig gaf dem
goda råd,
reste sig däden,
redde sig att sofva,
lade sig makligt
midt i sängen,
och på hvar dera sidan
salens hjon.

6.
Där njöt han sedan
tre nätter hos dem,
gick så längre och längre
sin led framåt.
Månader nio
se’n makligt skredo.

7.
Barn fick Edda,
och det östes med vatten,
var gråsvart i hyn
och fick heta Träl.

8.
Han hade skrynkligt skinn
å skrumpna näfvar,
krökta knogar
och kartnaglar,
knöliga fingrar,
knotigt anlet,
lutande rygg
och långa hälar.

9.
Han växte till
och trifdes väl,
kom sig för,
krafterna spände,
bastrep band,
bördor redde,
drog ris hem
dagen i ända.

10.
Gångande slinka
till gården kom
med ärriga sålor,
solbrända armar
och nedböjd näsa:
hennes namn var Tir.

11.
Midt på golfvet
sig mön satte,
och hos henne
husets son;
de tisslade och tasslade
tidigt och sent,
Träl och Tir,
på sin trånga bädd.

12.
Barn de födde,
bodde nöjde
och fingo dem namn:
Fjosne och Reim,
Klur och Klägge,
Käfse och Fulne,
Drumb och Digeralde,
Drött och Hösve,
Lut och Läggjalde;
de lade gårdar,
gödde åkrar,
drefvo getter i vall,
hade svinafvel
och sankade torf.

13.
Döttrar deras
voro Drumba och Kumba,
Öckvinkålfva
och Arinnäfja,
Ysja och Ambått
Eikintjasna,
Tötrughypja
och Tranbena.
Trälaätterna
ha sitt ursprung dädan.

14.
Dädan gick Rig
raka vägen,
drog till ett hus
med dörr’n på glänt.
In steg han,
eld var å golfvet,
och hjon där sutto
sysslande flitigt,
Afve och Amma,
som huset egde.

15.
Mannen täljde
trä till väfbom,
hade klipt skägg,
väl sittande skjorta
och i vrån en kista.

16.
Satt där ock hustrun,
svang sin rock,
bredde famnen,
bygde väf;
klut var å håret,
krage för barmen,
duk på halsen,
och dvärgar på axlarna.

17.
Rig gaf dem
goda råd,
satte sig makligt
midt i huset,
och på hvar dera sidan
salens hjon.

18.
Gaf honom Amma ^*)
. . . . . . . . . . . . . . . .

19.
Rig gaf dem
goda råd,
reste sig från bordet,
redde sig att sofva;
lade sig makligt
midt i sängen,
och på hvar dera sidan
salens hjon.

20.
Där njöt han sedan
tre nätter hos dem,
gick så längre och längre
sin led framåt.
Månader nio
se’n makligt skredo.

21.
Barn fick Amma,
och det östes med vatten,
kallades Karl,
vardt klädt och lindadt,
var rödlätt och takt,
hade tindrande ögon.

22.
Han växte till
och trifdes väl,
oxar tamde,
årder gjorde,
timrade hus
och höga lador,
gjorde kärra
och körde plog.

23.
De hemskjutsade mö
med hängande nycklar
och get skinskjortel
och gifte med Karl.
Snar hon hette,
höljdes i brudlin.
De bygde som makar,
blandade håfvor,
bäddade säng
och bo satte.

24.
Barn de födde,
och bodde nöjde:
Hal och Dräng,
Höld, Tägn, Smed,
Breid, Bonde,
Bundinskägge,
Bue och Bodde,
Brattskägg och Sägg.

25.
Och döttrarna sedan
med sina namn:
Snot, Brud, Svanne,
Svarre, Spracke,
Fljod, Sprund och Vif,
Feima, Ristil.
Frie mäns ätter
ha sitt ursprung dädan.

26.
Dädan gick Rig
raka vägen
och kom till en sal;
åt söder vette dörren.
Öppen stod hon,
och i stolpen satt ring.

27.
In steg han
på strödda golfvet;
med lekande fingrar
Fader och Moder
där sutto och hvar andra
sågo i ögonen.

28.
Husfadern satt
och snodde sträng,
krökte båge
och klöf ut pilar;
men husmodern,
att sina armar hölja,
linne strök
och ärmar stärkte.

29.
Hon bar hög slöja,
smycke på armen,
blåsirad särk
och släpande kjortel,
bryn bjärtare,
bröst ljusare,
hals skärare
än skimrande snö.

30.
Rig gaf dem
goda råd,
satte sig makligt
midt i huset,
och på hvar dera sidan
salens hjon.

31.
Då tog Moder
märkt duk,
hvit af lin,
och lade på bordet;
se’n lade hon
lefvar tunna,
hvita af hvete,
vänt på duken.

32.
Fulla fat
fram hon satte,
silfverslagna,
med sofvel på bordet,
fett fläsk
och fogelstek,
vin i kanna,
kalkar med beslag;
där vardt drucket och glammadt,
tills dag flydde.

33.
Rig gaf dem
goda råd,
reste sig upp,
och redd vardt bädd;
han lade sig makligt
midt i sängen,
och på hvar dera sidan
salens hjon.

34.
Där njöt han sedan
tre nätter hos dem,
gick så längre och längre
sin led framåt.
Nio månader
se’n makligt skredo.

35.
Moder fick son,
som i silke lindades,
vattenöstes
och Jarl nämdes;
han hade gyllne hår,
ljusa kinder
och ögon, eldiga
som ormaungars.

36.
Jarl där växte
vän på tilja,
svang sin sköld,
snodde sträng,
krökte båge,
klöf ut pilar,
slungade spjut,
svang lansar,
hetsade hundar,
hästar red,
slog med svärd
och sam på vågen.

37.
Ur grönskande lund
kom gångande Rig,
kom gångande Rig
och runor honom lärde,
gaf honom sitt namn
och son honom nämde;
gaf honom att ega
odalmarker,
odalmarker
och urgamla bygder.

38.
Jarl red modig
genom mörka skogar,
öfver frostiga fjäll
till fjärran högsal;
slungade spjut,
svang sköld,
sprängde till häst
med huggande svärd,
väkte stridens brand,
blodade fält,
fälde val
och vann sig land;

39.
Rådde ensam öfver
aderton gårdar,
skiftade gods,
gaf åt alla
smycken, klenoder
och smidiga hästar,
klöf rödaste guld
och högg ringar sönder.

40.
Sändebud på våta
vägar åkte,
kommo till hallen,
där Härse bodde;
mö han hade,
mjukfingrad,
hvithylt och vis,
väna Ärna.

41.
Henne de vunno,
hemförde
och i brudlin höljde
till husfru åt Jarl.
De bygde samman,
sälla af kärlek,
ökade sin ätt
och ålderdom hunno.

42.
Bur var älst,
Barn där näst,
Jod och Adal,
Arfve och Mög;
Nid och Nidjung
nyttjade glade
med Son och Sven
simning och tafvel.
Kund hette en,
och Kon var den yngste.

43.
Upp vuxo ljufligt
Jarls söner,
hästar tamde,
holkade sköldar,
skrapade spjutskaft
och skakade lansar.

44.
Kon den unge
kunde runor,
evighetsrunor
och åldersrunor;
mäktig var han
att män bärga,
svärdsägg döfva
och svallande haf.

45.
Foglalåt han lärde,
lågor kväfde,
smärtor söfde,
sorger läkte,
hade åtta mans
mod och styrka.

46.
Jarl med Rig
om runor stred,
slugast var
och seger tog.
Så vann sig
väldige sonen
namnet Rig
och runovisdom.

47.
Red Kon den unge
i kärr och skogar
att med flygande pil
foglar hinna.

48.
Kvad så kråka
på kvist en gång:
”Hvad vill du, Kon unge,
med värnlösa foglar?
Bättre dig höfves
att till häst sitta,
hugga med svärd
och här fälla. —

49.
Dan och Danp
ega dyrbara salar
och yppare odal,
än I hafven.
De käcke äro
på köl att rida,
svärd att svinga
och sår rista."

Noter till Kvädet om Rig

Jordens alla slägten kallas i Valans Visdom, visan 4, söner af Heimdall. Sammanhanget med denna deras härkomst från en af gudarne skildras i denna sång, hvilken tillhör en tid, då samhällsdaningen framskridit så långt, att skilda stånd redan uppkommit. Heimdall vandrar nämligen omkring i verlden under det antagna namnet Rig och gästar boning efter boning; först det torftiga hybble, hvari Åe och Edda bo, sedan det bättre utrustade hus, hvari Afve och Amma lefva, därefter den ståtliga sal, hvarest Fader och Moder i gamman njuta lifvet. På hvart dera stället mottages han med en gästfrihet, så utsträkt, att Nordens öfriga fornliteratur näppeligen därtill känner något motstycke, men väl stamfrändernes i Indien. Nio månader efter hans besök födes på hvart dera stället en son; hos Åe och Edda (»stamfader» och »stammoder») födes Träl, och från honom härstamma trälarnes ätter, hos Afve och Amma (»farfar» och »farmor») födes Karl, och från honom härstamma de frie odalbönderne, och hos Fader och Moder födes slutligen Jarl, och från honom särstamma ädlingarne samt (genom Kon den unge) konungarne, med hvilka sistnämdes uppfostran guden särskildt sysselsätter sig, medan han åter lemnar sina förre ättlingars afkomma vind för våg. Denna starkt aristokratiska sång, hvars sena tillkomst ytterligare bestyrkes däraf, att han icke finnes i någon af handskrifterna till den äldre Eddan utan först i den från midten af 14:de århundradet härstammande Codex Wormianus, som för öfrigt innehåller den prosaiska Snorre-eddan, och hvilken sång dessutom är stympad både inuti och i slutet, har detta oaktadt ett stort etnografiskt intresse genom de med skarpt utpräglade drag utförda skildringarna af de olika ståndens seder och lefnadssätt. Påpekas bör äfven, att utvecklingen går från lägre till högre stånd, ej tvärt om.

Det gifves en motsvarande indisk myt om guden Sandragoupeti Narájas gifte med fyra hustrur, en af hvarje kast, och om dessas fyra söner, som föreställa de fyra kasternas verkningssätt.

Visan 2.
Eld var å golfvet. Se noten till Valans Visdom, visan 40!

Visan 7.
Östes med vatten. Se noten till Den Höges Sång, visan 157!

Visan 8.
Man har påpekat, att denna skildring passar in på lapparne. Tydligt är dock af visan 12, att Träl och hans efterkommande ej voro nomader utan idkade åkerbruk.

Visan 10.
Tir betyder »tjänstekvinna».

Visan 12.
De lade gårdar. Märkas bör, att Träl och hans ättlingar egentligen tyckas hafva brutit bygd och idkat ett tungt, primitivt åkerbruk.

Visan 16.
Bredde famnen, bygde väf. Den fornnordiska väfstolen hade hängande, ej horisontalt utspänd varp, och den väfvande stod upprätt med utsträkta armar under arbetet.
Dvärgar på axlarna, ett slags spännen eller agraffer, kanske med någon liten metallbit på.

Visan 22.
Märkas bör, att Karl och hans ättlingar här skildras såsom de fredliga idrotternas män, synnerligast såsom jordbrukare.

Visan 36.
Jarl och hans ättlingar syssla mest med krigets och jagtens dåd samt få därtill, genom Rig, runovisdom.

Visan 40.
Öfversättaren tviflar på att verbet åka här får fattas i den betydelse, som man i våra dagar fäster vid detta ord.

*) Skildringen af måltiden är här utfallen.